av TOR BILLGREN
Rian Malan avbryter sig plötsligt när vi har pratat i en timme, mitt under en svordomsrik och raljerande utläggning om ANC:s förödande så kallade cadre deployment policy. Den innebär i praktiken att partilojalitet och ras skattas högre än kompetens vid tillsättning av myndighetsposter och chefer – vilket är en av anledningarna till att statsapparaten präglas av inkompetens, korruption och ineffektivitet. Men plötsligt tystnar han alltså och suckar djupt.
– Jag är afrikand, ok? Jag är en av dem. Jag gillar att bråka om de här frågorna. Men sist och slutligen, för att balansera: även om mycket av det ni gjorde ofta var naivt och dumt, så stödde ni rätt sida. Vad vi har i Sydafrika idag är bättre än det vi hade för 20 år sedan.
Och det är väl lika bra att understryka det redan från början. Ytterst få sörjer apartheidstatens fall – det rör sig om ett tusental haverister av den mördade vitmaktledaren Eugene Terre’Blanches kaliber. Men det jag har rest till Johannesburg för att prata med Rian Malan om, är just den där naiviteten han nämner. Det vill säga den idealiserade bild av ANC och framförallt föreställningarna om hur kampen mot apartheid gick till som spreds över världen under 80- och 90-talet, och som – bland annat – Sverige fortfarande tycks vara fångat i. Så sent som i i mitten av mars skrev Staffan Heimerson i Aftonbladet om ”det tappra och kloka ANC […] som tål¬modigt befriade Sydafrikas medborgare”. I Studio Ett någon vecka senare talade en souvenirförsäljare i Johannesburg om Nelson Mandela och varför är så viktig symbol för landet:
– Han är en hjälte, han är vår Moses. När han släpptes ur fängelset trodde alla att det skulle bli krig. Men blev det krig? Nej! Allt ordnade sig och vi nu försöker vi försonas.
Hjälte, det skriver jag gärna under på. Ingen annan hade varit bättre lämpad att ledsaga Sydafrika på de första stapplande stegen ut ur apartheidsystemet. Ingen annan hade varit bättre föredöme i försoningsprocessen. Men att säga att ”allt ordnade sig” när han släpptes? Är det ett korrekt sätt att beskriva det oerhört höga pris som betalades i landets kåkstäder, där 15000 människor dödades i politiska konflikter mellan frigivningen av Mandela 1990 och valet 1994? Rian Malan skakar på huvudet.
– Det är en av de värsta och våldsammaste perioderna i Sydafrikas historia. De svarta organisationerna slogs om makten. Det var inte särskilt populärt att säga det på den tiden och är det inte nu heller. Men det var vad det handlade om.
Varför blev bilden av ANC:s metoder och agenda så tillrättalagd?
– Apartheid presenterades för vita på de norra breddgraderna som ett oemotståndligt drama. Sydafrika var det enda stället i världen där allt var enkelt och lättförklarat – en hård klippa i det globala träsket av relativism och ambivalens. Dramat krävde att afrikandernas maktstrukturer var otvetydigt onda och att motkrafterna var otvetydigt goda. Därför kunde inte utländsk media beskriva ANC på annat sätt än som en ödmjuk armé av svarta killar som var så liberala och rara och bara ville ha lite värdighet och rösträtt. Och det gjorde mig så jävla förbannad. För ANC som jag kände dem – och som de skrivit om sig själva i sina publikationer – ville ha en komplett marxist-leninistisk revolution och upprepa det tidiga 1900-talets fasor i det marxistiska evangeliets namn. Men med hjälp av nyttiga idioter i väst lyckades de porträttera sig som en demokratisk rörelse.
Rian Malan och Arabella, en Rhodesian Ridgeback.
Rian Malan är alltså en av dem. Afrikanderna. Boerna. Hans förfäder steg i land på Kapkolonin 1688 och hans farfars kusin var ingen mindre än Daniel Francois Malan, mannen som förde Nasionale Party till makten 1948 och blev den förste apartheidpremiärministern.
– Situationen som uppstod orsakades förstås av dumheten hos männen som styrde apartheidregeringen. Tänk dig att år 1948, omedelbart efter förintelsen, inför en chockad och förundrad värld, förkunna att ”Vad oss anbelangar, FINNS det verkliga skillnader mellan raser och etniska grupper! Integration är omöjlig och således ska alla hädanefter leva separat!” Det är svårt att tänka sig en falskare ton i ackordet som spelades runt jorden just då. Så afrikanderna fick vad de hade lagt upp bollen för.
När Rian Malan i början av 70-talet blev politiskt medveten och ville protestera mot systemet sökte han sig till vänstern och började sympatisera med revolutionen. Som så många andra radikala började arbeta som journalist, men för att slippa militärtjänsten stack han till USA 1977, där han så småningom blev mycket framgångsrik reporter. 1986 återvände han till Sydafrika för att skriva ”My Traitor’s Heart”, som genast blev en bestseller när den kom ut 1990. Boken är ett försök att förstå landets situation genom att närgranska våldet. Han kastar sig in i historier och rättsfall om vitas våld mot svarta. Polisens övervåld och de brutala påpucklingarna som ofta slutade i dödsmisshandel. Men också svartas våld mot vita. Och svartas våld mot svarta. Boken är en smärtsam färd in i mänsklighetens mörker och landar i den förtvivlade slutsatsen att kärleken är det enda man kan sätta emot.
Att det rådde en maktkamp inom de förtryckta grupperna var inte märkligt, eftersom det naturligtvis fanns olika ideologier och strategier för hur kampen kulle bedrivas och vilken väg landet skulle ta efter apartheids fall. ANC hade varit förbjudet sedan 1960 och i slutet av 70-talet existerade organisationen knappt i landet. I tomrummet hade andra rörelser uppstått, som socialistiska Azanian People’s Organisation (Azapo) och den mer liberala zuluorganisationen Inkatha.
I boken ”People’s War” (2009) driver människorättsjuristen Anthea Jeffery tesen att den strategi som ANC anammade för att återta initiativet under 80-talet var inspirerad av den vietnamesiska FNL-gerillans teori om ”Folkets krig”, och att en stor del av det våld som utövades mellan svarta organisationer under 80- och 90-talet kan förklaras i ljuset av detta. Resultatet blev en ändlös spiral av mord, vedergällningar, stamuppgörelser och vänstersekteristiska drabbningar. Mitt i röran agerade även deserterade apartheidpoliser som provokatörer för att sabotera både för regimen och befrielserörelserna.
Inget av detta har någonsin varit hemligt. ANC:s lojalitet med Sovjet låg i öppen dager, de fick vapen, pengar och ideologiskt stöd från Moskva, och ANC-ledarna utbildade sig politiskt och professionellt i öststaterna. Strategierna mot kontrarevolutionärerna artikulerades tydligt, både i tal och skrift – allt fanns där i klartext. För den som ville se det.
– Journalister valde att vara blinda på ett helt förbluffande sätt under The Struggle. Om man gick på ett Cosatu-möte på 80-talet möttes man av gigantiska röda fanor, hammare och skäror, och banderoller med texten ”Socialism är frihet”. Utländska journalister som kom dit för att rapportera tänkte: ”Om jag skriver om detta kommer jag att se ut som en mccarthyist. Jag kommer att spela i Pretorias händer, människor kommer att anklaga mig för att stödja rasistregimen. Så jag mörkar vad jag ser och skriver om en armé av Onkel Toms istället.”
– När jag själv började skriva om Sydafrika för utlänningar 1986 blev jag varse hur oerhört lite man behövde avvika från Linjen för att automatiskt bli förpassad till den mörka avgrund som var reserverad för kontrarevolutionärer.
Men varför var det till socialismen man vände sig om man ville protestera och agera mot kolonialism och rasism? Du gjorde det ju själv på 70-talet.
– Om man levde i ett orättvist samhälle på 1900-talet och skannade horisonten efter utvägar, var socialismen det enda som verkade logiskt. Det fina med socialismen i Sydafrika var att den löste rasfrågan. För om man kunde intala sig att kampen inte handlade om ras, utan om klass, så spelade ju ens ras ingen roll. Man kunde välja sida och säga ”Jag allierar mig med arbetarklassen! Jag bosätter mig i [bohemkvarteret] Yeoville [i Johannesburg], nära massorna!” Alla jag kände gjorde det. På det viset kunde man finna en plats för sig själv i det här samhället. Man kunde till och med fantisera om att leda de svarta massorna på barrikaderna.
Så vad var det som fick dig att avfärda socialismen som lösning?
– Under min tid i USA fick jag bevittna ett mirakel: skapelsen av Apple Computers. Två pårökta hippies startade ett företag i ett garage och tio år senare hade de skapat så enormt mycket ljus för mänskligheten. Det blev fullständigt uppenbart för mig att ett socialistiskt system aldrig skulle vara kapabelt att åstadkomma något sådant.
– Jag blev också bekant med David Horowitz och råkade hamna på en av hans Second Thoughts Foundations-konferenser i Washington. Det var som AA för desillusionerade kommunister, precis som han själv. Där hörde jag östeuropéer, ryssar och vietnameser berätta sina historier. Folk som tillbringat sina liv i djunglerna för att bekämpa imperialisterna, bara för att hamna i omskolningsläger så fort kommunisterna kom till makten. Det var samma historier, om och om igen. Jag tänkte ”Holy shit, de här grabbarna har ju helt rätt.”
– När jag började studera ANC:s publikationer – The African Communist, Sechaba och de små sakerna som de tryckte i DDR – fylldes jag med skräck. Deras lojalitet och entusiasm var helt och hållet riktad mot Sovjetunionen och dess uppsättning av marxist-leninistiska polisstater. Det var aldrig tal om att den svenska socialdemokratin var att föredra framför de totalitära varianterna i öst. Aldrig tal om att ”Halleluja, låt oss marschera mot Stockholm!”
Förra året publicerades Rian Malans andra bok, ”Resident Alien”. En artikelsamling med texter från 1993-2008, publicerade i tidningar och magasin som The Observer, Esquire, Rolling Stone och The Spectator. Det är 27 lysande exempel på litterär journalistik, där Malan gång på gång tillämpar sin kombination av sanningssökande på rättshaveriets gräns, och historieberättande runt lägerelden som håller åhörarna vakna ända till gryningen. Som den långa texten om Solomon Linda, upphovsman till klassikern ”The Lion Sleeps tonight”. Artikeln var en bidragande faktor till att Disney 2006 betalade ut ersättning till Lindas efterlevande. Eller historien om den gamla gumman han hittade i en lerhydda i Tanzania 1994, där hon hade levt ända sedan hon som ung förskjutits av sin boer-familj för att hon förälskat sig i en svart man. En annan höjdpunkt är texten om sydafrikanska vänsterintellektuellas ovilja att erkänna att Robert Mugabe gått över gränsen med sitt våld mot oppositionen och konfiskerande av farmer. Och som en röd tråd genom berättelserna går det ambivalenta förhållandet till hemlandet. Pendeln svänger våldsamt mellan undergångskänslorna och extasen.
Om nu ANC var så genomsocialistiskt, varför infördes då inte socialism när de tog över 1994? Varför lever vi inte i Folkrepubliken Sydafrika?
– För mig är det ett av de stora mysterierna och jag tror att det hade varit väldigt annorlunda om ANC hade fått makten tio år tidigare. Efter 1990 fanns det ett stort engagemang från utländska makter som uppmuntrade dels FW De Klerk att göra det han gjorde, dels ANC att agera på ett sansat sätt och erkänna 1900-talets stora sanning: att Berlinmuren hade fallit och drömmen om det kommunistiska imperiet var över. Jag tror att ledarskapet inom ANC förstod det, och särskilt Thabo Mbeki. Men det kommunicerades inte ut till massorna. Än idag hör man revolutionsretoriken på deras politiska möten.
– Någon gång runt 1996, när han fortfarande var vicepresident, genomförde Mbeki en kupp inom ANC, där han antingen körde över fackrörelserna och SACP eller köpte dem med ministerposter. Mbeki är en hänsynslös realpolitiker och han spelade ett extremt komplicerat spel. Han talade vänster, men agerade höger. Han var medlem i kommunistpartiets politbyrå och uppförde sig alltid som en sant troende på det marxistiska evangeliet – men bakom kulissen förde han en absolut konservativ finanspolitik.
Det måste väl ha blivit ett herrans liv?
– Om du läser en dagstidning från 1996 kommer du att se väldigt lite debatt om vad som i själva verket var en enorm avvikelse från manuset från Mbekis sida. För att märka att ANC hade förändrats, måste man ju ha vetat vad ANC hade varit. Den som hade varit en nyttig idiot i alla år, utgick ju från att ANC alltid hade varit den där liberala organisationen ledd av Desmond Tutu, och att det var den självklaraste saken i världen att de skulle föra en rationell ekonomisk politik. Men för kämparna inom rörelsen stod det fullständigt klart att Mbeki hade förrått dem med sin nyliberala, thatcheristiska politik. Och det fick han betala priset för senare i Polokwane.
Men var han ensam om det här? Det borde väl ha funnits andra krafter inom ANC:s ledning som ville att han skulle ta de här stegen från socialismen?
– Jag håller med. Men vilka är de? Jag är fullständigt öppen för föreställningen att det någonstans inom ANC finns en tyst majoritet av sansade människor. Men var är de nu?
Polokwane, som Rian Malan nämnde, var platsen för ANC:s nationella konferens i december 2007, då Mbeki avsattes som ANC-ledare. Inte för sin skandalösa hiv-aidspolitik. Inte för sin handfallenhet gentemot Robert Mugabe. Utan just för att han hade avvikit från vänsterlinjen och marginaliserat ANC:s allianspartners Cosatu och SACP. I september 2008 gick ANC ett steg längre och ”återkallade” honom, sju månader innan hans tioåriga presidentperiod var över. En interimpresident tillsattes i väntan på Jacob Zuma – mannen vänsterflygeln satt sina förhoppningar till. Och visst, några SACP-funktionärer blev ministrar i hans regering efter valet i april 2009. Men den ekonomiska politiken från Mbekieran förblev intakt. Missnöjet från vänsterkanten är således fortfarande stort.
Det för oss fram till dagsläget och den politiker som får ojämförligt mest uppmärksamhet i sydafrikanska och internationella medier just nu: Julius Malema, den 29-årige ordföranden för ANC Youth League (ANCYL). Han propagerar för nationalisering av landets gruvor, han sjunger en ökänd kampsång som innehåller raden ”skjut boern”, han anklagas för korruption, han sa att han var beredd att ”Döda för Zuma” under valrörelsen och sår split – inte bara mellan vita och svarta, utan också mellan svarta organisationer. I mars provocerade han Pan Africanist Congress, som var en viktig aktör under The Struggle. Men han har också attackerat SACP, vilket har försvagat alliansen.
Vad är Malema egentligen ute efter?
– Ja, finns det någon metod i hans galenskap? Jag tror att han är en väldigt slug politiker. På den senaste 18 månaderna har han blivit enormt framträdande, men ingen har hittills gjort en undersökning och ställt den avgörande frågan: Hur fungerar den här retoriken hos massorna? Hur många håller med honom? I Sydafrika är halva befolkningen under 15 år. Jag tror att han håller på att lägga grunden för en kampanj som kommer att äga rum om 5 eller 10 år. Han positionerar sig som en oförsonlig black power-radikal som säger åt helvete med de vita, nationalisera allt, revolutionen har förråtts.
– Tidningarna skriver mycket om hur korkad han är, hans dåliga betyg, att han är fet och så vidare. Men han bryr sig inte om sånt – han vänder sig inte till oss. Det är inte målet med hans spel. Han rör sig in i ett vacuum som ANC har skapat själva genom att dra ut alla kompetenta människor ur townshipen och sätta dem i feta Mercedesbilar med feta jobb. Han spelar samma spel som Winnie Mandela spelade i början av 90-talet. Han åker till platser dit ANC-politiker aldrig åker till och lovar saker som han inte kan hålla, eftersom han inte har någon makt än. Men funkar spelet? Jag vet inte.
Kan mordet på Eugene Terre’Blanche knytas till Malemas sjungande och konfliktsökande?
– Nej, inte direkt. Atmosfären var redan förgiftad och det var oundvikligt att Malema skulle få skulden för nästa farmarmord. Det bara råkade bli Terre’Blanche. Som för övrigt var ett politiskt skämt. En obskyr clown som utländska reportrar älskade för hans naziteatrala manér. Och eftersom han älskade kamerorna så hamnar vi i ett läge där vi diskuterar honom, vilket är slöseri med andetag.
– Det verkligt allvarliga med hans död är att det överskuggade något betydligt allvarligare, nämligen Malemas besök i Zimbabwe, som ägde rum samma helg. Han togs emot av ett gäng Zanu-PF-affärsmän – i folkmun kallade ”gamar”, eftersom de gjort sig enorma förmögenheter genom att slita slamsor av det ödelagda landets kadaver. Malema uttryckte under besöket sin gränslösa beundran för Robert Mugabes politik och sin uppriktiga önskan att ofördröjligen se den implementerad på andra sidan gränsen. Terre’Blanches död var en enskild tragedi, men Malemas handlingar förebådade undergång för miljontals människor.
I förordet till ”Resident Alien” skriver du att lagarna om orsak och verkan inte gäller på samma sätt i Sydafrika som i resten av världen. Att minnet när det gäller skandaler är oerhört kort, eftersom landet befinner sig i en cykel av kriser. Kommer inte mordet på Terre’Blanche och Malemas Mugabe-flört också bara att glömmas bort och rinna ut i sanden?
– Det brukar vara så ja. Något stort inträffar – en händelse som skulle störta vilken europeisk regering som helst och man tänker att allt kommer att rasa samman. Men det gör det inte. Man är upphetsad över det i två eller tre dagar och har en sjunkande känsla i magen av att himlen kommer att falla ned. Men efter en vecka är saken helt bortglömd – när nästa stora skandal landar…
– När det gäller Malema vet jag inte. Hans klick inom ANC verkar planera att ta över partiet inifrån och av deras självförtroende att döma kan de mycket väl lyckas. Om det blir så närmar vi oss den sista krisen i den där cykeln. Vi kommer att bli ytterligare ett afrikanskt skämt – ingen mat, inga jobb, inga investeringar, inget hopp.
____________________________
Ordlista
ANC
African National Congress, regeringsparti sedan 1994
ANCYL
ANC Youth League
Cosatu
Congress of South African Trade Unions. Motsvarigheten till LO och allianspartner till ANC.
Inkatha
Zuludominerad politisk rörelse, idag politiskt parti: Inkatha Freedom Party (IFP)
SACP
South African Communist Party, införlivat i ANC, har aldrig ställt upp i val. Allianspartner med ANC.
Zanu-PF
Robert Mugabes parti, Zimbabwean African National Union, Patriotic Front
____________________________
Relaterade texter
Presentation av People's War av Anthea Jeffery
Därför tog FW De Klerk det avgörande steget
ANC och kommunistpartiet
Lästips: Rian Malan om Julius Malema
Rian Malan avbryter sig plötsligt när vi har pratat i en timme, mitt under en svordomsrik och raljerande utläggning om ANC:s förödande så kallade cadre deployment policy. Den innebär i praktiken att partilojalitet och ras skattas högre än kompetens vid tillsättning av myndighetsposter och chefer – vilket är en av anledningarna till att statsapparaten präglas av inkompetens, korruption och ineffektivitet. Men plötsligt tystnar han alltså och suckar djupt.
– Jag är afrikand, ok? Jag är en av dem. Jag gillar att bråka om de här frågorna. Men sist och slutligen, för att balansera: även om mycket av det ni gjorde ofta var naivt och dumt, så stödde ni rätt sida. Vad vi har i Sydafrika idag är bättre än det vi hade för 20 år sedan.
Och det är väl lika bra att understryka det redan från början. Ytterst få sörjer apartheidstatens fall – det rör sig om ett tusental haverister av den mördade vitmaktledaren Eugene Terre’Blanches kaliber. Men det jag har rest till Johannesburg för att prata med Rian Malan om, är just den där naiviteten han nämner. Det vill säga den idealiserade bild av ANC och framförallt föreställningarna om hur kampen mot apartheid gick till som spreds över världen under 80- och 90-talet, och som – bland annat – Sverige fortfarande tycks vara fångat i. Så sent som i i mitten av mars skrev Staffan Heimerson i Aftonbladet om ”det tappra och kloka ANC […] som tål¬modigt befriade Sydafrikas medborgare”. I Studio Ett någon vecka senare talade en souvenirförsäljare i Johannesburg om Nelson Mandela och varför är så viktig symbol för landet:
– Han är en hjälte, han är vår Moses. När han släpptes ur fängelset trodde alla att det skulle bli krig. Men blev det krig? Nej! Allt ordnade sig och vi nu försöker vi försonas.
Hjälte, det skriver jag gärna under på. Ingen annan hade varit bättre lämpad att ledsaga Sydafrika på de första stapplande stegen ut ur apartheidsystemet. Ingen annan hade varit bättre föredöme i försoningsprocessen. Men att säga att ”allt ordnade sig” när han släpptes? Är det ett korrekt sätt att beskriva det oerhört höga pris som betalades i landets kåkstäder, där 15000 människor dödades i politiska konflikter mellan frigivningen av Mandela 1990 och valet 1994? Rian Malan skakar på huvudet.
– Det är en av de värsta och våldsammaste perioderna i Sydafrikas historia. De svarta organisationerna slogs om makten. Det var inte särskilt populärt att säga det på den tiden och är det inte nu heller. Men det var vad det handlade om.
Varför blev bilden av ANC:s metoder och agenda så tillrättalagd?
– Apartheid presenterades för vita på de norra breddgraderna som ett oemotståndligt drama. Sydafrika var det enda stället i världen där allt var enkelt och lättförklarat – en hård klippa i det globala träsket av relativism och ambivalens. Dramat krävde att afrikandernas maktstrukturer var otvetydigt onda och att motkrafterna var otvetydigt goda. Därför kunde inte utländsk media beskriva ANC på annat sätt än som en ödmjuk armé av svarta killar som var så liberala och rara och bara ville ha lite värdighet och rösträtt. Och det gjorde mig så jävla förbannad. För ANC som jag kände dem – och som de skrivit om sig själva i sina publikationer – ville ha en komplett marxist-leninistisk revolution och upprepa det tidiga 1900-talets fasor i det marxistiska evangeliets namn. Men med hjälp av nyttiga idioter i väst lyckades de porträttera sig som en demokratisk rörelse.
Rian Malan och Arabella, en Rhodesian Ridgeback.
Rian Malan är alltså en av dem. Afrikanderna. Boerna. Hans förfäder steg i land på Kapkolonin 1688 och hans farfars kusin var ingen mindre än Daniel Francois Malan, mannen som förde Nasionale Party till makten 1948 och blev den förste apartheidpremiärministern.
– Situationen som uppstod orsakades förstås av dumheten hos männen som styrde apartheidregeringen. Tänk dig att år 1948, omedelbart efter förintelsen, inför en chockad och förundrad värld, förkunna att ”Vad oss anbelangar, FINNS det verkliga skillnader mellan raser och etniska grupper! Integration är omöjlig och således ska alla hädanefter leva separat!” Det är svårt att tänka sig en falskare ton i ackordet som spelades runt jorden just då. Så afrikanderna fick vad de hade lagt upp bollen för.
När Rian Malan i början av 70-talet blev politiskt medveten och ville protestera mot systemet sökte han sig till vänstern och började sympatisera med revolutionen. Som så många andra radikala började arbeta som journalist, men för att slippa militärtjänsten stack han till USA 1977, där han så småningom blev mycket framgångsrik reporter. 1986 återvände han till Sydafrika för att skriva ”My Traitor’s Heart”, som genast blev en bestseller när den kom ut 1990. Boken är ett försök att förstå landets situation genom att närgranska våldet. Han kastar sig in i historier och rättsfall om vitas våld mot svarta. Polisens övervåld och de brutala påpucklingarna som ofta slutade i dödsmisshandel. Men också svartas våld mot vita. Och svartas våld mot svarta. Boken är en smärtsam färd in i mänsklighetens mörker och landar i den förtvivlade slutsatsen att kärleken är det enda man kan sätta emot.Att det rådde en maktkamp inom de förtryckta grupperna var inte märkligt, eftersom det naturligtvis fanns olika ideologier och strategier för hur kampen kulle bedrivas och vilken väg landet skulle ta efter apartheids fall. ANC hade varit förbjudet sedan 1960 och i slutet av 70-talet existerade organisationen knappt i landet. I tomrummet hade andra rörelser uppstått, som socialistiska Azanian People’s Organisation (Azapo) och den mer liberala zuluorganisationen Inkatha.
I boken ”People’s War” (2009) driver människorättsjuristen Anthea Jeffery tesen att den strategi som ANC anammade för att återta initiativet under 80-talet var inspirerad av den vietnamesiska FNL-gerillans teori om ”Folkets krig”, och att en stor del av det våld som utövades mellan svarta organisationer under 80- och 90-talet kan förklaras i ljuset av detta. Resultatet blev en ändlös spiral av mord, vedergällningar, stamuppgörelser och vänstersekteristiska drabbningar. Mitt i röran agerade även deserterade apartheidpoliser som provokatörer för att sabotera både för regimen och befrielserörelserna.
Inget av detta har någonsin varit hemligt. ANC:s lojalitet med Sovjet låg i öppen dager, de fick vapen, pengar och ideologiskt stöd från Moskva, och ANC-ledarna utbildade sig politiskt och professionellt i öststaterna. Strategierna mot kontrarevolutionärerna artikulerades tydligt, både i tal och skrift – allt fanns där i klartext. För den som ville se det.
– Journalister valde att vara blinda på ett helt förbluffande sätt under The Struggle. Om man gick på ett Cosatu-möte på 80-talet möttes man av gigantiska röda fanor, hammare och skäror, och banderoller med texten ”Socialism är frihet”. Utländska journalister som kom dit för att rapportera tänkte: ”Om jag skriver om detta kommer jag att se ut som en mccarthyist. Jag kommer att spela i Pretorias händer, människor kommer att anklaga mig för att stödja rasistregimen. Så jag mörkar vad jag ser och skriver om en armé av Onkel Toms istället.”
– När jag själv började skriva om Sydafrika för utlänningar 1986 blev jag varse hur oerhört lite man behövde avvika från Linjen för att automatiskt bli förpassad till den mörka avgrund som var reserverad för kontrarevolutionärer.
Men varför var det till socialismen man vände sig om man ville protestera och agera mot kolonialism och rasism? Du gjorde det ju själv på 70-talet.
– Om man levde i ett orättvist samhälle på 1900-talet och skannade horisonten efter utvägar, var socialismen det enda som verkade logiskt. Det fina med socialismen i Sydafrika var att den löste rasfrågan. För om man kunde intala sig att kampen inte handlade om ras, utan om klass, så spelade ju ens ras ingen roll. Man kunde välja sida och säga ”Jag allierar mig med arbetarklassen! Jag bosätter mig i [bohemkvarteret] Yeoville [i Johannesburg], nära massorna!” Alla jag kände gjorde det. På det viset kunde man finna en plats för sig själv i det här samhället. Man kunde till och med fantisera om att leda de svarta massorna på barrikaderna.
Så vad var det som fick dig att avfärda socialismen som lösning?
– Under min tid i USA fick jag bevittna ett mirakel: skapelsen av Apple Computers. Två pårökta hippies startade ett företag i ett garage och tio år senare hade de skapat så enormt mycket ljus för mänskligheten. Det blev fullständigt uppenbart för mig att ett socialistiskt system aldrig skulle vara kapabelt att åstadkomma något sådant.
– Jag blev också bekant med David Horowitz och råkade hamna på en av hans Second Thoughts Foundations-konferenser i Washington. Det var som AA för desillusionerade kommunister, precis som han själv. Där hörde jag östeuropéer, ryssar och vietnameser berätta sina historier. Folk som tillbringat sina liv i djunglerna för att bekämpa imperialisterna, bara för att hamna i omskolningsläger så fort kommunisterna kom till makten. Det var samma historier, om och om igen. Jag tänkte ”Holy shit, de här grabbarna har ju helt rätt.”
– När jag började studera ANC:s publikationer – The African Communist, Sechaba och de små sakerna som de tryckte i DDR – fylldes jag med skräck. Deras lojalitet och entusiasm var helt och hållet riktad mot Sovjetunionen och dess uppsättning av marxist-leninistiska polisstater. Det var aldrig tal om att den svenska socialdemokratin var att föredra framför de totalitära varianterna i öst. Aldrig tal om att ”Halleluja, låt oss marschera mot Stockholm!”
Förra året publicerades Rian Malans andra bok, ”Resident Alien”. En artikelsamling med texter från 1993-2008, publicerade i tidningar och magasin som The Observer, Esquire, Rolling Stone och The Spectator. Det är 27 lysande exempel på litterär journalistik, där Malan gång på gång tillämpar sin kombination av sanningssökande på rättshaveriets gräns, och historieberättande runt lägerelden som håller åhörarna vakna ända till gryningen. Som den långa texten om Solomon Linda, upphovsman till klassikern ”The Lion Sleeps tonight”. Artikeln var en bidragande faktor till att Disney 2006 betalade ut ersättning till Lindas efterlevande. Eller historien om den gamla gumman han hittade i en lerhydda i Tanzania 1994, där hon hade levt ända sedan hon som ung förskjutits av sin boer-familj för att hon förälskat sig i en svart man. En annan höjdpunkt är texten om sydafrikanska vänsterintellektuellas ovilja att erkänna att Robert Mugabe gått över gränsen med sitt våld mot oppositionen och konfiskerande av farmer. Och som en röd tråd genom berättelserna går det ambivalenta förhållandet till hemlandet. Pendeln svänger våldsamt mellan undergångskänslorna och extasen.Om nu ANC var så genomsocialistiskt, varför infördes då inte socialism när de tog över 1994? Varför lever vi inte i Folkrepubliken Sydafrika?
– För mig är det ett av de stora mysterierna och jag tror att det hade varit väldigt annorlunda om ANC hade fått makten tio år tidigare. Efter 1990 fanns det ett stort engagemang från utländska makter som uppmuntrade dels FW De Klerk att göra det han gjorde, dels ANC att agera på ett sansat sätt och erkänna 1900-talets stora sanning: att Berlinmuren hade fallit och drömmen om det kommunistiska imperiet var över. Jag tror att ledarskapet inom ANC förstod det, och särskilt Thabo Mbeki. Men det kommunicerades inte ut till massorna. Än idag hör man revolutionsretoriken på deras politiska möten.
– Någon gång runt 1996, när han fortfarande var vicepresident, genomförde Mbeki en kupp inom ANC, där han antingen körde över fackrörelserna och SACP eller köpte dem med ministerposter. Mbeki är en hänsynslös realpolitiker och han spelade ett extremt komplicerat spel. Han talade vänster, men agerade höger. Han var medlem i kommunistpartiets politbyrå och uppförde sig alltid som en sant troende på det marxistiska evangeliet – men bakom kulissen förde han en absolut konservativ finanspolitik.
Det måste väl ha blivit ett herrans liv?
– Om du läser en dagstidning från 1996 kommer du att se väldigt lite debatt om vad som i själva verket var en enorm avvikelse från manuset från Mbekis sida. För att märka att ANC hade förändrats, måste man ju ha vetat vad ANC hade varit. Den som hade varit en nyttig idiot i alla år, utgick ju från att ANC alltid hade varit den där liberala organisationen ledd av Desmond Tutu, och att det var den självklaraste saken i världen att de skulle föra en rationell ekonomisk politik. Men för kämparna inom rörelsen stod det fullständigt klart att Mbeki hade förrått dem med sin nyliberala, thatcheristiska politik. Och det fick han betala priset för senare i Polokwane.
Men var han ensam om det här? Det borde väl ha funnits andra krafter inom ANC:s ledning som ville att han skulle ta de här stegen från socialismen?
– Jag håller med. Men vilka är de? Jag är fullständigt öppen för föreställningen att det någonstans inom ANC finns en tyst majoritet av sansade människor. Men var är de nu?
Polokwane, som Rian Malan nämnde, var platsen för ANC:s nationella konferens i december 2007, då Mbeki avsattes som ANC-ledare. Inte för sin skandalösa hiv-aidspolitik. Inte för sin handfallenhet gentemot Robert Mugabe. Utan just för att han hade avvikit från vänsterlinjen och marginaliserat ANC:s allianspartners Cosatu och SACP. I september 2008 gick ANC ett steg längre och ”återkallade” honom, sju månader innan hans tioåriga presidentperiod var över. En interimpresident tillsattes i väntan på Jacob Zuma – mannen vänsterflygeln satt sina förhoppningar till. Och visst, några SACP-funktionärer blev ministrar i hans regering efter valet i april 2009. Men den ekonomiska politiken från Mbekieran förblev intakt. Missnöjet från vänsterkanten är således fortfarande stort.
Det för oss fram till dagsläget och den politiker som får ojämförligt mest uppmärksamhet i sydafrikanska och internationella medier just nu: Julius Malema, den 29-årige ordföranden för ANC Youth League (ANCYL). Han propagerar för nationalisering av landets gruvor, han sjunger en ökänd kampsång som innehåller raden ”skjut boern”, han anklagas för korruption, han sa att han var beredd att ”Döda för Zuma” under valrörelsen och sår split – inte bara mellan vita och svarta, utan också mellan svarta organisationer. I mars provocerade han Pan Africanist Congress, som var en viktig aktör under The Struggle. Men han har också attackerat SACP, vilket har försvagat alliansen.
Vad är Malema egentligen ute efter?
– Ja, finns det någon metod i hans galenskap? Jag tror att han är en väldigt slug politiker. På den senaste 18 månaderna har han blivit enormt framträdande, men ingen har hittills gjort en undersökning och ställt den avgörande frågan: Hur fungerar den här retoriken hos massorna? Hur många håller med honom? I Sydafrika är halva befolkningen under 15 år. Jag tror att han håller på att lägga grunden för en kampanj som kommer att äga rum om 5 eller 10 år. Han positionerar sig som en oförsonlig black power-radikal som säger åt helvete med de vita, nationalisera allt, revolutionen har förråtts.
– Tidningarna skriver mycket om hur korkad han är, hans dåliga betyg, att han är fet och så vidare. Men han bryr sig inte om sånt – han vänder sig inte till oss. Det är inte målet med hans spel. Han rör sig in i ett vacuum som ANC har skapat själva genom att dra ut alla kompetenta människor ur townshipen och sätta dem i feta Mercedesbilar med feta jobb. Han spelar samma spel som Winnie Mandela spelade i början av 90-talet. Han åker till platser dit ANC-politiker aldrig åker till och lovar saker som han inte kan hålla, eftersom han inte har någon makt än. Men funkar spelet? Jag vet inte.
Kan mordet på Eugene Terre’Blanche knytas till Malemas sjungande och konfliktsökande?
– Nej, inte direkt. Atmosfären var redan förgiftad och det var oundvikligt att Malema skulle få skulden för nästa farmarmord. Det bara råkade bli Terre’Blanche. Som för övrigt var ett politiskt skämt. En obskyr clown som utländska reportrar älskade för hans naziteatrala manér. Och eftersom han älskade kamerorna så hamnar vi i ett läge där vi diskuterar honom, vilket är slöseri med andetag.
– Det verkligt allvarliga med hans död är att det överskuggade något betydligt allvarligare, nämligen Malemas besök i Zimbabwe, som ägde rum samma helg. Han togs emot av ett gäng Zanu-PF-affärsmän – i folkmun kallade ”gamar”, eftersom de gjort sig enorma förmögenheter genom att slita slamsor av det ödelagda landets kadaver. Malema uttryckte under besöket sin gränslösa beundran för Robert Mugabes politik och sin uppriktiga önskan att ofördröjligen se den implementerad på andra sidan gränsen. Terre’Blanches död var en enskild tragedi, men Malemas handlingar förebådade undergång för miljontals människor.
I förordet till ”Resident Alien” skriver du att lagarna om orsak och verkan inte gäller på samma sätt i Sydafrika som i resten av världen. Att minnet när det gäller skandaler är oerhört kort, eftersom landet befinner sig i en cykel av kriser. Kommer inte mordet på Terre’Blanche och Malemas Mugabe-flört också bara att glömmas bort och rinna ut i sanden?
– Det brukar vara så ja. Något stort inträffar – en händelse som skulle störta vilken europeisk regering som helst och man tänker att allt kommer att rasa samman. Men det gör det inte. Man är upphetsad över det i två eller tre dagar och har en sjunkande känsla i magen av att himlen kommer att falla ned. Men efter en vecka är saken helt bortglömd – när nästa stora skandal landar…
– När det gäller Malema vet jag inte. Hans klick inom ANC verkar planera att ta över partiet inifrån och av deras självförtroende att döma kan de mycket väl lyckas. Om det blir så närmar vi oss den sista krisen i den där cykeln. Vi kommer att bli ytterligare ett afrikanskt skämt – ingen mat, inga jobb, inga investeringar, inget hopp.
Publicerad i Axess nr 4, den 20 maj 2010
____________________________
Ordlista
ANC
African National Congress, regeringsparti sedan 1994
ANCYL
ANC Youth League
Cosatu
Congress of South African Trade Unions. Motsvarigheten till LO och allianspartner till ANC.
Inkatha
Zuludominerad politisk rörelse, idag politiskt parti: Inkatha Freedom Party (IFP)
SACP
South African Communist Party, införlivat i ANC, har aldrig ställt upp i val. Allianspartner med ANC.
Zanu-PF
Robert Mugabes parti, Zimbabwean African National Union, Patriotic Front
____________________________
Relaterade texter
Presentation av People's War av Anthea Jeffery
Därför tog FW De Klerk det avgörande steget
ANC och kommunistpartiet
Lästips: Rian Malan om Julius Malema
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar