I slutet av januari kampanjade fackföreningen Sikhula Sonke i Stockholm för att uppmärksamma de tuffa villkoren för sydafrikanska vingårdsarbetare. Tyvärr fick deras vittnesmål och aktioner mycket litet genomslag i medierna – något som bara understryker vikten av deras arbete.
Sverige är en viktig marknad för Sydafrikas vinindustri. I juni 2008 gick Sydafrika om Australien, Italien och Spanien på Systembolagets försäljningslista och har sedan dess legat i topp. Som svensk känner man sig därför alltid extra välkommen när man besöker vingårdar här i Sydafrika; förra året möttes jag t.ex. av en stor svensk flagga vid infarten till en av storsäljarna.
Svenska konsumenter utgör således en betydande maktfaktor, och det är detta Sikhula Sonke tar fasta på när de vill få oss att förstå verkligheten för vingårdsarbetarna. En verklighet som närmast kan beskrivas som statarlik eller livegen. Och lönen: runt 1250 kronor i månaden. Naturligtvis finns det också goda exempel. Vingårdar som betalar mer, erbjuder vidareutbildning och till och med delägarskap i gården. Men överlag är situationen svår.
Något som hämmar förbättringsarbetet är gårdarna är utspridda över stora arealer, och att det därför är svårt för fackföreningarna att nå ut till arbetarna. De som trots allt försöker förtjänar allsköns stöd och uppmuntran. För ingen annan gör deras jobb.
Men det är också viktigt att uppmärksamma att de dåliga villkoren inte bara gäller vinbranschen. Före jul träffade jag några slakteriarbetare som hade fått sparken för att de vägrade arbeta 18 timmar om dygnet för samma futtiga 1250 kr i månaden. Det faktum att dessa löner är fullt lagliga minimilöner får givetvis inte användas som argument för att relativisera bort situationen för vare sig vin- eller slakteriarbetarna. Men vi får inte heller inbilla oss att vinindustrin är skurkaktigare än andra branscher.
En annan faktor som komplicerar bilden är att vinbranschen är under stor ekonomisk press. Det sydafrikanska vinets popularitet har skapat ett överskott av producenter, och om arbetarlönerna överstiger en viss andel av driftskostnaderna, övergår farmarna till maskinell drift för att bibehålla lönsamheten. Så arbetarna sitter som gisslan mellan två oacceptabla val. Hårt arbete till låg lön eller arbetslöshet.
Det måste alltså pumpas in mer pengar i branschen – och de kan bara komma från konsumenterna. Det har länge varit hög tid att överge den naiva köpkultur som bygger på att allt måste vara så billigt som möjligt, helst gratis. För en flaska vin gjort på handplockade druvor på andra sidan jorden KAN inte kosta 70 kronor – lika lite som att ett kilo pangasiusfisk från Vietnam skulle kunna gå på 25, som framgick i det uppmärksammade reportaget i Matens Pris i P1 förra helgen. Varför kan vi inte äntligen få betala vad det verkligen kostar? Vi – har – råd.
Sverige är en viktig marknad för Sydafrikas vinindustri. I juni 2008 gick Sydafrika om Australien, Italien och Spanien på Systembolagets försäljningslista och har sedan dess legat i topp. Som svensk känner man sig därför alltid extra välkommen när man besöker vingårdar här i Sydafrika; förra året möttes jag t.ex. av en stor svensk flagga vid infarten till en av storsäljarna.
Svenska konsumenter utgör således en betydande maktfaktor, och det är detta Sikhula Sonke tar fasta på när de vill få oss att förstå verkligheten för vingårdsarbetarna. En verklighet som närmast kan beskrivas som statarlik eller livegen. Och lönen: runt 1250 kronor i månaden. Naturligtvis finns det också goda exempel. Vingårdar som betalar mer, erbjuder vidareutbildning och till och med delägarskap i gården. Men överlag är situationen svår.
Något som hämmar förbättringsarbetet är gårdarna är utspridda över stora arealer, och att det därför är svårt för fackföreningarna att nå ut till arbetarna. De som trots allt försöker förtjänar allsköns stöd och uppmuntran. För ingen annan gör deras jobb.
Men det är också viktigt att uppmärksamma att de dåliga villkoren inte bara gäller vinbranschen. Före jul träffade jag några slakteriarbetare som hade fått sparken för att de vägrade arbeta 18 timmar om dygnet för samma futtiga 1250 kr i månaden. Det faktum att dessa löner är fullt lagliga minimilöner får givetvis inte användas som argument för att relativisera bort situationen för vare sig vin- eller slakteriarbetarna. Men vi får inte heller inbilla oss att vinindustrin är skurkaktigare än andra branscher.
En annan faktor som komplicerar bilden är att vinbranschen är under stor ekonomisk press. Det sydafrikanska vinets popularitet har skapat ett överskott av producenter, och om arbetarlönerna överstiger en viss andel av driftskostnaderna, övergår farmarna till maskinell drift för att bibehålla lönsamheten. Så arbetarna sitter som gisslan mellan två oacceptabla val. Hårt arbete till låg lön eller arbetslöshet.
Det måste alltså pumpas in mer pengar i branschen – och de kan bara komma från konsumenterna. Det har länge varit hög tid att överge den naiva köpkultur som bygger på att allt måste vara så billigt som möjligt, helst gratis. För en flaska vin gjort på handplockade druvor på andra sidan jorden KAN inte kosta 70 kronor – lika lite som att ett kilo pangasiusfisk från Vietnam skulle kunna gå på 25, som framgick i det uppmärksammade reportaget i Matens Pris i P1 förra helgen. Varför kan vi inte äntligen få betala vad det verkligen kostar? Vi – har – råd.
Publicerad i Sydsvenskan den 21 februari 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar