Radiomanus: Inslag till OBS i P1
I december förra året greps två män i Malawi i södra Afrika för att de hade genomfört en äktenskapsceremoni mellan varandra. I Senegal har det senaste året flera gravar till homosexuella skändats. I Sydafrika utsätts lesbiska för så kallade korrektionsvåldtäkter i de fattiga kåkstäderna. Och det senaste året har ett lagförslag i Uganda om skärpta straff för homosexuella handlingar uppmärksammats och kritiserats runt om i världen, för att det innehåller långa fängelsestraff och till och med dödsstraff. Men det här är bara toppen av ett isberg av antihomosexuella attityder i Afrika – något Tor Billgren i Kapstaden har studerat närmare:
Jag var i Botswana förra veckan och det var först i planet dit, när jag bläddrade i guideboken, som jag förstod att homosexualitet är olagligt i landet, och straffas med minst sju års fängelse om man tas på bar gärning. Inte ens i Botswana alltså – ett land som betraktas vara ett demokratiskt och ekonomiskt mirakel i Afrika och som är kontinentens minst korrupta – inte ens där råder en nyanserad och vetenskapligt förankrad syn på homosexualitet.
Enligt en opinionsundersökning från 2007 från The Pew Institute i Washington ligger de afrikanska länderna i botten när det gäller tolerans gentemot homosexualitet. Allra värst är det i Mali, där 98 procent procent av befolkningen anser att homosexualitet inte ska accepteras av samhället. Och Etiopien, Nigeria, Kenya, Senegal, Tanzania och Uganda kommer tätt efter.
Och i vissa länder, som Uganda och Malawi, går det alltså från dåligt, till sämre. Varför det just nu då? Det finns flera orsaker. Framförallt handlar det om att homosexualiteten börjar bli synlig i samhället. Homosexuella har de senaste åren börjat ta sig ton och kräva rättigheter. Och denna ökade synlighet, orsakar en negativ reaktion. Människor som inte ens kände till fenomenet, sätter sig på tvären och protesterar mot konstigheterna.
Men det handlar också om att den kristna högern i Europa och USA har förlorat matchen om äktenskap och synen på homosexualitet på hemmaplan – och därför lägger sin energi på regioner där grogrunden för antihomosexuella stämningar redan är god, som Baltikum. Och Afrika, där homosexualitet inte bara anses vara mot Guds skapelsetanke – utan även oafrikanskt.
Denna typ av mission har varit tydligast i Uganda, där det i mars 2009 arrangerades en antihomosexuell konferens med flera prominenta kristna personligheter från USA, som föreläste om homosexualitetens fördärv. Det lagförslag som publicerades några månader senare bär otvetydiga drag av amerikansk högerkristen antigayretorik.
Slentrianmässigt är det lockande att tro att de antihomosexuella värderingarna också hänger samman med dålig utbildning och fattigdom. Och så är det säkert på många håll, men när jag föreslog det för en homosexuell vän som studerar medicin i Zimbabwe, skakade han på huvudet.
– Det är tvärtom, sa han. För ju mer utbildad och framgångsrik man är, desto mer förväntas man passa in i de zimbabwiska sociala strukturerna och normerna.
Ett vanligt grepp i den afrikanska debatten om homosexualitet är att skylla på kolonialismen. De antihomosexuella aktivisterna hävdar att homosexualitet är ett utlopp för europeisk dekadens. Att det är ett oafrikanskt fenomen som de vita kolonisatörerna smittade kontinenten med.
Det komiska – eller vad man nu ska säga – är att gayaktivisterna också åberopar kolonialismen. De hävdar att det är de anti-homosexuella strömningarna som är ett kolonialt arv, eftersom de formella förbuden mot homosexualitet i länder som Zimbabwe och Uganda infördes först i och med britternas lagstiftning.
Och mycket kan man anklaga kolonialismen för, men knappast för att ha uppfunnit varesig homosexualitet eller homofobi. Varhelst det finns människor finns det homosexualitet. Varhelst det finns machokultur, patriarkala strukturer och stark social kontroll, finns det homofobi.
Det stora undantaget på kontinenten är Sydafrika. Attityderna är visserligen generellt dåliga – 64 procent av befolkningen avvisar homosexualitet enligt undersökningen från Pew-institutet, men det finns ett starkt juridiskt och konstitutionellt skydd. Landet införde som femte i världen äktenskap för homosexuella år 2006.
Det är alltså inga europeiska hbt-organisationer, biståndskommittéer eller FN-organ som kan förändra de negativa attityderna i Afrika. Utan just Sydafrika. Genom att stå upp för landets konstitution och försvara och förklara den utåt, kan Sydafrikas ledare visa att det ryms fler synsätt inom ramen för vad som är afrikanskt.
En som föregått med gott exempel i sammanhanget är ärkebiskop emeritus Desmond Tutu, som satt hela sin trovärdighet och hjältestatus på spel, genom att försvara homosexuellas rättigheter utifrån sin kristna övertygelse.
Det återstår för landets politiska ledning att uppvisa samma mod.
President Jacob Zuma hade chans att ta upp Ugandas antigaylag under sitt statsbesök i mars, men avstod, trots påtryckningar från människorättsorganisationer.
I december förra året greps två män i Malawi i södra Afrika för att de hade genomfört en äktenskapsceremoni mellan varandra. I Senegal har det senaste året flera gravar till homosexuella skändats. I Sydafrika utsätts lesbiska för så kallade korrektionsvåldtäkter i de fattiga kåkstäderna. Och det senaste året har ett lagförslag i Uganda om skärpta straff för homosexuella handlingar uppmärksammats och kritiserats runt om i världen, för att det innehåller långa fängelsestraff och till och med dödsstraff. Men det här är bara toppen av ett isberg av antihomosexuella attityder i Afrika – något Tor Billgren i Kapstaden har studerat närmare:
Jag var i Botswana förra veckan och det var först i planet dit, när jag bläddrade i guideboken, som jag förstod att homosexualitet är olagligt i landet, och straffas med minst sju års fängelse om man tas på bar gärning. Inte ens i Botswana alltså – ett land som betraktas vara ett demokratiskt och ekonomiskt mirakel i Afrika och som är kontinentens minst korrupta – inte ens där råder en nyanserad och vetenskapligt förankrad syn på homosexualitet.
Enligt en opinionsundersökning från 2007 från The Pew Institute i Washington ligger de afrikanska länderna i botten när det gäller tolerans gentemot homosexualitet. Allra värst är det i Mali, där 98 procent procent av befolkningen anser att homosexualitet inte ska accepteras av samhället. Och Etiopien, Nigeria, Kenya, Senegal, Tanzania och Uganda kommer tätt efter.
Och i vissa länder, som Uganda och Malawi, går det alltså från dåligt, till sämre. Varför det just nu då? Det finns flera orsaker. Framförallt handlar det om att homosexualiteten börjar bli synlig i samhället. Homosexuella har de senaste åren börjat ta sig ton och kräva rättigheter. Och denna ökade synlighet, orsakar en negativ reaktion. Människor som inte ens kände till fenomenet, sätter sig på tvären och protesterar mot konstigheterna.
Men det handlar också om att den kristna högern i Europa och USA har förlorat matchen om äktenskap och synen på homosexualitet på hemmaplan – och därför lägger sin energi på regioner där grogrunden för antihomosexuella stämningar redan är god, som Baltikum. Och Afrika, där homosexualitet inte bara anses vara mot Guds skapelsetanke – utan även oafrikanskt.
Denna typ av mission har varit tydligast i Uganda, där det i mars 2009 arrangerades en antihomosexuell konferens med flera prominenta kristna personligheter från USA, som föreläste om homosexualitetens fördärv. Det lagförslag som publicerades några månader senare bär otvetydiga drag av amerikansk högerkristen antigayretorik.
Slentrianmässigt är det lockande att tro att de antihomosexuella värderingarna också hänger samman med dålig utbildning och fattigdom. Och så är det säkert på många håll, men när jag föreslog det för en homosexuell vän som studerar medicin i Zimbabwe, skakade han på huvudet.
– Det är tvärtom, sa han. För ju mer utbildad och framgångsrik man är, desto mer förväntas man passa in i de zimbabwiska sociala strukturerna och normerna.
Ett vanligt grepp i den afrikanska debatten om homosexualitet är att skylla på kolonialismen. De antihomosexuella aktivisterna hävdar att homosexualitet är ett utlopp för europeisk dekadens. Att det är ett oafrikanskt fenomen som de vita kolonisatörerna smittade kontinenten med.
Det komiska – eller vad man nu ska säga – är att gayaktivisterna också åberopar kolonialismen. De hävdar att det är de anti-homosexuella strömningarna som är ett kolonialt arv, eftersom de formella förbuden mot homosexualitet i länder som Zimbabwe och Uganda infördes först i och med britternas lagstiftning.
Och mycket kan man anklaga kolonialismen för, men knappast för att ha uppfunnit varesig homosexualitet eller homofobi. Varhelst det finns människor finns det homosexualitet. Varhelst det finns machokultur, patriarkala strukturer och stark social kontroll, finns det homofobi.
Det stora undantaget på kontinenten är Sydafrika. Attityderna är visserligen generellt dåliga – 64 procent av befolkningen avvisar homosexualitet enligt undersökningen från Pew-institutet, men det finns ett starkt juridiskt och konstitutionellt skydd. Landet införde som femte i världen äktenskap för homosexuella år 2006.
Det är alltså inga europeiska hbt-organisationer, biståndskommittéer eller FN-organ som kan förändra de negativa attityderna i Afrika. Utan just Sydafrika. Genom att stå upp för landets konstitution och försvara och förklara den utåt, kan Sydafrikas ledare visa att det ryms fler synsätt inom ramen för vad som är afrikanskt.
En som föregått med gott exempel i sammanhanget är ärkebiskop emeritus Desmond Tutu, som satt hela sin trovärdighet och hjältestatus på spel, genom att försvara homosexuellas rättigheter utifrån sin kristna övertygelse.
Det återstår för landets politiska ledning att uppvisa samma mod.
President Jacob Zuma hade chans att ta upp Ugandas antigaylag under sitt statsbesök i mars, men avstod, trots påtryckningar från människorättsorganisationer.
Sänt i OBS i P1 det 14 april 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar