Nästa vecka kommer EU att fatta beslut om huruvida restriktionerna mot Zimbabwes politiska elit ska hävas eller ej. Restriktionerna infördes 2002 och innebär reseförbud och frysta tillgångar för ett hundratal Zanu-PF-höjdare i den närmsta kretsen kring president Robert Mugabe.
Fast så framställs de förstås inte i Zimbabwe. I statsstyrd media (som tidningen The Herald och tv-bolaget ZBC) kallas de konsekvent "olagliga sanktioner" och påstås vara riktade mot hela det zimbabwiska folket. Regeringen låter aldrig ett tillfälle gå förlorat att skylla den ekonomiska krisen på dessa "fientliga åtgärder" från de "arroganta västländerna".
Sydafrika och ANC har länge argumenterat för att restriktionerna ska lyftas, med motiveringen att det skulle kunna påskynda den demokratiska utvecklingen i landet, samt att maktdelningsavtalet mellan Zanu-PF och de båda MDC-fraktionerna är genomfört i tillfredsställande grad. EU har hittills menat att så inte är fallet, vilket både Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson förklarade för ANC vid sina besök här i september 2009 respektive mars 2010.
Samtidigt som EU förbereder sitt beslut kommer rapporter om ökade våldsaktiviteter från Zanu-PF:s sida. I veckan ska t.ex militanta Zanu-PF-aktivister ha plundrat affärsrörelser tillhörande utländska medborgare i Harare. Zanu-PF:s Simon Khaya Moyo framställde å sin sida sammanstötningarna som en "noggrant designad ploj från MDC:s sida för att påverka EU inför beslutet om sanktionerna" (Mail & Guardian, 11.2 2011, ej ännu på nätet).
Så vad är sant när det gäller Zimbabwe? Har restriktionerna avsedd verkan, eller är det i själva verket Mugabe som tjänar på dem? Fungerar maktdelningsavtalet mellan Zanu-PF och MDC-fraktionerna? Kommer Zanu-PF att avhålla sig från våldsanvändning inför valet?
Jag vet inte. Samtidigt som regimen har stått bakom våld tidigare (t.o.m. folkmord) och är kända för sina uppenbara lögner (sättet på vilket "sanktionerna" framställs är ett lysande exempel på hur Mugabe ljuger sitt folk rakt upp i ansiktet), så är det svårt att bortse från att rösterna och larmrapporterna från "andra sidan" också ofta formuleras utifrån snäva politiska agendor. Det finns en tendens att slentrianmässigt anamma oppositionella uppfattningar bara för att de utgör alternativ till moraliskt korrupta regimer.
Ett exempel på hur västmedia har fallit i den fällan är sättet på vilket de senaste årens jordbruksreformer har framställts. Det finns en föreställning om att alla fungerande jordbruk i landet ockuperades av krigsveteraner och Zanu-PF-funktionärer som plundrade farmerna på metall och maskiner, med följden att jordbrukssektorn kollapsade totalt. Och visst förekom den typen av plundringar och våldsamma övergrepp – men inte i tillnärmelsevis sådan utsträckning att det kan ses som representativt för reformen överlag. Detta visar Sussex-professorn Ian Scoones i studien "Zimbabwe’s Land Reform: challenging the myths", som inom kort kommer att publiceras av Royal African Society i London. Att reformen faktiskt innebar att jord fördelades till tidigare jordlösa zimbabwier och att det faktiskt finns ett fungerande jordbruk i Zimbabwe idag, är något Mugabekritiska medier och opinionsbildare inte känner sig helt bekväma med – trots att det borde vara glädjande nyheter.
Det enda sättet att skaffa sig en uppfattning om Zimbabwe och händelserna där är att vara på plats. Inte i Johannesburg, Maputo eller Dar es-Salaam – utan i Harare, Bulawayo och Hwange. Inom ett halvår kommer det förmodligen att hållas val, så det är hög tid för tidningar och radiokanaler att skicka dit folk. Behovet av olika röster är större än någonsin, liksom behovet av kritiska observationer av läget i landet, istället för blind tilltro till oppositionella ståndpunkter.
__________________________________
PS1. Detta är ingen jobbannons. Jag har inte för avsikt att vara i Zimbabwe i sommar :-)
PS2. Inom kort kommer jag att resonera om krisen inom den mindre av MDC-fraktionerna i OBS i P1.
Fast så framställs de förstås inte i Zimbabwe. I statsstyrd media (som tidningen The Herald och tv-bolaget ZBC) kallas de konsekvent "olagliga sanktioner" och påstås vara riktade mot hela det zimbabwiska folket. Regeringen låter aldrig ett tillfälle gå förlorat att skylla den ekonomiska krisen på dessa "fientliga åtgärder" från de "arroganta västländerna".
Sydafrika och ANC har länge argumenterat för att restriktionerna ska lyftas, med motiveringen att det skulle kunna påskynda den demokratiska utvecklingen i landet, samt att maktdelningsavtalet mellan Zanu-PF och de båda MDC-fraktionerna är genomfört i tillfredsställande grad. EU har hittills menat att så inte är fallet, vilket både Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson förklarade för ANC vid sina besök här i september 2009 respektive mars 2010.
Samtidigt som EU förbereder sitt beslut kommer rapporter om ökade våldsaktiviteter från Zanu-PF:s sida. I veckan ska t.ex militanta Zanu-PF-aktivister ha plundrat affärsrörelser tillhörande utländska medborgare i Harare. Zanu-PF:s Simon Khaya Moyo framställde å sin sida sammanstötningarna som en "noggrant designad ploj från MDC:s sida för att påverka EU inför beslutet om sanktionerna" (Mail & Guardian, 11.2 2011, ej ännu på nätet).
Så vad är sant när det gäller Zimbabwe? Har restriktionerna avsedd verkan, eller är det i själva verket Mugabe som tjänar på dem? Fungerar maktdelningsavtalet mellan Zanu-PF och MDC-fraktionerna? Kommer Zanu-PF att avhålla sig från våldsanvändning inför valet?
Jag vet inte. Samtidigt som regimen har stått bakom våld tidigare (t.o.m. folkmord) och är kända för sina uppenbara lögner (sättet på vilket "sanktionerna" framställs är ett lysande exempel på hur Mugabe ljuger sitt folk rakt upp i ansiktet), så är det svårt att bortse från att rösterna och larmrapporterna från "andra sidan" också ofta formuleras utifrån snäva politiska agendor. Det finns en tendens att slentrianmässigt anamma oppositionella uppfattningar bara för att de utgör alternativ till moraliskt korrupta regimer.
Ett exempel på hur västmedia har fallit i den fällan är sättet på vilket de senaste årens jordbruksreformer har framställts. Det finns en föreställning om att alla fungerande jordbruk i landet ockuperades av krigsveteraner och Zanu-PF-funktionärer som plundrade farmerna på metall och maskiner, med följden att jordbrukssektorn kollapsade totalt. Och visst förekom den typen av plundringar och våldsamma övergrepp – men inte i tillnärmelsevis sådan utsträckning att det kan ses som representativt för reformen överlag. Detta visar Sussex-professorn Ian Scoones i studien "Zimbabwe’s Land Reform: challenging the myths", som inom kort kommer att publiceras av Royal African Society i London. Att reformen faktiskt innebar att jord fördelades till tidigare jordlösa zimbabwier och att det faktiskt finns ett fungerande jordbruk i Zimbabwe idag, är något Mugabekritiska medier och opinionsbildare inte känner sig helt bekväma med – trots att det borde vara glädjande nyheter.
Det enda sättet att skaffa sig en uppfattning om Zimbabwe och händelserna där är att vara på plats. Inte i Johannesburg, Maputo eller Dar es-Salaam – utan i Harare, Bulawayo och Hwange. Inom ett halvår kommer det förmodligen att hållas val, så det är hög tid för tidningar och radiokanaler att skicka dit folk. Behovet av olika röster är större än någonsin, liksom behovet av kritiska observationer av läget i landet, istället för blind tilltro till oppositionella ståndpunkter.
__________________________________
PS1. Detta är ingen jobbannons. Jag har inte för avsikt att vara i Zimbabwe i sommar :-)
PS2. Inom kort kommer jag att resonera om krisen inom den mindre av MDC-fraktionerna i OBS i P1.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar