Under tisdagskvällen blev det klart att den brittiske författaren Howard Jacobson var den av de sex nominerade som tog hem årets Man Booker-pris för sin ”The Finkler Question”. Vi höll alltså tummarna förgäves för sydafrikanen Damon Galgut och hans ”In a Strange Room” – en bok som har rört vid en alldeles särskild nerv hos sydafrikanska kritiker och läsare. Det råder en närmast fanatisk stämning kring boken och på stan ser jag folk med knappar som uppmanar omgivningen att läsa den.
Det är egentligen ingen roman, snarare tre reseberättelser. De två första drivs framåt av den erotiska laddningen mellan berättarjaget och dels tysken Reiner, dels schweizaren Jerome. Jaget reser över berg, savanner och vattendrag i jakt på denna laddning – men när han väl har den inom räckhåll, låter han den rinna ut i sanden. Som för att straffa sig själv. Den tredje resan är en gripande mardrömsfärd in i en väninnas psykos.
Det låter ju dystert det här, men är en stor upplevelse att ta del av. Med reducerat språk och torr humor hugger Galgut likt Döderhultaren fram en grov och melankolisk skönhet.
Personligen tycker jag dock att förra boken som bookernominerades, ”The Good Doctor” (2003) är betydligt bättre. Den finns på svenska och sändes som radioföljetong 2004. Precis som i ”In a Strange Room” är berättarjaget en misantropisk medelmåtta, denna gång läkare. Jag associerar ofta till Charles Ryder, berättaren i Evelyn Waughs "Brideshead Revisited", som genomsyras av samma typ av bitterhet och likgiltiga leda.
Boken utspelar sig kring ett bortglömt sjukhus i vad som är kvar av ett s.k. hemland – en av de självständiga pseudostater som apartheidregimen fördelade åt de olika ”bantufolken” på 70-talet. En plats som finns, men ändå inte. Perfekt för en person som vill leva i ett staus quo utan utmaningar. Och det vill berättaren. Men så kommer den unge läkaren Laurence till sjukhuset och drar genast igång en massa idealistiska projekt och ställer allt på ända med sin besvärliga spontanitet, ärlighet och principfasthet. Det förflutnas ondska bubblar upp till ytan och blandar sig med samtidens förljugenhet och ängsliga byråkrati. Resultatet är en psykologisk thriller om Sydafrikas såriga närhistoria.
Visst hade Galgut varit en värdig vinnare i tisdags. Samtidigt visar ”The Good Doctor” att han kan så mycket bättre. Så nu väntar vi med spänning på nästa mästerverk.
Det är egentligen ingen roman, snarare tre reseberättelser. De två första drivs framåt av den erotiska laddningen mellan berättarjaget och dels tysken Reiner, dels schweizaren Jerome. Jaget reser över berg, savanner och vattendrag i jakt på denna laddning – men när han väl har den inom räckhåll, låter han den rinna ut i sanden. Som för att straffa sig själv. Den tredje resan är en gripande mardrömsfärd in i en väninnas psykos.
Det låter ju dystert det här, men är en stor upplevelse att ta del av. Med reducerat språk och torr humor hugger Galgut likt Döderhultaren fram en grov och melankolisk skönhet.
Personligen tycker jag dock att förra boken som bookernominerades, ”The Good Doctor” (2003) är betydligt bättre. Den finns på svenska och sändes som radioföljetong 2004. Precis som i ”In a Strange Room” är berättarjaget en misantropisk medelmåtta, denna gång läkare. Jag associerar ofta till Charles Ryder, berättaren i Evelyn Waughs "Brideshead Revisited", som genomsyras av samma typ av bitterhet och likgiltiga leda.
Boken utspelar sig kring ett bortglömt sjukhus i vad som är kvar av ett s.k. hemland – en av de självständiga pseudostater som apartheidregimen fördelade åt de olika ”bantufolken” på 70-talet. En plats som finns, men ändå inte. Perfekt för en person som vill leva i ett staus quo utan utmaningar. Och det vill berättaren. Men så kommer den unge läkaren Laurence till sjukhuset och drar genast igång en massa idealistiska projekt och ställer allt på ända med sin besvärliga spontanitet, ärlighet och principfasthet. Det förflutnas ondska bubblar upp till ytan och blandar sig med samtidens förljugenhet och ängsliga byråkrati. Resultatet är en psykologisk thriller om Sydafrikas såriga närhistoria.
Visst hade Galgut varit en värdig vinnare i tisdags. Samtidigt visar ”The Good Doctor” att han kan så mycket bättre. Så nu väntar vi med spänning på nästa mästerverk.
Publicerad i Sydsvenskan den 14 oktober 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar