Jeremy Gordin: “Zuma – a biography”
Jonathan Ball Publishers, 2008
När Jacob Zuma i början av 2006 skulle ställas inför rätta, anklagad för våldtäkt, var det svårt att hitta en domare till målet. Den förste som utsågs underkändes av försvaret eftersom det ansåg att han hade handlat partiskt i ett annat rättsfall som rörde Zuma. Den andre hade jobbat nära Zuma under kampen mot apartheid. Och den tredje visade sig vara morbror till ett av Zumas ”kärleksbarn”. Det var först vid det fjärde försöket som man hittade en domare som inte hade några band till den åtalade. Rättegången hölls och Zuma frikändes.
Detta domardebacle är bara en liten del av det som gör ANC-ledaren Jacob Gedleyihlekisa Zuma (född 1942) till Sydafrikas mest kontroversielle politiker just nu – och kanske någonsin. Andra ingredienser är hans populistiska och masshysteriska framträdanden, hans polygama leverne (han har 3-4 hustrur och cirka 17 barn), hans vurm för kommunismen och framförallt: den eviga följetongen kring korruptionsanklagelserna i samband med den stora vapenaffär som Sydafrika gjorde i slutet av 90-talet. Misstankarna offentliggjordes redan 2003 och ledde till att Zuma två år senare fick sparken från posten som vicepresident, och sedan dess har både åklagarämbetet (NPA) och Zumalägret gjort allt för att skjuta fram och förhala rättegången. Affären har åkt fram och tillbaka i domstolar på olika nivåer och har tagit nya vändningar mest varje dag - fram till i förrgår då åklagarämbetet NPA lade ner åtalet. Men misstankarna kvarstår.
Veteranjournalisten Jeremy Gordin (född 1952) gör ingen hemlighet av att han är Zumaanängare. Och det är faktiskt det som gör boken intressant, eftersom mediebilden av Zuma är så kompakt negativ. Det är riktigt uppfriskande att för en gångs skull få ta del av en nyanserad bild, som inte låter de negativa sidorna spela ut de positiva.
Men som helhet är boken ett misslyckande. Mot bakgrund av det fantastiska biografimaterial som Jacob Zuma med sin dynamiska person utgör, är det förbluffande att man kan skriva en så otroligt tråkig bok som Gordin har gjort. En mördande stor del ägnas åt traggla igenom de senaste årens rättsaffärer. Med haveristens iver refererar Gordin rättegångar och rabblar detaljer i ändlösa utläggningar på ett sätt som gör att man till slut misstänker att han försöker blanda bort korten för att dölja det faktum att Zuma mycket väl kan vara skyldig till korruptionsanklagelserna.
Jag hade så oerhört mycket hellre läst om de verkligt avgörande aspekterna av Zumas liv och gärning. Som de tio åren på Robben Island, decennierna i exil och hans tid som ledare för ANC:s underrättelsetjänst – Gordin har fått kritik för att han inte går på djupet med detta. ANC:s jakt på infiltratörer och tjallare under apartheidtiden var skoningslös och sadistisk, och Zumas roll som militär ledare i dessa sammanhang är fortfarande inte helt utredd. Det hade förstås också varit spännande att få läsa mer om när Zuma mäklade fred i inbördeskriget mellan ANC- och Inkatha-anhängare i delstaten KwaZulu-Natal i mitten av 90-talet. Detta berörs endast sporadiskt och ytligt av Gordin, trots att det förmodligen är där som nyckeln till Zumas politiska förmåga ligger.
Den avslutande analysen räddar upp boken något. Gordins förklaring till Zumas folkliga stöd känns både genomtänkt och trolig. Han menar att Zuma, trots sina nyrika och extravaganta manér, äntligen är en politiker som landets stora majoritet av fattiga svarta och färgade kan identifiera sig med. Nelson Mandela i all ära, men i grund och botten var han en välutbildad snobb från en kunglig familj. Efterträdaren Thabo Mbeki hade ekonomexamen från University of London och citerade William Butler Yeats i sina kryptiska och filosofiska veckobrev. Men Zuma är en herdepojk utan formell utbildning. Han är en stolt representant för zulukulturen och deltar offentligt i traditionella ritualer. Han sjunger och dansar vid framträdanden, har flera hustrur och älskarinnor och är känd för sina ekonomiska bekymmer. Nej, han är förmodligen inte det moraliskt korrekta alternativet, men gräsrötterna tycker att han är god nog för dem. Zuma representerar gapet mellan önsketänkandet om Sydafrika som en lycklig och harmonisk regnbågsnation, och den mera oborstade verkligheten där fattigdom, etniska motsättningar och segregering fortfarande är stora sår i samhället. Gordin sätter fingret på spiken när han citerar Oliver Stones film om Richard Nixon från 1995. Den förnedrade presidenten står framför ett porträtt av Kennedy och muttrar bittert:
– När människor ser på dig, ser de vad de vill vara. När de ser på mig, ser de vad de är.
(Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 8 april 2009)
Jonathan Ball Publishers, 2008
När Jacob Zuma i början av 2006 skulle ställas inför rätta, anklagad för våldtäkt, var det svårt att hitta en domare till målet. Den förste som utsågs underkändes av försvaret eftersom det ansåg att han hade handlat partiskt i ett annat rättsfall som rörde Zuma. Den andre hade jobbat nära Zuma under kampen mot apartheid. Och den tredje visade sig vara morbror till ett av Zumas ”kärleksbarn”. Det var först vid det fjärde försöket som man hittade en domare som inte hade några band till den åtalade. Rättegången hölls och Zuma frikändes.
Detta domardebacle är bara en liten del av det som gör ANC-ledaren Jacob Gedleyihlekisa Zuma (född 1942) till Sydafrikas mest kontroversielle politiker just nu – och kanske någonsin. Andra ingredienser är hans populistiska och masshysteriska framträdanden, hans polygama leverne (han har 3-4 hustrur och cirka 17 barn), hans vurm för kommunismen och framförallt: den eviga följetongen kring korruptionsanklagelserna i samband med den stora vapenaffär som Sydafrika gjorde i slutet av 90-talet. Misstankarna offentliggjordes redan 2003 och ledde till att Zuma två år senare fick sparken från posten som vicepresident, och sedan dess har både åklagarämbetet (NPA) och Zumalägret gjort allt för att skjuta fram och förhala rättegången. Affären har åkt fram och tillbaka i domstolar på olika nivåer och har tagit nya vändningar mest varje dag - fram till i förrgår då åklagarämbetet NPA lade ner åtalet. Men misstankarna kvarstår.
Veteranjournalisten Jeremy Gordin (född 1952) gör ingen hemlighet av att han är Zumaanängare. Och det är faktiskt det som gör boken intressant, eftersom mediebilden av Zuma är så kompakt negativ. Det är riktigt uppfriskande att för en gångs skull få ta del av en nyanserad bild, som inte låter de negativa sidorna spela ut de positiva.
Men som helhet är boken ett misslyckande. Mot bakgrund av det fantastiska biografimaterial som Jacob Zuma med sin dynamiska person utgör, är det förbluffande att man kan skriva en så otroligt tråkig bok som Gordin har gjort. En mördande stor del ägnas åt traggla igenom de senaste årens rättsaffärer. Med haveristens iver refererar Gordin rättegångar och rabblar detaljer i ändlösa utläggningar på ett sätt som gör att man till slut misstänker att han försöker blanda bort korten för att dölja det faktum att Zuma mycket väl kan vara skyldig till korruptionsanklagelserna.
Jag hade så oerhört mycket hellre läst om de verkligt avgörande aspekterna av Zumas liv och gärning. Som de tio åren på Robben Island, decennierna i exil och hans tid som ledare för ANC:s underrättelsetjänst – Gordin har fått kritik för att han inte går på djupet med detta. ANC:s jakt på infiltratörer och tjallare under apartheidtiden var skoningslös och sadistisk, och Zumas roll som militär ledare i dessa sammanhang är fortfarande inte helt utredd. Det hade förstås också varit spännande att få läsa mer om när Zuma mäklade fred i inbördeskriget mellan ANC- och Inkatha-anhängare i delstaten KwaZulu-Natal i mitten av 90-talet. Detta berörs endast sporadiskt och ytligt av Gordin, trots att det förmodligen är där som nyckeln till Zumas politiska förmåga ligger.
Den avslutande analysen räddar upp boken något. Gordins förklaring till Zumas folkliga stöd känns både genomtänkt och trolig. Han menar att Zuma, trots sina nyrika och extravaganta manér, äntligen är en politiker som landets stora majoritet av fattiga svarta och färgade kan identifiera sig med. Nelson Mandela i all ära, men i grund och botten var han en välutbildad snobb från en kunglig familj. Efterträdaren Thabo Mbeki hade ekonomexamen från University of London och citerade William Butler Yeats i sina kryptiska och filosofiska veckobrev. Men Zuma är en herdepojk utan formell utbildning. Han är en stolt representant för zulukulturen och deltar offentligt i traditionella ritualer. Han sjunger och dansar vid framträdanden, har flera hustrur och älskarinnor och är känd för sina ekonomiska bekymmer. Nej, han är förmodligen inte det moraliskt korrekta alternativet, men gräsrötterna tycker att han är god nog för dem. Zuma representerar gapet mellan önsketänkandet om Sydafrika som en lycklig och harmonisk regnbågsnation, och den mera oborstade verkligheten där fattigdom, etniska motsättningar och segregering fortfarande är stora sår i samhället. Gordin sätter fingret på spiken när han citerar Oliver Stones film om Richard Nixon från 1995. Den förnedrade presidenten står framför ett porträtt av Kennedy och muttrar bittert:
– När människor ser på dig, ser de vad de vill vara. När de ser på mig, ser de vad de är.
(Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 8 april 2009)
Those were the days. Jacob Zuma och Thabo Mbeki var under decennier mycket nära vänner. En vänskap som tog slut 2005, när Mbeki gav Zuma sparken som vicepresident.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar