tisdag 9 april 2013

Några anmärkningar om Sydafrika, apartheid och ANC

av TOR BILLGREN

I kölvattnet efter Margaret Thatchers död har jag noterat ett antal förenklingar och förhastade slutsatser i sociala medier, särskilt när det gäller Sydafrika, apartheid och ANC. Detta inlägg handlar inte om att vara för eller emot Thatcher, utan är mer generella kommentarer på påståenden och föreställningar som slentrianmässigt förekommer i debatten.

I
All afrikansk 70- och 80-talshistoria måste ses i ljuset av Kalla Kriget (precis som att man också måste ta hänsyn till kolonialismen och de före detta kolonialmakternas strävan att skydda sina intressen i sina gamla kolonier). Afrika var en spelplan för stormakternas maktambitioner och de afrikanska ländernas nyvunna eller hett eftertraktade självständighet utnyttjades av båda sidor. Att ta ett politiskt utspel ur sin Kalla Krigs-kontext och bedöma det utifrån dagens politiska verklighet är lika meningslöst som billigt.

II
Att vara skeptisk mot ANC är inte samma sak som att vara för apartheid. Det fanns på 70- och 80-talet gott om skäl att misstro ANC. Rörelsen hade starka band till Sovjetunionen och dess ledarskap utgjordes till stor del av Sydafrikas kommunistparti (SACP). Runt om i Afrika hade länder som Zambia, Tanzania, Angola och Moçambique efter självständigheten utvecklats till socialistiska eller kommunistiska enpartistater och ANC:s politik låg i liknande riktning. Dessutom ville de uppnå detta med krig mot Afrikas bäst beväpnade armé. Att vara skeptisk mot detta var inte samma sak som att förespråka förtryck av svarta. Kritik mot ANC bottnade inte per automatik i rasism, utan kunde lika gärna vila på demokratiska principer. ANC var mer än en hudfärg.
 
III
Det rådde kommunistskräck i "det vita" Sydafrika. Det viktigaste i förhandlingarna inför Nelson Mandelas frigivning var inte att han skulle ta avstånd från ANC:s väpnade kamp, utan att han skulle garantera att han inte var kommunist. Det var också först efter att Berlinmuren fallit och hotet från Sovjet därmed decimerats, som F.W. De Klerk tog steget och förkunnade att Mandela skulle släppas. Visst kan man se detta som en läglig förevändning från apartheidregimens sida, men mot bakgrund av den rådande kommunistskräcken är det helt logiskt att se murens fall som en avgörande faktor. 

IV
Att vara motståndare till sanktionerna mot Sydafrika innebar inte per automatik att man stödde apartheidregimen. Inkatha, som var den största politiska rörelsen inne i Sydafrika under 70- och 80-talet, var emot sanktioner, bland annat för att de drabbade de redan förtryckta svarta arbetarna. När jag intervjuade Inkathaledaren Mangosuthu Buthelezi 2010 svarade han så här på frågan om varför han inte kunde stödja ANC:s strategi om sanktioner:  
– Av samma anledning som ANC idag motsätter sig sanktionerna mot Zimbabwe och Mugabe. De säger att det är folket i Zimbabwe som lider mest. Det var samma sak här. Och det var inte bara Mangosuthu Buthelezis åsikt. Jag reste runt i landet, kom hit till [kåkstaden] Langa på stora möten, till Bloemfontein, Soweto, kåkstäderna i KwaZulu/Natal och aktualiserade frågan om jag skulle stödja sanktionerna. Och folket svarade alltid nej. De avfärdade sanktioner. Mitt argument var att så länge mitt folk varje måndag stod utanför fabrikerna i långa köer för att söka jobb, kunde jag inte acceptera sanktioner. Folket röstade mot dem med sina fötter i de där köerna. Det var inte de vita eller de rika som led, utan vårt folk. 
– President Zuma skattar alltid gott när jag påminner honom om att jag kallades förrädare för den hållningen på den tiden. 

Det är svårt att bedöma riktigheten i statistik från ett land som Sydafrika under apartheidtiden. Men en undersökning från 1984 visade att 75% av de svarta var emot sanktioner (professor Lawrence Schlemmer, University of Natal). Följande år kom en annan undersökning som visade omvänt resultat (Mark Orkin, Community Agency for Social Enquiry). Den belastades dock av bristande metodologi, bland annat var frågorna ledande. 

Man bör också fråga sig varför ANC förespråkade att omvärlden skulle bojkotta Sydafrika? Det enkla svaret är att det var ett moraliskt riktigt sätt att markera avstånd från den sydafrikanska regimen och sätta ekonomisk, social och kulturell press på den. Men det finns också en annan, mer kallt beräknande sida av sanktionsvapnet. ANC:s mål var att göra Sydafrika ostyrbart (ungovernable), vilket skulle uppnås genom bland annat strejker och skolbojkotter. Ju fler arga arbetare och ungdomar ute på gatorna, desto svårare skulle det vara att styra landet. Även sanktionerna kan ses som ett sätt att bidra till detta kaos, eftersom de ledde till att arbetarna förlorade sina jobb. Fattigdom, desperation och townshipvåld var mer eller mindre medvetna ingredienser i arbetet för att göra Sydafrika ungovernable. Att vara motståndare till sanktioner och bojkotter kan alltså lika gärna ha betytt att man motsatte sig det cyniska spel med människoliv som delar av ANC sysslade med.