fredag 18 juni 2010

"I Sydafrika är drivkraften hunger"

av TOR BILLGREN

I april beviljades Sydafrikas statliga elbolag Eskom ett lån från Världsbanken på 3,75 miljarder dollar. Endast 20% av lånet är reserverat för förnybar energi, resten ska användas till att bygga ut landets kolkraft – trots att landet ur koldioxidhänseende redan är det skitigaste i Afrika. Tor Billgren ser Sydafrikas konstnärer bearbeta landets paradoxala förhållande till hållbar utveckling och kretsloppstänkande.

Jag gick genom korridor efter korridor, uppför trappor och nerför trappor, men hittade inte det jag sökte. Påsen med tomma vinflaskor klirrade i ena handen, i den andra dunsade tidningspåsen tungt mot väggen. Jag vågade inte knacka på hos de namibiska tjejerna i grannlägenheten och fråga hur de gjorde, för jag visste att de bara skulle stirra och brista ut i gapskratt när de smällt igen dörren efter mig. De har förmodligen aldrig tagit i en tom vinflaska – det är hembiträdets heliga uppgift. Precis som all annan sophantering.

Till slut återvände jag till platsen där jag började, soprummet.
- Det är alltså så här det fungerar, tänkte jag bistert. Ingen sortering alls...
Långsamt och högtidligt nedsänkte jag flaskpåsen i en soptunna för blandat avfall, och tidningarna i en annan. Jag tänkte på den 77-åriga damen i Skara som 2006 åtalades för att hon hade lämnat ett uttjänt stekjärn nedanför en återvinningscontainer för metall. Jag tänkte på sopgubbarna som skulle kunna få glasskärvor i ryggen.

Men jag behövde inte oroa mig länge.

För några dagar senare lade jag märke till hur trappstäderskan rullade ut husets alla soptunnor på trottoaren på andra sidan elstängslet. Och fram kom, som ur rännstenen, magra och slitna människor med toppluva och skägg. De började med vant handlag gå igenom det stinkande innehållet och sorterade det i sina vagnar – en för metall, en för papper, en för glas. Vagnar som när de är fulla rullas till nån lumpuppköpare som betalar några cent per kilo.



Dave Robertson: Paper Trails (utdrag)

På några dagar gick jag från föreställningen att Sydafrika helt saknar system för återvinning till insikten att återvinningen förmodligen är mångdubbelt effektiv jämfört med Sverige. För i Sverige är drivkraften känslan av ett gott samvete för den som sköljer ur sitt mjölkpaket och viker ihop det på det rätta finurliga sättet. I Sydafrika är drivkraften hunger.

I fotografen Dave Robertsons vidvinklade bilder ”Paper Trails” ser man dessa samlare glimta till med sina vagnar. De framträder liksom utsuddat – urbana skuggexistenser som dväljs i en parallell verklighet, men som dyker upp så fort det säger KLÅNK i soptunnan eller prasslar till av en tidning som blåst av ett cafébord. Jag ser bilderna på biennalen Spier Contemporary i Kapstadens magnifika City Hall – känd bland annat för att det var härifrån Nelson Mandela gjorde sitt första framträdande i frihet på kvällen den 11 februari 1990.

Och de buckliga plastflaskorna, metallskrotet och glasbitarna återkommer i fler verk på den stora utställningen. På golvet i en av salarna ligger de utspridda i form av Jacki McInnes blyskulpturer. Skräp för de flesta. Försörjning för andra. Verket är uppkallat efter ”House 38” som är hem för 200 människor och informell sorteringscentral i landets finansiella centrum Johannesburg.


Jacki McInnes: House 38


Carolyn Parton: 24925 kg Landscape

Carolyn Parton kommenterar återvinningstanken från ett annat håll. Hon samlar bråte efter målerifirmor – tapetrester och färgremsor – som hon sedan trycker ihop till collage. I verket ”24,925 kg Landscape” uppstår en virvlande känsla av människor som dansar runt eldar. På ett elegant och enkelt sätt demonstrerar hon återvinningens potential. Dels genom att skapa något oerhört vackert. Dels genom att ur sopor framställa konstföremål som är värda tiotusentals rand.

I David Koloanes suggestiva kolteckningar “A Downtown Symphony” tas en annan aspekt av landets förhållande till resurser och hushållning upp: kollektivtrafiken och persontransporterna. Teckningarna kretsar kring de taximinibussar som utgör ryggraden i det sydafrikanska transportsystemet. I alla fall för de fattiga i kåkstäderna; medelklassmänniskorna är på ett närmast maniskt sätt knutna till sina bilar. Timme efter timme köar de – en och en – från förorterna in till Kapstaden och tillbaka. Det kommer naturligtvis inte på fråga att ta tåget, trots att det går var tionde minut på morgonen. Det betraktas nämligen vara osäkert. Och lite väl, vad ska man säga – svart och underklass… Det gäller att hålla distansen när man väl har kommit upp sig.



David Koloane: Downtown Symphony

Det är lätt att förundrats över att ett land med så många fattiga människor inte har ett bättre utbyggt bussystem. Som till skillnad från taxibilarna går på tidtabell, så att de som är så lyckligt lottade att de har ett jobb kan komma i tid. Som kan ta ombord handikappade. Och som inte styrs med gangstermetoder. Uttrycket ”Taxi Violence” är så vedertaget att det finns ett sydafrikanskt rockband som heter så. Taxiföretagen strider om rutter och territorier, och då och då smäller det. När myndigheterna det senaste året har försökt införa en mer uppstyrd och framförallt säker bussbaserad kollektivtrafik inför VM, har de stökigaste taxioperatörerna strejkat och ställt till med kaos för att stoppa konkurrensen.

I David Koloanes bilder ser man dessa eviga karavaner av taximinibussar flöda genom townshipen. Han tecknar dem skissartat och flyktigt, så att de tar formen av de ”rullande likkistor” som de allt för ofta förvandlas till i verkligheten. Som i Gordon Frouds ”Taxi Crash”, en skulptur av en kullbytterad minibuss.

Kritiken är tydlig i verken. Men det finns också något meditativt över Koloanes bilströmmar. Ett melankoliskt konstaterande om att det är så här det är – och kanske kommer att förbli – på platser som Soweto, Khayelitsha och Gugulethu.

För det är inte bara att stövla in och förespråka förändring av allt man inte känner igen från hemmaplan. Det är inte bara att komma ner med biståndsmiljarder och europeiska modeller och säga ”det här funkar för oss så det måste funka för er också”. Den sydafrikanska paradoxen är att landet å ena sidan är i behov av ett ansvarsfullare och medvetnare tillvaratagande av landets begränsade resurser. Men att detta å andra sidan i viss utsträckning skulle slå mot redan förfördelade grupper. För trots att taxiindustrin på många sätt är undermålig, är den en viktig del av landets ekonomi, eftersom den till största delen ägs och drivs av svarta entreprenörer. Och är det något det fortfarande väldigt segregerade Sydafrika behöver, är det företagare som genererar kapital, arbetstillfällen och infrastruktur i svarta områden.

På samma sätt skulle ett ökat återvinnings- och sorteringsmedvetande hos allmänheten slå mot lumpsamlarna – samtidigt som man naturligtvis också måste fråga sig hur rimligt det är att ha ett återvinningssystem som förutsätter att vissa människor ska vara så desperata att de måste ägna sig åt något så hälsovådligt och ovärdigt som att gräva i sopor.

Landet befinner sig i ett limbotillstånd, ett läge där allt fungerar – men ofta till väldigt högt pris för enskilda individer. Den stora risken är att detta status quo blir ett bekvämlighetstillstånd, som hämmar initiativ till reformer.

Själv lägger jag fortfarande mina flaskor i soptunnan, avsköljda i förslutna påsar och alltid överst i tunnan så att lumpsamlarna slipper rota bland jästa potatisskal och fiskrens. Men snälla, kom ner och slå mig i huvudet om jag för en sekund skulle ge sken av att jag därmed gjorde någon skillnad för dem som inget har. Rätt i pannan, tack.

Publicerad i förkortad version i Göteborgs-Posten den 17 juni 2010

______________________________
Spier Contemporary presenterar i år verk av 100 konstnärer som har valts ut av en jury. Utställningen visades i City Hall i Kapstaden fram till den 14 maj, och vandrade därefter vidare till Museum Africa i Johannesburg och slutligen Durban Art Gallery. Spier är en vingård utanför Stellenbosch som ofta sponsrar kulturevenemang.

Sydafrikansk kultur bortom giganterna, del 2: Musiken

av TOR BILLGREN

Die Antwoord



"Enter the ninja" har alla förutsättningar för att vara en urusel låt. Uppspeedad Blümchen-sång parad med töntig parodi-rap och ambitionen att utgöra en multikulturell representation av hela Sydafrika. Alla varningslampor blinkar. Men jag kan inte värja mig. Musiken är för bra.

Bakom Die Antwoord står konstnären Watkin Tudor Jones, som är något av en sydafrikansk motsvarighet till Ali G. Konceptuellt handlar projektet om "zef", det vill säga kulturella uttryck som man ofta finner hos den vita afrikaanstalande underklassen.

Och visst är det kul att representanter för det gamla härskarfolkets kulturella bottenskrap skulle utge sig för att representera något större än sina egna ölmagar – men personligen har jag svårt för det här satiriska inslaget. Det skapar en onödig distans till upplevelsen av musiken, som alltså ofta är otroligt bra. Och det räcker faktiskt alldeles utmärkt att ”bara” vara musik. Allt måste inte vara konst. Så skit i koncepten, njut av musiken.

I sommar spelar Die Antwoord både i Roskilde och i Arvika. Hemsida: www.dieantwoord.com




Gazelle



Om Die Antwoord driver med och hatälskar sydafrikansk white thrash-kultur, har Xander Ferriera i Gazelle riktat in sig på perverterat afrikanskt maktutövande. Han moraliserar inte över afrodiktatorernas dekadens, utan gapskrattar åt den. Den främste i denna kategori är förstås Mobuto Sese Seko, president i Zaire (nu Kongo-Kinshasa) 1965-1997. En av världshistoriens värsta kleptokrater, som under sin tid vid makten skapade en personlig förmögenhet på tiotals miljarder, avrättade politiska motståndare på löpande band och chartrade Concordeplan för att shoppa i Paris och hålla tal i FN – samtidigt som han hölls om ryggen av Nixon, Reagan och Bush d.ä.

På scen utstrålar Xander Ferriera en blandning av coolhet, auktoritet och stolleri – alltid iförd leopardmössa à la Sese Seko, med matchande scarf. I bakgrunden finns en slagverkare, basist och DJ, alla i guldkläder. En otroligt snygg akt där disco och electro korsas med afrokitsch, afrikaans och humor. Finns på Myspace, lyssna på t.ex. "Chic Afrique" eller "Options". Hemsida: www.yogazelle.com

Big Nuz



Kwaito är en stil som utvecklades i Johannesburg i slutet av 90-talet, och kan beskrivas som house med skanderande sång på zulu eller xhosa. Själva ordet har sitt ursprung i "kwaai" – ett Afrikaansuttryck som både kan betyda arg och cool, vilket på ett bra sätt ringar in stilens temperament. Störst inom genren just nu är den Durbanbaserade trion Big Nuz, och hiten "Umlilo" (=eld) dunkar från högtalarna på allt från grillhaket Mzoli's i townshipet Gugulethu, studentfesterna i Stellenbosch och gayklubben Rosie's i Kapstaden. Texten är mycket enkel: "Elden hos Big Nuz. Den är het! Tänk inte ens tanken. Kom inte nära!" Eftersom det är en låt som man ovillkorligen vill sjunga med i, får ni även texten på zulu:

Umlilo we Big Nuz
Umlilo uyasgis’
ungawulokothi
Uzunga wothi
Uyashis’ ungawulokothi

Uttalas ungefär som på svenska. Slutstavelsen sväljs ofta.

Såväl "Umlilo" som skivan "2nd Round Knockout" finns på Spotify.

Brenda Fassie



Förra året var det fem år sedan Brenda Fassie dog, och så fort det kom på tal fick mina sydafrikanska vänner något frånvarande i blicken. Dels av innerlig saknad. Dels av det bittra konstaterandet att tiden går alldeles för fort.

Hon föddes 1964 i Langa utanför Kapstaden. Redan som 14-åring sökte hon lyckan i Johannesburg, där hon senare bildade bandet Brenda & the Big Dudes, som 1983 fick en jättehit med "Weekend Special".

Karriären kantades av skandaler, droger och misslyckanden, men sydafrikanerna älskade sin "Township-Madonna". När hon låg i koma på dödsbädden i maj 2004 efter en svår astmaattack, var hennes hälsotillstånd förstasidesnyheter och såväl Nelson Mandela som dåvarande presidenten Thabo Mbeki vakade vid hennes sida. Den 9 maj dog hon, 39 år gammal.

Sök hennes låtar på Spotify, Myspace eller Youtube, t.ex. albumet ”Too late for mama” eller låten "Vuli ndlela". Och glöm för allt i världen inte discoklassikern “Weekend Special”:



Publicerad i Sydsvenskan den 18 juni 2010

fredag 11 juni 2010

Det hemliga vapnet

av TOR BILLGREN

Det ser inget vidare ut för Sydafrikas landslag, Bafana Bafana. Ett kritiskt tränarbyte i höstas, bara 8 månader innan VM och en åttiotredjeplacering på FIFA:s ranking är inte de bästa förutsättningarna för att stå värd för världens största idrottsevenemang. Men förutom den extra turbon som det innebär att spela på hemmaplan, har Sydafrika också ett hemligt vapen: En sextio centimeter lång, leksaksliknande plastlur som kan köpas på varenda marknad och bensinmack för några tior: vuvuzelan. Jag ser alltid till att ha minst tre stycken hemma – de funkar som perfekt stämningshöjare på vilken fest som helst – så länge man inte har stingsliga grannar.

Solo påminner den om en trombon – men sätt den i händerna på trettiotusen extatiska Bafanafans på Cape Town Stadium eller Soccer City i Johannesburg, och du kommer att tro att helvetets portar har öppnats på vid gavel. Ljudmattan som rullas ut över arenan skulle kunna vara surret från en miljon rasande jättebålgetingar eller sirenbrölet från tusen hangarfartyg. Nere på planen är ljudet förstås fullständigt öronbedövande.

Det är på detta sätt vuvuzelan blir ett hemligt vapen för hemmalaget. För de sydafrikanska spelarna är ju vana vid oljudet. De är vana vid att inte kunna kommunicera under matcherna på annat sätt än genom tecken och vara extra uppmärksamma. För dem är vuvuzelorna ett kvitto på att fansen stöder dem och älskar vad de gör. Ljudet fungerar peppande och hjälper dem att fatta vad som står på spel.
Många röster förstås har höjts för att förbjuda vuvuzelorna under VM – särskilt andra landslag, som inser att de inte kommer att kunna kommunicera som de brukar under matcherna. Men alla instanser har funnit att det är omöjligt avskaffa instrumentet. Det är en alltför viktig del av sydafrikansk läktarkultur. Förbjuder man vuvuzelan förbjuder man själen i sydafrikansk fotboll.

Det ska bli mycket intressant att se om det populära instrumentet även sprider sig till andra länder. Jag har en känsla av att de gröna, gula, blåa och röda plastlurarna kommer att sticka upp ur var och varannan fotbollssupporters bagage på flygplatserna efter VM. För de är oemotståndliga. Har man väl upplevt ljudet på plats, vill man inte vara utan det. Sverige är ju inte med i mästerskapen, så det lär väl dröja lite längre innan de kommer hit. Men förr eller senare är jag övertygad att de även svenska supporters kommer att blåsa i lurarna för att visa att de stöder sitt lag. Vuvuzelan är här för att stanna.

Publicerad i Aftonbladet Resa

Radiotips: Intervju med Rian Malan

av TOR BILLGREN

Även Sveriges Radio har fått upp ögonen för den sydafrikanske journalisten Rian Malan. Igår intervjuades han kort om fotbolls-VM i Kulturnytt, hör inslaget här. Notera dock att det innehåller ett fel. Den förste apartheidpremiärministern DF Malan var Rians farfars kusin, inte hans farbror, som det påstås i inslaget.

_________________________________
Andra texter om Rian Malan

Intervju i Axess

Recension av "Resident Alien"

Sydafrikas kultur bortom giganterna, del 1: Konsten

av TOR BILLGREN

När det gäller att problematisera och utmana kultur, religion och tradition, är den sydafrikanska konsten betydligt djärvare och intressantare än den europeiska, konstaterar Tor Billgren som i tre artiklar speglar Sydafrikas kulturliv. I första avsnittet presenteras fyra konstnärer.

Steven Cohen
(f 1962) performance






I sanslösa dragqueenutstyrslar med blottad och blekfet röv, uppträder Steven Cohen i offentliga, inte sällan homofoba miljöer. Han tigger med andra ord om stryk. De groteskt högklackade skorna ger honom svårigheter att ta sig fram. Han är i tydligt behov av hjälp, men vågar någon gå fram till den androgyna rymdvarelsen och räcka honom/henne handen? Eller nöjer man sig med att peka finger eller spotta på gatan?

Han gör ett stort nummer av sin judiska bakgrund och davidsstjärnan finns alltid med i utstyrslarna på ett eller annat sätt, vilket fördjupar vältrandet i utsatthet.


Nandipha Mntambo
(f 1982) skulptur, film





Stanken från djurhudarna är påträngande. De står i klunga, hänger, ligger – några är formade efter konstnärens kropp. I utställningens centrum finns en film där en ståtlig Nandipha Mntambo spatserar in på en tjurfäktningsarena, hälften matador, hälften tjur.

Mntambo är född i Swaziland och utbildade sig och bor i Sydafrika. Med sina verk ringar hon in nötkreaturens centrala roll i södra Afrika, särskilt i förhållande till kvinnan. I många kulturer betalas nämligen lobola – hemgift – just med kor, vanligtvis elva stycken. Även om man ”kränker” en man genom att ligga med hans dotter utanför äktenskapet förväntas man betala lobola. Till fadern.

Genom att ikläda sig djurhudar demonstrerar och kritiserar hon kvinnans utbytbarhet i dessa kulturer. Men hon lånar också tjurens styrka och visar att det är möjligt att göra underläget till överläge. Nandipha Mntambo är inte – och kommer aldrig att vara – ett offer.


Hasan och Husain Essop
(f 1985) foto.


Last supper in Havana



Hand i hand står de i ett rum belamrat med katolsk kitsch. De bär mask och mantel, och det är tydligt att de känner sig hotade av den obekanta miljön – men de utgör också själva ett hot. Vad har de där att göra?

Denna känsla av konfrontation är genomgående för tvillingarna Husain och Hassan Essops arbeten. Flera bilder visar närgånget halalslakt, som för att skapa distans till den kristne eller sekulariserade betraktaren. ”Så här gör vi! Har du problem med det, var god gå vidare till passionsmålningarna!”

De gör islamsk konst som inte försöker vara till lags. De söker inte likheter mellan kulturerna, utan olikheter. De har sitt perspektiv och argumenterar stolt för att det är bättre än något annat.

Samtidigt medverkar de alltid tillsammans i bilderna, gärna intimt och halvnaket, och skapar därmed en homoerotisk laddning som sätter det stränga islamska innehållet i kritiskt perspektiv.


Avant Car Guard
(konstnärstrio) målning, foto


The poor man's Picasso


Protected by theory

Ett av de mest uppmärksammade konstprojekten de senaste åren är Avant Car Guard, som består av Zander Blom, Jan-Henri Booyens and Michael MacGarry. De är alla konstnärer i egen rätt, men inom ramen för trion ägnar de sig åt att gissla och förlöjliga konstvärlden. I fotografiet ”Skyddad av teori” (ovan), poserar de i texter utrivna ur konstböcker, för att visa hur konstnärer kan komma undan med vilken skit som helst, bara genom att hänvisa till vad någon teoretiker skrivit.

Ett mer sydafrikanskt inriktat verk är ”Den fattiges Picasso”, där konstnärsfursten William Kentridge är målad som ”Mona Lisa”, iförd randig Picassotröja och med Frankensteinknoppar på halsen. Hans omåttliga internationella popularitet har gjort honom till ett lättuggat monster, för stor för sitt eget – och den sydafrikanska konstvärldens – bästa.

Publicerad i Sydsvenskan den 11 juni 2010

_________________________________________
Övriga delar i serien

Sydafrikansk kultur bortom giganterna, del 2: Musiken

tisdag 8 juni 2010

Överdriven pessimism inför VM

av TOR BILLGREN


Den kinesiske konstnären Zhong Biaos bidrag till kollektionen av VM-affischer.

I början av maj stormade en vit man iförd traditionell zuludräkt in på redaktionen till den brittiska tabloiden Daily Star. Omgjordad av leopardskinn bad han att få träffa journalisten som skrivit den senaste skandaltexten om Sydafrika inför Fotbolls-VM, som gick ut på att landet högst troligen skulle drabbas av en jordbävning under turneringen.

Det hela var ett upptåg arrangerat av ett sydafrikanskt lågprisflygbolag, som ville driva med den brittiska pressens negativa skriverier om landet. Bolaget annonserade samtidigt i tidningen med texten "Jordbävningar i Sydafrika? Det är det minsta av era problem!", och radade upp flera andra faror: vätskebrist på grund av billig öl, den lokala demonen Tokoloshe och att världen faktiskt tar slut vid Cape Point.

Och det är ett bra sätt att bemöta den störtflod av afropessimism som har präglat europeiska medier det senaste året. I Tyskland har det skrivits att spelarna skulle vara tvungna att bära skottsäkra västar mellan matcherna. I januari krävde Marcus Birro att VM skulle flyttas, eftersom Sydafrika ”är ett livsfarligt land på en livsfarlig kontinent”. Och The Daily Star igen, har varnat för ”raskrig med machete” och ”vandaliserande babiangäng” i Kapstaden. Man behöver inte vara patriot för att bli irriterad över den typen av nidbilder.

Nu ska man inte inbilla sig att förberedelserna har gått som på räls för värdlandet. Kostnaderna är astronomiska och blotta tanken att lägga tiotals miljarder på lyxiga arenor, när en stor del av landets befolkning bor i skjul som i bästa fall är byggda av plåt, är bisarr. Landet kommer att tjäna på det i slutändan, har det länge hetat, men ju närmare avsparksdatumet kommer, desto mer har förväntningarna på de ekonomiska vinningarna skrivits ned – framförallt för att de europeiska fansen har valt att stanna hemma.

En av de stora utmaningarna har varit transportfrågan. Det finns nämligen ingen ordentlig kollektivtrafik i landet. Medelklassen kör bil och de fattiga är hänvisade till ”African taxis”, som inte går på tidtabell, utan när bilarna är (över)fulla. En av anledningarna till att så många läktarplatser gapade tomma under Confederations Cup för ett år sedan, var just att taxinätet inte räckte till. Så inför VM har myndigheterna försökt införa ett mer uppstyrt bussnät. Motorvägarna har byggts om och moderna hållplatser har anlagts. Taxiindustrin försökte länge hindra utvecklingen, eftersom de inte ville veta av någon konkurrens. Men i Johannesburg, där protesterna var som våldsammast, har bussarna rullat i nästan ett år nu. I Kapstaden ser det sämre ut, systemet har bara varit igång på prov i någon vecka. Och det är i det senaste laget.

Så visst finns det ett och annat frågetecken kvar. Men om man ska tala om faktorer som kan sätta käppar i hjulen för världsmästerskapen, tror jag mer på effekter av isländska askmoln och europeiska valutakriser, än babianhjorder och jordbävningar.

Publicerad i Sydsvenskans VM-bilaga den 8 juni 2010