Richard Dowden
Afrika – framtidens kontinent
Leopard Förlag
Förra året sökte Sveriges Radio nya korrespondenter i bland annat Bryssel, Berlin och Afrika. Två småstäder och en kontinent. Samma år hade Bokmässan i Göteborg temat ”Spanien”. Året innan Litauen. I år är det ”Afrika”.
Jag säger inte att det vore rimligt för SR att ha korrar i alla afrikanska huvudstäder. Jag säger heller inte att Namibia, Tchad och Burundi borde tillägnas egna bokmässor. Men mönstret är slående. När det gäller Afrika förväntas allmänhetens intresse vara försvinnande litet. Det vanligaste svaret jag får på reportageförslag från Sydafrika är ”Nej tack, vi har redan en frilans/medarbetare i Afrika”...
Resultatet blir en bild av kontinenten som bygger på yxiga nyhetsbyråtexter, pressmeddelanden från organisationer med politiska agendor, en och annan stringer, samt redaktionsmedlemmar på chartersemester i Krugerparken.
Likriktningen kring afrikarapporteringen är något veteranreportern Richard Dowden ofta återkommer till i sin mastiga och sanslöst läsvärda ”Afrika – framtidens kontinent”. En annan tendens han kritiserar är att nyheter från Afrika inte alltid vägs och bedöms utifrån dess angelägenhetsgrad. Ibland är det viktigare att de överensstämmer med de bilder av kontinenten som välvilliga redaktörer vill förmedla – gärna så lätthanterliga som möjligt.
Det mest extrema exemplet på denna brist på perspektiv och förutsättningslöshet är den mediala hanteringen av folkmordet i Rwanda 1994. Trots ideliga varningssignaler om vad som var å färde, drog sig jordklotets journalister istället till världsälsklingen Sydafrika, där förberedelserna inför det stundande första demokratiska valet kantades av våld och väpnade uppgörelser. ”I jakten på blod i Sydafrika förbisåg vi alla ett av historiens värsta massmord”, skriver Dowden i bokens mest förtvivlade passage.
Författaren började sitt liv i Afrika 1971 då han bosatte sig i Uganda för att arbeta som lärare. Sedan dess har han bott i, rest eller rapporterat från nära nog alla av kontinentens 54 länder. Under 80- och 90-talet jobbade han med Afrika- och utrikesrapportering för The Times och The Independent, och 1995-2001 var han afrikaredaktör på the Economist. Idag är han ledare för The Royal African Society i London.
I boken, som är en samling biografier över ett femtontal länder i främst södra Afrika, framträder Dowden som något av en Forrest Gump-karaktär som råkat befinna sig mitt bland människorna och händelserna som format kontinentens länder de senaste fyra decennierna. Han har träffat rebellen Robert Mugabe i en dragig lägenhet i Notting Hill; Idi Amin har vinkat förbi honom i en rondell i Kampala; en smokingklädd och behandskad butler har serverat honom kaffe ur en silverkanna i ett av Jonas Savimbis UNITA-läger i Angola; Paul Kagame har försäkrat honom att faran är över efter en skottlossning i Rwanda. Kagame som då var officer, idag landets president – och nyligen anklagad för folkmord i Kongo av FN.
Boken utkom hösten 2008 med ambitionen att vara så up-to-date som möjligt. Och den ambitionen var lyckad. Då. Av naturliga skäl saknas därför den senaste tidens viktiga händelser och företeelser, som maktdelningsavtalet mellan Zanu-PF och MDC i Zimbabwe, efterlysningen av Sudans president Omar al-Bashir, Al-Shababs framfart i Somalia och piratligorna som härjar längs landets kuster. Det borde framgå tydligare att historien som skildras i boken bara sträcker sig fram till 2008 – kanske till och med i en undertitel.
Dowden blir som mest engagerad och polemisk – och läsvärd – när han kommer in på bistånd och hjälparbete, ett område som fått stryk från flera andra håll de senaste åren. T.ex. i den sydafrikanske politiske analytikern Moeletsi Mbekis ”The Architects of Poverty” (Picador Africa 2009), där författaren noterar att framväxten av de diktatoriska kleptokratierna efter kolonialismens fall var intimt sammanflätad med biståndsgivandet. Förra året kom även den zambiska ekonomen Dambisa Mojos kontroversiella ”Dead Aid”, där hon driver tesen att biståndet är själva orsaken till Afrikas fattigdom.
Dowden går inte lika långt, men han drar flera gånger slutsatsen att biståndet – som det hittills har organiserats – förlänger krigen och fördjupar konflikterna på kontinenten, eftersom pengarna och maten i praktiken ofta hamnar i soldaternas och härskarnas fickor och munnar.
Hans främsta kritik är att biståndet utformas efter västerländska modeller, utan hänsynstagande till afrikanska villkor, principer och tänkesätt. Han tecknar bilden av en cynisk biståndsindustri, som tävlar om mediernas uppmärksamhet och västregeringarnas kassakistor. Ju fler nyhetsminuter, desto fler biståndsmiljarder att förvalta. Debattören Fredrik Segerfeldt beskrev fenomenet träffande i OBS i P1 den 20.5 förra året när han talade om ”det västerländska biståndsberoendet” och påpekade att branschen sysselsätter en halv miljon människor.
En märklighet som Dowden upprepar flera gånger i kapitlet om Sydafrika är att apartheidsystemet skulle ha varit naziinspirerat. Och visst, vissa ledare för nationalpartiet hade varit med i nazirörelser, t.ex. B.J. Vorster som var premiärminister 1966-78. Det är inte heller någon hemlighet att det fanns en opinion bland de vita boerna att stödja tyskarna under Andra Världskriget – men det var mest för att de inte ville kämpa sida vid sida med sina gamla ärkefiender britterna, som de tvingats göra i Första Världskriget.
Detta gör nu inte att apartheid per automatik är naziinspirerat. Systemet bör snarare ses som en formalisering av den rasism och åtskillnad som hade rått på Afrikas sydspets sedan 1600-talet. Inspiration hämtades från Bibeln (en perverterad läsning av berättelsen om Babels torn) och USA:s raslagar. Dessutom var apartheid inte antisemitiskt. Judarna klassades som vita i Sydafrika och den sydafrikanska regeringen hade långtgående samarbeten med den israeliska.
Men detta är petitesser i det enorma sammanhang Richard Dowden ställer upp med sin bok. Det är mycket glädjande att detta viktiga verk nu finns på svenska.
Jag säger inte att det vore rimligt för SR att ha korrar i alla afrikanska huvudstäder. Jag säger heller inte att Namibia, Tchad och Burundi borde tillägnas egna bokmässor. Men mönstret är slående. När det gäller Afrika förväntas allmänhetens intresse vara försvinnande litet. Det vanligaste svaret jag får på reportageförslag från Sydafrika är ”Nej tack, vi har redan en frilans/medarbetare i Afrika”...
Resultatet blir en bild av kontinenten som bygger på yxiga nyhetsbyråtexter, pressmeddelanden från organisationer med politiska agendor, en och annan stringer, samt redaktionsmedlemmar på chartersemester i Krugerparken.
Likriktningen kring afrikarapporteringen är något veteranreportern Richard Dowden ofta återkommer till i sin mastiga och sanslöst läsvärda ”Afrika – framtidens kontinent”. En annan tendens han kritiserar är att nyheter från Afrika inte alltid vägs och bedöms utifrån dess angelägenhetsgrad. Ibland är det viktigare att de överensstämmer med de bilder av kontinenten som välvilliga redaktörer vill förmedla – gärna så lätthanterliga som möjligt.
Det mest extrema exemplet på denna brist på perspektiv och förutsättningslöshet är den mediala hanteringen av folkmordet i Rwanda 1994. Trots ideliga varningssignaler om vad som var å färde, drog sig jordklotets journalister istället till världsälsklingen Sydafrika, där förberedelserna inför det stundande första demokratiska valet kantades av våld och väpnade uppgörelser. ”I jakten på blod i Sydafrika förbisåg vi alla ett av historiens värsta massmord”, skriver Dowden i bokens mest förtvivlade passage.
Författaren började sitt liv i Afrika 1971 då han bosatte sig i Uganda för att arbeta som lärare. Sedan dess har han bott i, rest eller rapporterat från nära nog alla av kontinentens 54 länder. Under 80- och 90-talet jobbade han med Afrika- och utrikesrapportering för The Times och The Independent, och 1995-2001 var han afrikaredaktör på the Economist. Idag är han ledare för The Royal African Society i London.
I boken, som är en samling biografier över ett femtontal länder i främst södra Afrika, framträder Dowden som något av en Forrest Gump-karaktär som råkat befinna sig mitt bland människorna och händelserna som format kontinentens länder de senaste fyra decennierna. Han har träffat rebellen Robert Mugabe i en dragig lägenhet i Notting Hill; Idi Amin har vinkat förbi honom i en rondell i Kampala; en smokingklädd och behandskad butler har serverat honom kaffe ur en silverkanna i ett av Jonas Savimbis UNITA-läger i Angola; Paul Kagame har försäkrat honom att faran är över efter en skottlossning i Rwanda. Kagame som då var officer, idag landets president – och nyligen anklagad för folkmord i Kongo av FN.
Boken utkom hösten 2008 med ambitionen att vara så up-to-date som möjligt. Och den ambitionen var lyckad. Då. Av naturliga skäl saknas därför den senaste tidens viktiga händelser och företeelser, som maktdelningsavtalet mellan Zanu-PF och MDC i Zimbabwe, efterlysningen av Sudans president Omar al-Bashir, Al-Shababs framfart i Somalia och piratligorna som härjar längs landets kuster. Det borde framgå tydligare att historien som skildras i boken bara sträcker sig fram till 2008 – kanske till och med i en undertitel.
Dowden blir som mest engagerad och polemisk – och läsvärd – när han kommer in på bistånd och hjälparbete, ett område som fått stryk från flera andra håll de senaste åren. T.ex. i den sydafrikanske politiske analytikern Moeletsi Mbekis ”The Architects of Poverty” (Picador Africa 2009), där författaren noterar att framväxten av de diktatoriska kleptokratierna efter kolonialismens fall var intimt sammanflätad med biståndsgivandet. Förra året kom även den zambiska ekonomen Dambisa Mojos kontroversiella ”Dead Aid”, där hon driver tesen att biståndet är själva orsaken till Afrikas fattigdom.
Dowden går inte lika långt, men han drar flera gånger slutsatsen att biståndet – som det hittills har organiserats – förlänger krigen och fördjupar konflikterna på kontinenten, eftersom pengarna och maten i praktiken ofta hamnar i soldaternas och härskarnas fickor och munnar.
Hans främsta kritik är att biståndet utformas efter västerländska modeller, utan hänsynstagande till afrikanska villkor, principer och tänkesätt. Han tecknar bilden av en cynisk biståndsindustri, som tävlar om mediernas uppmärksamhet och västregeringarnas kassakistor. Ju fler nyhetsminuter, desto fler biståndsmiljarder att förvalta. Debattören Fredrik Segerfeldt beskrev fenomenet träffande i OBS i P1 den 20.5 förra året när han talade om ”det västerländska biståndsberoendet” och påpekade att branschen sysselsätter en halv miljon människor.
En märklighet som Dowden upprepar flera gånger i kapitlet om Sydafrika är att apartheidsystemet skulle ha varit naziinspirerat. Och visst, vissa ledare för nationalpartiet hade varit med i nazirörelser, t.ex. B.J. Vorster som var premiärminister 1966-78. Det är inte heller någon hemlighet att det fanns en opinion bland de vita boerna att stödja tyskarna under Andra Världskriget – men det var mest för att de inte ville kämpa sida vid sida med sina gamla ärkefiender britterna, som de tvingats göra i Första Världskriget.
Detta gör nu inte att apartheid per automatik är naziinspirerat. Systemet bör snarare ses som en formalisering av den rasism och åtskillnad som hade rått på Afrikas sydspets sedan 1600-talet. Inspiration hämtades från Bibeln (en perverterad läsning av berättelsen om Babels torn) och USA:s raslagar. Dessutom var apartheid inte antisemitiskt. Judarna klassades som vita i Sydafrika och den sydafrikanska regeringen hade långtgående samarbeten med den israeliska.
Men detta är petitesser i det enorma sammanhang Richard Dowden ställer upp med sin bok. Det är mycket glädjande att detta viktiga verk nu finns på svenska.
Publicerad i Sydsvenskan den 20 september 2010
______________________________________
Andra recensioner/omnämnanden
Hanna Hallgren, Aftonbladet
Cecilia Nelson, Göteborgs-Posten
Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet
Leif Norrman, Kulturnytt
Hedvid Weibull, Kristianstadsbladet
Stefan Helgesson, Dagens Nyheter
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar