måndag 31 augusti 2009

Nu har bussarna börjat rulla

av TOR BILLGREN

En av Sydafrikas största utmaningar inför Fotbolls-VM 2010 är transportfrågan. Landets kollektivtrafik har länge legat i händerna på den stormiga taxiindustrin. De olika bolagen har periodvis fört veritabla krig om territorier och rutter, och de överfulla minibussarna är ofta inblandade i olyckor. Dessutom kör de inte efter mörkrets inbrott. En av anledningarna till att det var så många tomma säten under Confederations Cup tidigare i sommar, var just att supportrarna helt enkelt inte lyckades ta sig till matcherna i tid på grund av strul med taxibilarna.

För att klara transporterna under Fotbolls-VM har myndigheterna länge velat införa ett mer uppstyrt buss-system - Bus Rapid Transport (BRT), något som delar av taxiindustrin motsatt sig våldsamt med strejker, rättegångar och våldsamma aktioner.

Nu har emellertid bussarna äntligen börjat rulla, skriver Mail & Guardian. Igår gick den första bussen mellan Johannesburg och Soweto under pompa och ståt. Taxioperatörerna träffas idag för att diskutera hur de ska gå vidare.

Bakgrund: Bussar på villovägar

torsdag 27 augusti 2009

Congratulations Shenge, Mntwana, Umhloli, Doctor...

av TOR BILLGREN



Idag fyller en av Sydafrikas främste politiska ledare, Mangosuthu Buthelezi 81 år. 1975 bildade han Inkatha, som blev en av de viktigaste krafterna i kampen mot apartheid. Buthelezi ingjöt självförtroende och stolthet i den hunsade svarta majoriteten och hans tal och möten drog tiotusentals åhörare. Han reste kors och tvärs runt jorden och argumenterade för de diskriminerade folkgruppernas sak inför statschefer, politiker och opinionsbildare.

1979 uppstod en bitter tvist med ANC. Inkatha inte ville stödja deras väpnade kamp och motsatte sig sanktionspolitiken, eftersom Buthelezi ansåg att den fördärvade ekonomin. Och vad skulle det finnas för de svarta att bygga på om ekonomin låg i ruiner? För ANC, som var (och är) en revolutionär organisation, var detta med ekonomin inte lika viktigt, eftersom deras kamp lika mycket riktades mot kapitalismen, som mot rasismen. Buthelezi varnade tidigt för ANC:s strävan efter enpartistat, något som idag mer eller mindre är en realitet.

Buthelezi bär många titlar. Shenge är hans titel i egenskap av överhuvud för Butheleziklanen. Umhloli för sitt ledarskap i Inkatha Freedom Party och Doctor för sina många hedersdoktorat. Mntwana betyder prins och används av alla ättlingar till zulukungar (han är dotterson till kung Dinuzulu och morbror till den nuvarande kungen Goodwill). Undunankulu weSizwe samaZulu är hans titel i egenskap av traditionell ledare för Zulunationen och kungens premiärminister. Han är parlamentsledamot och var inrikesminister i Mandelas regering. Och så är han världsrekordhållare i konsten att hålla långa tal. 1993 talade han i 18 dagar inför den lagstiftande församlingen i provinsen KwaZulu.

onsdag 26 augusti 2009

Om Zuma-skräcken

av TOR BILLGREN

Så har Jacob Gedleyihlekisa Zuma varit Sydafrikas president i mer än en månad och hittills har allt gått bra. Som en av de mest erfarna förhandlarna och politiska ledarna i landet har han oddsen på sin sida. Det faktum att han samtidigt är en av de mest erfarna kämparna från kampen mot apartheid ligger honom däremot i fatet. Det är nämligen just övergången från väpnad frihetskamp till demokratiskt politiskt arbete som har fört med sig de största svårigheterna för Afrikas stater efter kolonialismens mörka dagar. Och det är även däri de alldeles för många demokratiska misslyckandena ligger. Frihetskamp fordrar smutsiga metoder och man blir inte av med skiten från nävarna bara för att man byter ut AK47:an och baskern mot reservoarpennan och Gucci-kostymen. Det är väldigt lätt att råka kladda vapenfett på sidenslipsen.

När man pratar om Zuma med vita sydafrikaner är det dock inte sakpolitiken eller hans faktiska historia som ligger bakom deras obligatoriska skepsis, utan en mer subliminal oro. Och jag tror Anthony Butler sätter fingret på vad det handlar om i sin biografi över ANC-veteranen Cyril Ramaphosa (Jacana Media, 2008). Han beskriver de ledande ANC-företrädarna efter apartheid som en ”procession av helgon”. Mjuka teddybjörnar med höga ideal och ull på huvudet. Oliver Tambo, Nelson Mandela, Walter Sisulu, Thabo Mbeki – alla med hjärtskärande uppsyner och trygga morfarsleenden.

Och så kommer Jacob Zuma stormande, understödd av massorna i kåkstäderna och gaphalsarna i ANC Youth League. Han har rakat huvud och utstående tänder. Han har arton barn med ett halvdussin kvinnor och en handstil som en sjuåring. Han har inte ens examen från något europeiskt universitet, utan är – ve och fasa – en man med genuint mandat från landets majoritetsbefolkning.

Publicerad i Arena den 24 augusti 2009

tisdag 25 augusti 2009

Om Zuma-skräcken i Arena

Jag skriver om Zuma-skräcken i nya numret av Arena. Publicerar texten här när jag hittar den (glömde den nog i Afrika).

lördag 22 augusti 2009

Sydafrika stöttar Semenya

av TOR BILLGREN

Referat


Mokgadi ”Caster” Semenya, draperad i Sydafrikas flagga efter segern på 800 meter.

Istället för att glädjas över sina framgångar under Friidrotts-VM i Berlin, tvingas medeldistanslöparen Mokgadi ”Caster” Semenya tackla det mediedrev som ifrågasätter hennes kön.

Det är hennes mörka röst, muskler och framstående resultat som fått The International Amateur Athletic Federation (IAAF) att beordra en könsundersökning av den 18-åriga idrottaren. I fredags bad organsiationen dock om ursäkt för sin indiskreta hantering av ärendet, som i hög grad bidragit till drevets intensitet.

Men i Sydafrika får medeldistansstjärnan brett stöd. Julius Malema, den bullrige ordföranden för ANC:s ungdomsförbund kallar henne ”South Africa’s Golden Girl” och säger att hon ”borde hyllas av alla sydafrikaner, trots IAAF:s försök att förödmjuka henne”. Maratonveteranen Zithulele Sinqe hör också till hennes försvarare. Hans dotter delar rum med Semenya vid universitet i Pretoria där de båda läser idrottsvetenskap.
– Det som händer är mycket traumatiskt för henne. Jag vet att hon är en kvinna. Hon delar inte bara rum med min dotter – de tränar och duschar tillsammans också, säger Sinqe till Mail & Guardian.
– Om de tror att frågan om hennes kön kommer att distrahera henne från att göra sitt jobb får de tänka igen, för hon är van vid att folk tvivlar på att hon är att hon är en kvinna. Ibland stoppas hon till och med vid offentliga toaletter och uppmanas att använda männens. Det är skamligt.
– Det är viktig att vi får henne att känna sig älskad och uppskattad när hon återvänder, som en riktig hjälte.

Fallet med Semenya väcker minnen från 80-talet och en liknande affär. Då var det den löparen Maria Mutola från Mocambique som blev ifrågasatt att europeiska medier – något som hon fick leva med under resten av sin karriär. Även hon var 800-meterslöpare, men övergick sedan till fotboll.

Det sydafrikanska stödet för Semenya är dock inte totalt. Liesl Björn Theron från organisationen Gender DynamiX har under veckan slagit larm om raljanta och ärekränkande spekulationer i radio och tidningar, något som riskerar att få våldsamma konsekvenser:
– Förra året förlorade vi en sydafrikansk sportstjärna efter att hon utsatts för hatbrott på grund av att hon överskred könsgränserna. Det var fotbollsspelaren Eudy Simelane från Banyana som mördades i sitt township eftersom hon utmanade stereotypa könsroller. Sätter nu vår egen media försätter vår hjältes liv i spel när hon nu skall återvända som guldmedaljör?
– Istället för att vara stolta över vår hjälte så startar media och allmänhet en häxjakt i försöken att definiera Semenyas kön. Dj's och radiostationer dissekerar Semenyas person till den grad att hennes resultat reduceras till könsdelar.

Även i SvD.

onsdag 19 augusti 2009

Zuma allt populärare

av TOR BILLGREN



I måndags markerades Jacob Zumas första hundra dagar som president i Sydafrika. Och hans popularitet ökar. I november 2008 trodde 36% av de tillfrågade att han skulle bli en bra president. I februari hade andelen ökat till 40%, och i samband med valet i april låg siffran på 52%. Den senaste mätningen gjordes i juni, det vill säga några månader in i hans presidentskap, och visar att 57% av Sydafrikanerna anser att han är en kompetent president. Undersökningarna har gjorts av TNS Research Studies och redovisas i Cape Times.

I samband med hundradagarsstrecket fick han beröm av oppositionen för att sin tillgänglighet, till skillnad från Thabo Mbeki, som var mer isolerad och sluten i sin ledarstil. Den skarpaste kritiken hittills handlar om hans förfarande vid nomineringen av Sandile Ngcobo till ny ordförande för författningsdomstolen. Detta skedde utan samråd med partierna i parlamentet, något som konstitutionen ställer tydliga krav på.

Helen Zille, ordförande för Democratic Alliance (DA) och premiärminister för Västra Kap-provinsen, formulerar i en kommentar i samband med de hundra dagarna även skarp kritik mot ANC:s tendenser att centralisera makten på bekostnad av provinserna. Hon oroar sig även över den starka viljan hos den styrande alliansens vänsterflygel att nationalisera landets gruvindustri, och att Zuma inte tillrättavisar dessa förespråkare tillräckligt skarpt. Bland dem finns Julius Malema (ordförande för ANC Youth Leauge) och Blade Nzimande (minister för högre utbildning och generalsekreterare för kommunistpartiet, SACP).
- Sydafrika behöver en president som är beredd att göra sig några fiender för att göra det som är rätt, säger hon.


Jacob Zuma framför SACP:s flagga. Kommunistpartiet ingår tillsammans med den fackliga organisationen COSATU i den trebenta allians som styr Sydafrika.

måndag 17 augusti 2009

Kan Zimbabwe bli ett nytt Rwanda?

av TOR BILLGREN



Det finns oroande likheter mellan det nuvarande läget i Zimbabwe och situationen i Rwanda precis före folkmordet 1994. Det skriver journalisten och Soapboxredaktören Alex MatthewsPoliticsweb.

I Rwanda skrev den "åldrande och despotiska presidenten" i början av 90-talet under ett "avtal om maktdelning med oppositionen och skapade en koalitionsregering som snabbt skulle leda fram till en ny konstitution och val." Precis samma förhållande råder i Zimbamwe just nu. Robert Mugabes Zanu-PF har delat på makten med Movement for Democratic Change (MDC), men det finns inget som tyder på att Zanu-PF ser maktdelningen som en permanent lösning – snarare ett "farthinder", som Matthews skriver. MDC-anhängare traksseras fortfarande av myndigheterna och kastas i fängelse på vansinniga grunder.

En annan oroande omständighet är att det de senaste åren har byggts upp en enorm vapenarsenal i landet – precis som i Rwanda, där mängder av franska vapen landade i Kigali i början av 90-talet. I april 2008 upptäcktes en stor last av kinesiska vapen i Luanda, Angola, som visade sig vara på väg till Zimbabwes huvudstad Harare. I augusti samma år flögs ytterligare 53 ton ammunition till Harare från Demokratiska Republiken Kongo. Det har även avslöjats att sydafrikanska regeringen försöker få tillstånd att exportera vapen till grannlandet.

Vidare rapporterade parlamentsledamöterna Wilmot James och Kenneth Mubu (Democratic Alliance) tidigare i månaden om "ökande paramilitär aktivitet på landsbygden".

Mugabe kontrollerar ett paramilitärt maskineri bestående av soldater, huliganer, så kallade krigsveteraner och Zanu-funktionärer. De är the hit squads. Polisen samarbetar också. (Politicsweb den 6 augusti 2009)

Det ryktas också att Mugabe för samtal med Venezuela, Cuba och Nordkorea om att bygga upp en penningreserv inför folkomröstningen och implementeringen av maktdelningsavtalet.

Paramilitär aktivitet, uppbyggnad av vapenlager och reserver – vad är det egentligen som förbereds i Zimbabwe? Vi kan inte ignorera varningssignalerna, avslutar Matthews.

söndag 16 augusti 2009

Homosexualitet i Sydafrika

av TOR BILLGREN

På min Antigayretorikblogg, har jag skrivit några ord om homosexualitet i Sydafrika.

lördag 15 augusti 2009

Should I stay or should I go - now in English

av TOR BILLGREN

Upptäckte just att någon har översatt min artikel om segregeringen och brottsligheten i Sydafrika till engelska. Artikeln publicerades i Aftonbladet den 31 juli, men läs hellre min ursprungliga version, som är lite fylligare. Översättningen ligger på bloggen Book SA. Jag tar mig friheten att klistra in den här, och lägger till några detaljer och nyanser som den okände översättaren har förbisett (markeras med klamrar).

Should I Stay or Should I Go?

a translation of Tor Billgren’s original article

During the past year I have advertised two flats for subletting, one in Malmö and one in Stellenbosch, South Africa. There are two big differences in how the answers are formulated in the respective countries. The first one is that ninety per cent of those who responded to the South African advertisement were desperately wondering if the flat is available during the soccer World Cup next year. The other is that the usual adjectives “smoke-free“ and “well-mannered” were complemented with the word “white”.

That an almost total segregation prevails in South Africa, fifteen years after the first democratic election and fifteen years into ANC rule, is of course not new: it is the first thing that strikes one upon arrival. The main reason is the enormous lack of education among the coloured and black populations – something that is not just a backlash from the worthless “Bantu education” of the apartheid days, but also a result of 300 years of racist rule by the Dutch and British. From that perspective, it is naïve to have big expectations after only fifteen years political reform work.

The complexity of South African society makes the need to analyse the state of the country a substantial one. One of the latest additions to the constant stream of books which try to evaluate the situation is Ways of Staying by journalist Kevin Bloom, which above all focuses on crime – an inescapable consequence of a segregated society.

“We like to say that it is about class,” he exclaims in the book, “but we are still completely obsessed by race”.

The spark that led to the book was a brutal robbery and murder of his cousin and their friend in 2006. From this he unwinds through some of the past few years’ violent events, among others the murder of historian David Rattray, and the xenophobic wave of violence which went through the black shantytowns in May last year. Around 70 citizens from Zimbabwe, Mozambique, and elsewhere were lynched by furious masses who wanted to drive out the foreigners who took jobs from honest South Africans – and furthermore demanded lower wages.

Bloom describes a South Africa where those who can afford it isolate themselves in gated suburbs and are protected by security companies who resemble private armies of veterans from the civil war in Angola. He gets under the skin of those he interviews by being observant of the subtle details – the glances, formulations, and slips of the tongue. It is a very successful method, since it is not the grand statements which count in the end, but the de facto actions. He notes how a female member of the ANC-elite hides her Louis Vuitton bag in a neutral bag when she is out in public. He describes how the grips tighten around the weapons of the beefy guards in the extravagant Johannesburg suburb of Glenhazel when they see a run-down Toyota with black passengers. And how he himself exchanges his car, from a luxurious Alfa Romeo to a more anonymous Golf, to avoid unnecessary attention.

The aim of the book is to try to find the answer to the question which Bloom and an increasing number of well-educated, mostly white South Africans ask themselves: Should I stay or should I go?

Many come to the conclusion that the situation is untenable and emigrate, thereby adding to the loss of competence which causes the country’s big problem, not least within healthcare. Bloom interviews “South Africa’s [last] liver expert” as he is about to move to England, after the family is attacked in their home and the daughter is raped. It is hard to protest against their decision. At the same time you have to ask yourself why they think they would be immune to crime in England.

There are many who have had enough. Andre Brink, the author who published his memoirs in the spring, A Fork in the Road, has admittedly stayed, but the last chapter is an exasperated confrontation with the country’s development since 1994. “South Africa is in trouble. And the old problems between black and white are still the source of it,” he writes, disappointed about how the ANC has squandered its years in power. The final straw was when his daughter was robbed some years ago and became one of the 127 000 cases of robbery each year. Rapes are at about 52 000, murders are at 19 000; that is 50 a day.

While the figures do not lie, the conversation concerning criminality in South Africa is very special. To sit around the dinner table with South Africans reminds me of the Monty Python sketch where a group of men are trying to out-do each other in how terrible their childhoods were. Kevin Bloom writes about a similar situation in Ways of Staying. He is in a car with colleagues who, to make the time pass by taking it in turns to recite the newspapers’ murder stories, “your turn…” [And] in Stranger Shores (2002) the Nobel Prize winner, J. M. Coetzee speaks of the circulation of horror stories as the driving force behind the white paranoia. One cultivates each others’ fears, which in turn breeds more violence.

During a seminar about crime and identity at [Cape Town Book Fair] last month, with among others Kevin Bloom and Andre Brink, the journalist Max du Preez made fun of these fears and the image which is so common among white South Africans – that they are chosen victims, that “Africa doesn’t love them anymore”. He looked at his watch in an artistic pause and continued: “What do the four women who have been raped [in the townships] in the past five minutes say? That Africa doesn’t love them?”

The bitter reality is that the black and coloured are the main victims. The crimes take place in the shantytowns – not in the affluent suburbs. Obviously, that does not make the problem any less serious. But it should put the fear into more reasonable proportions.

However difficult it can be in South Africa today, it is not worse than during apartheid. Work of reparation has only just begun and much has gone well. There are dark clouds and negative tendencies, but the pros outweigh the cons. Kevin Bloom also decides to stay in the country. It is only on location that you can make change. Maybe the most important work is to liberate yourself and your surroundings from the obsession by race, which he speaks of in his book. Segregation begins in the mind and is reinforced in every choice of words – like the national program, “BLACK Economic Empowerment”. It is reinforced ever time you cast a suspicious glance, every time you give a black parking attendant pennies for tips while a white waiter gets notes. [And every time someone emphazises their skin colour as a merit in an application.]

Then and now på Malmö Museer

av TOR BILLGREN


George Hallett: Barnet får sitt namn (1996)

Att det dokumentära fotot är en stark genre i Sydafrika, framgår tydligt av utställningen ”Then and now”, som ingår i Malmö Museers årslånga Sydafrikasatsning. Åtta av landets främsta fotografer har samlat bilder från tiden före och efter 1994, och presenterar dem parvis – då och nu.

Och det är inte bara det absurda apartheidsystemet som blottläggs, utan även samtidens tillkortakommanden. Mest fastnar jag dock för bilderna som skildrar Sydafrika som ett land vilket som helst – som rycker på axlarna åt sin mörka historia. Som George Halletts bild från 1996, där en familj har tagit sig upp på Signal Hill i Kapstaden för att hålla en namngivningsceremoni. Med hjälp av en filt skapar de ett intimt, andligt rum för sin högtid, nedanför kokar den enastående staden.


Publicedrad i Sydsvenskan den 15 augusti 2009

söndag 9 augusti 2009

Inför Fotbolls-VM 2010

av TOR BILLGREN


Green Point, Kapstanden, som den kommer att se ut när den är klar.

Den 11 juni 2010 är det avspark för de två första matcherna i fotbolls-VM i Sydafrika. Den ena på Soccer City i Johannesburg och den andra på Green Point-stadion i Kapstaden, som just nu håller på att färdigställas. Det är Sydafrikas största och viktigaste internationella åtagande hittills, och första gången turneringen arrangeras på den afrikanska kontinenten.

Här nedan ligger länkar till de texter som jag hittills har skrivit om landets uppladdning och utmaningar inför det enorma arrangemanget. De samlas även i menyraden till höger.

Bussar på villovägar.
Sydafrika saknar strängt taget kollektivtrafik. En av anledningarna till att så många säten stod tomma under Confederations Cup tidigare i sommar var att supportrarna helt enkelt inte lyckades att ta sig till matcherna. Transportfrågan är komplicerad och infekterad, och ringar in flera av landets mest känsliga och akuta problem.

Vuvuzelan och fotbollen.
Om den sydafrikanska fotbollens mest älskade och hatade ljud.

Confederations Cup nödvändigt genrep.
Det gäller att skapa en positiv – och framför allt säker – bild av Sydafrika inför och under VM. Mycket står på spel, såväl PR-mässigt som ekonomiskt. Allt måste klaffa. Inför Confederations Cup visade det sig dock att arrangörerna försummat flera viktiga detaljer, bland annat säkerheten. Bara några veckor före avspark drog sig svenska Securitas ur förhandlingarna...

Internet stort problem inför VM.
Internet i Sydafrika är löjligt dyrt och störigt långsamt. Det befintliga nätet kommer inte på långa vägar att kunna klara den belastning som ett världsevenemang av VM:s kaliber för med sig. Men när kommer de nya kablarna?

lördag 8 augusti 2009

Homosexualitet som hot mot kollektivismen

av TOR BILLGREN

När det nummer av tidskriften Tel Quel skulle komma ut, där författaren Abdellah Taïa (född 1973) berättade om sin homosexualitet, stängde han sig i ett hotellrum i Tanger och barrikaderade dörren med bord och stolar. Det var för några år sedan, och idag är han mer bekväm i rollen som en av de få öppet homosexuella författarna i Marocko.

Det är inga lättköpta skildringar av homosexualitet han ger. I den nu aktuella boken ”Salvation Army” beskriver han förbjuden kärlek till storebrodern och poesin i tillfälliga sexuella kontakter – långt från de tillrättalagda och avsexualiserade homoskildringar som serverats i filmer som ”Patrik 1,5” och ”Milk” de senaste åren. Men Abdellah Taïa har märkt att det inte är själva bögeriet som är problemet för hans konservativa landsmän, berättar han i en intervju på sajten al-bab.com. Utan det faktum att homosexualitet är ett fenomen som saknar regler – en zon i samhället där det råder individuell frihet – däri ligger det verkliga hotet för det kollektivistiska samhället.


Publicerad i Sydsvenskan den 24 juni

onsdag 5 augusti 2009

Bussar på villovägar

av TOR BILLGREN

De norska backpacker-tjejerna trodde inte sina öron när vi förklarade att det inte skulle gå att ta sig de fem milen från Stellenbosch till Kapstaden mitt i natten, och att de alltså inte skulle kunna fortsätta festandet i metropolen.
– Tuller dere med oss?
Nej, vi drev inte med dem. Och så ägnade de resten av utekvällen åt att sura och klaga över det här förbannade jävla landet...

Och visst, kollektivtrafiken ÄR ett problem i Sydafrika. Här i Västra Kap-provinsen anses tågen vara osäkra och går dessutom inte på kvällar och nätter. Busslinjerna är ytterst få. Istället sköts persontransporterna av så kallade ”african taxis”, det vill säga små minibussar som inte kör på tidtabell, utan när bilen är (över)full. Men de slutar också att köra tidigt, redan vid sex-sju. Därefter är man beroende av privatchaufför eller egen bil.

Denna avsaknad av en smidig och tillförlitlig kollektivtrafik är inte bara ett miljöproblem, utan också en logistisk knut som måste lösas i god tid före Fotbolls-VM nästa år. Därför håller myndigheterna på att utveckla ett mer uppstyrt buss-system (”Bus Rapid Transit”, BRT). Inte oväntat känner sig taxiindustrin hotade av detta, och under året har de protesterat livligt mot planerna, trots idel försäkringar om att taxi- och buss-systemen kommer att kunna fungera parallellt.



Taxiindustrins rykte svärtas ner av ett fåtal mycket högljudda branschorganisationer som närmast använder sig av gangstermetoder för att sätta käppar i hjulen för bussarna och eliminera konkurrensen. De har saboterat presskonferenser, strejkat och agerat hotfullt mot dem som driver bussprojektet. De spärrar av vägarna och kastar stenar mot fordon från konkurrerande bolag. I våras skottskadades en busschaufför i Johannesburg under oroligheter i samband med en strejk. De hotade även att ställa till med kaos på valdagen den 22 april, något som tack och lov inte infriades. Och de som drabbas hårdast av tumultet är förstås de fattiga, som är beroende av de billiga transporterna. Taxitrafiken är pulsådern in och ut ur kåkstäderna.

Man får inte bagatellisera taxioperatörernas desperation. Med en arbetslöshet på 23 procent är det självklart att de reagerar mot planer som de fruktar kan äventyra arbetstillfällen. Samtidigt som det finns gott om skumma element i branschen, är det en viktig näring som främst gynnar de förfördelade samhällsgrupperna. Den ägs och drivs huvudsakligen av svarta entreprenörer, något som det är oerhört ont om i landet och som det är viktigt att slå vakt om.

Men läget är låst. Många taxiorganisationer vägrar att ens diskutera bussfrågan och framtiden med myndigheterna – och klockan tickar: om elva månader och fem dagar börjar Fotbolls-VM. Och de nya bussarna är inte ens i närheten av att börja rulla.

Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 7 juli 2009