av TOR BILLGREN
Temperaturen i aulan var alldeles över punkten då det börjar ryka ur munnen, men litteraturfestivalen i Franschhoek utanför Kapstaden förra veckan drog ändå fulla hus. Särskilt trångt var det under författarna Petina Gappahs och Alexandra Fullers panelsamtal på temat ”Mitt Zimbabwe”. Båda lever i exil sedan 90-talet – Gappah i Genève där hon dessutom verkar som advokat, och Fuller i Wyoming, USA.
Det gamla hemlandet är en ofrånkomlig ingrediens i bådas litteratur. Såväl som kärleks- som frustrationsobjekt.
- Zimbabwe är en daglig realitet i mitt liv, sa Gappah under samtalet. Varje gång det blir stopp i toaletten kommer jag att tänka på landet.
Hennes novellsamling ”An Elegy for Easterly” handlar bland annat om hyckleriet kring aids och otrohet. I novellen “The Cracked, Pink Lips of Rosie’s Bridegroom” noterar bröllopsgästerna de karaktäristiska tecknen på aids hos brudgummen; ”spruckna, rosa läppar”, men låtsas som ingenting inför den unga, ovetande bruden. Och båda författarna var överens om att det just är kvinnorna som får ta den värsta smällen av krisen som har härjat landet de senaste åren. Det såg förhållandevis ljust ut på 80- och 90-talet, men nu betraktas döttrar åter som ägodelar, som kan ge många användbara US-dollar i hemgift.
Både Fuller och Gappah har tillskrivits epitetet ”Zimbabwes nya röst” – en mantel de irriterat skakar av sig. Det är just den typen av förenklingar som marginaliserar landet – och hela afrikanska kontinenten i västerländsk media. Se bara hur Mugabe ständigt utropas till det stora problemet, när han i själva verket har ett helt parti bakom sig, Zanu-PF – en ”hård kärna som hellre ser landet i flammor än lämnar över makten”, som Petina Gappah formulerade det.
Och så har vi det här med enfrågementaliteten. Finns det t.ex. en Dawit Isaak i Eritrea och två kustkorvetter i havet utanför Somalia, är detta vad svenska tidningsläsare förväntas mäkta med innan de bläddrar vidare till sporten och serierna.
Alexandra Fuller illustrerar denna medielogik med en episod i sin bok ”Scribbling the Cat”, som utspelar sig i det gudsförgätna gränsområdet Sole Valley mellan Zimbabwe och Zambia. För några år sedan var det torka i regionen och nyhetsteam från hela världen reste dit för att filma svältande afrikaner. Problemet var att just Sole Valley inte hade drabbats särskilt hårt, tvärtom – det hade regnat ovanligt mycket. Så ”tv-producenterna var tvungna att be invånarna, som var ovana vid internationell uppmärksamhet, att sluta dansa och ululera framför kamerorna. Kunde de inte se kuvade ut istället?”
Samtidigt hade journalisterna inte behövt gå långt för att bevittna verklig misär, fortsätter hon. Bara några meter från vägen, i de närmaste hyddorna skulle de ha hittat män, kvinnor och barn, vars liv bokstavligen rann ur dem ”genom de fradgande tarmarna. Men HIV/AIDS ju är en dokumentär för sig”.
Temperaturen i aulan var alldeles över punkten då det börjar ryka ur munnen, men litteraturfestivalen i Franschhoek utanför Kapstaden förra veckan drog ändå fulla hus. Särskilt trångt var det under författarna Petina Gappahs och Alexandra Fullers panelsamtal på temat ”Mitt Zimbabwe”. Båda lever i exil sedan 90-talet – Gappah i Genève där hon dessutom verkar som advokat, och Fuller i Wyoming, USA.
Det gamla hemlandet är en ofrånkomlig ingrediens i bådas litteratur. Såväl som kärleks- som frustrationsobjekt.
- Zimbabwe är en daglig realitet i mitt liv, sa Gappah under samtalet. Varje gång det blir stopp i toaletten kommer jag att tänka på landet.
Hennes novellsamling ”An Elegy for Easterly” handlar bland annat om hyckleriet kring aids och otrohet. I novellen “The Cracked, Pink Lips of Rosie’s Bridegroom” noterar bröllopsgästerna de karaktäristiska tecknen på aids hos brudgummen; ”spruckna, rosa läppar”, men låtsas som ingenting inför den unga, ovetande bruden. Och båda författarna var överens om att det just är kvinnorna som får ta den värsta smällen av krisen som har härjat landet de senaste åren. Det såg förhållandevis ljust ut på 80- och 90-talet, men nu betraktas döttrar åter som ägodelar, som kan ge många användbara US-dollar i hemgift.
Både Fuller och Gappah har tillskrivits epitetet ”Zimbabwes nya röst” – en mantel de irriterat skakar av sig. Det är just den typen av förenklingar som marginaliserar landet – och hela afrikanska kontinenten i västerländsk media. Se bara hur Mugabe ständigt utropas till det stora problemet, när han i själva verket har ett helt parti bakom sig, Zanu-PF – en ”hård kärna som hellre ser landet i flammor än lämnar över makten”, som Petina Gappah formulerade det.
Och så har vi det här med enfrågementaliteten. Finns det t.ex. en Dawit Isaak i Eritrea och två kustkorvetter i havet utanför Somalia, är detta vad svenska tidningsläsare förväntas mäkta med innan de bläddrar vidare till sporten och serierna.
Alexandra Fuller illustrerar denna medielogik med en episod i sin bok ”Scribbling the Cat”, som utspelar sig i det gudsförgätna gränsområdet Sole Valley mellan Zimbabwe och Zambia. För några år sedan var det torka i regionen och nyhetsteam från hela världen reste dit för att filma svältande afrikaner. Problemet var att just Sole Valley inte hade drabbats särskilt hårt, tvärtom – det hade regnat ovanligt mycket. Så ”tv-producenterna var tvungna att be invånarna, som var ovana vid internationell uppmärksamhet, att sluta dansa och ululera framför kamerorna. Kunde de inte se kuvade ut istället?”
Samtidigt hade journalisterna inte behövt gå långt för att bevittna verklig misär, fortsätter hon. Bara några meter från vägen, i de närmaste hyddorna skulle de ha hittat män, kvinnor och barn, vars liv bokstavligen rann ur dem ”genom de fradgande tarmarna. Men HIV/AIDS ju är en dokumentär för sig”.
Publicerad i Sydsvenskan den 7 juni 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar