Ickenyhet om valet 1994 sprids i media

av TOR BILLGREN

I helgen och igår återgav flera tidningar sensationella avslöjanden om det första demokratiska valet i Sydafrika 1994. Nämligen att en hacker tog sig in i datasystemet under rösträkningen och justerade upp siffrorna för tre högerpartier som var rivaler till ANC: National Party (NP, som haft makten sedan 1948 och som upprätthållit apartheid under åren), Inkatha Freedom Party (IFP, ANC:s främsta "svarta" rival) och Freedom Front (FF, ett nybildat "vitt" parti till höger om NP).

Uppgifterna kommer från boken "Birth: The Conspiracy to Stop the '94 Election", författad av Peter Harris, som ledde valkommissionens (IEC) observations- och tillsynsenhet (Monitoring Directorate).

Afrik News kallar uppgifterna, som ursprungligen publicerades i Sunday Times i söndags, för "shock disclosure" och brittiska Telgraph skriver om saken under rubriken "Election won by Mandela 'rigged by opposition'". (Notera det bisarra felet i artikeln att National Party skulle ha styrt landet sedan 1984...)

Faktum är emellertid att saken inte är en nyhet. Det är inget avslöjande och kan inte på något sätt vara chockerande.

Dataintrånget är bara en av alla de skandaler som omgärdade valet 1994 och har aldrig varit någon hemlighet. IEC offentliggjorde saken den 3 maj 1994, det vill säga samma dag som intrånget ägde rum och frös de kontinuerliga publiceringarna av räkningsresultatet så länge utredningen av händelsen pågick.

Det är antagligen inte Peter Harris avsikt att paketera intrånget som en nyhet, problemet ligger snarare hos medierna och deras okunskap om Sydafrikas närhistoria.

Det är dock viktigt att erinra sig att valet, som ägde rum den 26-29 april 1994, inte var den solskenshistoria som det ofta beskrivs som. Visst kan man fälla en tår över de bilder av miljontals sydafrikaner som köade i tiotals timmar utanför vallokalerna för att få rösta för första gången. Men bakom kulisserna förhärskade omständigheter, som i själva verket gjorde resultatet högst tvivelaktigt:

Några exempel:

• Valkommissionen IEC fick mindre än fyra månader på sig att förbereda valet. Enligt IEC:s ordförande, domaren Johann Kriegler, hade de behövt åtminstone två år.
• Förhandlingarna som ledde fram till valet var till största delen en affär mellan ANC och NP. Övriga politiska organisationer exkluderades således från detta viktiga arbete.
• IFP, en av de viktigaste politiska aktörerna i landet hade bojkottat valrörelsen och gick inte med på att delta förrän sex dagar före valdagen. De redan upptryckta röstsedlarna fick därmed kompletteras med ett IFP-klistermärke, vilket ledde till ytterligare krångel och merarbete för IEC.
• Månaderna innan valet omgärdades av intensivt politiskt våld från alla sidor. Den 28 mars mejades t.ex. 19 IFP-medlemmar ner av ANC:s säkerhetsvakter, när de demonstrerade utanför ANC:s högkvarter i Johannesburg. (Det är populärt att skylla denna så kallade Shell House Massacre på IFP-anhängarna själva, eftersom de, som det heter, tänkte storma byggnaden. Men enligt utredningen av händelsen var våldet från ANC:s sida "kraftigt överdrivet". Påståendet att vakterna hade öppnat eld i självförsvar konstaterades vara "fabricerat i efterhand".)
• Det rådde stor brist på röstsedlar. Landet hade cirka 21,7 miljoner röstberättigade och IEC tryckte upp 80 miljoner sedlar. Ändå räckte de inte till. I efterhand hittade man runt 17 miljoner oanvända röstsedlar i olika IEC-lager.
• För att möta denna brist på röstsedlar och annan materiel satte IFP upp "piratstationer" för röstning i KwaZulu/Natal, vilket naturligtvis var ett högst tveksamt förfarande.
• "Vita" partier som NP och Democratic Party hindrades från att driva kampanjer i townshipen.
• ANC transporterade hundratusentals anhängare till provinser där de var mindre starka, för att blåsa upp sina resultat på dessa platser.
• Rösträkningen skedde inom lyckta dörrar, utan insyn för valobservatörerna.

Med andra ord: Det rådde politiskt kaos i landet, på många håll var våld och trakasserier vardagsmat och IEC var såväl dåligt förberedda som inkompetenta. Men den 6 maj förklarade domare Kriegler valet ändå för "substantially" free and fair.

En av de starkaste kritikerna till IEC:s arbete var EU, som i en rapport som publicerades 1996 bland annat skrev:

It is regrettable that an election, which was highly commendable as regards voter turnout and voter behaviour, should have been flawed first by inadequate logistics and then - even worse - by a non-transparent process of dispute settling.

Peter Harris bok, som alltså ligger bakom de senaste dagarnas "nyheter", kommer i november. Det är värt att notera att författaren i egenskap av ledare för valkommissionens observations- och tillsynsarbete bar ett stort ansvar för IEC:s misslyckanden. Nu försöker han i boktiteln antyda att en konspiration skulle ha försökt sabotera valet. Frågan är dock vilken roll en sammansvärjning hade kunnat spela i ett val som från början till slut och i så många aspekter genomsyrades av oegentligheter och inkompetens...

Samtidigt ska det naturligtvis bli intressant att ta del av vad en person som följde processen från insidan har för syn på händelserna. Så vitt jag vet har det aldrig avslöjats vem som låg bakom intrånget i IEC:s datasystem i maj 1994. Det återstår att se om boken lyckas ge tillfredsställande bevisning i fallet.