Det var under sitt tal vid parlamentets öppnande, den 2 februari 1990, som Sydafrikas president FW de Klerk tog steget. Han hävde förbudet mot organisationer som African National Congress (ANC) och Sydafrikas kommunistparti (SACP), och kungjorde att politiska fångar skulle släppas. Drygt en vecka senare, den 11 februari klockan 16:16 vandrade Nelson Mandela ut ur fängelset som en fri man.
Nu gjorde inte de Klerk detta för att vara snäll eller för att han plötsligt hade förlorat tron på apartheid. Utan för att han var tvungen. Och för att han hade fått ett gyllene tillfälle.
Sammanbrottet hade länge varit ett faktum. Systemet hade börjat spricka i fogarna redan efter Sowetoupproret 1976. Inspirerade av denna folkliga resning iscensatte ANC 1984 ett mer orkestrerat uppror. Kåkstäderna sattes i brand, olika svarta politiska fraktioner hetsades mot varandra och myndigheterna förlorade kontrollen över gatorna och massorna. Våldet eskalerade och världens medier fylldes av avskyvärda bilder av polisvåld och övergrepp. Sanktionerna intensifierades och landet isolerades ytterligare – samtidigt som statskassan dränerades av ett resurskrävande krig i Angola.
Bakom kulisserna började regimen försiktigt närma sig ANC. Nelson Mandela besöktes av justitieministern redan 1985, och 1989 drack han te med president PW Botha i Kapstaden, strax innan denne tvingades avgå efter en stroke. Flera möten arrangerades mellan ANC:s ledarskap i exil och sydafrikanska affärsmän, politiker och akademiker. 1989 konfererade representanter för den fruktade säkerhetstjänsten med bland annat Jacob Zuma och Thabo Mbeki i Lucerne, Schweiz.
Så bollen mot det oundvikliga var i rullning. Och den slutliga nyckelhändelsen inträffade i november 1989, då Berlinmuren föll. För ett av skälen till att regimen så infernaliskt höll fast vid apartheidsystemet var ren och skär kommunistskräck. Det fanns en föreställning om att de svarta om de fick möjlighet skulle införa socialism i Sydafrika – något som skett i flera andra länder i regionen, med diktatur och ekonomisk kollaps som följd. Och farhågorna var inte helt ogrundade. ANC finansierades till stora delar av Moskva, som också bidrog med vapen. Organisationens ledare och kämpar utbildades ideologiskt, militärt och professionellt i öststaterna, och i den berömda Frihetsdeklarationen från 1955 ingick krav på nationalisering av banker och gruvor.
Så länge ”den röda faran” sammanföll med ”den svarta” förblev läget status quo, men i och med Berlinmurens fall och Sovjetunionens förestående upplösning förändrades denna balans. FW De Klerk kunde ta det första och viktiga steget på ett sätt som verkade logiskt inför sina konservativa väljare – och utan att behöva förlora ansiktet genom att hänvisa till, eller ta avstånd från apartheidsystemets rasistiska och odemokratiska aspekter.
Nu gjorde inte de Klerk detta för att vara snäll eller för att han plötsligt hade förlorat tron på apartheid. Utan för att han var tvungen. Och för att han hade fått ett gyllene tillfälle.
Sammanbrottet hade länge varit ett faktum. Systemet hade börjat spricka i fogarna redan efter Sowetoupproret 1976. Inspirerade av denna folkliga resning iscensatte ANC 1984 ett mer orkestrerat uppror. Kåkstäderna sattes i brand, olika svarta politiska fraktioner hetsades mot varandra och myndigheterna förlorade kontrollen över gatorna och massorna. Våldet eskalerade och världens medier fylldes av avskyvärda bilder av polisvåld och övergrepp. Sanktionerna intensifierades och landet isolerades ytterligare – samtidigt som statskassan dränerades av ett resurskrävande krig i Angola.
Bakom kulisserna började regimen försiktigt närma sig ANC. Nelson Mandela besöktes av justitieministern redan 1985, och 1989 drack han te med president PW Botha i Kapstaden, strax innan denne tvingades avgå efter en stroke. Flera möten arrangerades mellan ANC:s ledarskap i exil och sydafrikanska affärsmän, politiker och akademiker. 1989 konfererade representanter för den fruktade säkerhetstjänsten med bland annat Jacob Zuma och Thabo Mbeki i Lucerne, Schweiz.
Så bollen mot det oundvikliga var i rullning. Och den slutliga nyckelhändelsen inträffade i november 1989, då Berlinmuren föll. För ett av skälen till att regimen så infernaliskt höll fast vid apartheidsystemet var ren och skär kommunistskräck. Det fanns en föreställning om att de svarta om de fick möjlighet skulle införa socialism i Sydafrika – något som skett i flera andra länder i regionen, med diktatur och ekonomisk kollaps som följd. Och farhågorna var inte helt ogrundade. ANC finansierades till stora delar av Moskva, som också bidrog med vapen. Organisationens ledare och kämpar utbildades ideologiskt, militärt och professionellt i öststaterna, och i den berömda Frihetsdeklarationen från 1955 ingick krav på nationalisering av banker och gruvor.
Så länge ”den röda faran” sammanföll med ”den svarta” förblev läget status quo, men i och med Berlinmurens fall och Sovjetunionens förestående upplösning förändrades denna balans. FW De Klerk kunde ta det första och viktiga steget på ett sätt som verkade logiskt inför sina konservativa väljare – och utan att behöva förlora ansiktet genom att hänvisa till, eller ta avstånd från apartheidsystemets rasistiska och odemokratiska aspekter.
Publicerad i Sydsvenskan den 2 februari 2010
______________________________________________
Om FW de Klerks tal.
Andra medieröster:
Ystads Allehanda (ledare): Miraklet Sydafrika 20 år idag
Vasabladet: Sydafrika firar 20 år av politisk frihet
Sydsvenskan (utrikessidan): Den här dagen dog apartheid
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar