torsdag 31 mars 2011

Boernationalismens främsta symbol

av TOR BILLGREN

Mitt emot radiohuset i Kapstaden finns en lekplats. Den är rätt gammal och charmig, och består av gungor, ett karusellhjul och en klätterställning. Och studerar man den lite närmare, ser man att den har formen av en vagn – en sån där man känner igen från ”Lilla Huset på Prärien”, överspänd med runt tygtält.

Men här i Sydafrika handlar den här typen av vagnar inte om Vilda västern-fantasier. Här står de för djupaste allvar. Vi talar om boernationalismens främsta symbol – det kulturella kittet under apartheidtiden: Oxvagnen. Den fanns i hemmen på bonader och i tavlor, i smycken, prydnader och som leksaker. Här och där ser man dem fortfarande på gator och torg i form av skulpturer, både i miniatyrer och fullskalemodeller. Mellan Dundee och Vryheid i KwaZulu-Natal-provinsen finns 64 bronsvagnar i naturlig storlek. Dom står i cirkel på en slätt nära Ncomefloden, ungefär som man kan se i Lucky Luke-album när indianerna anfaller. Och där står de som monument över händelsen som är själva ursprunget till oxvagnskulten: Slaget vid Blood River den 16 december 1838.


Blood River-monumentet vid Ncomefloden, KwaZulu-Natal.

Slaget stod mellan runt 500 vita nybyggare – så kallade voortrekkers – och en zuluarmé på 15000 man. De boerska nybyggarna ville hämnas för att zulukungen Dingane tidigare under året hade låtit döda deras ledare Piet Retief under en förhandling. Dagen innan drabbningen bad nybyggarna till Gud och lovade att för alltid hålla dagen för slaget helig, om han lät dem segra. Och si: boerna vann – utan förluster, medan 3000 zulukrigare stupade.

För boerna var detta beviset. De hade ingått ett förbund med Gud – de var det utvalda folket. Och den 16 december – Löftesdagen – blev också den viktigaste högtiden under deras styre i Sydafrika.

1949 – året efter att Nationalpartiet vunnit valet och infört apartheid – invigdes det väldiga Voortrekker-monumentet utanför Pretoria. En 40 meter hög, kubliknande nationalhelgedom. Här firades Löftesdagen under mystiska spektakel med processioner och skådespel i tidstypiska kläder. Kupolen i byggnaden är konstruerad så att det mitt på dagen den 16 december vandrar en solstråle över altaret i mitten, som en smekning av Guds finger.



Voortrekker-monumentet utanför Pretoria stod färdigt 1949. Arkitekt Gerard Moerdijk. Lägg märke till vagnsmotiven i den runda muren.

Idag har boerna inte längre makten i Sydafrika. Oxkärrorna har förlorat sin status och närvaro i kulturen. Men det är alltid bra att hålla dem i minnet när man läser om landets historia. Cirkeln av oxvagnar med gevärspipor stickande ut på alla håll är en utmärkt metafor för den självbild som boerna odlade genom seklerna. Här finns inte bara föreställningen om att vara Guds utvalda folk, utan också den starka strävan att rå om sig själva, den ständiga känslan av att vara förföljd – och isolation. Först självvald, undan britternas styre i Kapkolonin, sedan ofrivillig i samband med omvärldens sanktioner under apartheidåren.

Håller man den där cirkeln av vagnar som ett förstoringsglas över historieböckerna har man större chans att förstå ett av världens mest obegripliga folk – deras kultur och strävanden.

Sänt i OBS i P1 den 31 mars 2011

tisdag 29 mars 2011

Today's headlines, 29 March 2011

av TOR BILLGREN

NAMIBIA: Disturbing news on infanticide and baby dumping amongst teens (Afrik-News)

SWAZILAND: On the day of the planned mass protest, 12 April, COSATU plans a protest march to "invade" the country in solidarity. (Afrol-News)

Animated cartoons watched on mobile phones could be the way to get health and farming messages across to poor peasants (SciDev.Net)

EGYPT: Football Before and After the Revolution (Global Voices)

ZAMBIA: Women Resume Struggle for Representation Ahead of Elections (IPS)

SOUTH AFRICA: The IFP suffered yet another blow yesterday when a senior Women's Brigade member, Thembela Mdletshe, defected to the fashionable National Freedom Party. (Sowetan)

söndag 27 mars 2011

Harmony Korine har filmat med Die Antwoord

av TOR BILLGREN

Yo-Landi Vi$$er är inte bara känd som den späda flickvarelsen i sydafrikanska skämthiphopakten Die Antwoord, utan också som kvinnan som tackade nej till att spela Lisbeth Salander i David Finchers filmatisering av ”The Girl With the Dragon Tattoo". Nu har hon dock ändå filmdebuterat i den amerikanske filmaren Harmony Korines kortfilm ”Umshini Wam” (finns på t.ex. Youtube). Och det är ett helt självklart samarbete. Korine är mest känd för att ha regisserat "Gummo" och skrivit manus till Larry Clark-filmerna "Kids" och "Ken Park", och växlar ofta mellan rå parodi och öm kärleksförklaring till den kultur som sipprar upp ur de monotona amerikanska förorter där landets håglösa looserklass dväljs. Die Antwoord är den exakta sydafrikanska motsvarigheten, men här kallas fenomenet inte ”white trash”, utan ”zef”, som är afrikaans för smuts. Världen börjar yrvaket inse att det finns andra innebörder av kombinationen ”vit” och ”sydafrikan” än de vi fick lära oss under apartheidtiden.



Filmtiteln "Umshini Wam" är namnet på den gamla ANC-kampsång som president Jacob Zuma gjort till sin signaturmelodi, "Ge mig mitt maskingevär", och som han fortfarande sjunger i samband med tal och massmöten.

lördag 26 mars 2011

Reportage om kapmalajköket

av TOR BILLGREN



På den sydostliga sluttningen av Signal Hill i Kapstaden ligger Bo-Kaap, en liten stadsdel med branta kullerstensgator och tio moskéer. Men detta är inte bara centrum för stadens muslimer, utan också ett av Sydafrikas kulinariska hjärtan. Det är också här jag har bott sedan januari 2010. Jag har svårt att föreställa mig en bättre plats att bo på i Kapstaden.

Följande reportage publicerades i Sydsvenskan Söndag den 20 mars 2011. Min granne Kent Lingeveldt, välkänd frilansfotograf och skateboardartst, står för bilderna.

Reportaget består av följande delar:

  1. Fakta
  2. Noon Gun Tea Room & Restaurant
  3. Kryddbutiken Atlas Trading
  4. Wembley Roadhouse
  5. Recept (Masala, Denninggryta, Grönsakscurry, Bobotie, Atjar och Falooda)

Kapmalajköket: Fakta (del 1 av 5)

text TOR BILLGREN
bild KENT LINGEVELDT



Färgsprakande symbol för frihet.

Många av Kapstadens muslimer har sina rötter i slaveriet. Slavägarna föredrog nämligen ofta muslimska slavar eftersom de inte drack alkohol. De hämtades från bl.a. Malaysia och Indonesien av Holländska Ostindiska Kompaniet, som började kolonisera Afrikas sydvästspets år 1652. Slaveriet kom att utgöra ryggraden i kolonins ekonomi fram till att det avskaffades 1838.

Stadsdelen Bo-Kaap på Signal Hill utvecklades snabbt till ett muslimskt område. 1798 byggdes den första moskén, Auwal Mosque, som också blev den första i Sydafrika. Idag finns det tio stycken i den förhållandevis lilla stadsdelen.

Apartheidsystemets segregationslagar som började införas på 50-talet innebar att landets olika folkgrupper skulle leva separat. Bo-Kaap klassificerades som ett område för Kapstadens ”malajer” och familjer med t.ex. indisk bakgrund tvingades flytta till andra stadsdelar, medan de svarta tvångsförflyttades till underutvecklade reservat i periferin. (Dessa etniska klassificeringar gjordes på ovetenskaplig och godtycklig grund, men det är svårt att diskutera de sydafrikanska realiteterna utan att använda sig av begreppen.)

Seden att måla husen i granna färger uppstod när delar av Bo-Kaap renoverades på 60- och 70-talet, och exploderade i samband med avskaffandet av apartheid 1994, som ett uttryck för den nyvunna friheten.

Idag är Bo-Kaap en av Kapstadens främsta turistattraktioner med sina typiska hus och småstadskänsla, och kapmalajerna har satt många kulturella spår i stan. Blåsmusikkarnevalen Kaapse Klopse som äger rum den 2 januari varje år är en. Maten är en annan.

_______________________________
Reportagets övriga delar

  1. Fakta
  2. Noon Gun Tea Room & Restaurant
  3. Kryddbutiken Atlas Trading
  4. Wembley Roadhouse
  5. Recept (Masala, Denninggryta, Grönsakscurry, Bobotie, Atjar och Falooda)

Kapmalajköket: Noon Gun Tea Room & Restaurant (del 2 av 5)

text TOR BILLGREN
bild KENT LINGEVELDT



Qanita Jardin Taylor är Mariam Misbachs barnbarn och tredje generationen i familjen som jobbar i restaurangen.

Trots att promenaden – eller rättare sagt klättringen – upp till The Noon Gun Tea Room & Restaurant alltid är en stor påfrestning har jag aldrig kommit på tanken att ta en bil. Gåendet blir en del av upplevelsen, en kulinarisk pilgrimsvandring uppför Signal Hills branta sluttningar, längs Bo-Kaaps fantasifulla hus. Gör man vandringen runt tolv får man höra den dagliga smällen från kanonen som gett restaurangen dess namn. Går man en timme senare hör man middagsbönen – Salat al-Dhuhr – från de många minareterna.

När man sedan slagit sig ner på terrassen och fått sitt välförtjänta bubbelvatten har man en enastående utsikt över hamnen och jätteskeppen som ligger för ankar på redden eller rör sig i slowmotion mot kajen för att lasta eller lossa. Vänder man sig om ser man stadskärnan med Taffelberget i bakgrunden.
– Det är fantastiskt att kunna dela den här utsikten med andra, säger Zainie Misbach. Det var det som fick oss att öppna här. Det är en perfekt plats.


"Zainie is the undisputed Cape Malay cooking diva in Bo Kaap", skriver reseskribenten Kurt Ackermann på sin blogg Afrika T.

Familjen Misbach (arabiska för lykta) har drivit restaurang i Kapstaden i 25 år. Först Bismillah längre ner på Signal Hill och sedan 15 år i huset på krönet, som också har varit familjens hem sedan 1950-talet. Det var Zainie som skapade menyn, medan hennes fastrar och mostrar hjälpte till i köket. Själva kokkonsten kommer från hennes mor Mariam, som fortfarande syns i köket då och då.
– Fast bara när jag känner för det, säger Mariam Misbach. Officiellt är det ju tänkt att jag ska vara pensionär. Jag är 81 år och de behöver väl egentligen inte gammalt folk som skräpar här. Men det bryr jag mig inte om. Jag rör i grytorna tills mina döttrar kastar ut mig.

Kapmalajmaten har sina rötter i Indonesien, Indien och Malaysia, men har anpassats efter förhållandena i södra Afrika. I grunden finns ofta masala – en kryddblandning som finns på många håll i världen, men kapstadsvarianten kännetecknas av att den är mild.
– Det är mer chili i t.ex. indisk curry, säger Mariam.
– Människorna från Malaysia och Indonesien som kom hit på 16- och 1700-talet kunde inte få tag i vad de behövde för att skapa maten de var vana vid, säger Zainie. De fick anpassa sig till vad som fanns och skapade en öst-västlig typ av smak som inte var så stark. När jag var i Malaysia hade jag svårt att äta den lokala maten just för att den var alldeles för het. Vår curry är mildare. Och sötare. Vi använder mer lök som bas i våra såser, vilket gör dem tjockare och mindre oljiga.
– Generellt gillar vi söt mat, fortsätter Zanie Misbach. Kanske inte så mycket ungdomarna, de är mer medvetna. Men de äldre älskar söta rätter – och min morfar levde tills han blev hundra...
– Jag tror att det här sötsuget har haft med klimatet att göra. Malajerna kom till ett land där det är kallt på vintern – i svala kläder och barfota. De skapade söt mat för att hålla värmen. Det är den enda logiska förklaringen jag kan komma på.



Mariam Misbach är född i Kapstaden, men hennes farfar var från Galileen och hennes farmor från Malaysia.

Den påtvingade segregeringen under apartheidtiden gjorde att kulturen och religionen blev viktig för muslimerna i Kapstaden, och stärkte också matens ställning.
– Vid bröllop och högtider är det alltid maten som är det stora samtalsämnet, säger Zainie. Och när vi fastar och är hungriga kretsar alla tankar kring vad vi ska laga för något på kvällen. Maten är det sociala kittet. Vi behöver ingen alkohol – vi äter istället.

Och det serveras heller inte öl och vin i Noon Gun Tea Room. ”Alkohol ingår inte i den malajiska traditionen”, står det på menyerna. Istället erbjuds mjölkbaserade drycker.
– Falooda är den perfekta drycken till kapmalajmaten, säger Mariam.
– Ja, mjölk passar bra, säger Zainie, eftersom många är känsliga mot kryddorna. Falooda är som en milkshake med glass, rosensirap och tukmariafrön som kyler blodet. Det är vår huvuddryck. På sommaren bryter vi fastan med den.

Det råder en intim stämning i Noon Gun Tea Room. Det märks att restaurangen också är en del av ett hem. Släktingar kommer och går och hjälper till, nedanför terrassen ser man ibland någon av de tonåriga sönerna mecka med något fordon.
Denna hemma-hos-känsla gör att det alltid är en bra idé att ringa innan man påbörjar den långa vandringen upp, för ibland är det stängt. Eller familjehögtid.
– Jag har 5 barn, säger Mariam. Och 20 barnbarn och 23 barnbarnsbarn.
– …så du kan ju själv räkna ut, säger Zainie. Födelsedagsfirande varje helg…

_______________________________
Reportagets övriga delar

  1. Fakta
  2. Noon Gun Tea Room & Restaurant
  3. Kryddbutiken Atlas Trading
  4. Wembley Roadhouse
  5. Recept (Masala, Denninggryta, Grönsakscurry, Bobotie, Atjar och Falooda)

Kapmalajköket: Kryddbutiken Atlas Trading (del 3 av 5)

text TOR BILLGREN
bild KENT LINGEVELDT



Bongile Charlie kommer ursprungligen från Östra Kap-provinsen och har jobbat på Altas Trading i nio år. Längst in till höger syns träboxarna med masalakryddorna.

På Wale Street mitt i Bo-Kaap ligger kryddbutiken Atlas Trading som har varit navet i den lokala matkulturen sedan 1940-talet. Inte mycket har ändrats härinne genom åren. Man gör sin beställning vid den stora trädisken där personalen väger upp och blandar. Sen tar man sina kryddpåsar till en annan disk där det sitter tre damer som räknar ihop och för bok. Sist går man till en glaslucka och betalar.
– Vi gör som man gjorde förr, säger Wahab Ahmed, som är föreståndare för butiken. Vi säljer i lösvikt på det traditionella sättet. Och det vill vi gärna fortsätta med.

Kryddorna köps in hela, främst från Indien, och mals efter hand för att behålla sin fräschör – efter sex månader i malet skick börjar de förlora i styrka. Längs ena väggen finns stora träboxar med kryddorna som ingår i masala: chilipulver, koriander, spiskummin, fänkål, nejlika, kryddpeppar och gurkmeja.
– Gurkmejan har använts i indisk matlagning länge, främst för att ge färg. Men man får inte använda för mycket, för då blir maten bitter. Den har också antibiotisk och antiseptisk verkan, och den kan strykas på huden för att göra den len.

Wahab Ahmeds familj kom till Sydafrika i slutet av 1800-talet, då hans farfar emigrerade från Maharashtrastaten i Indien. 1946 köpte hans far och farbror butiken på Wale Street, som redan då hette Atlas Trading. På den tiden var den mer av livsmedelsaffär, men bröderna renodlade den till kryddbutik.

När segregationspolitiken infördes och Bo-Kaap blev en stadsdel för endast malajer, tvingades familjer med annan bakgrund flytta därifrån. Med specialtillstånd från myndigheterna gick det dock att bedriva affärsrörelser i andra områden än ”sitt eget”, så familjen Ahmed kunde behålla butiken. En annan svårighet under apartheidåren var sanktionerna som stora delar av världen upprätthöll gentemot Sydafrika. Bland annat stoppade Indien sin kryddexport.
– Men det var inte svårt att komma runt sanktionerna, säger Wahab Ahmed. Vi hade en agent i Singapore som vi lät skeppa kryddorna till istället. Han skickade dem vidare hit. Och det var värt den merkostnaden. Kryddorna är så viktig del av vår tradition. Vi klarar oss inte utan dem.


Wahab Ahmeds far och farbror köpte butiken på Wale Street 1946 och renodlade den till en kryddhandel.

Längre in i butiken finns lins- och risavdelningen.
– Basmati är risets Rolls Royce, säger Wahab Ahmed och låter kornen rinna mellan fingrarna. Det odlas i Indien och Pakistan och är skonsamt mot magen. Det blir bättre ju längre det får ligga innan det används. Nu 2011 är det 2008 års skörd vi köper in.

Han beskriver kapmalajmaten som en lång serie fusioner och kulturella möten.
– Vi indier introducerade många rätter och kryddor här i Bo-Kaap. När malajerna kom i kontakt med dem uppstod en blandning mellan de båda köken. Det blev hälften indiskt och hälften malajiskt. Efter apartheids fall har det kommit folk från Malaysia och Indonesien och återintroducerat mer traditionell mat, som i sin tur har blandats med det lokala köket. Men malajerna hämtade också inspiration från holländarna, som koeksister, en söt munk med kokos som äts i många Bo-Kaap-hem på söndagarna. I takt med att ungdomarna har utbildat sig har det skett ytterligare fusioner.
– Men den islamska kulturen lever fortfarande. Vi går i moskén, håller fastan och skickar små mathälsningar mellan husen. Den religiösa toleransen är stor här i Bo-Kaap och vi lever samförstånd med våra kristna och hinduiska grannar. Se oss som en kryddblandning. Alla är olika, men varje smak bidrar till maträtten ett unikt sätt.


_______________________________
Reportagets övriga delar

  1. Fakta
  2. Noon Gun Tea Room & Restaurant
  3. Kryddbutiken Atlas Trading
  4. Wembley Roadhouse
  5. Recept (Masala, Denninggryta, Grönsakscurry, Bobotie, Atjar och Falooda)

Kapmalajköket: Wembley Roadhose (del 4 av 5)

text TOR BILLGREN
bild KENT LINGEVELDT



Lugnet före stormen på fredagskvällen.

Om man vill utforska kapmalajköket under lite mindre ombonade former är Wembley Roadhouse ett spännande alternativ. Det är ett populärt gatuköksliknande ställe i Athlone på Cape Flats, strax utanför Kapstaden. Här serveras många lokala rätter, bl.a. en lysande Denninggryta. Missa inte specialiteten avocadomilkshake.



Ät antingen stående vid borden eller i den lugna trädgården. Eller varför inte ta med maten och avnjuta den som picknick vid det storhetsvansinniga men vackert belägna minnesmärket efter Cecil John Rhodes på sluttningarna av Devil’s Peak?



_______________________________
Reportagets övriga delar

  1. Fakta
  2. Noon Gun Tea Room & Restaurant
  3. Kryddbutiken Atlas Trading
  4. Wembley Roadhouse
  5. Recept (Masala, Denninggryta, Grönsakscurry, Bobotie, Atjar och Falooda)

Kapmalajköket: Recept (del 5 av 5)

text och recept TOR BILLGREN
bilder KENT LINGEVELDT


Sötman i kapmalajmaten kommer huvudsakligen från långstekt lök. I bobotie- och grönsakscurryreceptet ingår masala, en kryddblandning som ligger i botten av många rätter i kapmalajköket. Använd helst en mild masala med liten andel chili, eftersom rätterna inte ska vara heta. Blanda själv enligt receptet nedan. Överbliven masala kan med fördel användas i en enkel soppa gjord på röda linser och lök.

Vin hör inte hemma i det malajiska köket, men för den som inte kan låta bli kan väl ett sydafrikanskt rött passa bra. En kryddig Shiraz, t.ex. från Stellenzicht (120 kr, nr 22095). Eller Graham Beck’s Merlot (99 kr, nr 12982).

Masala
Ingredienserna ska vara torkade och malda

½ tsk chilipulver
1 tsk gurkmeja
½ msk spiskummin
2 msk koriander
½ tsk nejlika
1,5 tsk kryddpeppar
1,5 msk fänkål

  1. Blanda kryddorna. Justera efter behag.


Denninggryta
Egentligen ”Denningvleis”, där vleis är afrikaans för kött. Jag har inte lyckats reda ut vad ”Denning” är för något, men låt oss säga att det är namnet på personen som skapade rätten. Tamarindens syrlighet balanseras upp av lökens sötma och sockret.



4-6 personer

1-1,5 kg grytkött av lamm eller nöt
4 gula lökar, hackade
matfett till stekning
svartpeppar, malen
5 vitlöksklyftor, skivade
5 kryddpepparkorn, hela
1 tsk salt
3 lagerblad
4-8 dl vatten, hett
6 hela nejlikor eller 4 krm malda
1 tsk muskot, malen/riven
4 msk tamarindpasta
3 tsk socker, gärna mörkt

Tid: 2 timmar

  1. Stek löken på låg värme tills den är ljust brun, runt 30 minuter. Ska ej få stekyta.
  2. Putsa under tiden köttet och skär det i grytbitar, låt eventuella ben sitta kvar. Bryn i matfett för att få yta.
  3. Koka upp 1 dl vatten i en mindre kastrull och tillsätt tamarinden. Rör runt så att den löses upp. Fiska upp och släng eventuella kärnor.
  4. Lägg kött och lök i en gryta. Tillsätt vitlök, kryddpeppar, salt, lagerblad, nejlikor, muskot, tamarindblandning, svartpeppar och socker. Fyll upp med vatten så att köttet nästan täcks.
  5. Koka grytan under lock på låg värme tills köttet är mjukt, 1 – 1,5 timme. Rör om då och då och smaka av med socker och salt.
  6. Servera med ris och atjar (se recept).

Grönsakscurry



6 personer

1,5 dl torkade gröna, bruna eller svarta linser
4 gula lökar, hackade
matfett till stekning
5 tomater, tärnade
3 vitlöksklyftor, rivna/pressade
3 dl torkade röda linser
8-10 dl vatten, hett
2 msk mild masala (köp färdig eller se recept)
2 msk färsk ingefära, riven
1 msk socker
2 tsk salt
5 morötter
1 paprika av valfri färg, hackad
12 cocktailtomater

Tid: 1 timme

  1. Koka de gröna/bruna/svarta linserna separat enligt instruktionen på paketet och ställ åt sidan.
  2. Stek löken på låg värme, ca 30 minuter. Ska ej få stekyta.
  3. Skär under tiden morötterna i stora bitar och koka dem till hälften klara, cirka 10 minuter. Lägg åt sidan.
  4. Blanda lök, tomater, masala, vitlök, ingefära, salt och socker i en gryta och låt puttra i 5 minuter.
  5. Häll i de röda linserna och 5 dl av vattnet. Låt puttra i 10 minuter. Späd vid behov med mera hett vatten. Rör ordentligt och se till att linserna inte kokar fast i botten. Curryn ska ha en grötliknande konsistens.
  6. Tillsätt morötterna och paprikan och låt puttra tills de röda linserna har lösts upp till en röra.
  7. Halvera cocktalitomaterna och häll i tillsammans med de förkokta linserna. Låt koka upp.
  8. Servera med ris och atjar (se recept).


Bobotie
Denna köttfärsgratäng är det mest sydafrikanska man kan äta. Namnet kommer ur ”bobotok”, som är en javanesisk rätt som bygger på kokoskött. Ingen kokos i den sydafrikanska versionen dock.



6 personer

2 skivor dagsgammalt vitt bröd
2 stora lökar, hackade
matfett till stekning
1 kg nötfärs
3 vitlöksklyftor, pressade/rivna
3 msk masala (se recept)
1 dl russin, gärna sultan, grovhackade
1 dl aprikosmarmelad
1,5 tsk salt
2 dl mjölk
2 ägg

Ugn: 180 grader
Tid: 1,5 timme

  1. Stek löken på låg värme i 30 minuter. Låt masalan bryna med löken de sista minuterna. Lägg åt sidan.
  2. Blötlägg brödet i vatten.
  3. Lägg köttet i en bunke och tillsätt alla ingredienser utom ägg och mjölk. Blanda väl.
  4. Krama ur brödet och lägg det i köttblandningen.
  5. Blanda i den stekta löken.
  6. Sprid ut smeten i en ugnsfast form.
  7. Grädda i 35 minuter på 180 grader mitt i ugnen.
  8. Vispa ihop ägg och mjölk. Ta ut formen ur ugnen och häll äggstanningen på toppen. Grädda ytterligare cirka 10 minuter eller tills stanningen har stelnat.
  9. Skär bobotien i portionsstora bitar och servera med ris, atjar och mango chutney. Garnera med färsk koriander.


Atjar
Ett fräscht tillbehör som bryter av varmrätternas sötma och mustighet med syra och krispighet.




3 msk ljus vinäger, t.ex. äppelcider
7 msk vatten
1 msk socker
8 msk slanggurka
5 msk tomat
3 msk schalottenlök
3 msk hackad färsk koriander

  1. Lös upp socker i vinäger och vatten.
  2. Finhacka tomat, gurka, schalottenlök och koriander i angivna mängder. Tomat skärs bäst med en tandad kniv.
  3. Häll över vinägerblandningen och ställ svalt.


Falooda
Denna söta och parfymerade dryck ackompanjerar ofta kapmalajmaten, men om man har smaklökar som är anpassade efter svensk husmanskost föredrar man den nog till dessert. Falooda innehåller traditionellt tukmariafrön – en typ av basilikafrön som inte har någon särskild smak, utan ingår i drycken för att de ”kyler blodet”, som Zainie Misbach säger. Kan utelämnas.



1 person

2,5 dl iskall mjölk
2-3 msk rosensirap
eventuellt 2 msk vaniljglass
1/2 tsk tukmariafrön
isbitar

  1. Blötlägg tukmariafröna i 2 msk vatten så att de sväller. Det tar en minut.
  2. Rör ut rosensirapen i mjölken, och eventuell glass (jag tycker inte att det behövs). Tillsätt tukmariafrön
  3. Servera med några isbitar.


_______________________________
Reportagets övriga delar

  1. Fakta
  2. Noon Gun Tea Room & Restaurant
  3. Kryddbutiken Atlas Trading
  4. Wembley Roadhouse
  5. Recept (Masala, Denninggryta, Grönsakscurry, Bobotie, Atjar och Falooda)

Durban's Finest - I hope U Don't mind

av TOR BILLGREN

Kwaito!

Durbans Finest - I Hope U Don\'t Mind (DJ Sox) MP3 Download

torsdag 24 mars 2011

Today's headlines, 24 March 2011

av TOR BILLGREN

SOUTH AFRICA: Bishop involved in mutilation and killing of 9 year old girl for magic potion. (Sowetan)

SOUTH AFRICA: National soccer team Bafana Bafana will change its name. (Sowetan) Please suggest on Twitter, hashtag #BafanaBafana

CAMEROON: Blocked for More Than 10 Days, is Twitter Via SMS in the Process of Being Restored? (RSF, via AllAfrica)

UGANDA: The bicycle has become a symbol of hope for hundreds of women who have been trained in repairing one of life’s favorite transport modes. (IPS Africa)

ZIMBABWE: Mugabe’s health costs us $12m in 4 months (The Zimbabwean)

KENYA: Women Hold the Key to Rural Prosperity (IPS Africa)

måndag 21 mars 2011

"Bara en handfull homosexuella har mördats de senaste åren"

av TOR BILLGREN

Allt otäckt vi hör om antihomosexualitet i Uganda är en konspiration, riktad mot amerikanska kristna, och ett sätt att skyla över islamsk homofobi. Det är kontentan av en artikel av Timothy Shah, som publicerades i Christianity Today i veckan. Han argumenterar bland annat så här:

1.
Mordet på David Kato hade inte med hans homoaktivism att göra. Det vet Shah eftersom han har läst ett polisuttalande om saken. Personligen anser jag att mordfall ska avgöras i domstolarna, inte av polisen. Fram till dess måste vi hålla till godo med de odisputabla faktum som ligger på bordet:
  • David Kato var en känd homoaktivist.
  • Hans namn och bild förekom i de uthängningar av homosexuella som ägt rum i ugandiska medier.
  • Han har mordhotats flera gånger.
  • Han mördades den 26 januari 2011.

2.
Shah understryker att det "bara" inträffat "en handfull" mord på homosexuella under de senaste åren. "Bara en handfull", puh, det är ju verkligen inget att bry sig om.

3.
Han kallar det ökända lagförslaget om homosexualitet, som bland annat förordar dödsstraff i vissa situationer för – håll i er nu – "a single legaslative stunt by a single low-level polititian named David Bahati". Hur kan Shah kalla en parlamentsledamot för en low-level polititian? Är det i själva verket inte en av de absolut högsta nivåerna en politiker kan verka på? Timothy Shah gör den här ordleken för att medvetet vilseleda läsarna. Därmed blir syftet med artikeln så uppenbart att det underminerar hela argumentationen.

4.
Han framhåller att syftet med den ökända antihomokonferensen i Kampala i mars 2009 var terapeutiskt. Då undrar jag: Hur kan en konferens ha terapeutiskt syfte om Scott Lively är en av huvudtalarna? Han har lagt hela sitt vuxna liv på att demonisera och hetsa mot homosexuella? Han har bland annat skrivit den förintelserevisionistiska boken "Pink Swastika", där han varnar för att homorörelsen kommer att återskapa Nazityskland om den inte stoppas.

Under sin föreläsning i Kampala sa han bland annat (jag citerar ett tidigare inlägg om konferensen) :

They gay movement is very evil and we must stop it immediately.You have a gay movement in Uganda that is operating at a high level, which you must bear in mind. This gay movement around the world has a handbook that they use and that is what the Ugandan gay movement is using now. You must be ready to stop this gay agenda. And don’t think that fighting the gay movement is the solution — you will be fighting a losing battle because this movement has come to stop humanity. They have a clear vision, mission and strategies. The only way to defeat them is to compete with them. Their movement is 70 years old and that’s why they don’t care about you. They know you will die soon and they will replace you and take over the nation. They have decided to recruit the youth.

You have a lot of work to do. Homosexuality is immoral and we cannot sit back and see immorality controlling nations. Homosexuality is equivalent to paedophilia in many ways. Homosexuals cannot control their sexual desires and behaviors. If all of us acted upon our desires and feelings then where would the world be? Families would break up because of adultery. People would continue to molest children, etc.


På en fråga från publiken om varför det är så viktigt att hindra människor från att bli homoseuella, svarade Lively:

It’s very important because the homosexual agenda is to turn the whole world gay.

Terapeutiskt? Hade det inte varit så förbannat motbjudande och illvilligt hade jag skrattat.

5.
Timothy Shah försöker påpeka att Uganda enligt statistiken inte är särskilt homofientligt:
"More Ugandans consider homosexual behaviour morally acceptable or neutral - almost one in five - than people in any other major African country, including sexually tolerant South Africa."

För det första är Sydafrika inte sexuellt tolerant. Att homoäktenskap är tillåtet har inget med den folkliga opinionen att göra, utan är en konsekvens av konstitutionen. Saken avgjordes i domstolarna, inte som resultat av politisk vilja.

För det andra säger den här typen av statistik ingenting om förhållanden på marken. Förra året inhyste vi en ung homosexuell man från Kampala i vår lägenhet i Kapstaden. Han tillhör inte de som hade hängts ut i media och han är ingen aktivist. Men han kände sig inte trygg. Det hade börjat ryktas om hans läggning och en av hans kamraters morsa hade hotat att anmäla honom. Jag undrar vad han hade sagt om Shahs försök bagatellisera homofientligheten i Uganda.

6.
Slutligen försöker Timothy Shah relativisera bort den kristna homofobin i Uganda med att konstatera att "hundratals, om inte tusentals homosexuella har mördats i Iran sedan den islamska republiken bildades". Han låtsar alltså att kristen homofobi skulle neutraliseras och göras mindre viktig på grund av att det också finns islamsk homofobi.

Här är hans avslutande snärt:
Such criticism [against islamic homophobia] would be seen as a direct attack on Islam or perhaps as "culturally imperialst".
Det är exakt samma bölande retorik som Sverigedemokraterna använder när de utnämner sig själva till offer för PK-ismens omoraliska och islamslickande hegemoni.

Jag är säker på att det finns skäl att diskutera situationen i Uganda även utifrån det perspektiv som Timothy Shah förespråkar. Men det måste göras på ett ärligt sätt, med adekvata argument och på en högre nivå. Det förvånar mig att det fortfarande finns antigayaktivister som klafsar omkring i de här retoriska träsken.

Organisation söker rättvisa åt offer för massakrer i Zimbabwe

av TOR BILLGREN

Den regimkritiska zimbabwiska tidningen Newsday berättar idag om Garcom, en organisation som jobbar med att uppmärksamma Gukurahundi. Det är namnet på den militära operation som premiärminister Robert Mugabe initierade i norra delarna av provinsen Matabeleland 1983, för att försvaga det rivaliserande partiet ZAPU och undertrycka den etniska minoriteten Ndebele. Operationen utfördes av den så kallade Femte Brigaden, som under början av 80-talet tränats av nordkoreanska militärer, och tilläts härja vilt i provinsen. Under operations första sex veckor dödades över 2000 civila, oftast i form av offentliga massavrättningar.

Så här berättar ordföranden Effie Ncube om Garcom, som står för Gukurahundi Atrocities Redress Mechanism:
– We are carrying out international advocacy where we are lobbying the international community to ensure that these atrocities are recognised and the perpetrators brought to book.
– We are [also] trying to make sure that they are involved in getting the story told. An example is the setting up of the Balagwe monumental site as a way of remembering the massacred.

Femte Brigaden leddes av överste Perence Shiri, Robert Mugabes kusin, som idag är chef över Zimbabwes flygvapen (AFZ). Massakrerna var välkända för världssamfundet, men eftersom så mycket prestige och kraft hade lagts i att förorda och hylla Mugabe som Zimbabwes hopp, uteblev reaktionerna. Att fördöma honom ansågs besvärligt.

söndag 20 mars 2011

Reportage om kapmalajköket

av TOR BILLGREN

I dagens Sydsvenskan Söndag publiceras mitt reportage om kapmalajmatkulturen. Det innehåller besök på Noon Gun Tea Room & Restaurant, klassiska kryddbutiken Atlas Trading och Wembley Roadhose i Athlone, samt recept på Bobotie, Denningvleis, Grönsakscurry och Falooda. Ut och köp ingredienser!

torsdag 17 mars 2011

Studentorganisation annonserar massprotester i Swaziland

av TOR BILLGREN

I morgon fredag har Swaziland National Union of Students (SNUS) annonserat massprotester mot kung Mswati III:s autokratiska vanstyre, läser jag på Afrol News.

– Our demand in tomorrow's protest action is for the government to resign and the immediate establishment of a transitional government that should draft, in consultation with our people, a democratic constitution that will lead us towards free and fair democratic elections, säger Maxwell Dlamini, ledare för SNUS.

Nyheterna om protestplanerna kommer samtidigt som det kommer mycket oroande uppgifter om att Swaziland rustar upp och köper vapen. Det hör till ovanligheterna att så små länder har ett försvar över huvudtaget – men så har ju Swazilands armé aldrig varit tänkt att skydda folket från yttre angrepp, utan snarare att skydda monarken från folkets vrede, som Manqoba Nxumalo skrev i en mycket läsvärd och viktig artikel i veckan. (Läs även Nxumalos text om hur landets proteströrelse formerar sig i de sociala medierna,)

Hur kommer Sydafrika att förhålla sig till protesterna om de bryter ut? President Jacob Zuma har förklarat att han inte tänker assistera kung Mswati III som t.ex. saudierna hjälper kungen av Bahrain. Men samtidigt går det inte att bortse från att Sydafrikas politiska elit har mycket täta band med Swaziland. Ur huvudet kommer jag på nedanstående förbindelser, men det finns säkert fler:
  • Nelson Mandelas dotter Zeni är gift med Kung Mswatis bror, prins Thumbumuzi Dhlamini (vars far, kung Sobhuza II avskaffade demokratin i landet och förbjöd politiska partier).
  • En av zulukungen Goodwill Zwelithini sex hustrur (och moder till tronföljaren) är kung Mzwatis syster Mantfombi Dlamini.
  • En av president Jacob Zumas fästmöer är kungens syskonbarn, prinsessan Sebentile Dlamini.
Vi får hoppas att Zuma håller sitt ord. (Regeringspartiet ANC har hittills inte agerat särskilt kraftfullt mot regimen i Swaziland, tvärtom, läs t.ex. det här inlägget). Och att protesterna OM de bryter ut inte möts av våld. Afrol News har redan myntat hashtagen #Mar18.

Today's headlines: 17 March 2011

av TOR BILLGREN

”Life is difficult and lonely.” Interview with intersexual Said in Morocco (Afrik News)

Uganda: Anti-gay minister of ethics and integrity resigns. Blames gays over waning support. (Afrik- News)

Uganda: Earthquake Shakes Parts of Country (All Africa)

Kenyan scientist Judi Wakhungu has been named to a new global commission to address the threat climate change poses to food security. (All Africa)

Carel Boshoff, founder of whites-only town Orania, died yesterday (The New Age)

“MDC has failed Zimbabweans”
(The Zimbabwean)

Zambezi Floods Displace Thousands in Namibia (IPS Africa)

tisdag 15 mars 2011

Today's headlines, 15 March 2011

av TOR BILLGREN

Morgan Tsvangirai faces possible arrest for contempt of court (Newsday)

Over 80 per cent of south Sudanese have no access to proper latrines and toilets (Afrik-News)

Niger: UN Chief Welcomes Successful Staging of Presidential Election (AllAfrica)

The government of Swaziland has banned the daily live transmission of the BBC Focus on Africa programme (AllAfrica)

Aliko Dangote (53), has emerged the richest man in Africa, for the first time, with a net worth of $13.8 billion (AllAfrica)

Cameroon bans Twitter mobile service (journalism.co.za)

Why is the Swazi government buying weapons? (The Daily Maverick)

Om h-ordet

av TOR BILLGREN

Kring 16:00 igår postade jag följande inlägg på Twitter:
Har SD nån husbög som de använder som slagträ i Kriget Mot Islam?

Detta ledde till en lång debatt med debattören och redaktionschefen på Newsmill, Sakine Madon, som ansåg att det var "äckligt" och "sunkigt" att använda ett ord som är konstruerat ur House Negro. Hon menade att jag antydde att en bög inte kunde vara "islamofob/Sverigedemokrat" av egen vilja och att jag "fråntar [...] enskilda människor ansvaret för deras egen idioti/islamofobi". Hon slog även fast att själva ordkonstruktionen är rasistisk.

Nå.

Jag motiverade användandet av ordet Husbög så här:

Sverigedemokraterna för en hbt-fientlig politik och har fram tills helt nyligen också haft en extrem retorik gentemot homosexuella. Denna har skruvats ned avsevärt de senaste åren (med undantag av partisekreteraren Björn Söders omogna raljerande om Pridefestivalen 2008). För ett år sedan skrev Jimmie Åkesson en debattartikel i Aftonbladet där han framhöll SD som ett hbt-parti, samtidigt som han bad om ursäkt för tidigare påhopp.

Har man har studerat partiets retorik i homofrågan över tid, märker man genast att denna varmare attityd inte har det minsta med omsorg om homosexuella att göra, utan bara är ett sätt att låtsas skydda "oss" från islamsk intolerans. SD står inte på hbt-personers sida, utan vill bara använda gruppen som slagträ i sin kamp mot islam. Det är en billig taktik, och vad jag undrade med min fråga på Twitter, var om denna ännu fått ett ansikte utåt.

Om jag låter mig utnyttjas av, eller till och med aktivt förespråkar ett parti eller ett system som i själva verket degraderar mig och verkar för att mina rättigheter ska vara begränsade, är jag, som jag förstår uttrycket, en "House Negro". Eller Husbög. Om jag som homosexuell engagerar mig i SD för att få utlopp för min rasism eller islamskepticism, lämnar jag målet öppet för kritik – inte bara för mina åsikter, utan också för min historielöshet och naivitet.

Naturligtvis kan man diskutera lämpligheten i att använda sig av h-ordet. Personligen tycker jag att det äger relevans. I sydafrikansk kontext är synsättet inte kontroversiellt, utan snarare helt nödvändigt för att förstå landets historia och samtid. Några exempel:
  • Black Consciousness-aktivisten Andile Mngxitama och den nigerianske författaren Dr Chinweizu använder sig av det besläktade begreppet Black Colonialists i en pamflett jag nyligen läste om varför så många afrikanska stater inte lyckats vrida sig ur kolonialismens strukturer trots 50 år av självständighet. Det finns massor av saker i skriften som jag tar avstånd från, men själva begreppet ger ett värdefullt perspektiv på situationen på många håll i Afrika.
  • ANC-aktivister som under 80- och 90-talets inbördeskrig "omvändes" av säkerhetspolisen och blev angivare kallades askaris.
  • Ett av målen med apartheid – Grand Apartheid – var att de olika svarta folkslagen skulle leva i så kallade hemländer. De skulle alltså inte vara medborgare i Sydafrika, utan i dessa underutvecklade reservat som var tänkta som självständiga stater (Transkei, Ciskei, Venda, Bophuthatswana). Den politiska klassen i dessa pseudostater lät sig utnyttjas av apartheidsystemet för att det gav dem makt och förmåner, samtidigt som det degraderade deras undersåtar till denationaliserade halvslavar. Denna politiska elit var det vita Sydafrikas främsta exempel på House Negroes (eller Black Colonialists). Utan dem hade drömmen om Grand Apartheid fallit.
På samma sätt som de borde ha avstått från makten och härligheten som gavs dem från Pretoria, bör homosexuella förstå att kärleken från Sverigedemokraterna är falsk. Och till skillnad från askarin (som antagligen endast hade döden som alternativ) eller Malcolm X:s ursprungliga House Negro (som kanske bara ville ge sin familj ett drägligare liv), så har bögen som engagerar sig i SD ett val.

Användningen av h-ordet i detta sammanhang handlar alltså inte, som Sakine Madon framhärdade, om att frånta individer ansvaret för sina åsikter – tvärtom. Det handlar om att människor ska förstå vidden av sina val och just ta ansvar för konsekvenserna.

fredag 11 mars 2011

Bäst just nu: 340 ml - "Fairy Tales"

av TOR BILLGREN



Att låten är från typ 2008 är mindre intressant. Det känns underbart att äntligen ha hittat den. När jag hörde den i bilen första gången för ett par år sedan slängde jag mig efter en penna och ristade in vad jag lyckades snappa upp avannonsens angivelser av band- och låtnamn på handen, och googlade igenom alla tänkbara ord och kombinationer när jag kom hem - utan resultat. Men nu. Äntligen! Och videon är ju helt oemotståndlig.

Bandet heter 340 ml (uttals Three-Forty mil) och kommer från Maputo, Mocambique. De bor för närvarande i Johannesburg och imorgon lördag spelar de i Kapstaden. Förband: Big Nuz

Myspace: 340 ml

Today's headlines

av TOR BILLGREN

Caster Semenya is back at her best (Sowetan)

Tsvangirai wants Mugabe 'divorce' (BBC)

Morocco protesters encouraged by King's speech (Afrol News)

South African union leader: "You cannot be friends with white people, they will Satanise you". (Sowetan)

Expressens avslöjande om Assangeförhöret gör rubriker i Sydafrika (Mail & Guardian)

"Som om det inte var nog med att vi har rosa tröjor i år." (BaraBen.com)

måndag 7 mars 2011

On Green Books

av TOR BILLGREN

Today Colonel Gaddafi is the laughing stock of the world and one of the most detested dictators. I just found a selection of the most insane quotes from his revolutionary "bible", "The Green Book" from 1972, surrounded by LOL:s and scornful smileys on Twitter.

But as we know: the world hasn't always laughed at Gaddafi. In 1979 the African National Congress even named their own struggle manual "The Green Book", as an hommage to the Libyan leader. In the book the ANC outlined its newly adopted People's War strategy, which was heavily inspired by the NLF in Vietnam.

At that time the ANC had already succeded in becoming the struggle movement on everybody's mind. In 1977 the Socialist International recognized it as the "the authentic liberation movement" in South Africa. The year after, Finland, Ireland, Norway, Sweden and the Netherlands endorsed it as "the only authentic representative of the South African people". The ANC's strategies, ideology and methods were favoured and Gaddafi's thinking was considered as a credible source of inspiration.

If you dared to question the revolutionary wisdom as a white European, the anti-apartheid movement would brand you as a racist and an admirer of the dreadful Botha regime. If you happened to do this as a black South African in a township, you could expect to get a burning tyre around your neck. Indeed, the Times They are a-Changin'.

söndag 6 mars 2011

Pridedemonstration i Kapstaden den 5 mars 2011

av TOR BILLGREN


Under några timmar igår lunch ägde årets Prideparad rum i den gaytäta stadsdelen Green Point / Sea Point. Marschen avslutades i VM-arenan Cape Town Stadium.


Baren Beefcakes vagn med Signal Hill i bakgrunden.


"Homosexuality is AFRICAN. Homophobic violence is NOT." En betydande majoritet av svarta afrikaner tar avstånd från homosexualitet med hänvisning till att det är "oafrikanskt".


Transgendervagnen var demonstrationens kampgladaste med ständiga Amandla-rop och Awethu-svar. "Makten" - "till oss [folket]"; ett slagord som länge använts av förtryckta grupper i Sydafrika.


Beefcake igen...


"Lobola" är den traditionella hemgiften som en man betalar till sin tilltänktas föräldrar, vanligen i form av boskap.


De muslimska vagnen med sin käcka moské.


"Islam in the heart of every queer girl" stod det på en annan av de muslimska demonstranternas banderoller. Det är extremt ont om gayvändliga muslimska församlingar i världen. I Kapstaden finns dock en andlig fristad i form av The Inner Circle, som drivs av imamen Mushin Hendricks.


Good Hope Metropolitan Community Church var det enda kristna inslaget...


...förutom de här förstockade motdemonstranterna. Mannen med Jesusskylten till höger höll en brinnande predikadan på afrikaans, medan mannen till vänster bar en keps med texten "Repent Perverts". "Shame on you" var deras budskap till demonstranterna. (Damen i förgrunden tillhörde inte den kristna delegationen.)


Motdemonstrant med "livvakt". De fick naturligtvis som de ville och blev utvisslade och utbuade av demonstranterna.


Det kan vara värt att hålla i minnet att kristendomen och kyrkan var en av apartheidsystemets viktigaste grundpelare (läs mer om apartheidteologin här). Samtidigt är den förre ärkebiskopen Desmond Tutu en av kontinentens mest uttalade försvarare av homosexuellas rättigheter - en oerhört viktig röst, eftersom Sydafrikas politiska ledarskap ofta inte är särskilt intresserade att uttala sig i frågan (läs mer om antihomosexualitet i södra Afrika här).


Således medverkade inga politiska partier. Största oppositionspartiet Democratic Alliance passade dock på att dela ut broschyrer till demonstrationsdeltagare och åskådare längs vägen.


Den sydafrikanska prideflaggan är en kombination av den klassiska regnbågsflaggan och Y-mönstret i nationsflaggan.





torsdag 3 mars 2011

Oroande trend bland oppositionspartier i södra Afrika

av TOR BILLGREN

För några veckor sedan kom nyheten att Inkatha Freedom Party i Sydafrika splittras. Det är därmed det tredje oppositionspartiet i södra Afrika som rämnar på bara två månader. I december förra året var det Sydafrikas Congress of the People (Cope) som drabbades. Och i början av januari en av fraktionerna i Zimbabwes Movement for Democratic Change (MDC).

Det är utomordentligt allvarligt att länder med så dominerande regeringspartier som i Zimbabwe med Zanu-PF och Sydafrika med ANC, har så impulsiv opposition.

De nu sargade partierna har mycket olika historier. Äldst är Inkatha Freedom Party, IFP, som startades av den sydafrikanske politikern Mangosuthu Buthelezi som befrielserörelse 1975. Vid senaste valet 2009 blev IFP det tredje största oppositionspartiet med 4,5% av rösterna.

Spänningarna i IFP började för några år sedan med att främst yngre partimedlemmar ville se en förnyelse inom partiet, som fortfarande leds av den åldrade prins Buthelezi. De lyfte fram partiveteranen Zanele Magwaza-Msibi som partiets hopp, vilket irriterade Butehelzi, som hade en annan kandidat i åtanke som sin efterträdare. En segdragen process inleddes, vilken slutade med att Magwaza-Msibi såg sig som persona non grata. I slutet av januari lämnade hon IFP och startade ett eget – National Freedom Party – NFP. Och det har börjat bra. De senaste veckorna har flera IFP-representanter hoppat av och anslutit sig till Magwaza-Msibis parti. Men i värsta fall riskerar både IFP och NFP att rinna ut i sanden.


IFP-ledaren Mangosutho Buthelezi och Zanele Magwaza-Msibi,
som var nationell ordförande för partiet fram till slutet av januari.

En av orsakerna till att det blev så infekterat av att Magwaza-Msibi utmanade Buthelezi, ligger i den afrikanska principen om att alltid respektera sina äldre. Det är förstås inget fel med det, men det riskerar också att hämma utveckling. Särskilt om en yngre person med utbildning – något som är ovanligare bland de äldre – de facto är lämpligare som ledare. I fallet med IFP kompliceras det ytterligare av att Buthelezi är en kunglighet och något av en ikon.

I de två andra partierna beror splittringarna mindre på stolthet, och mer ren och skär makthunger. I fallet med Congress of the People är det inte så konstigt, eftersom partiet bildades just av makthunger. Grundarna var ett antal ANC-höjdare, som när Thabo Mbeki förlorade posten som ledare för ANC 2007 insåg att de kommit till vägs ände i hierarkin. Enda sättet att hålla sig kvar i toppen var att bilda ett eget parti. Och de gjorde ett rekordval 2009 med hela 7,4 procent, bara 120 dagar efter att det hade bildats. Men sedan dess har det mest kommit skandalnyheter från partiet.


Mbhazima Shilowa och Musioa Lekota när de kunde hålla sams. Båda lämnade politiska toppjobb för att satsa på Cope. Shilowa var premiärminister för Gautengprovinsen och Lekota försvarsminister i ANC-regeringen.

Den stora smällen kom i december förra året när Cope skulle hålla en konferens för att välja sitt ledarskap. Polisen fick sätta in gummikulor och tårgas för att skingra de båda ledarkandidaternas supportrar. Efter det har partiuttalandena varit rena farsen, där båda kandidaterna betraktar sig vara partiets rättmätiga ledare.

Och det som har hänt med MDC i Zimbabwe är likartat. Observera att fejden inte äger rum inom den fraktion av MDC som leds av Morgan Tsvangirai, som är den man vanligen avser när man talar om partiet. Utan det är den mindre, ”intellektuella” fraktionen, som bildades 2005 med Arthur Mutambara i spetsen, som krisar. Precis som med Cope, är det de båda grundarna som inte kan komma överens om vem som ska vara chef. Det senaste är att Mutambara fått sparken som partiledare, samtidigt som han vägrar lämna sin post som vice premiärminister i maktdelningsregeringen. Medierna har spekulerat att ledarskapsstriden kan leda till ytterligare en splittring av MDC.


Arthur Mutambara och Welchman Ncube. Ncube tog nyligen över ledarposten för den "intellektuella" fraktionen av MDC. Mutambara sitter dock kvar som vice premiärminister i maktdelningsregeringen i Zimbabwe. (Tsvangirais fraktion brukar kallas den "fackliga")

Nu finns det som tur är andra oppositionsalternativ i de här länderna. Demokratiska Alliansen i Sydafrika stärker sitt grepp allt mer och börjar bli ett riktigt problem för ANC. Förra valet fick de 16,7 procent. Och i Zimbabwe är Tsvangirais fraktion av MDC en betydande kraft att räkna med.

Men det är ändå en oroande trend att partier som fått förtroende av väljarna för att vara blåslampor i ändan på regeringarna, istället faller sönder i obetydliga skärvor, på grund internt käbbel. Tänk om styrkan i att vara en enad och stark opposition hade varit viktigare än prestigen och makten hos de enskilda ledarna?

Men tyvärr är det ofta så i afrikansk politik – det är personer – The Big Man som står i centrum – inte idéer och ideologi.

Det som händer med Cope och MDC-fraktionen är bara tragiskt och upprörande. Men det finns viss anledning att vara optimistisk över utvecklingen med IFP och NFP i Sydafrika. Utbrytaren Zanele Magwaza-Msibi är visserligen en Big Woman, men hon är också en omvittnat skicklig administratör och god ledare. Om hon lyckas avstå från att bygga upp en kult kring sin person och istället fokusera på idéer och verklig politik, kan konflikterna och splittringen vara början på något nytt – och förhoppningsvis stort. Hon har gott om tid på sig att bygga upp ett väljarunderlag till parlamentsvalet 2014. Men redan vid kommunvalen senare i år kommer vi att få en indikation om hur det kan gå.


Sänt i OBS i P1 den 2 mars 2011

onsdag 2 mars 2011

Storbråk i regeringen

av TOR BILLGREN

Sydafrikas tyngste minister Trevor Manuel kritiserade igår Jacob Zumas nytillträdde talesperson Jimmy Manyi i mycket hårda ordalag. "I want to put it to you that your behaviour is of the worst-order racist", skriver han bland annat i ett öppet brev.

Kritiken kommer efter ett uttalande som Manyi gjorde i egenskap av ordförande för Black Management Forum, om att det finns "för många färgade i Västra Kap-provinsen". Repliken fälldes i en debatt förra året, om ett lagförslag om kvotering i arbetslivet, Employment Equity Act.

Manyi har bett om ursäkt för uttalandet, men det hindrade alltså inte Manuel från att dundra igår.

Trevor Manuel har suttit i regeringen sedan 1996, först som finansminister och sedan 2009 som minister för departementet för nationell planering.

Det är för övrigt det andra bråket kring uttalanden om den s.k. färgade befolkningsgruppen på kort tid. I veckan orsakade den här krönikan av Kuli Roberts stor upprördhet för sin störtflod av klichéer om färgade kvinnor. Texten är knappast ont menad, utan försöker väl snarare ha någon typ av glimt i ögat. Men av naturliga skäl är detta en riskabel genre i Sydafrika. Potentialen för magplask är mycket hög.

Samtidigt måste reflektera över gränser och sammanhang. Vad är rasistiskt raljerande och vad är humoristisk självdistans? Vilken betydelse har avsändarens etnicitet - och inte minst kön och status? Hade en färgad komiker kommit undan med liknande reflektioner på en stand up-scen?

Kaddafi ett fall för Ribbing

av TOR BILLGREN

Det regnade i Pretoria den 9 maj 2009, när Jacob Zuma skulle sväras in som det demokratiska Sydafrikas fjärde president. Men vädret lade inte sordin på pampigheterna. En och en kom statscheferna och dignitärerna gående på röda mattan och hälsades officiellt välkomna i högtalarna. Men detta var inte nog för Muammar Kadaffi. Han krävde att hedras TVÅ gånger under ceremonin. Först när han gjorde entré och sedan en extra gång när alla slagit sig ned.


Kadaffi i sin fina Michael Jackson-outfit.

Jag hade bra gärna velat höra hur snacket går när en så absurd begäran behandlas. Finns det över huvudet taget på kartan att utbrista ”Nä du, Kadaffi. Om du ska ha två hälsningar vill alla andra också ha det.” Eller rycker man flegmatiskt på axlarna och hoppas att ingen ska märka att en av ungarna får en extra karamell?

Det finns stunder då jag undrar om det verkligen är hot om våld som är lösningen på internationella kriser. När det gäller bråkmakare med så sjuk självsyn som Libyens ledare, tror jag att en person som Magdalena Ribbing hade kommit betydligt längre än Ban Ki-moon och Barack Obama.


Publicerad i Sydsvenskan den 2 mars 2011