De norska backpacker-tjejerna trodde inte sina öron när vi förklarade att det inte skulle gå att ta sig de fem milen från Stellenbosch till Kapstaden mitt i natten, och att de alltså inte skulle kunna fortsätta festandet i metropolen.
– Tuller dere med oss?
Nej, vi drev inte med dem. Och så ägnade de resten av utekvällen åt att sura och klaga över det här förbannade jävla landet...
Och visst, kollektivtrafiken ÄR ett problem i Sydafrika. Här i Västra Kap-provinsen anses tågen vara osäkra och går dessutom inte på kvällar och nätter. Busslinjerna är ytterst få. Istället sköts persontransporterna av så kallade ”african taxis”, det vill säga små minibussar som inte kör på tidtabell, utan när bilen är (över)full. Men de slutar också att köra tidigt, redan vid sex-sju. Därefter är man beroende av privatchaufför eller egen bil.
Denna avsaknad av en smidig och tillförlitlig kollektivtrafik är inte bara ett miljöproblem, utan också en logistisk knut som måste lösas i god tid före Fotbolls-VM nästa år. Därför håller myndigheterna på att utveckla ett mer uppstyrt buss-system (”Bus Rapid Transit”, BRT). Inte oväntat känner sig taxiindustrin hotade av detta, och under året har de protesterat livligt mot planerna, trots idel försäkringar om att taxi- och buss-systemen kommer att kunna fungera parallellt.
Taxiindustrins rykte svärtas ner av ett fåtal mycket högljudda branschorganisationer som närmast använder sig av gangstermetoder för att sätta käppar i hjulen för bussarna och eliminera konkurrensen. De har saboterat presskonferenser, strejkat och agerat hotfullt mot dem som driver bussprojektet. De spärrar av vägarna och kastar stenar mot fordon från konkurrerande bolag. I våras skottskadades en busschaufför i Johannesburg under oroligheter i samband med en strejk. De hotade även att ställa till med kaos på valdagen den 22 april, något som tack och lov inte infriades. Och de som drabbas hårdast av tumultet är förstås de fattiga, som är beroende av de billiga transporterna. Taxitrafiken är pulsådern in och ut ur kåkstäderna.
Man får inte bagatellisera taxioperatörernas desperation. Med en arbetslöshet på 23 procent är det självklart att de reagerar mot planer som de fruktar kan äventyra arbetstillfällen. Samtidigt som det finns gott om skumma element i branschen, är det en viktig näring som främst gynnar de förfördelade samhällsgrupperna. Den ägs och drivs huvudsakligen av svarta entreprenörer, något som det är oerhört ont om i landet och som det är viktigt att slå vakt om.
Men läget är låst. Många taxiorganisationer vägrar att ens diskutera bussfrågan och framtiden med myndigheterna – och klockan tickar: om elva månader och fem dagar börjar Fotbolls-VM. Och de nya bussarna är inte ens i närheten av att börja rulla.
– Tuller dere med oss?
Nej, vi drev inte med dem. Och så ägnade de resten av utekvällen åt att sura och klaga över det här förbannade jävla landet...
Och visst, kollektivtrafiken ÄR ett problem i Sydafrika. Här i Västra Kap-provinsen anses tågen vara osäkra och går dessutom inte på kvällar och nätter. Busslinjerna är ytterst få. Istället sköts persontransporterna av så kallade ”african taxis”, det vill säga små minibussar som inte kör på tidtabell, utan när bilen är (över)full. Men de slutar också att köra tidigt, redan vid sex-sju. Därefter är man beroende av privatchaufför eller egen bil.
Denna avsaknad av en smidig och tillförlitlig kollektivtrafik är inte bara ett miljöproblem, utan också en logistisk knut som måste lösas i god tid före Fotbolls-VM nästa år. Därför håller myndigheterna på att utveckla ett mer uppstyrt buss-system (”Bus Rapid Transit”, BRT). Inte oväntat känner sig taxiindustrin hotade av detta, och under året har de protesterat livligt mot planerna, trots idel försäkringar om att taxi- och buss-systemen kommer att kunna fungera parallellt.
Taxiindustrins rykte svärtas ner av ett fåtal mycket högljudda branschorganisationer som närmast använder sig av gangstermetoder för att sätta käppar i hjulen för bussarna och eliminera konkurrensen. De har saboterat presskonferenser, strejkat och agerat hotfullt mot dem som driver bussprojektet. De spärrar av vägarna och kastar stenar mot fordon från konkurrerande bolag. I våras skottskadades en busschaufför i Johannesburg under oroligheter i samband med en strejk. De hotade även att ställa till med kaos på valdagen den 22 april, något som tack och lov inte infriades. Och de som drabbas hårdast av tumultet är förstås de fattiga, som är beroende av de billiga transporterna. Taxitrafiken är pulsådern in och ut ur kåkstäderna.
Man får inte bagatellisera taxioperatörernas desperation. Med en arbetslöshet på 23 procent är det självklart att de reagerar mot planer som de fruktar kan äventyra arbetstillfällen. Samtidigt som det finns gott om skumma element i branschen, är det en viktig näring som främst gynnar de förfördelade samhällsgrupperna. Den ägs och drivs huvudsakligen av svarta entreprenörer, något som det är oerhört ont om i landet och som det är viktigt att slå vakt om.
Men läget är låst. Många taxiorganisationer vägrar att ens diskutera bussfrågan och framtiden med myndigheterna – och klockan tickar: om elva månader och fem dagar börjar Fotbolls-VM. Och de nya bussarna är inte ens i närheten av att börja rulla.
Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 7 juli 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar