Bearbetat radiomanus
I Sydafrika har presidenten, som i många andra länder, t.ex. USA och Frankrike, befogenhet att benåda fångar. På Jacob Zumas bord ligger för närvarande runt 300 ansökningar från olika dömda förbrytare, som av olika anledningar anser att de borde släppas ut. Ett av de mest omdiskuterade fallen är presidentens gode vän och förre ekonomiske rådgivare Schabir Shaik, som 2005 dömdes till 15 års fängelse, bland annat för sitt korrupta förhållande med just Jacob Zuma, under tiden han var vicepresident.
Men det finns en annan ansökan som om möjligt orsakar ännu högre debattvågor i landets medier. Och den gäller den förre polisöversten Eugene De Kock, som 1996 dömdes till 212 års fängelse för sina dåd i apartheidregimens tjänst. Kan det verkligen finnas en chans – eller risk – att han benådas? Och vad skulle det få för följder? Tor Billgren har följt debatten.
Grunden för Sydafrikas förhållandevis smidiga övergång till fullvärdig demokrati på 90-talet, var att landet valde försoning som väg framåt, istället för hämnd. Nelson Mandela blev ett viktigt föredöme, när han gick ut i frihet efter 27 år i fängelse, utan hämndbegär och bitterhet. Tvärtom var han villig att omfamna och förlåta människorna som plågat honom och hans folk under så många decennier. Hur detta gick till i praktiken, kan man inom parentes sagt se exempel på i Clint Eastwoods film ”Invictus”, som har Sverigepremiär i mars.
I samma anda inrättades Sannings- och Försoningskommissionen, som mellan 1996 och 98 kartlade såväl systemets grymheter, som motståndsrörelsernas överträdelser. Den som offentligt berättade sanningen om sin roll i politiskt motiverade brott, tillerkändes amnesti av kommissionen.
Men hur långt kan man driva den här försoningsprincipen. Och kan man verkligen stryka ett streck över allt?
Detta är frågor som har aktualiserats efter dom senaste veckornas spekulationer om att Eugene De Kock kan komma att benådas av president Jacob Zuma. De Kock var polischef och en av apartheidsystemets mest fruktade och nitiska bödlar. Han dömdes 1996 till 212 års fängelse för sin roll i otaliga försvinnanden, sadistiska tortyrfall och mord.
Eugene De Kock.
Det är många som är upprörda över att ärendet om hans frigivning över huvud taget diskuteras. ”Han har inte suttit av sitt straff”, skriver till exempel oppositionspartiet Demokratiska Alliansen i ett uttalande. ”Han har uppenbarligen inte visat ånger, och han är en fara för samhället”.
”Just don’t do it, Mr President”, uppmanar krönikören Stephen Grootes i The Daily Maverick. Han konstaterar att De Kock var den som såg till att dom som skulle dödas för systemets skull, också dödades. Han tvivlar på att ett eventuellt frisläppande skulle främja försoningsprocessen. ”Sydafrikanerna har blivit bra på att gå vidare med sina liv”, skriver han. ”Att dra upp det här kommer inte att leda till en debatt som skulle kunna hjälpa oss att hantera det förflutna. Det kommer bara att på nytt framkalla de råa känslor vi har försökt glömma.”
En av de som länge argumenterat FÖR att De Kock ska friges är psykologiprofessorn Pumla Gobodo-Madikizela, vid University of Cape Town. I en Mail & Guardian-artikel skriver hon att ”Eugene De Kocks namn må vara synonymt med det förslutnas fasor. Men männen med den verkliga makten – arkitekterna bakom apartheid – fortsätter att leva mitt ibland oss.”
Publicisten Andile Mngxitama är inne på samma linje, också det i en Mail & Guardian-artikel, där han skriver att De Kocks dåd var förutsättningen för de vitas livsstil och privilegierade tillvaro. ”Varför ska då bara en man lida för det?”, frågar han cyniskt och konfrontativt, men fortsätter ”När ANC förlät politikerna bakom apartheid, förlät de också människor som De Kock, som bara lydde order.”
Och det här är ett klassiskt dilemma. Hur rimligt är det att en tjänsteman som gjorde sitt jobb och genomförde den gällande policyn straffas, när de som lade fast politiken och drog i trådarna kommer undan med halvhjärtade ursäkter – om ens det.
Fallet med De Kock åskådliggör svårigheterna med den väg som Sydafrika valde. Försoning istället för hämnd. Det visar hur svårt det är att arbeta bort den djupt rotade mänskliga instinkten att kräva kompensation för överträdelser.
Samtidigt som det på sätt och vis hade varit logiskt att frige De Kock – är nog de flesta nöjda med att han sitter bakom lås och bom ändå – och att han förblir där. Och då talar jag inte främst om apartheidsystemets offer. Utan just om politikerna bakom systemet, de som sluppit ta ansvar. Och framförallt: alla de som år efter år höll nationalistpartiet vid makten med sina röstsedlar – inte för att de var rasister, onda eller enfaldiga. Utan av bekvämlighet. Mina grannar här i Kapstaden, mina vänners föräldrar. För dom måste det kännas som en lättnad att det sitter en apartheiddemon fängelse och tar symboliskt ansvar – för säkerhets skull. Någon man kan kalla ”Prime Evil” – vars dåd man kan rysa åt och säga ”Det var han som gjorde det”. Trots att dom som accepterade systemet och gynnades av det också var med och gjorde det. Friges Eugene De Kock, kommer den här skuldbalansen att rubbas.
Men det finns en annan ansökan som om möjligt orsakar ännu högre debattvågor i landets medier. Och den gäller den förre polisöversten Eugene De Kock, som 1996 dömdes till 212 års fängelse för sina dåd i apartheidregimens tjänst. Kan det verkligen finnas en chans – eller risk – att han benådas? Och vad skulle det få för följder? Tor Billgren har följt debatten.
Grunden för Sydafrikas förhållandevis smidiga övergång till fullvärdig demokrati på 90-talet, var att landet valde försoning som väg framåt, istället för hämnd. Nelson Mandela blev ett viktigt föredöme, när han gick ut i frihet efter 27 år i fängelse, utan hämndbegär och bitterhet. Tvärtom var han villig att omfamna och förlåta människorna som plågat honom och hans folk under så många decennier. Hur detta gick till i praktiken, kan man inom parentes sagt se exempel på i Clint Eastwoods film ”Invictus”, som har Sverigepremiär i mars.
I samma anda inrättades Sannings- och Försoningskommissionen, som mellan 1996 och 98 kartlade såväl systemets grymheter, som motståndsrörelsernas överträdelser. Den som offentligt berättade sanningen om sin roll i politiskt motiverade brott, tillerkändes amnesti av kommissionen.
Men hur långt kan man driva den här försoningsprincipen. Och kan man verkligen stryka ett streck över allt?
Detta är frågor som har aktualiserats efter dom senaste veckornas spekulationer om att Eugene De Kock kan komma att benådas av president Jacob Zuma. De Kock var polischef och en av apartheidsystemets mest fruktade och nitiska bödlar. Han dömdes 1996 till 212 års fängelse för sin roll i otaliga försvinnanden, sadistiska tortyrfall och mord.
Eugene De Kock.
Det är många som är upprörda över att ärendet om hans frigivning över huvud taget diskuteras. ”Han har inte suttit av sitt straff”, skriver till exempel oppositionspartiet Demokratiska Alliansen i ett uttalande. ”Han har uppenbarligen inte visat ånger, och han är en fara för samhället”.
”Just don’t do it, Mr President”, uppmanar krönikören Stephen Grootes i The Daily Maverick. Han konstaterar att De Kock var den som såg till att dom som skulle dödas för systemets skull, också dödades. Han tvivlar på att ett eventuellt frisläppande skulle främja försoningsprocessen. ”Sydafrikanerna har blivit bra på att gå vidare med sina liv”, skriver han. ”Att dra upp det här kommer inte att leda till en debatt som skulle kunna hjälpa oss att hantera det förflutna. Det kommer bara att på nytt framkalla de råa känslor vi har försökt glömma.”
En av de som länge argumenterat FÖR att De Kock ska friges är psykologiprofessorn Pumla Gobodo-Madikizela, vid University of Cape Town. I en Mail & Guardian-artikel skriver hon att ”Eugene De Kocks namn må vara synonymt med det förslutnas fasor. Men männen med den verkliga makten – arkitekterna bakom apartheid – fortsätter att leva mitt ibland oss.”
Publicisten Andile Mngxitama är inne på samma linje, också det i en Mail & Guardian-artikel, där han skriver att De Kocks dåd var förutsättningen för de vitas livsstil och privilegierade tillvaro. ”Varför ska då bara en man lida för det?”, frågar han cyniskt och konfrontativt, men fortsätter ”När ANC förlät politikerna bakom apartheid, förlät de också människor som De Kock, som bara lydde order.”
Och det här är ett klassiskt dilemma. Hur rimligt är det att en tjänsteman som gjorde sitt jobb och genomförde den gällande policyn straffas, när de som lade fast politiken och drog i trådarna kommer undan med halvhjärtade ursäkter – om ens det.
Fallet med De Kock åskådliggör svårigheterna med den väg som Sydafrika valde. Försoning istället för hämnd. Det visar hur svårt det är att arbeta bort den djupt rotade mänskliga instinkten att kräva kompensation för överträdelser.
Samtidigt som det på sätt och vis hade varit logiskt att frige De Kock – är nog de flesta nöjda med att han sitter bakom lås och bom ändå – och att han förblir där. Och då talar jag inte främst om apartheidsystemets offer. Utan just om politikerna bakom systemet, de som sluppit ta ansvar. Och framförallt: alla de som år efter år höll nationalistpartiet vid makten med sina röstsedlar – inte för att de var rasister, onda eller enfaldiga. Utan av bekvämlighet. Mina grannar här i Kapstaden, mina vänners föräldrar. För dom måste det kännas som en lättnad att det sitter en apartheiddemon fängelse och tar symboliskt ansvar – för säkerhets skull. Någon man kan kalla ”Prime Evil” – vars dåd man kan rysa åt och säga ”Det var han som gjorde det”. Trots att dom som accepterade systemet och gynnades av det också var med och gjorde det. Friges Eugene De Kock, kommer den här skuldbalansen att rubbas.
Sänt i OBS i P1 den 2 februari 2010
Satirikern Zapiros träffsäkra kommentar till skuldfrågan. Vid bordet från vänster: försvarsminister Magnus Malan, lag- och ordningsminister Adriaan Vlok, arméchefen Jannie Geldenhuys, utrikesminister Pik Botha, president PW Botha och inrikesminister (senare president) FW de Klerk. Som servitör: Eugene de Kock
________________________________
Litteratur:
Pumla Gobodo-Madikizela: “A human being died that night”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar