Ntsiki Biyela kontrollerar sockerhalten i sina Shirazdruvor.
– Skörden, februari till april, är den mest hektiska perioden på året, säger Nontsikelelo "Ntski" Biyela. Ibland måste man börja klockan tre på morgonen för att hinna med allt. Men den mest fascinerande tiden är september-november, när vinmusten har legat på fat några månader och det är dags att blanda de olika druvsorterna. Det är då man visar sin personlighet som vinmakare. Det är då man sätter sin signatur på vinet.
Ntisiki Bieyla är Sydafrikas första kvinnliga svarta vinmakare. Hon slutförde sin utbildning 2004 och jobbar idag på den lilla firman Stellekaya i Stellenbosch. Hon kommer ursprungligen från byn KwaVuthela i provinsen KwaZulu-Natal och det var när hon jobbade som hemhjälp åt en välbärgad familj i Durban som hon bestämde sig för att skaffa sig en utbildning – vilken som helst. Eftersom hon inte hade några pengar, satte hon igång att söka stipendier, och fick ett från South African Airways: vinmakarutbildning i Stellenbosch. I juli utsågs hon till Woman Winemaker of the Year.
– När jag började på universitetet hade jag aldrig sett det här, säger hon och knackar på glaset som står på bordet, fyllt av hennes eget vin. Jag hade hört talas om cider, så jag trodde att det var det jag skulle tillverka. Jag trodde att cider var vin… Men jag tog tillfället när det dök upp och hoppade på utbildningen. Idag gillar jag verkligen mitt jobb. Särskilt att åka på vinmässor och provningar och se folks reaktioner när de smakar mitt vin. Och i synnerhet när det är svarta människor, för det påminner mig så mycket om hur det var för mig själv i början.
Ntsiki Bieyla, 31 år, utsågs till årets kvinnliga vinmakare i juli.
Vilket är de ickevitas generella förhållande till vin i Sydafrika?
– Vi är fortfarande nykomlingar som vinkonsumenter. Det har inte funnits i vår kultur, vi har inte exponerats för det förrän alldeles nyligen. Så när man träffar svarta på vinprovningar frågar de alltid mycket, vilket är bra. De vill lära sig. Därmed inte sagt att alla vita förstår sig på vin…
– Det finns ofta mycket förutfattade meningar. Folk tror att de måste köpa särskild mat bara för att de har ett visst vin. Ritualerna och förväntningarna kan göra att folk känner sig förminskade. Det måste man komma bort ifrån.
Hur ska fler svarta kunna rekryteras till vinindustrin?
– Först och främst måste industrin vara mer välkomnande. Du skulle se vilka blickar jag kan få när jag kommer in i provsmakningsrummen på vingårdarna… Man blir nonchalerad, uttittad och bevakad. Förra året besökte jag olika gårdar i Kalifornien och där blev jag alltid korrekt behandlad – även innan det kom fram att jag är vinmakare. Men här i mitt eget land känner jag mig ofta negligerad. Branschen är väldigt duktiga på att säga att de vill ha in fler svarta. Samtidigt välkomnas vi ofta inte ute på gårdarna…
– Visst går det framåt, men allt i vinindustrin går mycket långsamt. Det svåraste är att skapa balans när det gäller ägandet. Mark och gårdar är dyra och det finns inte många svarta som har tillräckligt mycket pengar. Och eftersom branschen överlag ger dålig vinst, lånar inte bankerna ut pengar till folk som vill köpa gårdar.
Vad ser du för lösningar på problemen med klyftorna i Sydafrika?
– Det största problemet är att så många saknar utbildning. Politikerna hamnar på sina poster med falska förespeglingar om att de vill hjälpa landet, men vad de gör är att stoppa pengar i sina egna fickor. De är giriga. Vi har potential att komma någonstans, men jag tror inte att regeringen kommer att lyckas. Jag tror snarare att vi får förlita oss på industrin. Det är affärsmännen och företagsledarna som måste slå sina huvuden ihop och försöka komma fram till en lösning. Många företag delar ut stipendium, men det är långt från tillräckligt.
– Ett annat problem är man ofta är rädd för att lämna något som man vet att man har, för något som är mer osäkert. Under min studietid försökte jag övertyga två väninnor hemma i Natal om att följa med mig till Stellenbosch och registrera sig vid universitetet och sen chansa på att få stipendium. De började fråga ut mig om jag var lycklig och om jag åt ordentligt, för de tyckte att jag såg mager ut. ”Ja”, sa jag, ”jag äter, men jag arbetar hårt. Och visst, Stellenbosch är en märklig plats som är ovan för mig.” De slog ifrån sig helt och sa ”Nej nej nej, vi åker inte härifrån för att lida”. Jag kontrade med att nästa gång jag hälsade på skulle jag köra en egen bil. Men nej, de lät sig inte övertygas.
– Många tror inte att de kan, de tror att de inte har förmågan och att det därför inte ens är värt att försöka. Det behövs mycket uppmuntran.
Ntisiki Bieyla är Sydafrikas första kvinnliga svarta vinmakare. Hon slutförde sin utbildning 2004 och jobbar idag på den lilla firman Stellekaya i Stellenbosch. Hon kommer ursprungligen från byn KwaVuthela i provinsen KwaZulu-Natal och det var när hon jobbade som hemhjälp åt en välbärgad familj i Durban som hon bestämde sig för att skaffa sig en utbildning – vilken som helst. Eftersom hon inte hade några pengar, satte hon igång att söka stipendier, och fick ett från South African Airways: vinmakarutbildning i Stellenbosch. I juli utsågs hon till Woman Winemaker of the Year.
– När jag började på universitetet hade jag aldrig sett det här, säger hon och knackar på glaset som står på bordet, fyllt av hennes eget vin. Jag hade hört talas om cider, så jag trodde att det var det jag skulle tillverka. Jag trodde att cider var vin… Men jag tog tillfället när det dök upp och hoppade på utbildningen. Idag gillar jag verkligen mitt jobb. Särskilt att åka på vinmässor och provningar och se folks reaktioner när de smakar mitt vin. Och i synnerhet när det är svarta människor, för det påminner mig så mycket om hur det var för mig själv i början.
Ntsiki Bieyla, 31 år, utsågs till årets kvinnliga vinmakare i juli.
Vilket är de ickevitas generella förhållande till vin i Sydafrika?
– Vi är fortfarande nykomlingar som vinkonsumenter. Det har inte funnits i vår kultur, vi har inte exponerats för det förrän alldeles nyligen. Så när man träffar svarta på vinprovningar frågar de alltid mycket, vilket är bra. De vill lära sig. Därmed inte sagt att alla vita förstår sig på vin…
– Det finns ofta mycket förutfattade meningar. Folk tror att de måste köpa särskild mat bara för att de har ett visst vin. Ritualerna och förväntningarna kan göra att folk känner sig förminskade. Det måste man komma bort ifrån.
Hur ska fler svarta kunna rekryteras till vinindustrin?
– Först och främst måste industrin vara mer välkomnande. Du skulle se vilka blickar jag kan få när jag kommer in i provsmakningsrummen på vingårdarna… Man blir nonchalerad, uttittad och bevakad. Förra året besökte jag olika gårdar i Kalifornien och där blev jag alltid korrekt behandlad – även innan det kom fram att jag är vinmakare. Men här i mitt eget land känner jag mig ofta negligerad. Branschen är väldigt duktiga på att säga att de vill ha in fler svarta. Samtidigt välkomnas vi ofta inte ute på gårdarna…
– Visst går det framåt, men allt i vinindustrin går mycket långsamt. Det svåraste är att skapa balans när det gäller ägandet. Mark och gårdar är dyra och det finns inte många svarta som har tillräckligt mycket pengar. Och eftersom branschen överlag ger dålig vinst, lånar inte bankerna ut pengar till folk som vill köpa gårdar.
Vad ser du för lösningar på problemen med klyftorna i Sydafrika?
– Det största problemet är att så många saknar utbildning. Politikerna hamnar på sina poster med falska förespeglingar om att de vill hjälpa landet, men vad de gör är att stoppa pengar i sina egna fickor. De är giriga. Vi har potential att komma någonstans, men jag tror inte att regeringen kommer att lyckas. Jag tror snarare att vi får förlita oss på industrin. Det är affärsmännen och företagsledarna som måste slå sina huvuden ihop och försöka komma fram till en lösning. Många företag delar ut stipendium, men det är långt från tillräckligt.
– Ett annat problem är man ofta är rädd för att lämna något som man vet att man har, för något som är mer osäkert. Under min studietid försökte jag övertyga två väninnor hemma i Natal om att följa med mig till Stellenbosch och registrera sig vid universitetet och sen chansa på att få stipendium. De började fråga ut mig om jag var lycklig och om jag åt ordentligt, för de tyckte att jag såg mager ut. ”Ja”, sa jag, ”jag äter, men jag arbetar hårt. Och visst, Stellenbosch är en märklig plats som är ovan för mig.” De slog ifrån sig helt och sa ”Nej nej nej, vi åker inte härifrån för att lida”. Jag kontrade med att nästa gång jag hälsade på skulle jag köra en egen bil. Men nej, de lät sig inte övertygas.
– Många tror inte att de kan, de tror att de inte har förmågan och att det därför inte ens är värt att försöka. Det behövs mycket uppmuntran.
Publicerad i Sydsvenskans söndagsbilaga den 22 november 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar