måndag 30 november 2009

Zimbabwe på väg in i värmen?

av TOR BILLGREN

Jacob Zuma har under helgens Commonwealth-möte i Trinidad & Tobago argumenterat för att Zimbabwe åter ska tas upp i gemenskapen, som ett erkännande av de demokratiska framsteg som hittills gjorts i landet.

Equally, along with the lifting of sanctions, it will represent the international community’s support and encouragement to parties to continue the dialogue that will deliver a lasting solution to the challenges facing the country,” Presidential Spokesman Vincent Magwenya said. (Citizen)

Commonwealth-ledarna är positiva till förslaget om inkludering av Zimbabwe och uppmanar landet att fullfölja maktdelningsavtalet. I mötets slutdokument uttrycks ambitionen att snabbt skapa villkor för återinträde. Landet uteslöts 2002.

Under sitt besök i Sydafrika i september förklarade statsminister Fredrik Reinfeldt att EU inte är berett att häva de sanktioner som unionen upprätthåller mot vissa nyckelindivider inom Zanu-PF.

Meteorfilm

av TOR BILLGREN

Förra lördagen lystes himlen över norra Sydafrika upp av en meteor. Någon nedslagsplats har ännu inte konstaterats, men myndigheterna har klargjort att var den än hamnat, är den statlig egendom.

Kristen kampanj bakom förslag om dödsstraff

av TOR BILLGREN

Nu börjar allt fler tidningar, kommentatorer och makthavare uppmärksamma det ugandiska lagförslag som föreskriver långa fängelsestraff och till och med dödsstraff för den som utför homosexuella handlingar. I helgen publicerade The Guardian två artiklar om saken (här och här), och i Ekots lördagsintervju sa biståndsminister Gunilla Carlsson att Sverige drar in sitt bistånd till landet om lagen blir verklighet.
– Jag tycker att det är förfärligt. Min statssekreterare har direktkontakter med regeringen tagit upp detta. Vi har markerat på plats och jag själv också försökt ha kontakter med organisationer som jobbar med dem som nu är måltavla för förtrycket i Uganda, sade Gunilla Carlsson. [TT via Dagen]

Bakom lagförslaget ligger dels horribla föreställningar om homosexualitet i Uganda, dels en högerkristen amerikansk kampanj, som jag skrivit utförligt om på Antigayretorik och i tidningar som Expressen och Expo. Även Guardian understryker banden till USA i gårdagens artikel. Lagförslagets teoretiska delar är oerhört influerade av amerikansk högerkristen retorik.

Det är viktigt att understryka att det finns en stark kristen opinion mot lagförslaget. Se t.ex. Box Turlte Bulletin och Warren Throckmortons blogg. Den senare har även startat Facebook-gruppen Speak out against Uganda's Anti-Homosexuality Bill 2009, som innehåller uppdaterad information och förslag på protest- och böneaktioner etc.

Det Ugandiska lagförslaget ligger här. Nedan ligger några av mina texter i ärendett, se även de ovan länkade texterna i Expo och Expressen.

9 mars
Kristna ledare kämpar för förföljelse av homosexuella

10 mars
EU-parlamentariker fördömer antigaykonferens i Uganda

10 mars
Tar Exodus avstånd från Scott Lively?

13 mars
"Homolobbyns agenda är att göra hela världen gay"

18 september
Ugandas "Anti-Homosexuality Bill"

Här ligger Bengt Helds texter om saken.

torsdag 26 november 2009

Sydafrikas Systembubbel

av TOR BILLGREN

Sydafrikas bubbel görs på precis samma sätt som Champagne, men kallas Méthode Cape Classique, MCC, och är ofta minst lika bra som sitt franska kusinvin. Systembolagets utbud av MCC-viner är skralt till antal, men bra till kvalitet. Eftersom det är fredag och nya upplagan av Sydafrikas vinbibel Platter's South African Wines just har anlänt, kommer här en genomgång av hur dessa viner uppfattas på hemmaplan (med reservation för att Systemets utbud kan vara specialproducerat och därför skiljer sig från det sydafrikanska, trots att att vinerna har samma namn).

I år fick inget MCC-vin full pott av Platter (5 stjärnor), däremot finns flera 4,5:or. Graham Beck Blanc de Blanc Brut 2005 är ett av dem och det enda av toppvinerna som säljs i Sverige. 149 kronor, som Systemet tar, är ett väldigt bra pris; när jag kollade samma vin i vinbutiken nere på stan (som i och för sig överlag är dyr), gick det på 180.

Graham Beck Brut (Pinot Noir/Chardonnay) får också högt betyg av Platter (4), och är en av mina favoriter här nere. En halvflaska på älsklingskrogen Apprentice går på 85 spänn... På Systembolaget kostar en helflaska 99 kronor, vilket gör det till det i mitt tycke mest prisvärda av Sydafrikas bubbel i Sverige.

Ett annat utmärkt vin är Pongrácz, som de flesta förmodligen (jag också) köper för den coola flaskan. Men inuti finns ett knastertorrt supervin som inte är många tior billigare i Sydafrika.

Cape Crown Cuvée Brut (67 kr) är betydligt enklare, men intressant för den som är nyfiken på hur bubblande Sauvignon Blanc smakar. Det är dock inte tillverkat enligt champagnemetoden, utan kolsyrat.

Hela listan

Graham Beck Blanc de Blanc Brut
- Distrikt: Robertson
- Chardonnay
- 149 kr (I Sydafrika upp till 180)
- Betyg hos Platter: 4,5
- Omdöme: Highly respected award-winning label. 2005: Still young and vibrant, will reward cellaring. Fine citrus-tinged flavours, firm bubble.

Graham Beck Brut (Mitt val)
- Distrikt: Robertson
- Pinot Noir/Chardonnay
- 99 kr
- Betyg hos Platter: 4
- Omdöme: This non-vintage sets the industry standard. Crisply dry with persistent fine bead, brioche richness & delicate baked apple fruit

Pongrácz
- Pinot Noir/Chardonnay
- 109 kr (I Sydafrika 65-90)
- Betyg hos Platter: 3,5
- Omdöme: Reliable MCC. Yellow stone-fruit aromas, stimulating critic notes. Mouthfilling & reasonably lengthy
- Vinet är uppkallat efter den ungerske aristokraten Desiderius Pongrácz som på 50-talet flydde undan Röda Armén, först till Österrike och slutligen till Sydafrika, där han blev en inflytelserik vitikulturist

Morgenhof Brut Reserve
- Distrikt: Simonsberg-Stellenbosch
- Pinot Noir/Chardonnay
- 139 kr
- Betyg hos Platter: 4
- Omdöme: Most attractive dry. 2005 Nutty, toasty highlights to ripe apple fruit; elegant lively freshness & some depth & character

Cape Crown Cuvée Brut
- Producent: Swartland Winery (Swartland)
- Savignon Blanc
- 67 kr
- Betyg hos Platter: 2
- Omdöme: Assertively dry with sauv'ss grassy aroma.

Provenance
- Producent: Saronsberg (Tulbagh)
- 149 kr
- Ej testad

________________________
Betygen
5,0 = Superlative. A Cape Classic
4,5 = Outstanding
4,0 = Excellent
3,5 = Very good / promising
3,0 = Characterful, appealing
2,5 = Good everyday drinking
2,0 = Pleasant drinking
1,5 = Casual quaffing
1,0 = Plain and simple
0,5 = Very ordinary

Sydafrikas bästa krogar

av TOR BILLGREN

Nu har nya Eat Out kommit ut, guiden som listar Sydafrikas 1001 bästa restauranger Och tio-i-topplistan ger glasklart besked: det är hit till vinländerna man ska resa om man är intresserad av extraordinära krogupplevelser. Hela åtta av de elva på listan finns i och kring Stellenbosch och Kapstaden. Johannesburg, som är centrum för landets ekonomiska elit har bara en av toppkrogarna, liksom den politiska huvudstaden Pretoria.

1. La Colombe, ligger på vingården Constantia Uitsig [öjtsech] utanför Kapstaden. Hit har vi ofta tänkt att ta oss, men det har aldrig blivit av. Systembolaget hade deras Semillon för några år sedan. Aningen prisad, men ändå en upplevelse för sin säregenhet och utpräglade sydafrikanska ton.

2. Mosaic Restaurant, Pretoria.

3. Rust en Vrede Restaurant, Stellenbosch. Här ska vi äta julmiddag. Lovande.

4. Terroir, Stellenbosch. Perfekt belägen på vingården Kleine Zalze utanför stan. Totalt avskilt, totalt lugn, som att komma in i en sagovärld där verkligheten satts på paus. Prestigelöst med meny på griffeltavla, konsekvent förmedlad småstadsprovencalsk känsla.

Själva vingården är också bra. Och bland Kleine Zalzes billighetssortiment finns Foot of Africa – det i särklass mest sålda vinet i Sverige. Tänk på det när ni dricker det, att vingården som producerar vinet har en av Sydafrikas bästa restauranger. Och att jag sitter där då och då och tittar ut över bergen. Och att ni egentligen borde dricka något av deras bättre viner istället.

5. The Roundhouse, Kapstaden.

6. The Restaurant at Grande Provence, Franschhoek

7. The Greenhouse at the Cellars, Kapstaden

8. Roots, Johannesburg

9. 9th Ave Bistro, Durban

10. Overture, Stellenbosch. Ligger lite utanför stan på vingården Hidden Valley, som är en mycket imponerande anläggning med häftig arkitektur och otrolig utsikt. Genom de stora fönstren ser man ståltankarna stå på hedersplats, on display. Vi var där för några månader sedan, ett sällskap på tre som åt varsin 4-5-rättersmåltid med amuse-bouche och utvalda viner. Notan slutade på 1200, inklusive dricks. Det är vad ett kuvert hade kostat i Sverige.

10. The Tasting Room at Le Quartier Francais, Franschhoek. Här åt jag för några år sedan världens bästa anka. Jag minns måltiden i detalj, konsistensen, smaken, upplägget. Måste snart dit igen.

onsdag 25 november 2009

"The definition of a Coloured"

av TOR BILLGREN


F.W. och Marike De Klerk (1937-2001)

Förtala inte de döda, brukar det heta. Nej, men om de förtalar sig själva då? Så här kunde snacket gå inom Sydafrikas styrande elit för 25 år sedan.

– You know, they are a negative group. The definition of a Coloured in the population register is someone that is not black, and is not white and is also not an Indian, in other words a non-person. They are the left-overs. They are the people that were left after the nations were sorted out. They are the rest.

Marike De Klerk, 1983.

Xenofobi-uppdateringar. Nytt fall i Kapstaden

av TOR BILLGREN

Idag publicerade Helsingborgs Dagblad min artikel om flyktingkrisen i De Doorns. Av någon anledning har dessa 3000 zimbabwiers öde inte engagerat andra svenska medier.

Fallet följs upp i dagens Cape Times, som noterar att flyktingarna fortfarande bor i tält på en sportarena. Inga lösningar i sikte.

Samtidigt rapporteras att utländska medborgare i den informella bostättningen Imizamo Yethu i Kapstaden, har fått ett ultimatum att ge sig iväg från området, senast ikväll. Hotet är en följd av att tre malawier misstänks för att ha våldtagit en treårig flicka. En av invånarna förklarar:
– This is not xenophobia, it is about the rape of a little girl and we are saying their ethics and morals are not the same as ours, they must therefore leave peacefully because we do not want them here.

Hm, är det inte just denna typ av kollektiva kategoriseringar och fördomar som är själva definitionen av främlingsfientlighet...?

Från elände till elände

av TOR BILLGREN

Förra veckan hände det igen. Utländska medborgare hotades av lokala invånare och tvingades fly hals över huvud medan deras plåtskjul förstördes av den uppretade mobben. ”De tar våra jobb”, är det ständiga mantrat från förövarna. ”De accepterar lägre löner och konkurrerar ut sydafrikaner.”

Det var förra tisdagen som 3000 zimbabwier jagades iväg från sina hem i en kåkstad vid De Doorns 15 mil nordost om Kapstaden. Sedan dess har de fått bo i tillfälliga lösningar i kommunala byggnader eller ute i det fria. Röda Korset vädjade i slutet av veckan om bröstmjölksersättning, bränsle och 2 miljoner kronor för att klara den värsta krisen. Men ännu finns ingen långsiktig lösning i sikte.

Denna typ av våld mot utlänningar är tyvärr inte helt ovanligt i Sydafrika. Det har noterats incidenter ända sedan 1994, och det värsta utbrottet hittills var i maj 2008, då en våg med epicentrum i kåkstaden Alexandra i Johannesburg drog genom landet. 60 000 människor drevs på flykt, 62 hackades, slogs eller brändes ihjäl.

Även efter detta trauma har liknande spänningar blossat upp, bl.a. i kåkstäderna utanför Kapstaden. I juni fick somaliska småhandlare i Gugulethu brev om att de hade sju dagar på sig att lämna området. Här grep dock polisen in snabbt och lyckades lösa situationen. De som framfört hoten bad om ursäkt.

Situationen bland Sydafrikas fattiga är komplex och kritisk. Utbildningsunderskottet bland de svarta och färgade befolkningsgrupperna är enormt. Med en arbetslöshet på 25 procent blir konkurrensen om minsta ströjobb stenhård. Striden i De Doorns har handlat om vindruvsplockning, som ger cirka 80 kronor om dagen. Därtill tar Sydafrika emot väldigt många asyksökande – lika många som hela EU. Ett fattigt land på 49 miljoner invånare tar alltså emot lika många människor som en välbärgad union med ett sammanlagt invånareantal på 500 miljoner.

Men problemet är aldrig att människor söker sig till en fristad. Problemet är att de måste fly från första början. Och i fallet med Zimbabwe har Sydafrika i egenskap av den mest inflytelserika nationen i södra Afrika ett stort ansvar. Åratal av vattentrampande ”tyst dipomati” har i praktiken fungerat som ett välsignande av Zanu-PF-regimens vansinniga politik. Den sydafrikanska undfallenheten kulminerade i mars 2007, då landet vägrade stödja en resolution i FN:s säkerhetsråd som kritiserade Mugabes våldsamma attacker mot oppositionen. Sydafrikas FN-ambassadör menade att Zimbabwefrågan inte hotar internationell säkerhet och därför inte hör hemma i Säkerhetsrådet. Vilket självfallet är nonsens. Flyktingsituationer är alltid internationella angelägenheter.

Medan politikerna på båda sidor klyver hår och skyddar sin prestige, fortsätter flyktingarna att välla in över gränsen. Från en otrygg tillvaro i Zimbabwe, till en osäker framtid i Sydafrika. Från elände till elände.

Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 25 november 2009


____________________________________
Relaterade texter
18 nov: Ny våg av främlingsfientligt våld

18 nov: Aspekter av xenofobin

19 nov: Röda Korset vädjar om hjälp till De Doorns

måndag 23 november 2009

ANC och kommunistpartiet

av TOR BILLGREN

Bearbetat radiomanus



OBS har de senaste veckorna tagit upp olika aspekter av kommunismen efter murens fall, och undersökt var kommunismen fortfarande lever och frodas. Sydafrikas regeringsparti ANC styr landet med stöd från en allians, som består av kommunistpartiet SACP och landsorganisationen Cosatu. Förra helgen hade de en konferens, där de redde ut meningsskiljaktigheter och befäste samarbetet. Vad betyder denna vänsterallians för den faktiska politiken i Sydafrika? Och hur påtagligt är det kommunistiska inflytande? Tor Billgren, OBS utsände i Sydafrika, har undersökt saken, och börjar sin rapport med ett citat:

– Vi var tvungna att kämpa och vinna varenda strid – och vi kämpade och vann. Som Zjukov, vann vi kriget mot fascismen och införde det kommunistiska systemet.

Så sa Fikile Mbalula vid en presskonferens under ANC:s dramatiska partikongress i Polokwane 2007. Han var då ordförande för ANC:s ungdomsförbund, och Zjukov, som han jämförde sig med, var den sovjetiske general som ledde Röda Armén in i Berlin, och besegrade nazisterna i april 1945.

Den seger Mbalula talade om här, var att Jacob Zuma valdes till ANC-ordförande, och ersatte Thabo Mbeki. Bakom den här kuppen, för det var strängt taget en kupp, låg ANC:s allierade på vänsterkanten: kommunistpartiet SACP och fackorganisationen COSATU, samt ANC:s ungdomsförbund. Och anledningen till att de ville bli av med Mbeki var att han under sitt presidentskap hade marginaliserat vänsteralliansen och fört en marknadsorienterad ekonomisk politik. Och de lyckades alltså som kungamakare.

Vad menade då Fikile Mbalula med sitt uttalande i Polokwane? Infördes kommunism i landet? Nej, knappast, den ickesocialistiska ekonomiska politiken ligger fast. Men kommunistpartiets inflytande har ökat markant. Och det finns en hel del som tyder på att det kan bli ännu större.

Historiskt har kommunistpartiet och ANC har alltid gått hand i hand. Båda organisationerna hade täta band med Sovjetunionen, som stödde dem med pengar och vapen, och många av organisationernas höga funktionärer – det vill säga de som idag är ministrar och ledare i det nya Sydafrika – fick sin politiska skolning av sovjetideologer. Även Kina bidrog med pengar, särskilt på 80-talet, efter att Sovjetunionen fått ekonomiska bekymmer.

Samtidigt har frågan om kommunismen alltid varit kontroversiell inom ANC – Nelson Mandela var t.ex. inte kommunist utan mer västcentrerad i sin politiska uppfattning. Likväl hade ANC länge på sin agenda att införa socialism i Sydafrika, något som fördröjde befrielsen, eftersom apartheidregimen BÅDE fruktade svart majoritet OCH socialism.

Hur ser det ut idag då? På ytan är alliansen oerhört radikal. Terminologin och retoriken är ofta revolutionär. COSATU:s logotyp är starkt sovjetinspirerad, kommunistpartiet använder sig fortfarande stolt av hammaren och skäran. ANC:s struktur och ledarkult benämns ofta stalinistisk även av balanserade kommentatorer. Och ANC:s ungdomsförbund har nyligen dragit igång en högljudd kampanj för nationalisering av landets gruvor.

Det är dock inte helt lätt att avgöra hur pass djupt detta radikala ytskikt går. Det bästa svaret är förmodligen: Djupare än vad det verkar. För kommunistpartiet existerar inte som en separat politisk enhet och har aldrig ställt upp i något val, utan är liksom införlivat i ANC. Organisationerna flyter in i varann, medlems- och ledarskapet är i viss utsträckning parallellt. ANC:s generalsekreterare Gwede Mantashe där till exempel också nationell ordförande för kommunistpartiet.

Denna konstruktion gör att kommunistpartiet genom ANC-mandat har en betydande representation i parlamentet. Upp till 20 % av ledamöterna var medlemmar i partiet före valet i april.

Så trots att det alltså aldrig fått en enda röst i ett val, är läget för Sydafrikas kommunistparti bättre än nånsin. Kommunisterna har dessutom gentjänster att inhämta från president Zuma, eftersom de ju förde honom till makten. Först i ANC, sedan i landet. Något som demonstrerade att de är en kraft att räkna med i Sydafrika – även utan demokratiskt mandat.

Fotnot
Fikile Mbalula är idag biträdande polisminister.

Huntley förlorar flyktningstatus

av TOR BILLGREN

För några månader sedan blev det stor internationell uppståndelse av att sydafrikanen Brandon Huntley fick flyktingstatus i Kanada. Migrationsmyndigheten slog fast att han var förföljd i hemlandet på grund av sin vita hudfärg.

Nu har Kanadas regering underkänt utredningen bakom myndighetens beslut. Cape Times:

Canadian Immigration Minister Jason Kenney maintain that the judgment that gave Huntley asylum, on the basis of the alleged persecution he suffered as a white South African, was so ludicrous that they could not let it stand.

Det nya beslutet ligger här (PDF).

söndag 22 november 2009

Sydafrikas vinindustri. 350-årsjubileum, turism och sociala möjligheter

av TOR BILLGREN

Idag publicerades mitt reportage om Sydafrikas vinindustri i Sydsvenskans söndagsbilaga. Reportaget är indelat i fyra delar:

1. Vinindustrin och de sociala möjligheterna. Hur kan vinindustrin bidra till Sydafrikas sociala utveckling?

2. Sydafrikas vindindustri firar 350-årsjubileum i år. Från slaveri, hugenotter och apartheid till ett av världens största vinländer.

3. "Jag trodde det var cider jag skulle göra". Intervju med Ntsiki Bieyla, som i juli fick utmärkelsen årets kvinnliga vinmakare.

4. Snabbguide till Kapstadens vindistrikt

Och här ligger några tidigare artiklar på temat vin och den komplexa sydafrikanska sociala verkligheten

Bouquet av ett nytt Sydafrika

Twitterrapport från Soweto Wine Festival

Publiken svek vinfestivalen i Gugulethu

Vinindustrin och de sociala möjligheterna

text och bild TOR BILLGREN



Ett av de stora måstena under en resa i Sydafrika är att besöka några av de hundratals vingårdarna i Västra Kap-provinsen, och kanske till och med lyckas lära sig uttala de ofta besvärliga afrikaans-klingande namnen: Buitenverwachting, Boekenhoutskloof, Constantia Uitsig…

Baksidan av upplevelsen – liksom baksidan av hela Sydafrika – är den enorma segregering som fortfarande präglar landet. Gårdsägarna och vinmakarna är vita liksom personalen i vinbutikerna och provsmakningsrummen, medan de svarta, om man över huvudtaget ser dem, finns ute på vinfälten eller i parkerna med krattor och spadar. Det imponerande skick som gårdarna hålls i, med greenklippta gräsmattor, kritvita längor och krattade grusgångar, hade knappast varit möjligt utan det enorma överskott på billig arbetskraft som finns att hämta bland den outbildade svarta majoriteten. En vanlig syn i skördetider är svarta män längs vägarna i städernas utkanter, daglönare som hoppas bli upplockade av någon vinbonde eller annan lantbrukare, för att efter arbetsdagens slut kassera in en ersättning på omkring hundra rand (ungefär lika mycket i kronor).


Skörd av Sangiovesedruvor utanför Stellenbsoch.

Grundproblemet bakom klyftorna och fattigdomen är den enorma bristen på utbildning. Under apartheidtiden hade Sydafrikas ickevita befolkningsgrupper endast hade rätt till en bristfällig och rudimentär skola som syftade till att hålla dem utanför det ”europeiska samhälle” som apartheidideologerna ansåg att Sydafrika var. Det var först på 90-talet som statliga skolor började ta emot elever av alla etniciteter. Att bygga skolor och hitta lärare till de miljontals ”nya” barn och ungdomar som nu har rätt till utbildning är en av den unga demokratin Sydafrikas största – och hittills mest misslyckade – utmaningar. Därtill kommer en arbetslöshet på 23 procent.

För att påskynda utjämnandet av obalansen mellan vita och ickevita, har staten infört olika kvoteringsprogram, som innebär att företagen måste anställa en viss andel svarta och färgade på alla nivåer. De företag som lyckas med detta gynnas t.ex. när det gäller statliga upphandlingar och ekonomiskt stöd. Vinindustrin kämpar på med kraven, men eftersom branschen överlag är föga vinstgivande, är utrymmet för förändringar litet. Men det går framåt och på de senaste 5-10 åren har det lanserats en mängd projekt som syftar till att stärka de svarta och färgade, såväl kunskapsmässigt som ekonomiskt.

– Man måste förstå vårt förflutnas komplexitet för att inse hur svårt det är att rätta till saker och ting, säger Su Birch, som är VD för vinindustrins paraplyorganisation Wines of South Africa (WOSA).
– På grund av sin historia har Sydafrika ett unikt medvetande – och ansvar – när det gäller arbetarnas behov.

Hur pass pådrivande är konsumenterna när det gäller jämlikhet och rättvisa villkor för arbetarna?
– Inte så mycket. Den som öppnar en flaska vin vill slappna av och njuta. Man är inte intresserad av den politiska historien bakom vinet. Men i vissa delar av marknaden finns det ett stort medvetande om t.ex. Fairtrade, särskilt i Storbritannien, i viss mån i Skandinavien. Och i Sydafrika har vi fler Fairtrade-certifierade märken än någon annanstans i världen.

De största insatserna sker på de stora vingårdarna. En av dem är Spier utanför Kapstaden med 500 anställda. Förutom vintillverkning, har företaget även hotell, restauranger och golfbana. De anställda erbjuds bostäder, rådgivning, olika utbildningar och möjligheter att starta egna företag, som Spier sedan gör affärer med.
– Det svåra är att hitta folk med de färdigheter vi behöver, säger Maraleze Koekze på Spier. Det är därför vi satsar så hårt på utbildning. När vi behöver ny personal rekryterar vi alltid inom företaget. På så sätt ökar den enskilde individen gradvis sin kompetens. En servitör kan i nästa steg avancera till frukostföreståndare, och så vidare.

Ni har även egen sjukvård och skola för de anställdas barn. Det är som att ni har byggt upp ett eget litet samhälle kring vindgården. Är det för att ”det riktiga” samhället utanför inte fungerar?
– Nej, vi har skapat det här arbetsklimatet för att det är förmånligt för alla parter. Om de som arbetar för oss mår bra på alla sätt, blir de mer motiverade när de kommer till jobbet. Vi har insett att det gynnar oss att transformera, och inte stagnera.


* * *


Sveriges vinimport 2008
försäljning räknat i miljoner liter. 2007 års import inom parentes.

1. Sydafrika 26, 8 (24,2)
2. Italien 26,3 (23,7)
3. Australien 25,0 (25,5)
4. Spanien 22,0 (22,4)
5. Frankrike 15,0 (14,9)

(Källa: Systembolaget)

Publicerad i Sydsvenskans söndagsbilaga den 22 november 2009

Sydafrikas vinindustri 350 år

av TOR BILLGREN

1652 etablerade Holländska ostindiska kompaniet en station på Afrikas sydvästspets för proviantering och vila för sina fartygsbesättningar. Den förste kommendanten var fartygsläkaren Jan van Riebeek, och 1655 lät han plantera de första vinrankorna i kolonin. Den 2 februari 1659 pressades de första druvorna och det är detta 350-årsjubileum som firas i år. Van Riebeek introducerade också slaveriet i kolonin, vilket kom att utgöra stommen i kap-ekonomin fram till att det avskaffades 1838.

Vinet som producerades de första decennierna var av mycket låg kvalitet, men tillverkningen fick ett uppsving 1688, när franska hugenotter invandrade på flykt undan religionsförföljelsen i hemlandet.

På 1800-talet blev det söta, vita vinet från Constantia utanför Kapstaden mycket populärt i Europa. 1811 framhävde Jane Austen dess ”helande krafter för svikna hjärtan” i Förnuft och känsla. Napoleon Bonaparte lät skeppa över tusen liter till sin fångenskap på S:t Helena. Det sägs ha varit det enda han önskade på sin dödsbädd. 1822 översteg den sydafrikanska vinexporten värdet av alla andra produkter tillsammans, men i slutet av seklet drabbades landet liksom resten av världen av vinlusen och stora delar av odlingarna förstördes.

1948 segrade nationalpartiet i valet och införde apartheid. Sydafrika isolerades och bojkottades av stora delar av världen. Vinbönderna levde i en skyddad verkstad, där det dåvarande statliga monopolet garanterade dem ersättning för produktionen. När apartheid avskaffades i början av 90-talet var industrin i uselt skick. Kunskaperna var dåliga, vinrankorna av fel sort och ryktet skamfilat såväl när det gällde kvalitet som etik. Under de senaste tio åren har exporten exploderat och idag är Sydafrika världens nionde största vinproducent.

Publicerad i Sydsvenskans söndagsbilaga den 22 november 2009

"Jag trodde det var cider jag skulle göra..."

text och bild TOR BILLGREN


Ntsiki Biyela kontrollerar sockerhalten i sina Shirazdruvor.

– Skörden, februari till april, är den mest hektiska perioden på året, säger Nontsikelelo "Ntski" Biyela. Ibland måste man börja klockan tre på morgonen för att hinna med allt. Men den mest fascinerande tiden är september-november, när vinmusten har legat på fat några månader och det är dags att blanda de olika druvsorterna. Det är då man visar sin personlighet som vinmakare. Det är då man sätter sin signatur på vinet.

Ntisiki Bieyla är Sydafrikas första kvinnliga svarta vinmakare. Hon slutförde sin utbildning 2004 och jobbar idag på den lilla firman Stellekaya i Stellenbosch. Hon kommer ursprungligen från byn KwaVuthela i provinsen KwaZulu-Natal och det var när hon jobbade som hemhjälp åt en välbärgad familj i Durban som hon bestämde sig för att skaffa sig en utbildning – vilken som helst. Eftersom hon inte hade några pengar, satte hon igång att söka stipendier, och fick ett från South African Airways: vinmakarutbildning i Stellenbosch. I juli utsågs hon till Woman Winemaker of the Year.

– När jag började på universitetet hade jag aldrig sett det här, säger hon och knackar på glaset som står på bordet, fyllt av hennes eget vin. Jag hade hört talas om cider, så jag trodde att det var det jag skulle tillverka. Jag trodde att cider var vin… Men jag tog tillfället när det dök upp och hoppade på utbildningen. Idag gillar jag verkligen mitt jobb. Särskilt att åka på vinmässor och provningar och se folks reaktioner när de smakar mitt vin. Och i synnerhet när det är svarta människor, för det påminner mig så mycket om hur det var för mig själv i början.


Ntsiki Bieyla, 31 år, utsågs till årets kvinnliga vinmakare i juli.

Vilket är de ickevitas generella förhållande till vin i Sydafrika?
– Vi är fortfarande nykomlingar som vinkonsumenter. Det har inte funnits i vår kultur, vi har inte exponerats för det förrän alldeles nyligen. Så när man träffar svarta på vinprovningar frågar de alltid mycket, vilket är bra. De vill lära sig. Därmed inte sagt att alla vita förstår sig på vin…
– Det finns ofta mycket förutfattade meningar. Folk tror att de måste köpa särskild mat bara för att de har ett visst vin. Ritualerna och förväntningarna kan göra att folk känner sig förminskade. Det måste man komma bort ifrån.

Hur ska fler svarta kunna rekryteras till vinindustrin?
– Först och främst måste industrin vara mer välkomnande. Du skulle se vilka blickar jag kan få när jag kommer in i provsmakningsrummen på vingårdarna… Man blir nonchalerad, uttittad och bevakad. Förra året besökte jag olika gårdar i Kalifornien och där blev jag alltid korrekt behandlad – även innan det kom fram att jag är vinmakare. Men här i mitt eget land känner jag mig ofta negligerad. Branschen är väldigt duktiga på att säga att de vill ha in fler svarta. Samtidigt välkomnas vi ofta inte ute på gårdarna…
– Visst går det framåt, men allt i vinindustrin går mycket långsamt. Det svåraste är att skapa balans när det gäller ägandet. Mark och gårdar är dyra och det finns inte många svarta som har tillräckligt mycket pengar. Och eftersom branschen överlag ger dålig vinst, lånar inte bankerna ut pengar till folk som vill köpa gårdar.

Vad ser du för lösningar på problemen med klyftorna i Sydafrika?
– Det största problemet är att så många saknar utbildning. Politikerna hamnar på sina poster med falska förespeglingar om att de vill hjälpa landet, men vad de gör är att stoppa pengar i sina egna fickor. De är giriga. Vi har potential att komma någonstans, men jag tror inte att regeringen kommer att lyckas. Jag tror snarare att vi får förlita oss på industrin. Det är affärsmännen och företagsledarna som måste slå sina huvuden ihop och försöka komma fram till en lösning. Många företag delar ut stipendium, men det är långt från tillräckligt.

– Ett annat problem är man ofta är rädd för att lämna något som man vet att man har, för något som är mer osäkert. Under min studietid försökte jag övertyga två väninnor hemma i Natal om att följa med mig till Stellenbosch och registrera sig vid universitetet och sen chansa på att få stipendium. De började fråga ut mig om jag var lycklig och om jag åt ordentligt, för de tyckte att jag såg mager ut. ”Ja”, sa jag, ”jag äter, men jag arbetar hårt. Och visst, Stellenbosch är en märklig plats som är ovan för mig.” De slog ifrån sig helt och sa ”Nej nej nej, vi åker inte härifrån för att lida”. Jag kontrade med att nästa gång jag hälsade på skulle jag köra en egen bil. Men nej, de lät sig inte övertygas.
– Många tror inte att de kan, de tror att de inte har förmågan och att det därför inte ens är värt att försöka. Det behövs mycket uppmuntran.

Publicerad i Sydsvenskans söndagsbilaga den 22 november 2009

Snabbguide: Kapstadens vindistrikt

av ERIK ALEXANDERSSON


Godahoppsudden sedd från Cape Point. Bild: Wikipedia.

Resa
Flyg: Brittish Airways, KLM, Lufthansa, Air France och Turkish Airlines flyger med ett byte från Köpenhamn till Kapstaden. Från ca 5800 till 8500 kr.

Bo
Budget
iKhaya Backpackers. Vandrarhem mitt i Stellenbosch ca 250 kr/dubbelrum.

Mellan
Chamonix Wine Farm. Fullt utrustade stugor med fantastisk utsikt över Franschhoeks vindistrikt. 1000 kr/4 pers

Ikhaya Lodge. Kombinera vinresan med Kapstadens stadsliv på detta centrala men lugna hotell med utsikt över Taffelberget. ca 1100 kr/dubbelrum

Lyx
Steenberg Hotel. Bo flärdfullt vid Steenbergs utmärkta vingård i Constatia. 3000 kr och uppåt/dubbelrum.

Äta
Budget
The Apprentice. Mitt i Stellenbosch serverar denna restaurangskola haut cuisine till mycket förmånliga priser.

Mellan
Ouverture. Strax söder om Stellenbosch bjuder vingården Hidden Valley inte bara på en magnifik utsikt utan även på utsökt gourmetmat. Boka åtminstone ett par veckor i förväg.

Buitenverwachting. I det äldsta vindistriktet Constantia ger Edgar Osojinik och kollegor sydafrikanska råvaror en österrikisk touch.

Lyx
Le Quartier Français. Restaurant i världsklass i den lilla byn Franschhoek. Boka i god tid.

Göra
Köp Platters vinguide och bli löjligt beläst på sydafrikanska viner. Låt boken guida dig till vinprovningar hos både stora och små producenter – det finns nästan alltid en vingård runt hörnet.

Upplev babianer, strutsar och dramatiska vyer på ”världs ände”, Cape Point.

Upptäck vardagslivet i kåkstäderna på en guidad tur.

I den sömniga byn Darling görs utmärkta viner och här uppträder även Pieter-Dirk Uys med sitt kvinnliga alter ego Evita Bezuidenhout. Stand-up med salta kommentarer till dagsaktuell politik och sydafrikansk historia samt tillhörande museum med apartheidartefakter.

Köpa
Allsköns hantverk. Strutsläder. Viner direkt från gården, men kom ihåg att vissa storsäljare finns för nästan samma peng på Systembolaget.

Publicerad i Sydsvenskans söndagsbilaga den 22 november 2009

torsdag 19 november 2009

Det sydafrikanska filmundret

av TOR BILLGREN

Först District 9, sedan Invictus. Och nu meddelas att en film om Winnie Madikizela-Mandela är på gång med Jennifer Hudson i huvudrollen. Tre storfilmer på bara några år! Sydafrika är det nya Trollhättan!


Äktenskapet med Neson Mandela varade mellan 1958-1992.

Det är bara att hoppas att filmen inte blir naivt tillrättalagd och överslätande. Winnie Mandela har ett odisputabelt mörkt förflutet som det vore respektlöst och historieförfalskande att bortse från. Hennes förmåga att skaka av sig anklagelser och misstag är legendarisk, liksom hennes outtröttliga fasthållande vid makt och inflytande. Den som bäst fångat denna natur är satirikern Zapiro, i en serieruta som föreställer ett apokalyptiskt landskap efter en kärnvapenkatastrof. Winnie Madikizela-Mandela skrider obrerört fram över det öde landskapet, i förgrunden språkar två kackerlackor förvånat:
– Amazing! They said WE'D be the only survivors of a nuclear holocaust...

Filmen spelas in nästa år och kommer att regisseras av den sydafrikanske filmmakaren Darrell J. Roodt.

Röda Korset vädjar om hjälp till De Doorns

av TOR BILLGREN

Nu vädjar sydafrikanska Röda Korset om pengar, bröstmjölksersättning, förstahjälpen-kit, kläder och bränsle för att klara flyktingkrisen i De Doorns, nordost om Kapstaden. Det var i tisdags som runt 3000 zimbabwier tvingades lämna sina hem hals över huvud, efter att uppretade sydafrikaner börjat fördriva utlänningar och förstöra deras skjul. Sydafrikanerna menar att zimbabwierna accepterar lägre löner och därmed tar deras jobb. Flyktingarna är tills vidare samlade i en kommunbyggnad och på en idrottsarena.

(Har svenska medier verkligen inte tagit upp detta?)

Och VM-lagen är...

av TOR BILLGREN

I natt kvalificerade sig det sista laget till Fotbolls-VM 2010. Genom att spela oavgjort mot Costa Rica (1-1) säkrade Uruguay sin plats bland de 32 länder som deltar i turneringen. Nästa drama – matchlottningen – äger rum i Kapstaden den 4 december kl 19.00 (18.00 svensk tid). Själva turneringen börjar i Johannesburg om 204 dagar.

Afrika
Algeriet
Kamerun
Elfenbenskusten
Ghana
Nigeria
Sydafrika

Europa
Danmark
England
Schweiz
Frankrike
Tyskland
Grekland
Italien
Nederländerna
Portugal
Serbien
Slovakien
Slovenien
Spanien

Amerika
Honduras
Mexiko
USA
Argentina
Brasilien
Chile
Paraguay
Uruguay

Ocanien, Asien
Australien
Nya Zeeland
Japan
Nordkorea
Sydkorea

onsdag 18 november 2009

Aspekter av xenofobin

av TOR BILLGREN

I tisdags evakuerades 2000 utlänningar, mestadels zimbabwier, ur ett informellt township vid De Doorns nordost om Kapstaden, efter att invånare börjat köra ut dem och demolera deras skjul. De Doorns-borna menar att utlänningarna accepterar lägre löner, och därför slår ut de sydafrikanska arbetarna. Händelsen är en repris av den våldsvåg som drog genom landet i maj förra året, då 60-70 utlänningar lynchades. Det har hettat till flera gånger i år också (se här och här), men hittills inte i samma utsträckning som 2008.

I samband med Mail & Guardians senaste artikel om händelsen i De Doorns, har det postats ett antal kommentarer som på ett bra sätt åskådliggör olika aspekter av det känsliga problemet..

Africa for Africans...hypocrisy abounds...!
Dylan Goodwin

*

Africans were taught well to distrust each other, remember the divide and rule philosophy. Guess who taught them!
Peter Garayi

*

Garayi: The communists?

In this case, we have a political situation, created by our leaders (SADC/ANC/ZANUPF), which is affecting our country.

Mugabe is the cause, of the influx of Zimbabwean immigrants.
Sinudeity

*

This is not xenophobia......this is just poor South Africans defending their communities from illegal immigrants. Just so that the liberal idiots know....if u r living illegally in a country, that makes u a criminal. Xenophobia is just a word coined by the media. If Home Affairs cant control illegals in SA, then people should kill them on the streets.
Khalsa Singh

*

It is unrealistic to expect 3500 foreigners to fit into a town of 10000 highly reliant on seasonal farm work without this trouble breaking out. Over 50% of the locals are unemployed and the per annum median income is under R10000. Considering the town is on the edge of the Karoo scratching an existence from the soil is always going to be marginal. I can only imagine the feeling of despair and panic the locals must feel when they are passed over by the farmer in favour of the foreigners. Expect more trouble.
Marius de Kock

*

Khalsa Singh: "If Home Affairs cant control illegals in SA, then people should kill them on the streets."

How about instead: "If Home Affairs cant control illegals in SA, then the minister must be held accountable for his department not doing its job, and the ANC leadership should be held accountable for their tacit support of Mugabe's tyranny".

When opposition parties point out the shortcomings and incompetencies of the ANC government (according to their duty as opposition), and insist on accountability, then they are often labelled as 'racist' or 'unpatriotic'. Criticizing the ANC is seen as an act of treason.

I can understand the frustration that poor, unemployed South Africans face when their scarce jobs are threatened by illegal immigrants. But those immigrants are also in a struggle for survival.

If the South African government had been firmer from the start about what was unfolding in Zimbabwe, and helped the legitimate democratic forces to take control, then Zimbabweans wouldn't be fleeing and South Africans wouldn't be regarding them as a threat to their jobs.

So now it's not only Zimbabweans feeling the consequences, but poor working-class South Africans too.

I just hope they can control their frustrations and vent their anger at the government rather than on defenceless, desperate Zimbabweans.
Bleeding Muppet

Personligen tycker jag att Bleeding Muppet här sist på ett bra sätt lyckas ringa in problemet och dess orsaker.

Om nationalsångsdebaclet i Toulouse

av TOR BILLGREN

Det råder fortfarande stor upprördhet i Sydafrika efter reggaeartisten Ras Dumisanis slakt av nationalsången inför fredagens rugbylandskap mellan Frankrike och Sydafrika i Toulouse. Han sjöng falskt, ur tempo – och framförallt: han kunde inte texten, som består av verser på xhosa, zulu, sesotho, afrikaans och engelska.

Nationalsånger är förstås alltid allvarliga saker, men i Sydafrika representerar den så mycket mer än nationell stolthet. Grunden är befrielsesången ”Nkosi Skiklel’ iAfrika” – men Nelson Mandela beslutade att även den gamla apartheidsången ”Die Stem” skulle ingå i den nya republikens hymn. En storslagen försoningsgest som Dumisani skymfade, menar kritikerna. ”Respektlöst”, ”parodiskt”, ”ett vokalt vådaskott”, är andra kommentarer. Och visst, det lät bedrövligt. Men frågan är om det hade blivit lika stort rabalder om Sydafrika inte hade förlorat matchen med 20-13...

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 18 november 2009

Ny våg av främlingsfientligt våld

av TOR BILLGREN

Idag är morgonteve full av bilder av hemlösa zimbabwier i De Doorns, nordost om Kapstaden. De kördes i förrgår ut från sina hem och jagades iväg av rasande invånare, som anser att utlänningarna stjäl deras jobb. Husen och skjulen förstördes.

Upp till tvåtusen människor jagades iväg. Många av dem sover i det fria på en gräsmatta utanför polisstationen.

Hittills har ingen dödats.

Uppdatering följer.

tisdag 17 november 2009

Ras Dumisanis slakt av "Nkosi sikelel' iAfrika"

av TOR BILLGREN

Något som diskuteras mycket just nu på tv och i radio är reggaesångaren Ras Dumisanis slakt av Sydafrikas nationalsång inför en rugbymatch mellan Sydafrika och Frankrike i fredags. Dumisani sjöng falskt och kunde inte texten. I videoklippet nedan kan man se hur spelarna och publiken har svårt att hålla sig för skratt.



Här ligger ett annat klassiskt exempel. Michael Boltons paus (ryyyys):

Malema försvarar Mbekis aids-politik

av TOR BILLGREN



Man kan alltid fråga sig i vilken utsträckning man ska ta ANC Youth Legues (ANCYL) ordförande Julius Malema på allvar. Han har haft positionen i snart två år, men skapat fler rubriker och debatter än någon annan offentlig person i landet. På vissa håll inom ANC ses han som ett självklart presidentämne, andra tar sig genant för pannan så fort han öppnar munnen. För någon månad kom en samling med Malema-citat (The world according to Julius Malema), sammaställd av två av Sydafrikas främsta journalister, Mandy Rossouw och Max Du Preez, som bidrar till bilden av Malema som en pajas. Själv har jag slutat skratta åt Malema för länge sedan och tror att hans våldsretorik och totalitära syn på politik och samhälle är direkt farlig. Han måste granskas och utmanas seriöst, för han är ett symptom på något mycket oroande i det sydafrikanska samhället, något som landets etablerade politiker och journalister inte har råd att skratta eller patronisera sig bort från.

Den senaste vansinnigheten från Malema ägde rum igårkväll, när han talade på ett Pan African Youth Union-möte i Kempton Park, och försvarade förre presidenten Thabo Mbekis hiv/aids-politik, som mellan 2000-2005 kostade 330'000 människor livet. Bakgrunden till Malemas ställningstagande är att kommunistpartiets ungdomsförbund Young Communist League för två veckor sedan krävde att Mbeki skulle åtalas för folkmord. Och visst, just folkmord kanske är att ta i, men det som framkommer när Malena försvarar Mbeki, är mycket avslöjande för hans rättskänsla och förhållande till makt.

– You will never touch one of our own...
– [Mbeki] försökte hitta lösningar på problemet med hiv och aids. Han sa det han sa som ett sätt att finna lösningar på problemet.

Faran med att åtala Mbeki, är enligt Malema att det skulle kunna öppna dörren för liknande åtal mot andra afrikanska ledare.
– Om vi låter detta hända Mbeki, kommer de att göra samma sak med Mugabe och Zuma.

Saker som rättvisa, moral och integritet tycks vara irrelevanta för Malema. Det enda som är gäller är hegemoni och afrikansk chauvinism.

YCL:s ordförande Buti Manamela står enligt Times Live fast vid sin linje trots Malemas hot att köra ut ungkommunisterna i kylan:
– Vårt krav stöds av statistik, sa Buti Manamela. Det är chockerande att Malema säger att vi inte får agera mot [Mbeki] bara för att han är en afrikansk ledare.
– Många människor har dött för att de inte trodde att hiv och aids existerade. Detta drevs fram av en politisk agenda och bristande politiskt ledarskap från Mbeki och förre hälsoministern (Manto Tshabalala-Msimang). Ännu värre är att vissa människor vill främja sådana förfärliga brott. De säger att vi måste försvara [dessa politiker] för att de är afrikanska ledare. Det får inte ske.

____________________________________
Mer om ANC och hiv/aids i inlägget Zuma måste ta ansvar för ANC:s mördande aidspolitik.

måndag 16 november 2009

Sydafrikanska Goldstonekommentarer

av TOR BILLGREN

Dagens OBS i P1 handlade bland annat om grälet kring den sydafrikanske domaren och människorättsjuristen Richard Goldstones Gaza-rapport. Mia Gröndahl refererade den israeliska debatten och jag satte honom i sydafrikansk kontext:

Richard Goldstone är mest känd här i Sydafrika för sitt arbete med att utreda det våld som härjade landet under första hälften av 90-talet. Mellan 1992 och 94 publicerade den så kallade Goldstonekommissionen ett 20-tal rapporter om massakrer och mord – ett arbete som i efterhand både fått ris och ros av historiker och jurister.

Den skarpaste kritiken mot Goldstones Gazarapport har kommit från Sydafrikas chefsrabbin, Warren Goldstein. I en artikel som publicerats i både Israel och Sydafrika sågar han rapporten metodiskt ur ett juridiskt perspektiv. Han menar att det redan i den instruktion Goldstone fick av FN fanns ett antagande om Israels skuld, och argumenterar därför för att det var korrekt av Israel att inte samarbeta, eftersom landet inte kunde förvänta sig rättvis och objektiv behandling.

En annan kritiker är historikern och journalisten RW Johnson, som anklagar Goldstone för att vara en kappvändare. I artikeln ”Who is Richard Goldstone?” menar han att domaren i princip alltid producerat rapporter som gynnat honom själv och den egna karriären.

Men Goldstone får också mycket stöd i Sydafrika. Många minns och respekterar honom för det viktiga arbetet han gjorde i landet i början av 90-talet, och i insändare och debattartiklar får Gazarapporten också ofta omdömen som noggrann och rättvis. Fast även bland de positiva rösterna finns viss kritik. Den mycket inflytelserika landsorganisationen Cosatu välkomnar rapporten – men menar att Goldstone borde ha erkänt situationen i Palestina som ett krig – vilket skulle legitimera Hamas raketer. Ett utspel som kanske inte är helt oväntat från en organisation som konsekvent kallar Israel för en apartheidstat.

__________________________
Mer om Goldstonerapporten i Dagen, SvD, DN.

Musiktips: Gazelle

av TOR BILLGREN



Gazelle live på Die Mystic Boer i fredags, wow! I centrum på den minimala scenen gungar sångaren Xander Ferriera och utstålar en blandning av coolhet, auktoritet och stolleri i sin Mobuto Sese Seko-mössa med matchande scarf. I bakgrunden en slagverkare, basist och DJ, alla i guldkläder. En otroligt snygg akt där disco och electro korsas med afrokitsch, afrikaans och satir. Ett koncept med uppenbar magplask- och buskispotential, men som resulterar i riktigt bra musik och en helgjuten liveupplevelse.

Xander Ferreira är även känd som fotograf, här ligger en länk till hans senaste utställning i Kapstaden.

Gazelle på Myspace.

fredag 13 november 2009

Vintips: Simonsig

av TOR BILLGREN



Efter att ha skrivit så mycket om halvdana och billiga viner i förra inlägget, vill jag gärna rekommendera något jag tycker är riktigt bra, och som dessutom är tillgängligt på Systemet. Låt mig således helt kort få rekommendera Simonsig, som ligger norr om Stellenbosch (resultatlista, Systembolaget). Deras bordeauxblandning Tiara är ett riktigt fynd för 149 kronor (2006: betyg 4). Finns dessutom 2005:an tillgänglig (betyg 4,5) är saken klar: Köp!

Systemet har även en Cabernet Sauvignon ur Labyrinth-sortimentet som är bra, något enklare dock (betyg 3,5 - 129 kr). För den extra tjugan som Tiaran kostar får man rätt mycket mer vin... Simonsigs Chardonnay för 88 är prisvärd och fin, inte så bombastiskt sydafrikansk (betyg 4).

Det jag uppskattar mest ur Simonsigs sortiment är bubblet, men det finns tyvärr inte tillgängligt på Systembolaget.

Foot of Africa populäraste vinet i Sverige

av TOR BILLGREN

"You guys like it in a box", får vi ofta höra när vi besöker vingårdarnas provsmakningsrum. Svenskarnas törst efter sydafrikanskt boxvin är välkänd, och de sydafrikanska producenternas benägenhet att ställa fruktigt, druvtypiskt och generöst vin till förfogande på låda, har gjort Sydafrika till det populäraste vinlandet i Sverige.



Joel Linderoths Vinvin-sajt hittar jag en aktuell lista över Sveriges tio vinfavoriter, och fyra av dem är just sydafrikanska boxviner. Det överlägset populäraste är Foot of Africa (Chenin Blanc), som produceras av utmärkta vingården Kleine Zalze alldeles nästgårds. Det ingår i deras absoluta billighetsutbud, men jag minns det som helt OK och mycket prisvärt (betyg 2 av 5 av John Platter). Systembolaget har flera av Kleine Zalzes "riktiga" viner, men tyvärr inga av höjdarna, som deras Shiraz (4,5 av Platter) eller Cabernet Sauvignon (4) (Family Reserve). Det finns för övrigt en mycket trevlig och bra restaurang på vingården, Terroir. I dyraste laget för en vardagslunch, men sanslöst vackert belägen.

På fem i topp-listan över röda viner finns tre från Sydafrika: Umbala, Drosty-Hof och Bundustar. Även de boxviner. Bundustar produceras av Vin-X-Port i Paarl och Umbala av Nordic Sea Winery/Oenoforos. Drosty-Hof ingår i den stora Distell-koncernen och deras Cape Red-blandning får 2 stjärnor i Platterguiden.

Som kontrast till dessa bästsäljande billighetsviner, rekommenderar jag att att ni kastar ett öga på Sydafrikas absolut bästa viner - de som fått fem stjärnor i den kommande Platter-guiden. Här den ligger listan. Och här följer den kompletta listan över Sveriges 10 vinfavoriter.

Vita
1. Foot of Africa (27003) 3 miljoner liter
2. Castillo de Gredos (12798) 2 miljoner liter
3. Chapel Hill (2903) 1,9 miljoner liter
4. California White (6310) 1,9 miljoner liter
5. Il Nostro Cataratto Grecanico (22973) 1,6 miljoner liter

Röda
1. J.P. Chenet Cabernet-Syrah (12808) 2,4 miljoner liter
2. Mauro Primitivo (32364) 2,1 miljoner liter
3. Umbala (2072) 2 miljoner liter
4. Drostdy-Hof Cape Red (12038) 1,8 miljoner liter
5. Bundustar (2025) 1,7 miljoner liter

Om Stieg Larsson i Mail & Guardian

av TOR BILLGREN

Som jag tidigare nämnt säljer Stieg Larssons milleniumböcker bra även här i Sydafrika. I veckans Mail & Guardian skriver Ester Addley och Mark Lawson om succén, tragedin och den smutsiga arvstvisten. Lawson kallar böckerna "A very Swedish global phenomenon":

My theory for the phenomenon is that Larsson took a genre that has generally sold to men -- thrillers turning on technology and conspiracies -- and feminised it through a highly unusual central character: Lisbeth Salander, who combines the brain of Sherlock Holmes with the martial arts skills of Lara Croft. It's also likely that the history of Sweden -- where an experiment in liberal government was compromised by violence and corruption -- resonates with readers in other countries. And the author's sudden death -- although family and fans accept that he was killed by smoking rather than a smoking gun -- adds to the sense that the novels contain urgent and dangerous truths.

onsdag 11 november 2009

Intervju med Ian Bruce

av TOR BILLGREN

Idag sänder Kulturradion två inslag som jag gjort om ett utbyte mellan Dramaten och teaterskolan New African Theatre Association (NATA) i Athlone, utanför Kapstaden. Projektet har resulterat i pjäsen Transit, som spelades här nere i oktober. Nästa fredag har den premiär på Lejonkulan, Dramaten.

Nedan följer radiomanuset till inslaget som sändes i Kulturnytt i morse, en intervju med pjäsförfattaren Ian Bruce (kan avlyssnas här). I Kulturradion Snittet sänds ett längre inslag, som innehåller intervjuer med Dramatenskådespelaren Melinda Kinnaman och NATA-läraren Mbulelo Grootboom. Snittet börjar kl 14.03


Manus, Kulturnyttsinslag

Sedan 2007 har Dramaten samarbetat med teaterskolan NATA – New African Theatre Association i Athlone [betoning på första stavelsen, engelskt uttal], utanför Kapstaden. Första pjäsen i samarbetet hette Groundswell och sattes upp på Elverket förra våren. Nu är den andra pjäsen Transit på gång. Den har redan spelats i några veckor i Sydafrika, och har premiär på Dramaten nästa fredag.

Båda pjäserna är skrivna av NATA:s konstnärlige ledare Ian Bruce, och utgångspunkten för Transit är hans erfarenheter från möten med svenskar under sin tid exil, och under kampen mot apartheid. Tor Billgren träffade Ian Bruce mellan två repetitioner i Athlone, Kapstaden:


- I was in exile from 1976-2002 and I remember sourcing funding for projects in South Africa. And the Swedes were the ones who were the easiest to work with, because they would make every effort to get money into projects in this country. And exactly why they do that and why they have that nature is a kind of mystery to me and Is something that I try to explore in the play.

Svenskarna fanns alltid där och var redo att hjälpa med pengar till olika projekt i kampen mot apartheid, säger Ian Bruce. Och denna vad han kallar svenska mentalitet är något han utforskar i Transit. Men inte okritiskt. Det finns en känslig komplexitet i förhållandet mellan att ge och ta emot, menar Ian Bruce.

- I don’t think it ever is a very smooth relationship. There is always a complexity when someone has nothing and another has plenty to give. There are issues of dignity and reciprocity.

Transit handlar om fyra flygpassagerares väntan på ett plan. En väntan som blir lång och konfliktfylld. Två av passagerarna är svenskor och för att kunna skapa trovärdiga porträtt av dom och lära sig mer om den svenska mentaliteten passade Ian Bruce på att möta och intervjua svenska ungdomar när han var i Sverige förra året. Om deras livssituation och drömmar.

- They felt very well taken care of, and that life in Sweden was very well rationalized and well organized for them. And there was something in them of a hankering for more adventure in life and they were looking for challenges beyond their own horizons. Many of them spoke of going to other countries and doing things in other countries.

Den ena av de svenska karaktärerna är en biståndsarbetare, som står för ett erfaret och moget förhållande till hjälpande. Den andra karaktären, backpackern Lisa, är mer eller mindre baserad på ett av Ian Bruces möten i Sverige. Hennes förhållande till hjälpande är mer naivt och idealistiskt – men man får också känslan av att hon utnyttjar hjälpbehövande för att tillfredsställa sitt eget behov av att vara behövd.

- I could imagine one of those young people standing in front of someone who has absolute need and saying “Well, I can help. So I better help”. And there is, as you say, something in her that needed to do that. And one of the stories that I remember very well, was a young woman, she said that she’s never felt that like anybody needs her. She has always felt like she’s getting so much, and she never has that sense of that she should be giving somebody something. And she expressed that she missed that.

18 juni blir internationell Nelson Mandela-dag

av TOR BILLGREN

Igår beslutade FN:s generalförsamling att 18 juni ska bli Nelson Madela International Day. Mandela föddes det datumet 1918 och i år uppmärksammades dagen i Sydafrika genom att folk uppmanades att ägna 67 minuter åt att förbättra världen eller annat välgörenhetsarbete. 67 minuter, för att Mandela ägnade 67 år av sitt liv åt kamp för lika rättigheter etc.

Och varför inte? Visst finns det gott om anledningar att ha synpunkter på såväl Mandelakulten, som ANC och dess politik, men det är svårt att bortse från den viktiga och storslagna roll Nelson Mandela spelat i Sydafrika, främst som försonande och enande kraft.

måndag 9 november 2009

Stieg Larsson i bästsäljande sällskap

av TOR BILLGREN



Precis som i resten av världen gör framlidne spänningsförfattaren Stieg Larsson stor succé i Sydafrika. Böckerna ligger i höga travar i bokhandlarna (nej, jag vägrar använda ordet "boklådor") och just nu kan man hitta The girl who played with fire på samma supermegabästsäljarhylla som biografin över den sex- och knarkskandalaktuelle rugbystjärnan Joost van der Westhuizen och John Carlins Playing the enemy, som i senaste utgåvan fått namnet Invictus, efter Clint Eastwoods kommande film.

fredag 6 november 2009

Kapstadens nya stadium har fått sitt namn!

av TOR BILLGREN



Den nybyggda fotbollsstadion i Kapstaden brukar kallas Green Point-arenan, men det kommer inte att vara det officiella namnet, beslutade Kapstadens styrande politiker förra veckan. Att namnge stadion efter den flashiga stadsdel där den ligger, skulle kunna tolkas exkluderande.

Bland de många förslagen fanns namn på xhosa, men det rådde viss förvirring om vilket förslag som var det mest korrekta. Ikapa Stadium eller eStadium saseKapa? Eller rent av Inkundla yezemidlalo yaseKapa?

Andra förslag var Amy Biel Stadium, Cape Town Soccer-drome, Friedship Arena, District Six Superbowl och Helen Zille Stadium. Det vinnande förslaget blev slutligen Cape Town Stadium, kort och gott.

Twitter-uppsamlingsheat

av TOR BILLGREN

Den 9 september 2009 var statsminister Fredrik Reinfeldt i egenskap av EU:s ordförande på toppmöte i Kapstaden. Jag bestämde mig för att följa mötet på plats, trots att jag inte hade lyckats sälja in jobbet till någon redaktion. Här ligger tweetsen och här finns texter och bilder.

Här ligger Twitterposter från återresan till Sydafrika efter en sommar i Sverige, samt från Johannesburg och Soweto Wine Festival.

Familjen Benade och Guy Fawkes

av TOR BILLGREN

Man hör ganska ofta smällar av olika slag här i Stellenbosch. Oftast är det förmodligen bilar som baktänder (eller vad de nu gör), ibland går tankarna till pistolskott. Men eftersom knallarna aldrig följs av skrik, brukar jag anta att det är någon typ av smällare.

Igår var det helt galet mycket knallar nere vid The African Taxis Och jag hann bli ordentligt irriterad innan jag förstod orsaken: det var den femte november. Guy Fawkes! Det fick mig att tänka på Marlene van Niekerks roman Triomf, vars händelser delvis kretsar kring denna högtid. Första utkastet av min Axess-essä om Triomf inleddes med en scen där jag beskrev den inavlade sonen Lamberts förberedelser inför ett Guy Fawkes-firande som visade sig bli ovanligt minnesvärt. Episoden sätter stämningen för såväl familjen Benade, som boken som helhet, och eftersom den knappast kommer att publiceras någon annanstans, lägger jag den här:


"Lambert Benade försöker febrilt laga ett av kylskåpen som står i trädgården. Familjen driver en firma för begagnade vitvaror och i varje frysfack som lämnat tomten den senaste månaden har han bifogat en inbjudan till sin Guy Fawkes-fest dagen därpå: ”Stöd er lokala elfirma!” ”Fyrverkerier på bakgården!” Eller som det blir på hans stolpiga afrikaans ”Vuurwerke in die agterplaas”.

Under honom, i jorden, finns resterna efter Sophiatown – den svarta stadsdelen som jämnades med marken 1963 för att ge plats åt den vita förorten Triomf. Ibland hittar han ”kaffir rubbish” när han gräver i marken, bestick, skor, plåtaskar – saker som blev kvar när de femtiotusen svarta invånarna deporterades.

Han blir allt mer irriterad. Kylskåpet vill inte fungera och hans mor, ”Mol”, räcker honom fel verktyg. Gång på gång. Tålamodet tryter. Han tål inte saker som inte fungerar. Han tål inte att Mol visar allt när hon böjer sig över verktygslådan, eftersom hon aldrig har underbyxor under den solkiga morgonrocken. Han tål inte människor som inte svarar på inbjudan. Men nu ska de få se ett sjuhelvetes fyrverkeri. Han tar tag i Mol och proppar hennes fickor fulla raketer och slänger in den vilt fäktande kvinnan i ett av de fungerande kylskåpen, stänger dörren och häller bensin över gräset runt omkring.

När hans far och farbror kommer hem står trädgården i lågor. Grannarna står runt huset och glor på raketerna, i gräset ligger Lambert i kramper, halvnaken och nedsölad av kroppsvätskor, med fradga och blod runt munnen i ett av de epilepsianfall som brukar följa på hans utbrott. I kylskåpet hittar de Mol, förfrusen och förgiftad av läckande kylskåpsgas. Hon hostar konstant i ett år efter händelsen.

Men vardagen går vidare. Liknande saker har hänt tidigare. Värre saker kommer att hända…"


(Resten av textenfinns här.)

Sydafrika tar emot lika många asylsökande som EU

av TOR BILLGREN

Ekots sajt nämns liksom i förbigående att Sydafrika tar emot ungefär lika många asylsökande som EU:s 27 medlemsstater tillsammans...

Migrationsminister Tobias Billström vill ha en gemensam asylpolitik i hela Europa så att alla flyktingar ska få samma mottagande oavsett vilket land man kommer till.

Internationellt sett är det dock mycket långt kvar tills bördorna fördelas lika. Sydafrika får till exempel ensamt ta emot ungefär lika många asylsökande som EU:s 27 medlemsstater gör tillsammans.

Hans ten Feld, säger att det är viktigt att det perspektivet inte glöms bort. Europa håller inte på att svämma över av flyktingar, säger han.

torsdag 5 november 2009

Säkerhetsparanoian gör Sydafrika till ett osäkrare land

av TOR BILLGREN

– Spelarnas möjligheter att röra sig utanför hotellet bör vara minimala. Annars krävs full eskort: beväpnade säkerhetsvakter och skottsäkra västar.
Sa verkligen han verkligen så, Günter Schnalle, som är chef för det företag som ansvarar för tyska delegationens säkerhet under fotbolls-VM i Sydafrika nästa sommar? Citatet kommer från tyska magasinet Sport-Bild, men i en annan tidning hävdar Schnalle att det är påhittat.

Hur det än förhåller sig med saken har VM-arrangörerna tagit uttalandet på allvar och fördömt det kraftigt. Och jag kan förstå deras stingslighet. Det finns ingen fråga som är så överdriven och infekterad i Sydafrika som den om säkerheten. Och det är lätt att smittas av den där rädslan – men också lätt att inse att den är en inbillningssjuka. Ofta när jag är ute på stan här i Stellenbosch, slås jag av att jag befinner mig på en plats som välmenande människor avrådde mig från att röra mig på av när jag flyttade hit. Och det är alltid lika svårt att minnas vad det var som skulle vara så farligt just där.

Tåget var en annan sådan farlighet. Man blir rånad med pistol, fick jag höra. Så jag var nervös på riktigt när jag klev ombord första gången, vigselringen fick stanna hemma. Men idag tar jag tåget till Kapstaden minst en gång i veckan. Med ring på fingret, och kamera och laptop i väskan. Och unnar mig en tupplur. Inte för att jag är dumdristig. Utan för att jag sover bra på tåg.

Säkerhetsparanoian gör att Sydafrika blir ett tråkigare land. Folk håller sig innanför sina gallerigrindar istället för att befolka städernas gator. Men paradoxalt nog bidrar den också till att göra landet otryggare. För det första för att man löper större risk att bli rånad på en öde plats. För det andra för att folk när de väl bestämmer sig för en utekväll, inte tar taxi – man kan ju bli attackerad av chauffören… Utan kör själva. Ofta kraftigt berusade. Är det något man borde frukta i Sydafrika, är det således denna utbredda och fullt accepterade fyllekörningskultur.

Myndigheter och VM-arrangörer arbetar hårt för att bryta fixeringen vid brottsligheten, eftersom den ger landet dåligt rykte och bidrar till att folk undviker att resa hit. Så många trodde att det var kört när spelare ur det egyptiska landslaget rånades i sina hotellrum under Confederations Cup i juni. Men här var arrangörerna snabba med att bjuda på lite välbehövlig relativism: sydafrikaner rånades under VM i Tyskland 2006; år 2000 råkade landslaget Bafana Bafana ut för inbrott på sitt hotell i Huston, Texas. Men då blev det inga sensationer. Händelserna pressades inte ner i några mediemallar om amerikansk eller tysk brottslighet. Tyvärr kommer Sydafrika att få leva med den stereotypa bilden om farligheten ett bra tag framöver. Men kom ihåg att den inte fyller någon annan funktion än kvällstidningarnas årliga larm om hudcancer och spetsiga pålar vid badbryggor.

Publicerad i Sydsvenska Dagbladet den 5 november 2009

tisdag 3 november 2009

Svar till Stellan Vinthagen om "People's War"

av TOR BILLGREN

Igår presenterade jag Anthea Jefferys bok "People's War" i OBS i P1. Freds- och konfliktforskaren Stellan Vinthagen publicerade en lång och läsvärd kommentar till texten. Här kommer mitt svar.

Stort tack för din kommentar. Skicka gärna länkarna till de recensioner av boken du läst.

1. Min text är en presentation av Jefferys teser och inget försök att säga ”Så här och endast så här gick det till”. Varken jag eller Anthea Jeffery säger att ANC gjorde allt fel och Inkatha/IFP gjorde allt rätt. Men att det finns saker i den sydafrikanska närhistorien som inte belysts på tillfredsställande sätt, är helt klart. Och historien om ANC, Inkatha/IFP och våldet är en sådan. Därför är Jefferys bok viktig och intressant.

2. Radioinslaget var drygt fem minuter långt. Det är omöjligt att inkludera all den bevisning du efterfrågar i ett sådant format.

3. Jeffey kommer in på såväl Amnesty som TRC i ”People’s War” (hon har till och med skrivit en bok om TRC: ”The Truth about the Truth Commisson”, 1999). Så hon bemödar sig förvisso med att ”förklara hur de kunde missa denna stora konspiration”. Hon påvisar ensidigheter i såväl Amnestyrapporter som TRC:s arbete.

4. Hon presenterar gott om bevis för den ANC-dirigerade våldskampanjen. Och det är faktiskt bara att gå till ANC:s egna källor. 1979 producerade ANC ett dokument (”The Green Book”), där strategin för kampen läggs upp utifrån lärdomarna från Vietnam. Radio Freedoms sändningar sprutade ut uppmaningar om våld mot kontrarevolutionärer och folkets fiender (Buthelezi beskrevs redan i mitten av 80-talet ofta som en ”orm vars huvud måste krossas”). ANC-ledaren Oliver Tambo beklagade användandet av necklacemetoden, men andra ANC-profiler som Winnie Mandela och Alfred Nzo förespråkade den. Dessutom dödades över 400 Inkathaledare – inte under oroligheter och massakrer, utan genom riktade lönnmord. Och Thabo Mbeki vittnade i TRC om att det fanns en plan att mörda Buthelezi.

5. Sedan kan man helt sonika fråga sig: Vem hade mest att vinna på våldet? Mellan 1990-1994, då apartheid i princip var avskaffat, dödades 15000 människor. Inkatha/IFP hade redan massivt stöd, och behövde inte tvinga sig på folk. FW De Klerk och regimen hade sannerligen inget att vinna på våldet, eftersom varje våldsutbrott underminerade deras redan låga moraliska trovärdighet. De Klerk befann sig i en ytterst känslig förhandlingsposition och hade inte råd att framstå som inkapabel att hålla ”sin sida” i schack. Ingen påstår att ANC var ansvariga för alla dödsfall under den här perioden. Men Jeffery visar att våldet var en viktig motor i ANC:s kamp. Att våldskampanjen var en uttalad del av deras väpnade kamp och Folkets krig-strategi.

6. Jag ”anklagade” inte ANC för att vara kommunister. Jag hänvisade till odisputabla fakta, som att ANC finansierades av Sovjetunionen och att de besökte Vietnamn för att studera FNL-gerillans strategier. Det gör dem inte per automatik till kommunister. Men eftersom du tog upp det, kan jag ju resonera lite kring saken.

A. ANC finansierades alltså till stor del av Sovjetunionen. Organisationen fick pengar, vapen, militär utbildning och propagandaassistans av Sovjet. Det är inget brott och jag kritiserar inte detta.

B. I Frihetsdeklarationen från 1955 (som i många avseenden är ett fantastiskt dokument) ingår nationalisering av gruvorna, bankväsendet och industrin. Redan 1958 bröt sig Pan Africanist Congress (PAC) ur ANC, bl.a. just på grund av missnöje över vad de uppfattade vara för stort kommunistiskt inflytande över rörelsen. (PAC motsatte sig även att ANC förespråkade ett Sydafrika öppet för alla befolkningsgrupper.) ANC Youth League deklarerade nyligen att de inte tänker stödja några kandidater i nästa val som inte uttalat förespråkar nationalisering av landets gruvor.

C. South African Communist Party (SACP) är inkorporerat i ANC. När man röstar på ANC, stöder man automatiskt SACP. Organisationerna glider in och ut i varandra. ANC:s generalsekreterare Gwede Mantashe är t.ex. också ordförande för SACP. Konstruktionen är ytterst märklig och gör det svårt för väljarna att veta vad som egentligen gäller.

D. ANC:s agenda var länge att införa socialism i Sydafrika. Det kan inte vara någon hemlighet för någon. Varför blev då inte så när de väl fick makten? Jag vet inte. Mina privata spekulationer är att trycket från Sovjet upphörde när unionen upplöstes. ANC:s maktövertagande sammanföll kronologiskt med Sovjets undergång. En annan spekulation är att ANC inte vågade ta steget så nära inpå maktövertagandet, eftersom det låg ett inbördeskrig i luften. Den vita ultrahögern (under befäl av den högt respekterade generalen Constand Viljoen, f.d. överbefälhavare över SADF) var beväpnade till tänderna och inväntade i princip bara order att gå till attack. En tredje spekulation är att ekonomin var så pass fördärvad efter decennier av sanktioner, upplopp, krig och undantagstillstånd, att det bedömdes vara nödvändigt att locka till sig utländskt kapital. Och det gör man inte genom att utlova nationaliseringar.

E. Så ANC är inte kommunister. Den ekonomiska politiken är inte ens vänster. Men mycket av retoriken är fortfarande revolutionär och SACP ingår i organisationen. Det är en svårgreppbar bild.