onsdag 24 februari 2010

Verklig eller kosmetisk jämställdhet?

av TOR BILLGREN

På pappret är Sydafrika en jämställd utopi. I officiella sammanhang omnämns landet alltid med epiteten ”ickerasistiskt” och ”ickesexistiskt”, och regeringspartiet ANC har en långtgående hälften-kvinnor-policy bland såväl parlamentsledamöter som ministrar. Efter valet i april 2009 slog partiet på jämställdhetstrumman till den grad att det skickade ut veteranerna från sin pensionerade väpnade gren för att hota med anarki i Western Cape – den enda av landets nio provinser som inte styrs av ANC – om dess premiärminister Helen Zille inte korrigerade könsbalansen i sin regering.

Men när man går på gatorna i Johannesburg och Kapstaden känns detta officiella ickesexist-mantra som från en annan planet. Alla dessa kvinnor med utslagna framtänder. Alla dessa överlägsna visslingar och rop från bilar och gathörn. Den utomjordiska känslan förstärks av hiv-statistiken, som konstaterar att en tredjedel av kvinnorna i åldern 25-29 år bär på viruset. På en fest härförleden försökte jag diskutera den otrohets- och älskarinnekultur som är motorn i hiv-epidemin, men samtalet gick in i väggen direkt med konstaterandet ”It’s a man’s thing!” Det vill säga något som varken kan eller skall ifrågasättas…

Förmodligen är just kvotering den minst dåliga lösningen i ett samhälle med så förstenade utgångspunkter och starka machostrukturer, som konsolideras genom allt från xhosamännens initiationsriter till boernas konservativt kristna värderingar. Risken är förstås – förutom kompetensförlust – att den inkvoterade kvinnliga representationen bara fungerar som ett alibi. Att patriarkatet genom att avstå från några hundra positioner inom politik och business, i själva verket säkrar den verkliga makten i samhället: den på arbetsplatserna, i familjerna och det offentliga rummet.

Publicerad i Arena #1 2010

____________________________________________
Fotnot

Det är inte bara våld som gör att vissa människor saknar framtänder i Sydafrika. I den färgade befolkningsgruppen är det vanligt att man helt enkelt drar ut de fyra övre framtänderna, för att få ett Passion Gap. Det handlar främst om att visa tillhörighet, men det finns också förställningar om att leendet blir vackrare och kyssandet bättre utan tänderna. En del visslar högre. Läs mer på bloggen Veerle's articles.

måndag 22 februari 2010

Kapstaden förlorar landmärke

av TOR BILLGREN


Athlones kraftstation togs ur bruk 2002. Den spetsiga toppen i bakgrunden är Lion's Head, perfekt för picknickar. Den betydligt trubbigare höjden till höger är Signal Hill. På dess sluttning ligger Bo-Kaap, där jag bor.

Cape Flats kallas det enorma, platta förorts/kåkstadsområde som breder ut sig öster om Kapstaden. Förra veckan veckan kom beskedet att områdets främsta landmärke - de gamla kyltornen till det nedlagda kraftstationen vid Athlone - skulle rivas i slutet av april. Idag rapporteras dock att tornen är i så pass dåligt skick att rivningen måste inledas omgående. Tornen ligger alldeles intill den stora infartsvägen N2, och befaras kunna rasa vid stark vind. Rivningen beräknas vara slutförd före Fotbolls-VM, som startar den 11 juni.

onsdag 17 februari 2010

Cape Town Stadium - första rugbymatchen

bilder TOR BILLGREN


Den 6 februari spelades den första rugbymatchen på Cape Point Stadium, den nybyggda VM-arenan i Green Point, Kapstaden. 8 VM-matcher ska spelas här i juni och juli, varav en semifinal.


Stadion har en kapacitet på 68000 personer. På rugbypremiären nöjde man sig dock med att släppa in 40000.


Hemmalaget Stormers (blå tröja) vs. Boland.


I loved the blood and goore, the crunching, death-defying scrums and tackles... (André Brink: "A fork in the road")


Boland håller på att få till ett försök. De fick dock storstryk av Stormers som vann med 47-13. Premiärmatchen under VM spelas den 11 juni, mellan Frankrike och Uruguay.

Afrikanska journalister flyr mer än nånsin

av TOR BILLGREN

2009 flydde fler journalister från länder söder om Sahara än någonsin tidigare, rapporterar Cape Times.
– Vi har aldrig sett något liknande, säger Tom Rhodes vid Committee to Protect Journalists, som har studerat journalisters förhållanden i nästan trettio år.
Bakom flyktvågen ligger oroligheter, förföljelser och statliga restriktioner på media. 80 journalister har lämnat Somalia de senaste tre åren (12 dödades 2009). 40 har flytt från Gambia. Denna exodus krattar manegen för desinformation, menar Tom Rhodes.
– När ett lands bästa journalister flyr, sjunker tillgången på tillförlitliga källor för den internationella pressen.

_________________________________________
Av denna nyhet gjorde tidningen Journalisten sedermera en notis.

torsdag 11 februari 2010

20 år sedan Nelson Mandela frigavs

av TOR BILLGREN

Idag, den 11 februari 2010, är det 20 år sedan Nelson Mandela frigavs efter 18 år på Robben Island och 6 år i Pollsmorfängelset. De två sista åren satt han inspärrad i en villa innanför Victor Verster-fängelsets murar i Paarl, utanför Kapstaden. Det är naturligtvis en stor dag som bland annat kommer att firas med en ceremoni vid grindarna i Paarl. Dessutom har president Jacob Zuma valt att förlägga parlamentets öppnande och sitt State of the Nation-tal till just idag för att högtidlighålla händelsen. Nelson Mandela kommer att närvara i parlamentet.

Under hela veckan har flygvapnet övat konstflygning över stan. Salutkanonernas testsmällar har ekat mot Taffelberget. Så jag hoppas på en ordentlig uppvisning.

Här ligger Bengt Therners klassiska radiorapport från frisläppandet och andra klipp.

__________________________________
Urval av andra Mandelatexter

Verklighetens epik (Om det politiska spelet bakom rugby-VM 1995)

Därför tog FW de Klerk det avgörande steget (Om annonseringen av Mandelas villkorslösa frigivning)

Om Mandela på Malmö Museer (Recension av Mandela-utställningen i på Malmö Museer)

Resension: Zapiro - The Mandela Files (Nelson Mandelas liv som politiker ur en satirikers ögon)

onsdag 10 februari 2010

Skolsystemet en dyster historia

av TOR BILLGREN

Man lär sig snabbt att det raspande ljudet nere på gatan sent på kvällarna kommer från räfsor mot asfalten. De gulvästade renhållningsarbetarna börjar sitt arbete vid tiotiden och slutar gud vet när. En sak kan man dock vara säker på utan att titta ut: att deras hudfärg är svart. Precis som de minimumbetalada diskarna i restaurangerna, fruktplockarna på fälten och – naturligtvis – majoriteten av de som inte har något jobb alls.

När de sedan utfört sitt hårda och monotona arbete i det välmående europeiska samhället på Afrikas sydspets, forslas de svarta arbetarna hem till sina township i städernas periferier. Hade Hendrik Verwoerd [fer’vårrd] fått möjlighet att kliva upp från Helvetet och se sig omkring några minuter, hade han belåtet kunna konstatera att den segregering han kämpade för i egenskap av apartheids mastermind, samt premiärminister 1958-66, fortfarande är djupt, djupt rotad i det sydafrikanska samhället.

Idag är det dock inte rasism som ligger bakom åtskillnaden, utan ekonomi. Den upprätthålls inte genom repressiva lagar och våld, utan av det enorma utbildningsunderskottet, som delvis är ett arv efter det utbildningssystem som Verwoerd skapade för de svarta på 50-talet – den så kallade bantu-utbildningen. En avsiktligt bristfällig skolgång vars syfte var att hålla dem utanför samhället och på en lägre, ”oeuropeisk” nivå.

En annan faktor bakom underskottet är Sowetoupproret. Det började som fredliga demonstrationer i juni 1976, men utvecklade sig efter våldsam polisrespons till ett utdraget och blodigt upplopp som tog mer än ett år att slå ner. Tiousentals ungdomar gick i exil – knappast till platser där de kunde få utbildning. När sedan kampen mot apartheid intensifierades från 1984 gick detta också ut över de svarta elevernas skolgång. Strejker och skolbojkotter var en viktig av del av motståndsrörelsens taktik. Lärare hotades, skolor brändes ned och elever hindrades från delta i undervisningen, och drevs istället ut på gatorna för att riskera livet i undantagstillståndskaoset och kasta sten mot bepansrade polisfordon.

Resultatet av allt detta är flera förlorade generationer – miljontals människor som saknar utbildning, ett illa respekterat skolväsende och en enorm lärarbrist. Endast 18% av landets lärare har adekvat utbildning, rapporterade The Economist i veckan. Och i början av januari kom de dystra resultaten från 2009 års studentskrivningar – the matric. Endast 60,6 % av de skrivande godkändes – en siffra på stadigt nedåtgående.

Lärdomarna från det sydafrikanska exemplet är enkla och förnumstiga: Vill du undertrycka en grupp människor och sabotera dess överskådliga framtid: fiffla med utbildningen. Vill du krossa det demoniska systemet och befria ditt folk: gör det för all del, men håll tassarna borta från skolorna.

Publicerad i Sydsvenskan den 10 februari 2010

tisdag 9 februari 2010

Bäst just nu: Big Nuz: Umlilo

av TOR BILLGREN

Kwaito!

Umlilo är zulu för eld.

Rugby-VM 1995. Verklighetens epik

av TOR BILLGREN


Sparken.

Det är sju minuter kvar av andra förlängningsperioden. Ställningen är 12-12 och Joel Stransky tar emot bollen.
– Jag sparkade till den så väldigt, väldigt nätt och elegant, säger han i John Carlins bok ”Playing the enemy”.
Och bollen seglar mot skyn – upp, upp, upp och igenom målstolparna. Drop goal. Ellis Park Stadion i Johannesburg exploderar. Tre poäng och Sydafrika tar ledningen med 15-12 i finalen mot Nya Zeeland. Sex minuter kvar.
– Spänningen, säger Nelson Mandela i Carlins bok. Spänningen. Jag säger dig – det var de längsta sex minuterna av mitt liv.

Men Sydafrikas landslag Springboks håller emot och slutsignalen ljuder genom jublet som om möjligt blir ännu intensivare. Det är den 24 juni 1995 och Sydafrika är världsmästare. En av 1900-talets djärvaste och mest storslagna politiska planer har därmed gått i lås. Ett helt lands framtid stod på spel – något som Clint Eastwood har försökt fånga i sin nya film ”Invictus”.

Sportfilmen måste vara en av filmhistoriens mest förutsägbara genrer. Hur många gånger har vi inte sett hur Laget eller Huvudpersonen först går igenom ett helvete, MEN mot alla odds går segrande ur slutmatchen? Gärna i sista sekunden i slow motion, ackompanjerat av fanfarer, stråkar och publik som omfamnar varandra. Bilden fryses när bucklan höjs till skyn och så gråter man naturligtvis en skvätt.

Grejen med rugby-VM 1995 är att själva händelserna som de faktiskt ägde rum är så storslagna och känsloladdade att det räcker att läsa om dem i uppslagsboken eller tidningarna för att få gråta den där skvätten. Eller boken som Eastwood baserat sin film på: journalisten John Carlins ”Playing the Enemy”. Frågan är hur man gör en film av en historia som redan i verkligheten är som en episk mastodontfilm?

För att förstå det magiska med segern i VM 1995 måste man förstå rugbyns enorma roll i Sydafrika – särskilt bland de vita afrikanderna, boerna, det vill säga ättlingarna till de holländska nybyggarna som började invandra på 1650-talet. Sporten är närvarande överallt i det sydafrikanska samhället. Man ser alltid folk stå och kasta på rugbyplanerna – inte bara barn och ungdomar, utan också 40-50-åringar som tar sig en match efter jobbet för att återuppliva gamla minnen och åtminstone kunna säga att man försöker hålla magen i trim.
I bokhandlarna möter man ständigt före detta spelares härjade ansikten på memoaromslagen med sina sneda näsor, tjocka öron och snälla ögon. Och när det är stor match på gång samlas man på pubarna flera timmar i förväg för att få bra platser vid storskärmarna.
– Det är en form av teater som är inskriven i vår märg, skriver författaren André Brink i sina memoarer som kom förra året. På flera sidor försöker han förklara sin fascination för sporten, som började redan när han var liten.
– Jag älskade blodet och slafset, de benknäckande, dödsföraktande klungorna och tacklingarna, den rena kraften hos forwardarna – medan skickligheten hos en framgångsrik backlinje fängslade mig som schack, balett eller elegansen hos lösningen på matematiskt problem.


”Orajne-blanje-blou”: Sydafrikas flagga 1928-1994, intimt förknippad med apartheidregimen och Springboks. I mitten finns, förutom brittiska Union Jack, de boerska provinserna Oranjefristatens och Transvaals flaggor.

Och kanske ligger förklaringen till rugbyns ställning hos boerna just i denna våldsamma aspekt av sporten. Koloniseringen av Södra Afrika var ofta brutal och boerna utkämpade många krig – både som angripare och försvarare. Det har alltid funnits en stark känsla av att vara hotad i deras självbild – kanske inte helt märkligt med tanke på deras framfart och enträgna och bisarra ambition att upprätta ett europeiskt samhälle längst ned på den afrikanska kontinenten.

När boernas nationaliströrelse vann valet 1948 och införde apartheid, skruvades våldsspiralen upp ytterligare och kulminerade under 1980-talets undantagstillstånd. Kulorna haglade, batongerna svingades hänsynslöst i landets kokande kåkstäder. Nu betyder detta givetvis inte att boerna är våldäskande sadister – verkligheten är betydligt komplexare än så. Låt oss istället säga att avståndet till våld alltid har varit kort i deras historia och vardag. Så när britterna tog den rättframma och krusidullfria sporten till kolonin i Afrika på 1800-talet, passade den boerna som hand i handske och blev snabbt deras älskade nationalsport. Rugbyn sitter liksom till och med inskriven i deras namn. Hade människor med namn som Bakkies Botha, Kobus Wiese, Baile Swart och Os Du Randt verkligen kunnat syssla med någon annan sport än rugby?

1896 spelade landslaget för första gången i de gröna-guldiga tröjorna och 1906 tog de namnet Springboks. Kring första världskriget var Sydafrika tillsammans med Nya Zeeland rugbyns supermakter och Springboks gick från seger till seger.

Efter 1948 blev dessa triumfer apartheidregimens triumfer. Springboks blev regimens idrottsliga ombud i världen. När den Sydafrikanska flaggan hissades var det som en legitimering av apartheidsystemet. När nationalhymnen ”Die Stem” sjöngs blev det en hyllning till den rasistiska nationen. Detta gjorde att rugbyn – och Springboks – avskyddes av landets svarta befolkning. De grönguldfärgade tröjorna var lika förknippade med förtryck som flaggan. När utländska lag kom och spelade i Sydafrika höll de svarta – om de över huvud taget brydde sig – på bortalaget.

Under 60- och 70-talet ökade de internationella protesterna mot apartheidsystemet och på 80-talet isolerades Sydafrika helt. Springboks utestängdes från de första världsmästerskapen 1987 och 1991. Men 1992, efter att Nelson Mandela frigivits och apartheidsystemet rämnat välkomnades laget i den internationella värmen igen. Och 1995 var alltså Sydafrika värdland för VM.

Nelson Mandela såg sin chans. Läget i landet som han året innan blivit president för, var kritiskt. Runt hörnet hotade kollaps och inbördeskrig på flera fronter. Han behövde ena nationen och hade en idé. Han hade under sina 28 år i fängelse studerat sina boerska fångvaktare noga. Lärt sig deras stolpiga, holländskliknande språk afrikaans, läst deras poesi och lärt sig vad som var viktigt för dem. Och han förstod att rugby var allvar. RIKTIGT allvar.

Genom att ge dem rugby-VM hoppades han kunna få över de motspänstiga och stolta boerna på sin sida. Men han behövde också få landets svarta och färgade att ställa sig bakom Springboks. Och som vanligt utövade Mandela ledarskap genom att använda sig själv som exempel. Han visade att HAN stödde laget. Först låtsades han att han var en fanatisk Springbokssupporter. Sedan blev han det.

Han hade möten med lagkaptenen Francois Pienaar och besökte laget på träningsläger. Och Pienaar förstod vad som stod på spel. Han tog sitt lag ut på turer i kåkstäderna och lärde svarta barn spela. Han krävde att laget skulle kunna den nya nationalsången, vars första vers utgörs av en gammal svart befrielsesång med text på xhosa, zulu och sesotho, språk som landslagsspelarna knappt visste existerade. Ett av de mest känslosamma avsnitten i John Carlins bok är när spelarna på ett hotellrum i Kapstaden lär sig sången inför första VM-matchen mot Australien. Hur de kämpade med de knöliga orden – ”Nkosi sikilel’ iAfrika…” – deras nästan barnsliga iver att få visa att de ville representera det nya Sydafrika, att de var stolta över sin nya flagga och sin nye president. Och till slut satt den. Tre av spelarna bad sångläraren att få framföra den inför laget en sista gång inför matchen.
– Och de började sjunga, berättar hon i ”Playing the Enemy”. Som tre gigantiska körgossar, mjukt till en början, och allt högre och högre. De sjöng den så vackert och de andra spelarna bara stod och gapade. Inga skratt. Inget trams. De bara stirrade.


Den 27 april 1994 hölls det första demokratiska valet i Sydafrika och det var också första gången den nya flaggan hissades. Några veckor senare svors Nelson Mandela in som president. 27 april är idag nationell helgdag – Freedom Day.

Och allt detta hade önskad effekt. När Sydafrikas svarta befolkning fick se tv-bilderna av de vita spelarna som med uppriktig stolthet sjöng den gamla befrielsesången på deras språk, började de förstå att något höll på att förändras i grunden. Under matcherna såg de boer som för fem sedan hade varit deras värsta fiender – men som nu lät sig slås blodiga på planen och var redo att kämpa till sista svettdroppen för det nya Sydafrika. För dem.

Engagemanget för Springboks ökade för varje match under VM-turneringen. Och när det var dags för finalen mot topplaget Nya Zeeland på Ellis Park i Johannesburg den 24 juni, hade pendeln svängt. Arenan var fullsatt. Svarta och vita trängdes på landet pubar och i varandras vardagsrum. Förväntningarna och förhoppningarna var enorma. Men för Nelson Mandela och Francois Pienaar stod ändå mer på spel. En seger skulle kunna skapa nationell förbrödring. Men vad skulle en förlust innebära? Fiasko. Århundradets antiklimax…

Som om det inte räckte med dessa dramatiska och ödesmättade förutsättningar, blev finalen en nagelbitare utan motstycke. I full tid var ställningen 9-9. För första gången i rugby-VM:s historia fick en match övergå i övertid, 10 + 10 minuter. Efter första förläningsperioden var ställningen 12-12. Och efter några minuter av den andra, tog Joel Stransky emot bollen, och sparkade till den så där perfekt och elegant. Och den seglade upp, upp, upp…
– Jag följde den inte ens med blicken. I samma ögonblick som den lämnade min sko visste jag att den var allför perfekt för att bomma...

Spänningen släppte som en bomb, allt förlöstes samtidigt: glädjen, tårarna. Behovet att be om förlåtelse, viljan att försonas. Under extasen på stadion kom en tv-journalist fram till den helt utmattade Francois Pienaar med en mikrofon och gratulerade.
– Hur kändes det med att ha stöd från 62000 fans här på stadion?
Pienaar svarade utan en sekunds tvekan:
– Vi hade inte 62000 fans bakom oss. Vi hade 43 miljoner Sydafrikaner!

När sedan Nelson Mandela beträdde gräset i sin gröna Springbokströja och keps, fullbordades hans vision. Planen gick i lås. Bilden av hur han överlämnar William Webb Ellis-bucklan till Francois Pienaar och lägger sin vänstra hand på den unge mannens axel har blivit lika ikonisk och laddad som de klassiska bilderna av polisbrutalitet och fattiga kåkstäder, som var de vi kände till från det gamla Sydafrika. Fast ikonisk på ett nytt sätt.
– Hade matchen varit en Hollywoodfilm, skriver John Carlin i sin bok, hade de omfamnat varandra.

Och nu är alltså matchen en Hollywoodfilm. Blir då någon kram? Ska jag avslöja det? Nja, jag säger så här istället: För att göra en trovärdig film, har Eastwood varit tvungen att tona ner de mest emotionella episoderna. Han har t.ex. helt tagit bort nationalsångsträningen. Det hade liksom blivit för mycket – för Hollywoodskt. Man hade inte trott på det. Och det finns flera sådana exempel.

Eastwood förmedlar på ett utmärkt sätt känslan som rådde i Sydafrika de där dagarna – men han gör sig inga naiva visioner. Visst, svarta och vita kramade om varandra och grät tillsammans på Ellis Park och framför TV-apparaterna den 24 juni 1995 och några veckor därefter. Men segern kunde inte blåsa bort fattigdomen och de gamla apartheidstrukturerna, något som Eastwood klarsynt och nyktert låter symboliseras av en enveten gammal apartheidflagga i publiken under finalmatchen. Men händelsen finns där alltid som ett ögonblick av stolthet, försoning och internationell upprättelse, något som man kan minnas och förundras över; det hände verkligen.

Filmen är också något av en present till det sydafrikanska folket inför det viktiga Fotbolls-VM-året 2010. En påminnelse om de storslagna ögonblicken i landets nära förflutna, en påminnelse om vilken oerhörd roll idrotten kan spela. Framförallt är den en uppmuntrande ryggdunkning på fotbollslandslaget Bafana Bafana, som just nu befinner sig på internationell bottennivå – det vill säga precis där Springboks befann sig i inför VM 95. En optimistisk viskning i örat om att Allt. Är. Möjligt.
'

Publicerad i magasinet Rocky, nr 1 2010, den 28 januari 2010

__________________________________________

Litteratur


John Carlin: ”Playing the enemy – Nelson Mandela and the Game that made a Nation” (2008, i senare upplaga ”Invictus”)

André Brink: "A fork in the road" (2008). Svensk titel: "Skiljevägar"

Film

Clint Eastwood: “Invictus - de oövervinneliga”. Sverigepremiär den 23 mars.

Youtube

Sista sekunderna av VM-finalen 1995 och jublet.



Springboks sjunger Nkosi Sikilel' iAfrika (2007).

söndag 7 februari 2010

Vem uppfann vuvuzelan?

av TOR BILLGREN



Den sydafrikanska fotbollstrumpeten Vuvuzelan fortsätter att riva upp känslor inför VM. Parallellt med debatten om huruvida den förstör matcherna eller höjer stämningen, pågår just nu flera tvister om vem som egentligen uppfann den populära luren.

Nazareth Baptist Church hävdar att de har använt den för att lovprisa Gud sedan 1910 och gör nu allt för att få royalty på försäljningen. En annan aspirant är fotbollsprofilen Freddie ”Saddam” Maake i Johannesburg, som menar att han införde instrumentet i fotbollssammanhang när han 1965 tog med sig en uträtad cykeltuta till en match. Han utvecklade sedan en aluminiumlur, som han menar ligger till grund för den version som sedan ett tiotal år saluförs i plast.

I väntan på att den som var först med att blåsa i ett antilophorn ska ställa sig i anspråkskön – eller kanske den förste som upptäckte att man kan tuta i torkat sjögräs, kelp – kan man gå in på www.banvuvuzela.com och ta ställning till instrumentet. I skrivande stund är 27282 för ett förbud medan 6131 stödjer luren.

Publicerad i Sydsvenskan den 7 februari 2010

lördag 6 februari 2010

Just nu: Cape Town Stadium


Mobiluppladdning: Snart börjar matchen mellan Stormers och Boland.

fredag 5 februari 2010

Just nu i Kapstaden: Lion's Head


Mobiluppladdning: Tar en kall cider i solen. Paragliders och jätteskepp.

torsdag 4 februari 2010

Jacob Zuma smyckar med adventsstakar från Svedala

av TOR BILLGREN

Jacob Zuma gillade adventsljusstakarna som stod i sviten på Sturup så mycket att han köpte med sig femton stycken hem till Sydafrika.

– Vi tycker att det känns lite speciellt att han köpte dem från vår butik. Men det vet han ju inte om eftersom det inte var han personligen som köpte dem, säger Åke Karlsson, ägare till Ica-butiken i Svedala.

Läs resten av den underbara artikeln i Sydsvenskan.

Politiskt debacle efter Facebookdiskussion om Zuma

av TOR BILLGREN

Det är inte bara i Sverige som diskussionen om de sociala medierna och dess privata och/eller offentliga natur pågår. I Sydafrika har bostadsministern Tokyo Sexwales brorsdotter Kananelo tvingats be om ursäkt, efter att hon i en Facebook-diskussion om president Zumas ”love child”, bland annat uttryckt skam över hans beteende.

I wish to apologize unequivocally for any offence I may have caused President Jacob Zuma and his family, based on my private conversation on Facebook. No disrespect towards my elders was intended.

While I acknowledge that Facebook is a public social network accessed by many people, my Facebook profile is private. One of my opportunistic acquaintances has taken it upon themselves to make a private conversation public in the mass media for political gain.

I may be the niece of a sitting member of cabinet. However, I reserve my right as a private citizen to have personal views on current affairs. When those views are maliciously used to attempt to tarnish or embarrass public figures, it is unfortunate.

Invändningarna och argumenten är som synes identiska med de som förekommit i den svenska debatten. Förutom det där med respekten för de äldre då. Den är avskaffad för längesen.

_____________________________________
Fotnot
Bostadsministern heter egentligen Mosima i förnamn. Smeknamnet Tokyo fick han för sina färdigheter i karate som ung. Denna typ av namn är tämligen vanliga i Sydafrika. Ministern för högre utbildning heter Blade Nzimande (egentligen Bonginkosi), och COPE-ledaren Mosiuoa Lekota kallas vanligen Terror. Namnet har med hans beteende och rykte på fotbollsplanen att göra...

X:et i Sexwale uttalas inte med klick som man skulle kunna tro, utan som ch i tyskans ach. Betoning på andra stavelsen; [sech'wale].

onsdag 3 februari 2010

District 9 kan bli årets film

av TOR BILLGREN

Igår kom Oscarsnomineringarna och vad de sydafrikarelaterade filmerna beträffar är det strängt taget en upprepning av Golden Globe-nomineringarna. Skillnaden är att Clint Eastwood inte tävlar i grenen bästa regi den här gången. Och att "District 9" har chans att bli årets film.



Bästa film
Avatar
The Blind Side
District 9
An Education
The Hurt Locker
Inglorious Basterds
Precious
A Serious Man
Up
Up in the Air

Bästa klippning
Avatar
District 9
The Hurt Locker
Inglourious Basterds
Precious

Bästa specialeffekter
Avatar
District 9
Star Trek

Bästa manus efter förlaga
District 9
An Education
In the Loop
Precious
Up in the Air



Bästa manliga huvudroll
Jeff Bridges i Crazy Heart
George Clooney i Up in the Air
Colin Firth i A Single Man
Morgan Freeman i Invictus
Jeremy Renner i The Hurt Locker

Bästa manliga biroll
Matt Damon i Invictus
Woody Harrelson i The Messenger
Cristopher Plummer i The Last Station
Stanley Tucci i The Lovely Bones
Cristoph Waltz i Inglorious Basterds

Zumas första kris

av TOR BILLGREN

Det blev inte som jag länge trodde Shaik-affären som blev Jacob Zumas första förtroendekris, utan hans kärleksliv. Att han är polygamist är ingen större fråga i Sydafrika; när han i januari gifte sig med sin tredje fru i var tidningarna full av vackra bilder från bröllopet och bejakande kommentarer. Men när nyheten om att han nyligen fått barn med en kvinna som inte är hans hustru kom tidigare i veckan, brast fördämningarna.

Tonen är oerhört hätsk och upprörd. På Kapstadens lyktstolpar igår basunerade Cape Argus löpsedlar ut orden "PR-katastrof" i svarta bokstäver. "Shame of the Nation", skrev Sowetan på framsidan i måndags:

In a different democracy, the latest scandal to hit President Jacob Zuma would have been enough for him to stand down as head of state. In such democracies, the head of state is an embodiment of the values and aspiration of that nation. Going by that principle, what does it say about our national value system and aspirations when the head of state blatantly preaches one message and practices a different one?

Visserligen gör sig ledarskribenten idealistiska föreställningar om andra typer av demokratier och dess statschefer, men faktum kvarstår: Förtroendet är kört i botten. Och det är inte själva otroheten som är stötestenen. Utan det faktum att han har oskyddat sex med kvinnor som han inte är gift med. Han personifierar därmed själva motorn i den sydafrikanska hiv-epidemin, och agerar precis tvärtemot den anda han gav uttryck för under sitt hyllade tal i samband med aids-dagen förra året.

Naturligtvis ser oppositionen skandalen som ett gyllene tillfälle att angripa presidenten, medan ANC gör allt för att bagatellisera saken och hänvisa till privatlivets helgd. Kommentarer ur Cape Times, 2 februari 2010:

Varför ska ett förhållande mellan två vuxna människor behöva bli en affär? Varför ska det behöva bli rubriker?
Jackson Mtembu, talesperson för ANC

Sydafrikanerna måste kräva att president Zuma börjar uppföra sig som en president och inte en gigolo.
Mosiuoa Lekota, ledare för COPE

Vi är afrikaner. Zuma är en av våra äldre, så vi är inte kvalificerade att prata om det där.
Julius Malema, ordförande för ANC:s ungdomsförbund,
som nyligen lanserat en "En pojkvän, en flickvän"-kampanj
för att bekämpa hiv-epidemin.

Zuma borde genomgå terapi för sitt sexberoende.
Kenneth Meshoe, ledare för Afrikanska kristdemokratiska partiet (ACDP)

Hans personliga uppförande har djupgående samhälleliga konsekvenser.
Helen Zille, ledare för Democratic Alliance

Om förstahustrun ger sitt samtycke, och om dessa frågor diskuteras med henne, kan vi inte göra något.
Nosipho Ntwanambi, viceordförande för ANC Women's League

_________________________________
Mer om affären:

Dagen: ”President Zuma är i behov av terapi för sitt sexberoende”

Margareta Svensson, SR: Zumas kärleksbarn får Sydafrika att rasa

tisdag 2 februari 2010

Frias Eugene De Kock?

av TOR BILLGREN

Bearbetat radiomanus

I Sydafrika har presidenten, som i många andra länder, t.ex. USA och Frankrike, befogenhet att benåda fångar. På Jacob Zumas bord ligger för närvarande runt 300 ansökningar från olika dömda förbrytare, som av olika anledningar anser att de borde släppas ut. Ett av de mest omdiskuterade fallen är presidentens gode vän och förre ekonomiske rådgivare Schabir Shaik, som 2005 dömdes till 15 års fängelse, bland annat för sitt korrupta förhållande med just Jacob Zuma, under tiden han var vicepresident.

Men det finns en annan ansökan som om möjligt orsakar ännu högre debattvågor i landets medier. Och den gäller den förre polisöversten Eugene De Kock, som 1996 dömdes till 212 års fängelse för sina dåd i apartheidregimens tjänst. Kan det verkligen finnas en chans – eller risk – att han benådas? Och vad skulle det få för följder? Tor Billgren har följt debatten.

Grunden för Sydafrikas förhållandevis smidiga övergång till fullvärdig demokrati på 90-talet, var att landet valde försoning som väg framåt, istället för hämnd. Nelson Mandela blev ett viktigt föredöme, när han gick ut i frihet efter 27 år i fängelse, utan hämndbegär och bitterhet. Tvärtom var han villig att omfamna och förlåta människorna som plågat honom och hans folk under så många decennier. Hur detta gick till i praktiken, kan man inom parentes sagt se exempel på i Clint Eastwoods film ”Invictus”, som har Sverigepremiär i mars.

I samma anda inrättades Sannings- och Försoningskommissionen, som mellan 1996 och 98 kartlade såväl systemets grymheter, som motståndsrörelsernas överträdelser. Den som offentligt berättade sanningen om sin roll i politiskt motiverade brott, tillerkändes amnesti av kommissionen.

Men hur långt kan man driva den här försoningsprincipen. Och kan man verkligen stryka ett streck över allt?

Detta är frågor som har aktualiserats efter dom senaste veckornas spekulationer om att Eugene De Kock kan komma att benådas av president Jacob Zuma. De Kock var polischef och en av apartheidsystemets mest fruktade och nitiska bödlar. Han dömdes 1996 till 212 års fängelse för sin roll i otaliga försvinnanden, sadistiska tortyrfall och mord.


Eugene De Kock.

Det är många som är upprörda över att ärendet om hans frigivning över huvud taget diskuteras. ”Han har inte suttit av sitt straff”, skriver till exempel oppositionspartiet Demokratiska Alliansen i ett uttalande. ”Han har uppenbarligen inte visat ånger, och han är en fara för samhället”.

”Just don’t do it, Mr President”, uppmanar krönikören Stephen Grootes i The Daily Maverick. Han konstaterar att De Kock var den som såg till att dom som skulle dödas för systemets skull, också dödades. Han tvivlar på att ett eventuellt frisläppande skulle främja försoningsprocessen. ”Sydafrikanerna har blivit bra på att gå vidare med sina liv”, skriver han. ”Att dra upp det här kommer inte att leda till en debatt som skulle kunna hjälpa oss att hantera det förflutna. Det kommer bara att på nytt framkalla de råa känslor vi har försökt glömma.”

En av de som länge argumenterat FÖR att De Kock ska friges är psykologiprofessorn Pumla Gobodo-Madikizela, vid University of Cape Town. I en Mail & Guardian-artikel skriver hon att ”Eugene De Kocks namn må vara synonymt med det förslutnas fasor. Men männen med den verkliga makten – arkitekterna bakom apartheid – fortsätter att leva mitt ibland oss.”

Publicisten Andile Mngxitama är inne på samma linje, också det i en Mail & Guardian-artikel, där han skriver att De Kocks dåd var förutsättningen för de vitas livsstil och privilegierade tillvaro. ”Varför ska då bara en man lida för det?”, frågar han cyniskt och konfrontativt, men fortsätter ”När ANC förlät politikerna bakom apartheid, förlät de också människor som De Kock, som bara lydde order.”

Och det här är ett klassiskt dilemma. Hur rimligt är det att en tjänsteman som gjorde sitt jobb och genomförde den gällande policyn straffas, när de som lade fast politiken och drog i trådarna kommer undan med halvhjärtade ursäkter – om ens det.

Fallet med De Kock åskådliggör svårigheterna med den väg som Sydafrika valde. Försoning istället för hämnd. Det visar hur svårt det är att arbeta bort den djupt rotade mänskliga instinkten att kräva kompensation för överträdelser.

Samtidigt som det på sätt och vis hade varit logiskt att frige De Kock – är nog de flesta nöjda med att han sitter bakom lås och bom ändå – och att han förblir där. Och då talar jag inte främst om apartheidsystemets offer. Utan just om politikerna bakom systemet, de som sluppit ta ansvar. Och framförallt: alla de som år efter år höll nationalistpartiet vid makten med sina röstsedlar – inte för att de var rasister, onda eller enfaldiga. Utan av bekvämlighet. Mina grannar här i Kapstaden, mina vänners föräldrar. För dom måste det kännas som en lättnad att det sitter en apartheiddemon fängelse och tar symboliskt ansvar – för säkerhets skull. Någon man kan kalla ”Prime Evil” – vars dåd man kan rysa åt och säga ”Det var han som gjorde det”. Trots att dom som accepterade systemet och gynnades av det också var med och gjorde det. Friges Eugene De Kock, kommer den här skuldbalansen att rubbas.

Sänt i OBS i P1 den 2 februari 2010



Satirikern Zapiros träffsäkra kommentar till skuldfrågan. Vid bordet från vänster: försvarsminister Magnus Malan, lag- och ordningsminister Adriaan Vlok, arméchefen Jannie Geldenhuys, utrikesminister Pik Botha, president PW Botha och inrikesminister (senare president) FW de Klerk. Som servitör: Eugene de Kock


________________________________
Litteratur:
Pumla Gobodo-Madikizela: “A human being died that night”

Framsida

av TOR BILLGREN



The Argus för 20 år sedan. Notera att bilden av Nelson Mandela är tecknad. Det existerade inga fotografier av honom. Så rädd var apartheidregimen för honom.

Därför tog FW de Klerk det avgörande steget

av TOR BILLGREN



Det var under sitt tal vid parlamentets öppnande, den 2 februari 1990, som Sydafrikas president FW de Klerk tog steget. Han hävde förbudet mot organisationer som African National Congress (ANC) och Sydafrikas kommunistparti (SACP), och kungjorde att politiska fångar skulle släppas. Drygt en vecka senare, den 11 februari klockan 16:16 vandrade Nelson Mandela ut ur fängelset som en fri man.

Nu gjorde inte de Klerk detta för att vara snäll eller för att han plötsligt hade förlorat tron på apartheid. Utan för att han var tvungen. Och för att han hade fått ett gyllene tillfälle.

Sammanbrottet hade länge varit ett faktum. Systemet hade börjat spricka i fogarna redan efter Sowetoupproret 1976. Inspirerade av denna folkliga resning iscensatte ANC 1984 ett mer orkestrerat uppror. Kåkstäderna sattes i brand, olika svarta politiska fraktioner hetsades mot varandra och myndigheterna förlorade kontrollen över gatorna och massorna. Våldet eskalerade och världens medier fylldes av avskyvärda bilder av polisvåld och övergrepp. Sanktionerna intensifierades och landet isolerades ytterligare – samtidigt som statskassan dränerades av ett resurskrävande krig i Angola.

Bakom kulisserna började regimen försiktigt närma sig ANC. Nelson Mandela besöktes av justitieministern redan 1985, och 1989 drack han te med president PW Botha i Kapstaden, strax innan denne tvingades avgå efter en stroke. Flera möten arrangerades mellan ANC:s ledarskap i exil och sydafrikanska affärsmän, politiker och akademiker. 1989 konfererade representanter för den fruktade säkerhetstjänsten med bland annat Jacob Zuma och Thabo Mbeki i Lucerne, Schweiz.

Så bollen mot det oundvikliga var i rullning. Och den slutliga nyckelhändelsen inträffade i november 1989, då Berlinmuren föll. För ett av skälen till att regimen så infernaliskt höll fast vid apartheidsystemet var ren och skär kommunistskräck. Det fanns en föreställning om att de svarta om de fick möjlighet skulle införa socialism i Sydafrika – något som skett i flera andra länder i regionen, med diktatur och ekonomisk kollaps som följd. Och farhågorna var inte helt ogrundade. ANC finansierades till stora delar av Moskva, som också bidrog med vapen. Organisationens ledare och kämpar utbildades ideologiskt, militärt och professionellt i öststaterna, och i den berömda Frihetsdeklarationen från 1955 ingick krav på nationalisering av banker och gruvor.

Så länge ”den röda faran” sammanföll med ”den svarta” förblev läget status quo, men i och med Berlinmurens fall och Sovjetunionens förestående upplösning förändrades denna balans. FW De Klerk kunde ta det första och viktiga steget på ett sätt som verkade logiskt inför sina konservativa väljare – och utan att behöva förlora ansiktet genom att hänvisa till, eller ta avstånd från apartheidsystemets rasistiska och odemokratiska aspekter.

Publicerad i Sydsvenskan den 2 februari 2010

______________________________________________
Om FW de Klerks tal.

Andra medieröster:

Ystads Allehanda (ledare): Miraklet Sydafrika 20 år idag

Vasabladet: Sydafrika firar 20 år av politisk frihet

Sydsvenskan (utrikessidan): Den här dagen dog apartheid

20 år efter Steget: Kommentarer

av TOR BILLGREN

Morning Live i SABC har förstås handlat om 20 årsdagen av FW de Klerks tal. Några samlade röster:

Blade Nzimande, generalsekreterare för Sydafrikas kommunistparti (SACP) och minister för högre utbildning, undervisade vid universitetet i KwaZulu Natal 1990. Han såg talet på tv, men blev inte särskilt förvånad. Beskedet var oundvikligt och han är därför tveksam till att kalla de Klerk för modig.
– Vi är stolta över framstegen vårt land har gjort sedan dess, trots de enorma kostnaderna i människoliv 1990-94. Vi har stärkt demokratin.

Gwede Mantashe, generalsekreterare för ANC och national chairperson för SACP, tycker däremot att man gott kan kalla de Klerk modig, eftersom det fanns så mycket fientlighet inom den vita gruppen.
– Det var modigt, men knappast generöst. Kampen var vid sitt absoluta klimax, det var nödvändigt.

Thabo Mbeki, fd president, berättade om förhandlingarna med regeringen bakom kulisserna i slutet av 80-talet.
– Regeringen var ytterst motvilliga till att häva förbudet mot SACP. Men ANC accepterade inte att någon politisk organisation skulle förbli förbjuden. Till slut de med sig, vilket betydde att de hade en tuff strid att utkämpa bland sitt eget folk.

Thabo Mbekis far Govan var den förste ANC-fången som frigavs, 1987.
– Det var för att regeringen vill se vad som hände. Skulle det leda till några upplopp? Men det gjorde det inte. Några år senare släppte de Walter Sisulu, men det blev inga upplopp då heller.

FW de Klerk själv om Steget den 2 feb 1990

av TOR BILLGREN

Intervju i Financial Times den 22 januari 2010:

Lunch with the FT: FW de Klerk, av Alec Russell. Utdrag:

De Klerk does not encourage the romantic media line of granite Afrikaner having “road to Damascus” experience and suddenly recognising the evil of apartheid. It was a gradual process, he insists. By the mid-1980s he had “reached the final conclusion” that apartheid was “unjust towards the majority of the population”. That was rather late in the day, I suggest. He stresses the word “final” and says his reappraisal of apartheid was a long process.


Text i iol den 2 februari 2010:

The game changers, av FW de Klerk. Utdrag:

The whole period between 1948 and 1994 is generally regarded as "the era of apartheid" which is seen as an undifferentiated time of white racial domination, repression and exploitation. Accordingly, the only explanation for the 180-degree volte-face of February 2, 1990, is that it must have been the result of somekind of quasi-religious epiphany. In fact there were enormous developments in National Party policy between 1948 and 1994.

2 feb 1990: FW de Klerks tal

av TOR BILLGREN

Den 2 februari 1990 är en historisk dag. Det var då president FW de Klerk under sitt tal vid öppnandet av parlamentet annonserade början på slutet av apartheid. Talet innehöll bland annat följande löften:

- att en ny konstitution med lika rättigheter för alla skull förhandlas fram

- att bruket av dödsstraffet skulle revideras

- att lagen om separata faciliteter för svarta och vita skulle avskaffas

- att medieregleringarna skulle hävas

Och viktigast av allt:

- att förbuden mot politiska organisationer som African National Congress (ANC), Pan Africanist Congress (PAC) och South African Communist Party (SACP) skulle hävas

- att politiska fångar, däribland Nelson Mandela, skulle friges:

I wish to put it plainly that the Government has taken a firm decision to release Mr Mandela unconditionally. I am serious about bringing this matter to finality without delay.

Talet ligger i sin helhet här.

måndag 1 februari 2010

The Economist om Invictus

av TOR BILLGREN

Veckans upplaga av The Economist tar upp ”Invictus”. Skribenten är mycket positiv till Morgan Freemans insats som Nelson Mandela och har en teori om varför den blev så bra:

[T]he newly elected President Mandela is determined to make use of his image rather than letting it use him, and no director could understand this better than Mr Eastwood, who has always kept ahead of his audience by ringing unexpected changes on his own star persona. The confluence of these three wily men—Mr Freeman, Mr Eastwood and Mr Mandela—has given birth to a perfect storm of a character study.
Filmen har svensk premiär i mars.