torsdag 21 februari 2013

Korrumperat fack bakom Sydafrikas usla skolsystem

av TOR BILLGREN


Om du höjer ett staket från 60 cm till 75 – med hur många procent har du då justerat höjden? Fler än hälften av Sydafrikas lärare svarade 15 procent, enligt en undersökning från 2010. De utgick alltså från att skillnaden i centimeter är lika med den procentuella skillnaden

-->

Exemplet finns med i Mamphela Rampheles bok ”Conversations with my sons and daughters”, och visar att även den mest elementära matematiken, är något som majoriteten av sydafrikanska lärare inte har koll på.

Ja, en av orsakerna bakom det havererade skolsystemet, är att många av lärarna har dåliga kunskaper. Ramphele har själv en gedigen bakgrund inom akademin, så det är inte fråga om någon outsider som gnäller på hårdare krav.

Det finns 25000 statliga skolor i landet. 1.700 av dem saknar rinnande vatten. 15000 skolor saknar bibliotek.

Resultaten blir därefter. I The Economist läser jag att sju av tio sydafrikaner mellan 18-24 år saknar formella kvalifikationer. Mer än hälften av dem saknar sysselsättning.

I bakgrunden till skolkrisen ligger en djupt rotad brist på respekt för utbildning och skolor, och det finns historiska orsaker till det här.

Under apartheidtiden fick de flesta svarta barn en avsiktligt bristfällig utbildning, så kallad Bantuutbildning, som syftade till att förbereda dem för kroppsarbete och andra okvalificerade yrken, inte mer.

Sedan när kampen mot apartheid intensifierades på 80- och 90-talet, var skolstrejker en viktig strategi från ANC:s sida. Skolor blockerades eller brändes ner – allt för att skolbarnen skulle drivas ut på gatorna och delta i revolutionen istället. Bantuutbildningen och skolstrejkerna har medfört att flera generationer svarta sydafrikaner har dålig, eller ingen utbildning alls.

Men nu har det gått nitton år sedan demokratins gryning 1994.

Ändå är skolsituationen fortfarande usel. Förra året medgav ministern för grundläggande utbildning att 80% av de statliga skolorna inte håller måttet.

Förutom bristande kunskaper hos lärarna, lyfter Mamphela Ramphele i sin bok också upp en dålig arbetsmoral, något som hon klandrar det största lärarfacket SADTU för. SADTU är knutet till landets motsvarighet till LO, och därmed allianspartner till ANC.

Det är naturligtvis en känslig sak att kritisera fackligt arbete i ett land som Sydafrika, där kampen för förbättrade villkor för arbetare är så otroligt viktig. Det senaste halvårets strejker i gruv- och fruktindustrin är tydliga tecken på den akuta situationen.

Men när facket hamnar för nära makten – som i fallet med SADTU, riskerar det att leda till kravlöshet och korruption.

I genomsnitt undervisar lärarna i de statliga skolorna 3,5 timmar om dagen. En femtedel av lärarna är frånvarande på måndagar och fredagar. SADTU:s policy beträffande lärarnas närvaro i klassrummen är ganska slapp, och dom understryker att medlemmarna måste få ägna tid som egentligen är undervisningstid, åt fackligt arbete istället.

Som kontrast lyfter Ramphele fram det näst största facket NAPTOSA – som i sina policydokument fokuserar på undervisning på ett helt annat sätt.

Ja, Mamphela Ramphele är hård i sin kritik. ”Hur kan vi bara stå och se på?”, är en fråga som ofta upprepas i boken. Med sin tuffa retorik vill hon provocera fram engagemang i skolfrågan. Det är till Sydafrikas yngre generationer hon riktar sig i sin bok, och i sin nya politiska rörelse. Utbildning är en viktig fattigdomsbekämpare, och allt för mycket tid, pengar och mänskliga resurser har kastats bort sedan 1994. 

Sänt i OBS i P1 den 21 februari 2103