måndag 31 maj 2010

Die Antwoord

av TOR BILLGREN

Sydafrikanska hiphop-akten Die Antwoord är väl i grunden någon sorts satiriskt konstprojekt, men jag har svårt att värja mig. Nedan ligger videon till "Enter the Ninja", som kryddas av konstnären Leon Bothas kraftfulla närvaro. Lägg märke till den brutala afrikaans-accenten.



Fler låtar på Die Antwoords sajt.

Malawierna benådade

av TOR BILLGREN

I helgen kom nyheten att de båda homosexuella män i Malawi som härförleden dömdes till 14 års straffarbete, benådats av landets president Bingu wa Mutharika.

- Jag har beslutat att de, med omedelbar verkan, ska benådas och släppas, sade Mutharika till ett medieuppbåd efter att i huvudstaden Lilongwe ha träffat Ban Ki-Moon.
Presidenten underströk dock att "dessa pojkar" fortfarande anses skyldiga till brott "mot vår kultur, vår religion och våra lagar".

Det är skamligt att det var FN, och inte Sydafrika som talade presidenten till rätta. Sydafrika måste ta sitt ansvar som regionens mest utvecklade och demokratiska nation, och ställa krav på sina antihomosexuella grannar. De politiska ledarna måste visa att de verkligen tror på och ställer sig bakom landets konstitution och lagar, och att det ryms fler synsätt inom ramen för vad som kan anses vara "afrikanskt".

___________________________
Mer läsning

Antihomosexualitet i södra Afrika

Sydafrika 100 år

av TOR BILLGREN


Sydafrikas flagga 1919-1912. Från 1912 kompletterades den med en vit cirkel runt vapnet. 1928 antogs den orange-vit-blåa flagga som blev synonym med apartheidstaten.

Idag fyller den självständiga staten Sydafrika 100 år. Det var den 31 maj 1910 som Union of South Africa bildades av britternas Kap- och Natalkolonier, samt boernas före detta republiker Transvaal och Oranjefristaten. Förste premiärministern blev Louis Botha, som innehade ämbetet fram till sin död 1919. Den 31 maj 1961 bröt sig unionen ut ur Commonwealth och utropade Republic of South Africa (RSA), som är den konstruktion som gäller idag.

torsdag 27 maj 2010

Journalistenartikel med frågetecken

av TOR BILLGREN

"Kvinnliga TV-reportrar i Sydafrika måste ha ljus hy", skriver tidningen Journalisten, som har intervjuat medieforskaren Maria Roxberg vid JMK. Utdrag ur artikeln:

Ungefär hälften av journalisterna i Sydafrika är kvinnor. Men endast 18 procent av dem som jobbar på nyhetsredaktioner är svarta. 30 procent av kvinnorna har höga befattningar inom medieföretag. Bland de svarta är siffran endast 6 procent. Svarta kvinnliga journalister tjänar generellt 25 procent mindre än sina manliga kolleger.

[...]

- Programledare har ofta en ljusare hudton, rakt hår och jobbar de med sändningar på engelska krävs det en brittisk-engelsk accent. Kommer man från en kåkstad kan det därför vara svårt att få jobb. De måste lära om och prata med ny accent för att duga i TV och radio, säger Maria Roxberg.

Några synpunkter:

1. Det är lite märkligt att reportern och Roxberg inte alls berör orsaken till den låga andelen svarta på redaktioner och i ledarbefattningar, nämligen det oerhörda utbildningsunderskottet i den svarta befolkningsgruppen. En rest från apartheidtidens undermåliga utbildningssystem för de förtryckta folkgrupperna, men också från ANC:s befrielsekamp, där skolbojkotter ingick som en viktig ingrediens. Det finns flera generationer svarta som inte har någon utbildning, och det tar tid att korrigera. Detta borde ha framgått i artikeln.

2. Att nyhetsankare i brittiskspråkiga program ska tala med brittisk accent är inte märkligare än att medarbetare på xhosaredaktionen talar ren och korrekt xhosa.

måndag 24 maj 2010

Stockholmstips: Film- och diskussionsafton om Zimbabwe

av TOR BILLGREN


Zimbabwes härskare Robert Gabriel Mugabe. I år fyllde han 86 vintrar.

Imorgon arrangeras en film- och diskussionskväll om läget i Zimbabwe. Riksdagsledamoten Fredrik Malm (fp) skriver i inbjudan: "Som historiskt stor biståndsgivare till både Mugabes regering och Sydafrikas ANC har Sverige ett ansvar att engagera sig för demokrati och lika rättigheter i Södra Afrika."

Under kvällen visas dokumentären ”Mugabe and the White African” och därefter blir det paneldiskussion med bland annat:

- EU-minister Birgitta Ohlsson (FP)

- Zimbabwekännaren Eldridge Adolfo

- Policychef Erik Lysén, Hela världen, Svenska kyrkans internationella arbete

- SILCs generalsekreterare Martin Ängeby (moderator)

Även situationen i Sydafrika kommer att beröras. Evenemanget arrangeras av Folkpartiet och SILC (Swedish International Liberal Centre).

Se inbjudan här för plats och inbjudan.

Zimbabwiska gayaktivister gripna

av TOR BILLGREN

I fredags greps två hbt-aktivister under en polisräd mot GALZ:s kontor i Harare (GALZ = Gays and Lesbians of Zimbabwe). De gripna, Ellen Chadehama och Ingatius Mhambi, misstänks för brott mot landets censurlagar och förväntas uppträda i rätten senare idag.

Nu ska jag logga in på Facebook och skicka ett uppmuntrande ord till en homosexuell vän i Zimbabwe. Eller vänta, utsätter jag honom för fara då? Samarbetar Facebook i likhet med Google med diktaturer?

_________________________________
Relaterad läsning

Världen Idag: "Kamp för rättigheter är kolonialism"

Shimon Peres ville sälja kärnvapen till PW Botha

av TOR BILLGREN

I veckan har Sasha Polakow-Suranskys bok "The Unspoken Alliance: Israel's secret alliance with apartheid South Africa" publicerats i USA. Här avslöjas bland annat hur Israel 1975 förklarade sig vara villigt att sälja kärnvapen till Sydafrika, och därmed finns det, som The Guardian understryker, för första gången officiella bevis för Israels kärnvapeninnehav. Det aktuella dokumentet är undertecknat av ländernas respektive försvarsministrar PW Botha (sedermera sydafrikansk president, nu avliden) och Shimon Peres (idag president i Israel).

Senaste numret av The Economist sätter boken i intressant nutidskontext och kopplar den till Israels kritik av domare Richard Goldstone efter hans rapport om kriget i Gaza. För att underminera Goldstones trovärdighet har det från israeliskt håll "avslöjats" att han som domare under apartheidtiden dömde många svarta brottslingar till döds- och prygelstraff. Och detta är det naturligtvis fullt legitimt att ha synpunkter på. Fast kanske inte från ett land som samtidigt ville sälja atombomber till regimen som stiftat lagarna som Goldstone hade att följa.

__________________________________
Relaterad läsning

Sydafrikanska Goldstonekommentarer

lördag 22 maj 2010

Två sidor av ANC i Axess och Filter

av TOR BILLGREN

Nya numret av magasinet Filter innehåller en lång artikel om ANC, som är något av en motpol till min text i Axess. Artikeln, som är skriven av Elin Klemetz, handlar om svenskar som hjälpte ANC under The Struggle och är på många sätt mycket läsvärd.

Den besvikelse som huvudpersonen ger uttryck för i slutet av texten är väldigt typisk för gamla ANC-sympatisörer. Besvikelse över vad ANC har blivit: korrupt, elitistiskt, odemokratiskt, oeffektivt... (se t.ex. intervjun med författaren André Brink i Axess förra året).

Jag menar att den som upplever denna känsla av svek är offer för sin egen idealiserade bild av rörelsens kamp och agenda. För om man studerar ANC genom andra källor än deras egna, går det inte att bli förvånad över den väg som rörelsen har tagit. ANC:s kamp var viktig, men knappast ärofull och något som det var oproblematiskt att okritiskt ställa sig bakom. Detta stod fullständigt klart redan under 80-talet. För den som ville se det.

Man kan väl säga att det är just detta min artikel i Axess handlar om.

"Med hjälp av nyttiga idioter i väst lyckades de porträttera sig som en demokratisk rörelse."

av TOR BILLGREN

Rian Malan avbryter sig plötsligt när vi har pratat i en timme, mitt under en svordomsrik och raljerande utläggning om ANC:s förödande så kallade cadre deployment policy. Den innebär i praktiken att partilojalitet och ras skattas högre än kompetens vid tillsättning av myndighetsposter och chefer – vilket är en av anledningarna till att statsapparaten präglas av inkompetens, korruption och ineffektivitet. Men plötsligt tystnar han alltså och suckar djupt.
– Jag är afrikand, ok? Jag är en av dem. Jag gillar att bråka om de här frågorna. Men sist och slutligen, för att balansera: även om mycket av det ni gjorde ofta var naivt och dumt, så stödde ni rätt sida. Vad vi har i Sydafrika idag är bättre än det vi hade för 20 år sedan.

Och det är väl lika bra att understryka det redan från början. Ytterst få sörjer apartheidstatens fall – det rör sig om ett tusental haverister av den mördade vitmaktledaren Eugene Terre’Blanches kaliber. Men det jag har rest till Johannesburg för att prata med Rian Malan om, är just den där naiviteten han nämner. Det vill säga den idealiserade bild av ANC och framförallt föreställningarna om hur kampen mot apartheid gick till som spreds över världen under 80- och 90-talet, och som – bland annat – Sverige fortfarande tycks vara fångat i. Så sent som i i mitten av mars skrev Staffan Heimerson i Aftonbladet om ”det tappra och kloka ANC […] som tål¬modigt befriade Sydafrikas medborgare”. I Studio Ett någon vecka senare talade en souvenirförsäljare i Johannesburg om Nelson Mandela och varför är så viktig symbol för landet:
– Han är en hjälte, han är vår Moses. När han släpptes ur fängelset trodde alla att det skulle bli krig. Men blev det krig? Nej! Allt ordnade sig och vi nu försöker vi försonas.

Hjälte, det skriver jag gärna under på. Ingen annan hade varit bättre lämpad att ledsaga Sydafrika på de första stapplande stegen ut ur apartheidsystemet. Ingen annan hade varit bättre föredöme i försoningsprocessen. Men att säga att ”allt ordnade sig” när han släpptes? Är det ett korrekt sätt att beskriva det oerhört höga pris som betalades i landets kåkstäder, där 15000 människor dödades i politiska konflikter mellan frigivningen av Mandela 1990 och valet 1994? Rian Malan skakar på huvudet.
– Det är en av de värsta och våldsammaste perioderna i Sydafrikas historia. De svarta organisationerna slogs om makten. Det var inte särskilt populärt att säga det på den tiden och är det inte nu heller. Men det var vad det handlade om.

Varför blev bilden av ANC:s metoder och agenda så tillrättalagd?
– Apartheid presenterades för vita på de norra breddgraderna som ett oemotståndligt drama. Sydafrika var det enda stället i världen där allt var enkelt och lättförklarat – en hård klippa i det globala träsket av relativism och ambivalens. Dramat krävde att afrikandernas maktstrukturer var otvetydigt onda och att motkrafterna var otvetydigt goda. Därför kunde inte utländsk media beskriva ANC på annat sätt än som en ödmjuk armé av svarta killar som var så liberala och rara och bara ville ha lite värdighet och rösträtt. Och det gjorde mig så jävla förbannad. För ANC som jag kände dem – och som de skrivit om sig själva i sina publikationer – ville ha en komplett marxist-leninistisk revolution och upprepa det tidiga 1900-talets fasor i det marxistiska evangeliets namn. Men med hjälp av nyttiga idioter i väst lyckades de porträttera sig som en demokratisk rörelse.


Rian Malan och Arabella, en Rhodesian Ridgeback.

Rian Malan är alltså en av dem. Afrikanderna. Boerna. Hans förfäder steg i land på Kapkolonin 1688 och hans farfars kusin var ingen mindre än Daniel Francois Malan, mannen som förde Nasionale Party till makten 1948 och blev den förste apartheidpremiärministern.
– Situationen som uppstod orsakades förstås av dumheten hos männen som styrde apartheidregeringen. Tänk dig att år 1948, omedelbart efter förintelsen, inför en chockad och förundrad värld, förkunna att ”Vad oss anbelangar, FINNS det verkliga skillnader mellan raser och etniska grupper! Integration är omöjlig och således ska alla hädanefter leva separat!” Det är svårt att tänka sig en falskare ton i ackordet som spelades runt jorden just då. Så afrikanderna fick vad de hade lagt upp bollen för.

När Rian Malan i början av 70-talet blev politiskt medveten och ville protestera mot systemet sökte han sig till vänstern och började sympatisera med revolutionen. Som så många andra radikala började arbeta som journalist, men för att slippa militärtjänsten stack han till USA 1977, där han så småningom blev mycket framgångsrik reporter. 1986 återvände han till Sydafrika för att skriva ”My Traitor’s Heart”, som genast blev en bestseller när den kom ut 1990. Boken är ett försök att förstå landets situation genom att närgranska våldet. Han kastar sig in i historier och rättsfall om vitas våld mot svarta. Polisens övervåld och de brutala påpucklingarna som ofta slutade i dödsmisshandel. Men också svartas våld mot vita. Och svartas våld mot svarta. Boken är en smärtsam färd in i mänsklighetens mörker och landar i den förtvivlade slutsatsen att kärleken är det enda man kan sätta emot.

Att det rådde en maktkamp inom de förtryckta grupperna var inte märkligt, eftersom det naturligtvis fanns olika ideologier och strategier för hur kampen kulle bedrivas och vilken väg landet skulle ta efter apartheids fall. ANC hade varit förbjudet sedan 1960 och i slutet av 70-talet existerade organisationen knappt i landet. I tomrummet hade andra rörelser uppstått, som socialistiska Azanian People’s Organisation (Azapo) och den mer liberala zuluorganisationen Inkatha.

I boken ”People’s War” (2009) driver människorättsjuristen Anthea Jeffery tesen att den strategi som ANC anammade för att återta initiativet under 80-talet var inspirerad av den vietnamesiska FNL-gerillans teori om ”Folkets krig”, och att en stor del av det våld som utövades mellan svarta organisationer under 80- och 90-talet kan förklaras i ljuset av detta. Resultatet blev en ändlös spiral av mord, vedergällningar, stamuppgörelser och vänstersekteristiska drabbningar. Mitt i röran agerade även deserterade apartheidpoliser som provokatörer för att sabotera både för regimen och befrielserörelserna.

Inget av detta har någonsin varit hemligt. ANC:s lojalitet med Sovjet låg i öppen dager, de fick vapen, pengar och ideologiskt stöd från Moskva, och ANC-ledarna utbildade sig politiskt och professionellt i öststaterna. Strategierna mot kontrarevolutionärerna artikulerades tydligt, både i tal och skrift – allt fanns där i klartext. För den som ville se det.

– Journalister valde att vara blinda på ett helt förbluffande sätt under The Struggle. Om man gick på ett Cosatu-möte på 80-talet möttes man av gigantiska röda fanor, hammare och skäror, och banderoller med texten ”Socialism är frihet”. Utländska journalister som kom dit för att rapportera tänkte: ”Om jag skriver om detta kommer jag att se ut som en mccarthyist. Jag kommer att spela i Pretorias händer, människor kommer att anklaga mig för att stödja rasistregimen. Så jag mörkar vad jag ser och skriver om en armé av Onkel Toms istället.”
– När jag själv började skriva om Sydafrika för utlänningar 1986 blev jag varse hur oerhört lite man behövde avvika från Linjen för att automatiskt bli förpassad till den mörka avgrund som var reserverad för kontrarevolutionärer.

Men varför var det till socialismen man vände sig om man ville protestera och agera mot kolonialism och rasism? Du gjorde det ju själv på 70-talet.
– Om man levde i ett orättvist samhälle på 1900-talet och skannade horisonten efter utvägar, var socialismen det enda som verkade logiskt. Det fina med socialismen i Sydafrika var att den löste rasfrågan. För om man kunde intala sig att kampen inte handlade om ras, utan om klass, så spelade ju ens ras ingen roll. Man kunde välja sida och säga ”Jag allierar mig med arbetarklassen! Jag bosätter mig i [bohemkvarteret] Yeoville [i Johannesburg], nära massorna!” Alla jag kände gjorde det. På det viset kunde man finna en plats för sig själv i det här samhället. Man kunde till och med fantisera om att leda de svarta massorna på barrikaderna.

Så vad var det som fick dig att avfärda socialismen som lösning?
– Under min tid i USA fick jag bevittna ett mirakel: skapelsen av Apple Computers. Två pårökta hippies startade ett företag i ett garage och tio år senare hade de skapat så enormt mycket ljus för mänskligheten. Det blev fullständigt uppenbart för mig att ett socialistiskt system aldrig skulle vara kapabelt att åstadkomma något sådant.
– Jag blev också bekant med David Horowitz och råkade hamna på en av hans Second Thoughts Foundations-konferenser i Washington. Det var som AA för desillusionerade kommunister, precis som han själv. Där hörde jag östeuropéer, ryssar och vietnameser berätta sina historier. Folk som tillbringat sina liv i djunglerna för att bekämpa imperialisterna, bara för att hamna i omskolningsläger så fort kommunisterna kom till makten. Det var samma historier, om och om igen. Jag tänkte ”Holy shit, de här grabbarna har ju helt rätt.”
– När jag började studera ANC:s publikationer – The African Communist, Sechaba och de små sakerna som de tryckte i DDR – fylldes jag med skräck. Deras lojalitet och entusiasm var helt och hållet riktad mot Sovjetunionen och dess uppsättning av marxist-leninistiska polisstater. Det var aldrig tal om att den svenska socialdemokratin var att föredra framför de totalitära varianterna i öst. Aldrig tal om att ”Halleluja, låt oss marschera mot Stockholm!”

Förra året publicerades Rian Malans andra bok, ”Resident Alien”. En artikelsamling med texter från 1993-2008, publicerade i tidningar och magasin som The Observer, Esquire, Rolling Stone och The Spectator. Det är 27 lysande exempel på litterär journalistik, där Malan gång på gång tillämpar sin kombination av sanningssökande på rättshaveriets gräns, och historieberättande runt lägerelden som håller åhörarna vakna ända till gryningen. Som den långa texten om Solomon Linda, upphovsman till klassikern ”The Lion Sleeps tonight”. Artikeln var en bidragande faktor till att Disney 2006 betalade ut ersättning till Lindas efterlevande. Eller historien om den gamla gumman han hittade i en lerhydda i Tanzania 1994, där hon hade levt ända sedan hon som ung förskjutits av sin boer-familj för att hon förälskat sig i en svart man. En annan höjdpunkt är texten om sydafrikanska vänsterintellektuellas ovilja att erkänna att Robert Mugabe gått över gränsen med sitt våld mot oppositionen och konfiskerande av farmer. Och som en röd tråd genom berättelserna går det ambivalenta förhållandet till hemlandet. Pendeln svänger våldsamt mellan undergångskänslorna och extasen.

Om nu ANC var så genomsocialistiskt, varför infördes då inte socialism när de tog över 1994? Varför lever vi inte i Folkrepubliken Sydafrika?
– För mig är det ett av de stora mysterierna och jag tror att det hade varit väldigt annorlunda om ANC hade fått makten tio år tidigare. Efter 1990 fanns det ett stort engagemang från utländska makter som uppmuntrade dels FW De Klerk att göra det han gjorde, dels ANC att agera på ett sansat sätt och erkänna 1900-talets stora sanning: att Berlinmuren hade fallit och drömmen om det kommunistiska imperiet var över. Jag tror att ledarskapet inom ANC förstod det, och särskilt Thabo Mbeki. Men det kommunicerades inte ut till massorna. Än idag hör man revolutionsretoriken på deras politiska möten.
– Någon gång runt 1996, när han fortfarande var vicepresident, genomförde Mbeki en kupp inom ANC, där han antingen körde över fackrörelserna och SACP eller köpte dem med ministerposter. Mbeki är en hänsynslös realpolitiker och han spelade ett extremt komplicerat spel. Han talade vänster, men agerade höger. Han var medlem i kommunistpartiets politbyrå och uppförde sig alltid som en sant troende på det marxistiska evangeliet – men bakom kulissen förde han en absolut konservativ finanspolitik.

Det måste väl ha blivit ett herrans liv?
– Om du läser en dagstidning från 1996 kommer du att se väldigt lite debatt om vad som i själva verket var en enorm avvikelse från manuset från Mbekis sida. För att märka att ANC hade förändrats, måste man ju ha vetat vad ANC hade varit. Den som hade varit en nyttig idiot i alla år, utgick ju från att ANC alltid hade varit den där liberala organisationen ledd av Desmond Tutu, och att det var den självklaraste saken i världen att de skulle föra en rationell ekonomisk politik. Men för kämparna inom rörelsen stod det fullständigt klart att Mbeki hade förrått dem med sin nyliberala, thatcheristiska politik. Och det fick han betala priset för senare i Polokwane.

Men var han ensam om det här? Det borde väl ha funnits andra krafter inom ANC:s ledning som ville att han skulle ta de här stegen från socialismen?

– Jag håller med. Men vilka är de? Jag är fullständigt öppen för föreställningen att det någonstans inom ANC finns en tyst majoritet av sansade människor. Men var är de nu?

Polokwane, som Rian Malan nämnde, var platsen för ANC:s nationella konferens i december 2007, då Mbeki avsattes som ANC-ledare. Inte för sin skandalösa hiv-aidspolitik. Inte för sin handfallenhet gentemot Robert Mugabe. Utan just för att han hade avvikit från vänsterlinjen och marginaliserat ANC:s allianspartners Cosatu och SACP. I september 2008 gick ANC ett steg längre och ”återkallade” honom, sju månader innan hans tioåriga presidentperiod var över. En interimpresident tillsattes i väntan på Jacob Zuma – mannen vänsterflygeln satt sina förhoppningar till. Och visst, några SACP-funktionärer blev ministrar i hans regering efter valet i april 2009. Men den ekonomiska politiken från Mbekieran förblev intakt. Missnöjet från vänsterkanten är således fortfarande stort.

Det för oss fram till dagsläget och den politiker som får ojämförligt mest uppmärksamhet i sydafrikanska och internationella medier just nu: Julius Malema, den 29-årige ordföranden för ANC Youth League (ANCYL). Han propagerar för nationalisering av landets gruvor, han sjunger en ökänd kampsång som innehåller raden ”skjut boern”, han anklagas för korruption, han sa att han var beredd att ”Döda för Zuma” under valrörelsen och sår split – inte bara mellan vita och svarta, utan också mellan svarta organisationer. I mars provocerade han Pan Africanist Congress, som var en viktig aktör under The Struggle. Men han har också attackerat SACP, vilket har försvagat alliansen.

Vad är Malema egentligen ute efter?
– Ja, finns det någon metod i hans galenskap? Jag tror att han är en väldigt slug politiker. På den senaste 18 månaderna har han blivit enormt framträdande, men ingen har hittills gjort en undersökning och ställt den avgörande frågan: Hur fungerar den här retoriken hos massorna? Hur många håller med honom? I Sydafrika är halva befolkningen under 15 år. Jag tror att han håller på att lägga grunden för en kampanj som kommer att äga rum om 5 eller 10 år. Han positionerar sig som en oförsonlig black power-radikal som säger åt helvete med de vita, nationalisera allt, revolutionen har förråtts.
– Tidningarna skriver mycket om hur korkad han är, hans dåliga betyg, att han är fet och så vidare. Men han bryr sig inte om sånt – han vänder sig inte till oss. Det är inte målet med hans spel. Han rör sig in i ett vacuum som ANC har skapat själva genom att dra ut alla kompetenta människor ur townshipen och sätta dem i feta Mercedesbilar med feta jobb. Han spelar samma spel som Winnie Mandela spelade i början av 90-talet. Han åker till platser dit ANC-politiker aldrig åker till och lovar saker som han inte kan hålla, eftersom han inte har någon makt än. Men funkar spelet? Jag vet inte.

Kan mordet på Eugene Terre’Blanche knytas till Malemas sjungande och konfliktsökande?
– Nej, inte direkt. Atmosfären var redan förgiftad och det var oundvikligt att Malema skulle få skulden för nästa farmarmord. Det bara råkade bli Terre’Blanche. Som för övrigt var ett politiskt skämt. En obskyr clown som utländska reportrar älskade för hans naziteatrala manér. Och eftersom han älskade kamerorna så hamnar vi i ett läge där vi diskuterar honom, vilket är slöseri med andetag.
– Det verkligt allvarliga med hans död är att det överskuggade något betydligt allvarligare, nämligen Malemas besök i Zimbabwe, som ägde rum samma helg. Han togs emot av ett gäng Zanu-PF-affärsmän – i folkmun kallade ”gamar”, eftersom de gjort sig enorma förmögenheter genom att slita slamsor av det ödelagda landets kadaver. Malema uttryckte under besöket sin gränslösa beundran för Robert Mugabes politik och sin uppriktiga önskan att ofördröjligen se den implementerad på andra sidan gränsen. Terre’Blanches död var en enskild tragedi, men Malemas handlingar förebådade undergång för miljontals människor.

I förordet till ”Resident Alien” skriver du att lagarna om orsak och verkan inte gäller på samma sätt i Sydafrika som i resten av världen. Att minnet när det gäller skandaler är oerhört kort, eftersom landet befinner sig i en cykel av kriser. Kommer inte mordet på Terre’Blanche och Malemas Mugabe-flört också bara att glömmas bort och rinna ut i sanden?
– Det brukar vara så ja. Något stort inträffar – en händelse som skulle störta vilken europeisk regering som helst och man tänker att allt kommer att rasa samman. Men det gör det inte. Man är upphetsad över det i två eller tre dagar och har en sjunkande känsla i magen av att himlen kommer att falla ned. Men efter en vecka är saken helt bortglömd – när nästa stora skandal landar…
– När det gäller Malema vet jag inte. Hans klick inom ANC verkar planera att ta över partiet inifrån och av deras självförtroende att döma kan de mycket väl lyckas. Om det blir så närmar vi oss den sista krisen i den där cykeln. Vi kommer att bli ytterligare ett afrikanskt skämt – ingen mat, inga jobb, inga investeringar, inget hopp.


Publicerad i Axess nr 4, den 20 maj 2010

____________________________
Ordlista

ANC

African National Congress, regeringsparti sedan 1994

ANCYL
ANC Youth League

Cosatu
Congress of South African Trade Unions. Motsvarigheten till LO och allianspartner till ANC.

Inkatha
Zuludominerad politisk rörelse, idag politiskt parti: Inkatha Freedom Party (IFP)

SACP
South African Communist Party, införlivat i ANC, har aldrig ställt upp i val. Allianspartner med ANC.

Zanu-PF
Robert Mugabes parti, Zimbabwean African National Union, Patriotic Front

____________________________
Relaterade texter

Presentation av People's War av Anthea Jeffery

Därför tog FW De Klerk det avgörande steget

ANC och kommunistpartiet


Lästips: Rian Malan om Julius Malema

fredag 21 maj 2010

Intervju med Rian Malan

text och bild TOR BILLGREN



I nya numret av Axess intervjuar jag den sydafrikanske journalisten Rian Malan. Vi talar bland annat om den naiva och tillrättalagda synen på ANC och rörelsens metoder under The Struggle, som Sverige fortfarande tycks vara fångat i. Jag publicerar texten här inom kort.

Här ligger min presentation av hans senaste bok "Resident Alien".

Muslimskt råd försökte stoppa satirteckning

av TOR BILLGREN

Så har Sydafrika också fått sin Muhammed-kris. Igårkväll försökte Council of Muslim Theologians stoppa utgivningen av veckans Mail & Guardian vid Södra Gautengs Högsta Domstol. Anledning: en teckning av satirikern Zapiro som föreställer profeten Muhammed hos terapeuten.

Rådet lyckades 2006 hindra Sunday Times att publicera Jyllandspostens satirteckningar, men den här gången vann de inte gehör för sina krav, och Mail & Guardian utkom idag som vanligt.

Häpnadsväckande att de inte märker att de skjuter sig i foten:



Här uttalar sig Jonathan Shapiro (aka Zapiro) om teckningen.

torsdag 20 maj 2010

FIFA-absurditeter inför VM

av TOR BILLGREN

En av välsignelserna med att ha bott i Sydafrika det senaste året är de dagliga nyheterna om den internationella fotbollsfederationen FIFA:s satirmässiga framfart i landet. Mindre munter är de sydafrikanska värdarnas okritiska benägenhet att bifalla varje kejserlig nyck från Sepp Blatter och hans kotteri. Aidsmarscher och gatufester som råkat äga rum samtidigt som FIFA-arrangemang har fått ställas in, trots att de ägt rum på andra platser. Godistillverkare har stämts för att de har kombinerat siffran 2010 med en fotboll på slickepinnar. FIFA-delegationer har fått blåljuseskort och åtnjutit företräde för annan trafik. Men här satte premiärministern för en av landets nio provinser Western Cape ner foten: ”Allmänna vägar är allmänna vägar. Blåljus är till för ambulans, brandkår och polis som är på väg för att hjälpa människor. Inte för maktmissbruk.”

En annan sak som orsakat rubriker är den monopolställning som FIFA:s sponsorer och partners har i samband med turneringen. Det naturliga hade förstås varit att FIFA framförallt skapade affärsband med företag i värdlandet – men icke. FIFA-kompisen Budweiser har ensamrätt på ölförsäljningen, och det enda gångbara betalkortet är VISA. Detta i ett land där man i allmänhet använder Mastercard eller Maestro.

Det bisarra är att monopolföretagen inte tycks förstå vilken oerhörd badwill sånt här för med sig. Det är som att de inbillar sig att den som nyss blivit nekad att handla på grund av ett ”ogilitigt” kort skulle tänka ”Wow, VISA verkar vara schysst, det måste jag skaffa!” – istället för ”Och hur många FIFA-gubbar har VISA lagt upp sig för innan det här kontraktet var undertecknat?”

Budweiser har antagligen börjat inse det riskabla med detta. Det senaste budet är att de inte kommer att utnyttja sin monopolrätt, och att den lokala bryggerijätten South African Breweries (SAB) erbjudits att sälja sin öl under vissa arrangemang – fast bara i flaskor utan etiketter. Jag hoppas vid all helig humle att SAB bemöter detta med ett hjärtligt hånskratt.

Publicerad i Arena nr 3 2010 den 18 maj 2010

måndag 17 maj 2010

Signal Hill, den 25 april 2010

av TOR BILLGREN


Någon form av petroleumfartyg nedanför Signal Hill.


Taffelberget, Erik, Tor och Lion's Head.


Systrarna Norval: Lieze och Miné. Det finns två till.


Solnedgången närmar sig.


Någon tänder en varmluftsballong...


...som svävar till väders.


Älskade Kaapstad.

Om sydafrikanska nationalsymboler i P1

av TOR BILLGREN


Stuart Bird i ateljén i Woodstock, Kapstaden. Bild: Tor Billgren.

I veckans Kulturradion: Kosmo medverkar jag med ett reportage om Sydafrikansk a nationalsymboler. Jag intervjuar Stuart Bird, som i sin konst plockar upp torftigheter och skandaler ur det dagliga nyhetsflödet och lyfter upp dem i heraldisk kontext. Resultatet blir en sorts negativa nationalsymboler.

Programmet ligger här fram till den 15 juni. Reportaget kommer 7 minuter in i programmet.


Stuart Bird: "States of Emergencies". Småflaggorna från den gamla apartheidflaggan projicerade på Sydafrikas nya flagga. Bild från utställningen Spier Contemporary.


Stuart Bird: "Traditional Weapons". Bild från whatiftheworld / gallery, Kapstaden.

söndag 16 maj 2010

VM tuff match för Bafana Bafana

av TOR BILLGREN

Halv fyra idag möter Sydafrikas landslag Bafana Bafana Thailand i Mbombela-stadion i Nelspruit. En av flera vänskapsmatcher innan VM-avsparken den 11 juni, och en av de repetitioner laget så väl behöver. Sydsvenskan har tagit hjälp av en supporter och en lovande spelare för att ringa in lagets problem och utmaningar.

Vart man än går i Kapstaden blir man påmind om den där månaden som landet förberett sig för i så många år. Banderoller på lyktstolparna förkunnar hur många dagar det är kvar till avspark. Marknadsstånden på S:t Georges Mall och Greenmarket Square är fulla av vuvuzelor – plastluren som orsakar den öronbedövande ljudmattan som är så typisk för sydafrikansk läktarkultur. Och på tv har programledarna haft landslagets gulgröna matchtröjor på sig varje fredag det senaste halvåret. Allt för att alla ska förstå: Nu är det dags. Vi är redo. Vi stöder vårt landslag.

Och Bafana Bafana, som betyder ”grabbarna”, kan behöva allt stöd de kan få. Nittiondeplatsen på FIFA:s ranking gör Sydafrika till det sämst placerade landet någonsin som arrangerat ett fotbolls-VM.

Men självförtroendet håller långsamt på att komma tillbaka efter bottenläget i oktober förra året, då laget hade förlorat åtta av de nio senaste spelade matcherna. Tränaren, brasilianaren Joel Santana fick sparken efter bara 18 månader på jobbet. Hans företrädare, Carlos Alberto Parreira, även han från Brasilien, axlade åter tränarmanteln, och de senaste månaderna har Bafana Bafana åtminstone inte förlorat några matcher. 3-0-segern mot bottenlaget Zimbabwe i januari kanske inte är så mycket att yvas över. Mer imponerande är 1-1-matchen mot Paraguay den 31 mars – men den speglar också lagets främsta svaghet: bristen på bra anfallare.
– Det är det största problemet för Sydafrikansk fotboll, säger kemiteknikern Mswazi Tshabalala, 37, som bor i Somerset West, 5 mil öster om Kapstaden. Fotbollen har följt honom genom hela livet och han blir mycket uppjagad och engagerad när ämnet kommer på tal.
– Idag är det medelspelarna som dominerar. Vi måste anstränga oss för att få fram bra kvalitetsanfallare. Vi kan spela hur bra fotboll som helst, men om vi inte gör några mål vinner vi inga matcher.

Hur smart var det då att ge Santana sparken så nära inpå VM?
– Det är rätt att gå om man inte kan leverera. Med Santana var det ju också ett språkligt problem, eftersom han inte kunde engelska. All kommunikation skedde via tolk.
– Vi har förlitat oss på utländska tränare alldeles för länge. De känner inte spelarna. Visst kan det vara bra med nya idéer, men de måste ta hänsyn till vad det finns att bygga på. Trenden har länge varit att tränarna har försökt införa någon sorts europeiskt spel med långa bollar till forwardarna. Men det är inte vår typ av fotboll – vi spelar mer brasilianskt: ner med bollen på marken och spela den framåt! Det är väl därför vi har anlitat brasilianare de senaste åren – men det har ändå inte funkat.

Så vem skulle du helst vilja ha som landslagstränare?
– Jag skulle vilja att vi hade självförtroende nog att anlita en sydafrikan. T.ex Gavin Hunt som tränar Supersport United, och har vunnit ligan tre år i rad. Han inga stjärnspelare och han förlorar spelare till andra lag varje år – men lyckas ändå ta fram en formidabel uppsättning varje år. Hans filosofi är att alla spelare ska kunna göra mål, så att man inte blir så beroende av anfallarna. Hunt är den troligaste kandidaten när vi väl bestämmer oss för en sydafrikansk tränare till Bafana Bafana.

En som med stor sannolikhet kommer att få dra på sig den gulgröna landslagströjan inom några år är Thulani Hlatshwayo. Han är 20 år och spelar idag spelar back i Ajax Cape Town.
– Att spela för Bafana Bafana är varje sydafrikansk fotbollspelares dröm. Jag har spelat i ett förberedande lag, så förhoppningsvis får jag snart chansen.

Bafana Bafana har ju haft en del problem på sistone. Men hur är laget när de presterar som bäst?
– De var väldigt bra mot Brasilien under Confederations Cup förra året. Under stora delar av matchen spelade de på samma nivå, men mot slutet tröt koncentrationen och brasilianarna vann med 0-1.

Vad tror du om vuvuzelorna? Kan de påverka Bafanas insatser?
– Visst kommer de att gynna Bafana Bafana. Spelarna vet hur man spelar under ljudmattan från tusentals vuvuzelor. Ljudet är motiverande och får en att känna att man spelar en stor och viktig match. Eftersom man inte kan ropa till varandra får man kommunicera med tecken och vara uppmärksam. Det gör att man tvingas öka koncentrationen och vara hundraprocentigt fokuserad. Det blir svårare för lagen som inte är vana vid ljudet.

Om Bafana Bafana åker ut redan i gruppspelen – vad händer då med sydafrikanernas intresse för VM?
– Visst kommer många att bli besvikna, men intresset kommer att fortsätta vara stort. Folk har ju redan köpt biljetter.

Mswazi Tshabalala tror inte heller att intresset för turneringen skulle falna om det går åt skogen för landslaget direkt.
– Fotbolls-VM i Sydafrika kommer inte att inträffa igen under min livstid. Visst, vi är här för att stödja lag vårt – men också för att vi gillar fotboll. Om vi förlorar under gruppspelen finns det andra lag att stödja.

Förutom problemet med bristen på bra anfallare har Mswazi också noterat ett attitydproblem hos landslaget, något som är särskilt tydligt alldeles före matcherna, när kameran vandrar över spelarna under nationalsången. Han jämför med rugbylandslaget Springboks, som sjunger ”Nkosi Sikilel’ iAfrika” högt och tydligt och med tårar i ögonvrån – medan Bafana-spelarna ofta tycks vara likgiltiga.
– De tuggar tuggummi och ser ut att vara någon annanstans. Men när man har tröjan med landslagets emblem måste man visa och känna att man kämpar för landets stolthet.

Varför finns inte den där stoltheten då?
– Jag tror många spelare ser sin medverkan i landslaget som ett sätt att marknadsföra sig. De vet att det finns europeiska talangscouter på matcherna. Så de spelar mer individuellt och sätter inte laget i första rummet. Attityden har väl förbättrats på senare tid, men det är fortfarande mycket kvar att göra.
– Det handlar inte om att de ska spela Sydafrika till seger i turneringen, för det kommer aldrig att hända. Utan att de ska bjuda oss på en bra prestation och underhållande fotboll. Och då måste de spela som ett lag.

Publicerad i Sydsvenskan den 16 maj 2010


Mswazis Bafanafavorit
Siphiwe Tshabalala, yttermittfältare
– Han är en av de få som gör mål. Och mål är det vi behöver för att vinna.

Thulanis Bafanafavorit
Tsepo Masilela, vänsterback
– Han är bekväm med bollen och har en bra fysisk närvaro. Bra i luften och organiserar försvaret bra.

Bafana Bafanas senaste matcher
28.4 Jamaica 2-0 vinst
22.4 Nordkorea 0-0
31.3 Paraguay 1-1
3.3 Namibia 1-1
27.1 Zimbabwe 3-0 vinst

Kommande matcher
16.5 Thailand
24.5 Bulgarien
27.5 Colombia
5.6 Danmark
11.6 Mexico – VM-avspark

Tidigare i VM
Laget bojkottades under apartheidtiden och har deltagit i två VM efter att systemet föll. Första gången var i Frankrike 1998 (plats 24) och andra i Japan/Sydkorea 2002 (plats 17). Till förra mästerskapen i Tyskland kvalificerade de sig inte.

Lagets uppladdning
Under våren har laget förberett sig vid brasilianska fotbollsfederationsnes träningscenter i Rio de Janeiro och vid Adidas högkvarter i Herzogenaurach, Tyskland. De sista veckorna inför VM kommer de att ladda upp vid Wits-universitetet i Johannesburg, som är klassisk fotbollsmark i Sydafrika.

fredag 7 maj 2010

Jag föreläser i Malmö på söndag

av TOR BILLGREN



Den 9 maj kl 13.00 föreläser jag på temat Nyanser av The Struggle – Aspekter av kampen mot apartheid som sällan fick plats i 80- och 90-talets nyhetsrapportering. Om den idealiserade och naiva bild av ANC och organisationens metoder som Sverige fortfarande tycks vara fångat i.

Lokal: Kommendanthuset, Malmö Museer.