onsdag 22 februari 2012

Bokrecension: ”Middagar med Mandela” av Vincent Dahlbäck

av TOR BILLGREN



Inslag sänt i Kulturnytt den 22 februari 2011

Vincent Dahlbäck var Sveriges Radios korrespondent i Sydafrika i två perioder, först under den nya demokratins första stapplande steg 1994-99, sedan 2003-2007. Många minns säkert hans radiokrönikor som ofta kretsade kring hunden Mollys äventyr på kontinenten. Han har tidigare utkommit med två böcker om sina erfarenheter från Afrika, och nu är han aktuell med en tredje, där han sammanfattar landets 90- och 00 tal genom sina möten med Nelson Mandela. ”Middagar med Mandela”.

Det finns en föreställning om att ANC förhindrade inbördeskrig i Sydafrika. Och visst, det är sant – om man bara räknar vita människoliv, och helt väljer att se mellan fingrarna på det lågintensiva inbördeskrig som de facto rasade mellan ANC och andra befrielserörelser – främst Inkatha på 80- och 90-talet. Vincent Dahlbäck beskriver det bra i sin bok:

Omvärlden var koncentrerad på den konflikt den kunde förstå: Vit mot svart. Svart mot svart bortsåg man ifrån som ett undantag. Som en flisa i maskineriet (…) (i).

”Middagar med Mandela” är en kåserande minnesskrift upphängd kring Dahlbäcks egna möten med den store mannen. Och visst blir det ytterligare ett idolporträtt, men Dahlbäck anstränger sig också för att gräva fram negativa sidor hos Mandela. Som hans fåfänga, hans hjärtliga umgänge med diktatorer och ofta dåliga omdöme med ministertillsättningar. Bokens styrka är dessa försök att nyansera bilden av ANC, kampen och Mandela. Svagheten är att detaljer och skeenden runt omkring ibland hanteras på ett ungefärligt och anekdotiskt sätt (ii). Dahlbäck understryker visserligen i slutet att han inte gör anspråk på att förmedla något annat än sin egen bild (iii), men att till exempel ge Thabo Mbeki all credd för att ha fått slut på våldet mellan ANC och Inkatha i mitten av 90-talet, är en lite väl personlig tolkning. Den äran borde istället tillfalla Jacob Zuma, som var den som var på plats i konflikthärden (iv).

Ibland är Dahlbäck också lite väl välvillig i sina tolkningar – som när han beskriver hur det kom sig att Sydafrika bestämde sig för att köpa just JAS Gripen när landet uppdaterade sina vapensystem i slutet av 90-talet. Ett tack för hjälpen för Sveriges stöd till ANC i kampen mot apartheid, menar Dahlbäck (v). Ja, många svenskar vill nog att det ska vara så. Men de senaste 10 årens journalistiska och juridiska kartläggningar av korruptionen i samband med den stora vapenaffären visar på mer lumpna motiv (vi). Förra sommaren erkände till och med JAS-tillverkaren SAAB att det förekommit hemliga transaktioner på tiotals miljoner – via ett dotterbolag, som man visserligen förnekar sig haft kontrollen över just då. (vii) Men bevisen på att det flödat pengar i fel riktning och av fel orsaker, finns. - - - Så om nu JAS-affären verkligen var ett tack, kan man vara rätt säker på att det tacket ingalunda var gratis.

____________________________
Fotnoter

i.) s.64

ii.) Exempel
(som delvis är rotade i att författaren och jag har olika uppfattningar och tolkningar av historien)

  • Att kalla afrikaans för ”förtryckarspråk” är delvis riktigt (s.43), särskilt i samband med Sowetoupproret 1976. Men det är också modersmål för miljoner s.k. färgade sydafrikaner – människor som också var förtryckta under apartheidtiden. Denna komplexitet borde vi väl kunna hantera, 35 år efteråt? Jag hade sagt att afrikaans delvis var ett förtryckarspråk, men framförallt ett språk som skolbarnen i Soweto inte hade någon nytta av.
  • Dahlbäck skriver att ANC-ledarna i exil och i fängelse föreställt sig att det Sydafrika som de tog över var ett solitt, rikt land (s.47). Är det verkligen ett rimligt antagande efter decennier av bojkott och sanktioner? Det ekonomiska trycket var en av anledningarna till att De Klerk kastade in handduken 1990. Kan ANC-ledarna verkligen ha missat det?
  • Dahlbäck sätter in konflikten mellan ANC och Inkatha i en historisk kontext, som en förlängning av traditionella motsättningar mellan xhosa och zulu (s.64ff). Det är bra, men det fanns också ett stort mått av zulu-zulu-motsättningar i konflikten. Som vanligt framställs Inkatha som den aggressiva och bångstyriga parten i den blodiga konflikten. Det hade inte skadat att nämna den aggressiva propaganda mot Inkatha och dess ledare Mangosuthu Buthelezi som ANC och dess surrogatorganisation UDF lade mycket krut på från 1979 och framåt. ANC:s strategi att göra landet omöjligt att styra (”ungovernable”) skapade också spänningar mellan organisationerna. Våld mellan olika grupper var för övrigt en ofrånkomlig del av den strategin.
  • På s.69 citeras NP-politikern Roelf Meyer, som påstår att det lågintensiva inbördeskriget skördade 20000 människoliv om året. Det är lite väl saftigt. De källor jag har till förfogande talar om 20000 under hela perioden 1984-1994, majoriteten av dessa mellan 1990-94. (Anthea Jeffery: ”People’s War”, 2008)
  • På s.71f står att ”den engelska drottningen sträckte vapen” i konflikten i Indien 1947. Borde ha stått ”kungen”, eftersom George VI regerade fram till 1952.
  • 2005 gick NNP, en ”ny” version av apartheidpartiet NP ihop med ANC. Dahlbäck beskriver det som en överraskning (s.121). Det var det förstås också på ett sätt, eftersom partierna bekämpat varandra så länge. Men jag tror att det finns en tämligen krass förklaring till det hela: Förutom politiskt parti, var NP under sina regeringsår också ett nätverk för business, nepotism och korruption. Den rollen övertog ANC efter maktövertagandet. NP-folket gick över till ANC för att få tillgång till den maktplattform de förlorat.
  • Symbolen för aidsmedvetenhet är ett rött band, inte ett rosa, som Dahlbäck skriver på s.160.
  • Dessutom bidrar förlaget med att ge boken en slarvig känsla genom flera försumligheter och korrekturmissar. Exempel: Govan Mbekis namn är konsekvent felstavat i boken (”Gowan”), liksom Mandelas mellannamn Rolihlahla (”Rolihlala”, s.100). Vidare har man ”glömt” att det i bokens begynnelse fanns en tanke att den skulle vara indelad i olika delar. Den inleds med en del som heter ”Regeringsåren”, men sedan kommer det ingen andra del.

iii.) s.179

iv.) Det var inte Thabo Mbeki som medlade i konflikten mellan ANC och Inkatha, som Dahlbäck skriver (s67ff), utan Jacob Zuma. I Jeremy Gordins biografi över Zuma (”Zuma”, 2008) framhålls det som en av hans största bedrifter. Där framgår det också att den mest bångstyriga sidan i konflikten just då inte var Inkatha, utan den lokala ANC-ledningen i KwaZulu-Natal. Se citat i denna länk. Därför känns Dahlbäcks formulering på s.68 om vad som ”till slut fick zululedaren att lägga ner vapnen” inte helt rättvis. Det var inte personlig fåfänga som gjorde att Buthelezi hotade att bojkotta valet 1994, utan det faktum att ANC och apartheidregeringen i stora mått exkluderade andra parter i förhandlingarna inför valet, och att IFP följaktligen inte kunde acceptera villkoren som de bilateralt satt upp. Zulumonarkin var en annan känslig fråga, liksom Buthelezis krav på ett federalt Sydafrika (dagens provinssystem är ett resultat av detta).

v.) s.93

vi.) Se t.ex.

vii.)

söndag 19 februari 2012

Landet vid regnbågens slut

av TOR BILLGREN

Jag har försökt ringa Mojalifa flera gånger under förmiddagen utan att komma fram. Inget konstigt med det. Ibland fungerar mobilnätet i Zimbabwe, ibland inte. Jag köper några tidningar och tar lunch så länge. Det är alltid lika spännande och skrattretande att jämföra verklighetsbeskrivningen i de olika tidningarna. Mugabetrogna The Herald och The Chronicle på ena sidan. Oberoende NewsDay på den andra.

När Mojalifa väl svarar, inser jag att det inte var på grund av landets mobilnät jag inte kom fram tidigare.
Han är på polisstationen.
– Jag sitter illa till, säger han. En av våra medlemmar har gripits och jag håller på att försöka få ut honom. Vi får höras senare.
När vi väl träffas är det redan mörkt. Innanför grinden till Sexual Rights Centers (SRC) kontor står hans vita, skrotiga Toyota, antagligen den enda i Bulawayo med regnbågsdekaler på vindrutorna.

Mojalifa Mokoele är 24 år och programansvarig på centret, som jobbar för sexuella rättigheter för bögar, flator och sexarbetare. Just nu är kontoret helt rensat, så när som på möblerna.
– Vi fick besök av underrättelsepolisen precis före semestern, säger han. De ville veta vem som finansierar oss, vad vi sysslar med, och om det är vi som var ansvariga för de rosa papperskorgarna. Eftersom de inte kunde uppvisa en husrannsakansorder bad vi dem försvinna. Vilket de gjorde – men innan de gick sa de ”Vi kommer tillbaka”. Det var därför vi rensade undan alla datorer och papper och tog en tidig ledighet.

De rosa papperskorgarna, ja. Historien är typisk för SRC:s utmaningar. Det började med att centrets kvinnogrupp ville manifestera något i samband med den internationella 16-dagarskampanjen mot kvinnovåld, som äger rum varje år i november och december. Gruppen föreslog att donera papperskorgar till staden.
– Vi målade dem rosa, säger Mojalifa, eftersom det är centrets officiella färg. Och så satte vi dit vår logotyp, tillsammans med budskap mot kvinnovåld, och uppmaningar om att känna till sina sexuella rättigheter.

Mojalifa visar tidningsutklipp där han i kostym överlämnar donationen till borgmästaren, som tacksamt tog emot tunnorna och såg till att de hamnade på stan. Och här är det intressant att jämföra tidningsrubrikerna: ”Kontroversiell borgmästargåva orsakar raseri”, skrev The Chronicle, medan den mer neutrala NewsDay konstaterade ”Färgglad donation från homosexuella i Bulawayo”.

Raseriet i The Chronicle utgjordes av att företrädare för Robert Mugabes Zanu-PF-parti ansåg att det var en förolämpning mot presidenten att staden ”dekorerades” av homosexuella. En del av tunnorna försvann snabbt, andra målades svarta av medlemmar ur Zanu-PF:s ungdomsförbund. Dessutom förbjöds SRC att delta i den marsch mot kvinnovåld som arrangerades i samband med 16-dagarskampanjen. Nu har trycket mot centret ökat. Uppmärksamheten och den ökade övervakningen har gjort det svårare för dem att arbeta.

Den som greps av polisen tidigare under dagen var Sulumani Mugure, en 30-årig ungdomspolitiker som outades i media mot sin vilja bara någon vecka tidigare. Mojalifa sätter gripandet helt i samband med tidningsartikeln, som hade rubriken ”Politiker erkänner att han är gay”. Polisen gjorde en razzia i hans hus för att söka efter pornografi – det vanliga tricket för att sätta dit homosexuella; porr är illegalt i Zimbabwe. De hittade inget, men Sulumani försågs ändå med hand- och fotfängsel och tvingades till en förödmjukande gångmarsch till polisstationen, fem kilometer därifrån. Han anklagades för att propagera för homosexualitet och ”kupfemera vamwe varume mugotsi” – att andas på andra mäns nackar och ryggar.
– Häktet har blivit mitt andra hem, säger han när vi chattar senare. Dels på grund av min sexuella läggning. Dels på grund av mitt politiska arbete.

Han har en lång karriär i den mindre av de två falangerna av Movement for Democratic Change (MDC-N) bakom sig. Många partivänner har dock krävt att han ska ge upp sin position eftersom han riskerar att stöta bort väljare.
– Men jag har också inspirerat andra att komma ut.
Och det är just detta polisen och etablissemanget fruktar.
– De känner sig hotade, säger Mojalifa. När de ser människor som mig eller Sulumani som stolt står för vilka vi är, blir de rädda. För vem blir nästa att komma ut? Och nästa?

Ett politiskt etablissemang som tar populistiska poänger på antihomosexuellt raljerande. En lagbok med sodomilagar. Polis och säkerhetstjänst som systematiskt trakasserar folk som kommer ut. Listan på svårigheter för Zimbabwes hbt-personer kan göras mycket lång. Men det finns också ljusglimtar. I slutet av oktober förra året gjorde premiärminister Morgan Tsvangirai (ledare för den andra MDC-falangen: MDC-T) en sensationell helomvändning i homofrågan. I en BBC-intervju sa han att han betraktar sexuella rättigheter som mänskliga rättigheter och att dessa borde inkluderas i grundlagen.

Mojalifa och landets lilla gayvärld trodde inte sina öron.
– Han har mer att förlora än att vinna på det. Mugabe har fått mycket folkligt stöd just genom att fördöma homosexualitet. Nu kommer han att kunna säga ”Vad var det jag sa? Tsvangirai är en västagent som försöker föra in imperialistiska idéer i vårt land”.

Det är inte helt lätt att förklara Tsvangirais svängning gayfrågan. Inrikespolitiskt finns det som Mojalifa påpekar inget att vinna. Det kan knappast heller vara för att plocka internationella poänger. Tsvangirais mål är att bli president i Zimbabwe, och den saken avgörs inte av väst.
En teori kan vara att det handlar om en vilja att vara konsekvent. Tsvangirai och hans parti alltid har framställt sig som försvarare av mänskliga rättigheter. För att vara en trovärdig och ledande röst inom dessa frågor, kan man inte exkludera minoriteter som en stor del av världen inkluderar i begreppet.

Den andra falangen, MDC-N, som Sulumani Mugure är engagerad, är dock fortsatt negativ till homosexualitet. Partiledaren Welshman Ncube kallade Tsvangirai ”en ledare utan vision” efter utspelet i BBC.

En annan försiktigt positiv tendens kommer från Sydafrika. Jag har ofta tyckt att regionens ledande nation borde göra mer för att förbättra villkoren för hbt-personer i grannländerna, där homosexuella handlingar är kriminella på de flesta håll. Att de utåt kunde stå upp för Sydafrikas konstitution och förklara varför landet som ett av de första i världen införde homoäktenskap. Men de politiska ledarna har tigit. Det enda stödet har kommit från kyrkan. Från Desmond Tutu, som länge varit en högljudd förkämpe för homosexuellas rättigheter.

Men den senaste månaden har alltså små steg tagits. Det viktigaste av förre presidenten Thabo Mbeki, som under ett statsbesök i Uganda kritiserade det ökända lagförslaget som föreskriver mycket hårda straff för homosexualitet. Han sa att staten inte har något med sex mellan vuxna att göra och drog en parallell till morallagarna under apartheid. I afrikanska sammanhang är detta en mycket kraftfull markering. Föreställningarna om vad som är unafrican håller sakta på att förskjutas.

Några dagar efter mötet på kontoret, träffar jag Mojalifa i en bar. Han är där med sin pojkvän och det kommer hela tiden fram folk och hälsar. Det råder ingen tvekan om att de flesta tillhör ”familjen”.
– Men förra veckan fick jag springa härifrån, säger Mojalifa. Två killar satt i hörnet där och stirrade på mig och sa: ”Vi känner igen dig från tidningen. Vi vet vad du sysslar med. Ge fan i det!”
Ändå kommer han tillbaka.

Det ligger en filt av fatalism över gayvärlden i Bulawayo. Mojalifa berättar hur aktivisterna gör för att komma runt polisens fällor. Hur de undgår den telefonavlyssning som de vet äger rum. Att de aldrig förvarar dokument i sina hem. Mojalifa låser inte ens sin bil. Därmed har han ryggen fri om polisen skulle försöka plantera något komprometterande i den, som porrtidningar.

Det är en kattochråttalek på blodigt allvar, där det viktigaste de har är sina kroppar och kunskap om sina rättigheter.

Stolthet och synlighet. Dessa livsfarliga vapen.

Publicerad i Sydsvenskan den 19 februari 2012

__________________________________________
Fotnot
Sulumani Mugure när ett fingerat namn.

De politiska partierna

Zanu-PF
Zimbabwe African National Union – Patiotic Front. Robert Mugabe gamla befrielserörelse, numera maktparti som styrt sedan 1980.

MDC
Movement for Democratic Change. Bildades 1999 ur fackföreningsrörelsen. Numera splittrat i två olika partier som sedan 2008 ingår i en maktdelningsregering tillsammans med Zanu-PF. Det större av partierna leds av premiärminister Morgan Tsvangirai (MDC-T, efter partiledarens initial) och det mindre (MDC-N) av industriministern Welshman Ncube.

fredag 10 februari 2012

Howard Booysen, vinmakare

av TOR BILLGREN



Jag vill helt kort bara tipsa om den sydafrikanske vinmakaren Howard Booysen. Han debuterade 2010 med en helt förbluffande Riesling, som är full av förförande petroleum/aprikostoner som det tar minst tio år för europeiska viner att utveckla. En fin syra parerar och skapar nödvändig friktion i gommen. Vinet säljs t.ex. i Vino Pronto, vid Caltex-macken på Orange Street, Kapstaden.

Booysen gör i nuläget bara två viner, det andra är en Cinsault. Det är fint, men inget märkvärdigt. Rena cinsaultviner är dock alltid intressanta i sydafrikansk kontext, eftersom druvan utgör ena halvan av Sydafrikas nationaldruva Pinotage - en korsning av Pinot Noir och Heremitage (=cinsault).

torsdag 9 februari 2012

340ml

av TOR BILLGREN



Nu finns 340ml på Spotify. De fyra bandmedlemmarna kommer ursprungligen från Maputo, Moçambique, men bor och verkar numera i Johannesburg. Deras andra platta "Sorry for the delay" (2008) innehåller den oemotståndliga "Fairy Tales", som har en lika oemotståndlig video:



Det senaste de har släppt är en utmärkt och tillbakalutad cover på A-has "Take on me". Jag har inte hittat den på några andra ställen än sunkiga mp3-sajter. Sök själv eller prova t.ex. den här: MRTZC

Bandnamnet uttalas Three-forty mil.