måndag 19 september 2011

Tidskriftskrönika – Afrikas mäktiga kvinnor

av TOR BILLGREN

”Women Power” stod det på framsidan av New Africans julinummer. Och det nu aktuella numret av The Africa Report kontrar med ”Iron Ladies”. New Africans kvinnokraft handlade om Afrikas presidenthustrur, medan The Africa Reports järnladies avser mer vanliga kvinnor med politisk, ekonomisk och kulturell makt. Tidningen lyfter fram femtio kvinnor i olika yrken som den anser särskilt bidra till att forma kontinentens framtid.

I en inledande artikel konstaterar den zimbabwiska författaren och juristen Petina Gappah att situationen för kvinnor i afrikanska länder generellt är dålig. Mellan 1999 och 2009 minskade andelen kvinnor vid högre utbildningar. Analfabetismen är fortfarande alldeles för hög – och sambandet mellan läskunnighet och hälsa är tydligt.

Petina Gappah uppmanar regeringarna i de afrikanska länderna att verkligen leva upp till de storstilade målen när det gäller kvinnors rättigheter och villkor Utan starkt institutionellt stöd kommer individernas strävan att gå förlorad.

På själva listan över kvinnor som formar kontinenten finns till exempel demokratiaktivisterna Ghizlane Benomar och Mona Seif från Marocko och Egypten. Den orädda sydafrikanska justitieombudsmannen Thuli Madonsela, som arbetar i påtaglig politisk motvind. Och Joice Mujuru, som är en av de tippade efterträdarna till president Mugabe i Zimbabwe.

Och så har vi Fatou Bensouda från Gambia, som är den näst högsta åklagaren vid Internationella brottsmålsdomstolen i Haag. Och internetpionjären Ory Okolloh från Kenya – Googles högsta representant i Afrika.

Ja, detta var bara sex. Sex av dom femtio. Femtio av femundra miljoner kvinnor i Afrika. Som alltid måste man ta den här typen av sammanställningar med en stor nypa salt. Men i tider då medierna översvämmas av rapporter om systematiska våldtäkter och katastrofala hiv-siffror bland kvinnor, skapar en sån här lista ändå en känsla av välbehövlig optimism.

Och så finns det en annan grej som The Africa Report inte tar upp explicit, men som framgår mellan raderna. Och det är att flera av kvinnorna på listan är återvändare. Många afrikanska länder har problem med brain drain, det vill säga att människor med begåvning och utbildning vänder sina hemländer ryggen för att istället göra karriär utomlands. Men det finns också exempel på en motsatt trend.

Som Petina Gappah, som skrev inledningsartikeln. Hon har lämnat sitt juristjobb i Genève och bor numera i Harare, Zimbabwe. En annan återvändare är Ngozi Okonjo-Iweala från Nigeria, som intervjuas i tidningen. Hon har nyligen övertalats att lämna sitt toppjobb på Världsbanken i Washington för att bli superfinansminister i president Goodluck Jonathans regering.

Och i senaste numret av New African hittar jag ytterligare en återvändare – Anna Tibaijuka, ekonom från Tanzania, som var den första afrikanska kvinnan att inneha en topposition inom FN, nämligen för organisationens bostadsprogram UN HABITAT. Nu har hon kommit hem till Tanzania för att ta plats i regeringen och ansvara för jord- och markfrågan – den kanske viktigaste och mest infekterade frågan i alla före detta kolonier.


Sänt i OBS i P1 den 19 september 2011


_________________________________
Fotnot

Ory Okollohs Twitter-id är @kenyanpundit

På The Africa Reports lista finns även den sydafrikanska vinmakaren Ntsiki Biyela, som jag intervjuade 2009. Den artikeln ligger här. Hennes Twitter-id är @ntsiki_biyela

Malema fälld för hate speech

av TOR BILLGREN

Förra måndagen slog en domstol i Johannesburg fast att en gammal ANC-sång innehållande orden ”Dubul’ ibhunu”, det vill säga ”döda boern” är hate speech, och därmed förbjuds. Den åtalade var ANC:s ungdomsförbundsordförande Julius Malema, som sjungit sången på politiska möten de senaste åren, något som den vita intresseorganisationen AfriForum velat sätta stopp för.

Fallet blottar Sydafrikas sämsta sidor. I ena hörnan har vi Malema och ANC: ”Sången ska tolkas metaforiskt”, säger de, ”boer representerar apartheid i sammanhanget.” I den andra står AfriForum, som vägrar erkänna historiens betydelse för dagens missförhållanden i landet: ”Sången uppmanar till folkmord”, menar de.

Två tramsargument har alltså stått emot varandra. För ingen tror på allvar att sången leder till mord. Och alla vet att Malema sjunger den bara för att provocera fram den här typen av överreaktioner.

Det är trist att se en välmenande konstitution missbrukas på det här sättet. Det behövs en renässans för Det Goda Omdömet på sina håll i Sydafrika. Hos politikerna, lobbyorganisationerna – och domstolarna.

Publicerad i Sydsvenskan den 19 september 2011

torsdag 8 september 2011

Kolonialismen och förnedringen

av TOR BILLGREN



Ett bra sätt att få en uppfattning om apartheidsystemets grymheter och galenskaper är att studera Winnie Madikizela-Mandelas levnadsöde. Hennes liv ett av de mest dokumenterade i Sydafrika, och i år är det något av ett kulturellt Winnie-år. I april hade en opera baserad på hennes liv premiär i Pretoria och senare i höst kommer en Hollywoodfilm med Oscarsbelönade Jennifer Hudson i huvudrollen. I såväl operan som filmen går utsattheten och förnedringen som röda trådar. En av karaktärerna i operan är den polismajor som torterade henne i samband med att hon hölls i tvångsisolering under mer än ett år i slutet av 60-talet.

Biografin som filmen baserad på (1.) har många brister, men är ändå läsvärd, främst på grund av de detaljerade beskrivningarna av den personliga upplevelsen av systemet. Till exempel hur polisen regelbundet utförde nattliga razzior i Winnies hem och välte upp och ner på allt – inte nödvändigtvis för att de sökte något, utan för att hon aldrig skulle känna sig trygg. Under vad som till en början verkade vara en sedvanlig nattlig räd i maj 1977 blev hon i själva verket deporterad, från sitt hem i Soweto ut på bonnvischan i innersta Oranjefristaten, där hon tvingades bo i ett ruckel i åtta år, ständigt övervakad av säkerhetspolisen.


Affisch till operan som hade premiär i april. Musik: Bongani Ndodana-Breen, libretto: Warren Wilensky och Mfundi Vundla.


Jennifer Hudson i den kommande filmen "Winnie".

Men Winne personifierar inte bara lidandet som apartheidstaten utsatte de förtryckta folken för – utan också det lidande som befrielserörelserna var ansvariga för genom det våld som var en av revolutionens motorer. Hon uttalade stöd för de så kallade necklaceavrättningarna, där misstänkta informatörer och meningsmotståndare summariskt brändes levande, och hennes hem var fristad för ett gäng huliganer som terroriserade Sowetos redan hårt prövade invånare i slutet av 80-talet. 1991 dömdes hon för att ha medverkat vid kidnappningen av en 14-årig aktivist, som sedermera mördades av hennes livvakter. Och detta är bara toppen av isberget.

Men det kan vara bedrägligt att fokusera på de stora namnen och skeendena när man försöker förstå Sydafrikas såriga förflutna. Man måste tränga bortom bilderna av studsande tårgaspatroner, polisbatonger och förkolnade lik.

Det finns nämligen ett osynligt övergrepp som kanske har präglat befolkningen djupare än det spektakulära våldet. För en av kolonialismens och apartheidsystemets främsta metoder för att hålla de koloniserade folken i schack var att skapa en känsla av mindervärde hos dem. Detta skedde genom ett system av ständigt pågående och synnerligen utstuderad förnedring: Segregering. Begränsad rörelsefrihet. Att behandla de svarta som otillräkneliga barn.

I varje skrymsle av tillvaron, bankades mindervärdet in i de "icke-vita." Det började i skolan, med den så kallade Bantuutbildningen, vars syfte var att förbereda dom för enkelt kroppsarbete. Utbildningen gick också ut på att skapa ett förakt mot den egna kulturen och historien, medan de vitas bedrifter glorifierades.

Idag vet alla att allt det här är nonsens. Att mindervärdet var påhittat. En stor lögn. Och detta är lätt att säga. Det är mycket lätt att skriva in i en lag. Men hur förändrar man resultatet av 350 års förnedring på djupet – på riktigt? Däri ligger Sydafrikas – och hela den före detta koloniserade världens största och viktigaste utmaning.

Sänt i P1-programmet Kosmo, tema: förnedring, den 3 september 2011

_________________________________
(1.) Anné Marie du Preez Bezdrob: "Winnie Mandela. A life"