Hösten 1994 kom en bok som skildrade Sydafrikas övergång till demokrati ur ett annorlunda perspektiv. De historiska händelserna äger rum runt den fattiga och försupna boerfamiljen Benade i Triomf utanför Johannesburg. Tre syskon: den kantstötta Mol, den flegmatiske Pop, clownen Treppie, samt Mol och Pops inavlade son, den våldsamme och epileptiske Lambert.
Handlingen äger rum på förbannad mark. I jorden, under deras hus, finns resterna efter Sophiatown – en svart stadsdel som jämnades med marken 1963 för att ge plats åt den vita förorten Triomf. Ibland hittar Lambert ”kaffir rubbish” när han gräver i trädgården, bestick, skor, plåtaskar – saker som blev kvar när de femtiotusen svarta invånarna deporterades.
Triomf blev snabbt en succé och den afrikaanspråkiga författaren Marlene van Niekerk (född 1954) en stjärna. 1999 kom en engelsk översättning och i våras fick boken förnyad aktualitet genom en mycket efterlängtad filmatisering av den zimbabwiske regissören Michael Raeburn.
Bokens omedelbara framgång hade delvis med den utsökta tajmingen att göra. Van Niekerk skildrade precis det miljontals vita sydafrikaner hade känt under övergångsperioden i början av 90-talet. Visst låg det mycket optimism i luften över att äntligen slippa oket av att ständigt associeras med apartheid. Men också oro. Vad skulle hända när ANC tog över? Många förberedde sig på fullt allvar att fly norrut.
Marlene van Niekerks andra stora roman "Agaat" ("The way of the women") från 2004 handlar också om en boerfamilj, fast denna gången en rik sådan. Hon är idag professor vid institutionen för nederländska och afrikaans vid universitetet i Stellenbosch.
Men det är inte bara slutet för apartheidsystemet som nalkas under bokens gång, utan också för familjen Benade. Och man förstår tidigt att undergången kommer att utgöras av ögonblicket då Lambert får veta sanningen om sitt ursprung. Trots det, lyckas van Niekerk vrida till avslöjandet och bjuda på överraskningar och detaljer ur det förflutna som får blodet att frysa till is.
Som läsare kastas man mellan skratt och fasa. Humorn är lysande, brutaliteten motbjudande, särskilt scenerna då Mol våldtas av Lambert, som höjdpunkten på hans raseriutbrott. Men man drabbas också rörelse av den ömhet som präglar familjen mitt i all sin råhet. Hur de tar hand om den hjälplöse Lambert när han ligger i kramper, trots att han kanske har knivhuggit någon av dem precis innan, krossat köket eller tänt eld på bilen. De skyler honom, stoppar en tvättklämma mellan hans käkar och släpar tillsammans den tunge ynglingen till hans skjul – och är beredda att göra samma sak nästa gång det händer, ofta framprovocerat av Treppies spydiga kommentarer. De tar ansvar för vad de gjort, bär bördan av sin synd utan att knorra.
Att filmen som kom i våras fick så översvallande kritik har nog mer med sydafrikanernas kärlek till familjen Benade att göra, än kvalitet. Skådespeleriet är ojämt och alldeles för ofta tippar den över i ren buskis. Riktigt intressant är dock filmens förklaring till varför Treppie ständigt provocerar fram och därmed lär sig kontrollera Lamberts raseriutbrott. I boken tycks han mest göra det för skojs skull, men i filmen utkristalliseras en annan orsak. Här är hans rädsla för vad som kommer att hända efter valet tydligare. Han är helt enkelt livrädd, men döljer det med sitt munväder och supande. Samtidigt utvecklar han Lambert till ett vapen – ett verktyg för det självmord han aldrig kommer att våga begå på egen hand. Men när stunden är kommen tänker han släppa helvetet lös, på det att familjen ska förintas och ta sina hemligheter med sig i graven.
Familjen Benade utanför huset på Martha Street, Triomf. Syskonen Treppie (Lionel Newton), Mol (Vanessa Cooke) och Pop (Paul Lückhoff) samt den inavlade sonen Lambert (Eduan van Jaarsveldt).
Man behöver inte skrapa särskilt djupt på den litterära ytan för att se att familjen Benade är en allegori för det afrikandiska folket – boerna, det vill säga ättlingarna till de nederländska nybyggarna som började invandra på 1650-talet; som började dra sig norrut kring 1830 för att få rå om sig själva när britterna avskaffade slaveriet; som ansåg sig vara Det Utvalda Folket efter ett heligt förbund med Gud inför slaget mot zulufolket vid Blood River 1838; som skapade apartheidideologin och därigenom vann valet 1948.
Familjen Benades incest är den yttersta konsekvensen av åtskillnadspolitiken och afrikandernas historiska strävan att hålla sig för sig själva. Apartheidideologerna ansåg att systemet var nödvändigt för att afrikanderna skulle överleva som folk och såväl äktenskap som sexuellt umgänge över rasgränserna var förbjudet. Ur detta föds alltså det rubbade monstret Lambert, vars tillvaro kantas av förödande våldsutbrott. Och är det något folks biografi som skulle kunna inledas med orden ”Av våld är du kommen…”, är det just afrikandernas. Koloniseringen av södra Afrika var en brutal historia och flera krig utkämpades. Ett av de blodigaste var det mot britterna 1899-1902, då imperiet krossade de afrikandiska republikerna Oranjefristaten och Transvaal. Förlusten av självständigheten och människoliv – särskilt i koncentrationslägren där britterna spärrade in afrikandernas kvinnor och barn – skapade ett revanschbehov som är fullt jämförbart med tyskarnas efter förödmjukelserna i Versailles 1919. Konsekvenserna var katastrofala i båda fallen. 1933 segrade den tyska nationalismen. 1948 den afrikandiska.
Men våldet, som födde denna nationalism och var helt nödvändigt för att hålla den vid makten, blev till slut också det som kvävde den. Spiralen blev ohållbar. Och våldet i "Triomf", personifierat av Lambert får också sitt slut, genom att han helt enkelt börjar äta sin medicin. Men först efter den ultimata och slutgiltiga bärsärkagången...
Triomf är ingalunda någon nidskrift över det afrikandiska folket – men knappast heller en kärleksförklaring. Snarare en inlaga, en påminnelse om att afrikanderna är ett folk med en mycket komplex historia, som visserligen inte ursäktar övergreppen i det förflutna – men sätter dem i perspektiv.
Som grundplåt ligger den envisa viljan att rå om sig själva. Den bestämda strävan att ta hand om varandra inom gruppen. Och det är precis detta som ligger i botten även hos de tidigt föräldralösa syskonen Treppie, Pop och Mol. ”Ta hand om varandra” är den tuberkulossjuka och utfattiga moderns uppmaning till dem innan hon dör. Men till och med den mest självklara och kärleksfulla strävan kan perverteras till oigenkännlighet av våldsamma omständigheter, skrupelfria politiker och en osund självsyn.
Handlingen äger rum på förbannad mark. I jorden, under deras hus, finns resterna efter Sophiatown – en svart stadsdel som jämnades med marken 1963 för att ge plats åt den vita förorten Triomf. Ibland hittar Lambert ”kaffir rubbish” när han gräver i trädgården, bestick, skor, plåtaskar – saker som blev kvar när de femtiotusen svarta invånarna deporterades.
Triomf blev snabbt en succé och den afrikaanspråkiga författaren Marlene van Niekerk (född 1954) en stjärna. 1999 kom en engelsk översättning och i våras fick boken förnyad aktualitet genom en mycket efterlängtad filmatisering av den zimbabwiske regissören Michael Raeburn.
Bokens omedelbara framgång hade delvis med den utsökta tajmingen att göra. Van Niekerk skildrade precis det miljontals vita sydafrikaner hade känt under övergångsperioden i början av 90-talet. Visst låg det mycket optimism i luften över att äntligen slippa oket av att ständigt associeras med apartheid. Men också oro. Vad skulle hända när ANC tog över? Många förberedde sig på fullt allvar att fly norrut.
Marlene van Niekerks andra stora roman "Agaat" ("The way of the women") från 2004 handlar också om en boerfamilj, fast denna gången en rik sådan. Hon är idag professor vid institutionen för nederländska och afrikaans vid universitetet i Stellenbosch.
Men det är inte bara slutet för apartheidsystemet som nalkas under bokens gång, utan också för familjen Benade. Och man förstår tidigt att undergången kommer att utgöras av ögonblicket då Lambert får veta sanningen om sitt ursprung. Trots det, lyckas van Niekerk vrida till avslöjandet och bjuda på överraskningar och detaljer ur det förflutna som får blodet att frysa till is.
Som läsare kastas man mellan skratt och fasa. Humorn är lysande, brutaliteten motbjudande, särskilt scenerna då Mol våldtas av Lambert, som höjdpunkten på hans raseriutbrott. Men man drabbas också rörelse av den ömhet som präglar familjen mitt i all sin råhet. Hur de tar hand om den hjälplöse Lambert när han ligger i kramper, trots att han kanske har knivhuggit någon av dem precis innan, krossat köket eller tänt eld på bilen. De skyler honom, stoppar en tvättklämma mellan hans käkar och släpar tillsammans den tunge ynglingen till hans skjul – och är beredda att göra samma sak nästa gång det händer, ofta framprovocerat av Treppies spydiga kommentarer. De tar ansvar för vad de gjort, bär bördan av sin synd utan att knorra.
Att filmen som kom i våras fick så översvallande kritik har nog mer med sydafrikanernas kärlek till familjen Benade att göra, än kvalitet. Skådespeleriet är ojämt och alldeles för ofta tippar den över i ren buskis. Riktigt intressant är dock filmens förklaring till varför Treppie ständigt provocerar fram och därmed lär sig kontrollera Lamberts raseriutbrott. I boken tycks han mest göra det för skojs skull, men i filmen utkristalliseras en annan orsak. Här är hans rädsla för vad som kommer att hända efter valet tydligare. Han är helt enkelt livrädd, men döljer det med sitt munväder och supande. Samtidigt utvecklar han Lambert till ett vapen – ett verktyg för det självmord han aldrig kommer att våga begå på egen hand. Men när stunden är kommen tänker han släppa helvetet lös, på det att familjen ska förintas och ta sina hemligheter med sig i graven.
Familjen Benade utanför huset på Martha Street, Triomf. Syskonen Treppie (Lionel Newton), Mol (Vanessa Cooke) och Pop (Paul Lückhoff) samt den inavlade sonen Lambert (Eduan van Jaarsveldt).
Man behöver inte skrapa särskilt djupt på den litterära ytan för att se att familjen Benade är en allegori för det afrikandiska folket – boerna, det vill säga ättlingarna till de nederländska nybyggarna som började invandra på 1650-talet; som började dra sig norrut kring 1830 för att få rå om sig själva när britterna avskaffade slaveriet; som ansåg sig vara Det Utvalda Folket efter ett heligt förbund med Gud inför slaget mot zulufolket vid Blood River 1838; som skapade apartheidideologin och därigenom vann valet 1948.
Familjen Benades incest är den yttersta konsekvensen av åtskillnadspolitiken och afrikandernas historiska strävan att hålla sig för sig själva. Apartheidideologerna ansåg att systemet var nödvändigt för att afrikanderna skulle överleva som folk och såväl äktenskap som sexuellt umgänge över rasgränserna var förbjudet. Ur detta föds alltså det rubbade monstret Lambert, vars tillvaro kantas av förödande våldsutbrott. Och är det något folks biografi som skulle kunna inledas med orden ”Av våld är du kommen…”, är det just afrikandernas. Koloniseringen av södra Afrika var en brutal historia och flera krig utkämpades. Ett av de blodigaste var det mot britterna 1899-1902, då imperiet krossade de afrikandiska republikerna Oranjefristaten och Transvaal. Förlusten av självständigheten och människoliv – särskilt i koncentrationslägren där britterna spärrade in afrikandernas kvinnor och barn – skapade ett revanschbehov som är fullt jämförbart med tyskarnas efter förödmjukelserna i Versailles 1919. Konsekvenserna var katastrofala i båda fallen. 1933 segrade den tyska nationalismen. 1948 den afrikandiska.
Men våldet, som födde denna nationalism och var helt nödvändigt för att hålla den vid makten, blev till slut också det som kvävde den. Spiralen blev ohållbar. Och våldet i "Triomf", personifierat av Lambert får också sitt slut, genom att han helt enkelt börjar äta sin medicin. Men först efter den ultimata och slutgiltiga bärsärkagången...
Triomf är ingalunda någon nidskrift över det afrikandiska folket – men knappast heller en kärleksförklaring. Snarare en inlaga, en påminnelse om att afrikanderna är ett folk med en mycket komplex historia, som visserligen inte ursäktar övergreppen i det förflutna – men sätter dem i perspektiv.
Som grundplåt ligger den envisa viljan att rå om sig själva. Den bestämda strävan att ta hand om varandra inom gruppen. Och det är precis detta som ligger i botten även hos de tidigt föräldralösa syskonen Treppie, Pop och Mol. ”Ta hand om varandra” är den tuberkulossjuka och utfattiga moderns uppmaning till dem innan hon dör. Men till och med den mest självklara och kärleksfulla strävan kan perverteras till oigenkännlighet av våldsamma omständigheter, skrupelfria politiker och en osund självsyn.
Publicerad i Axess Magasin, nr 7 2009
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar