För tre veckor sedan fick de sparken från köttfabriken Abattoir i Robertson, 14 mil norr om Kapstaden. 33 arbetare fick gå för att de vägrade jobba 18 timmar om dagen. Och lönen? 300 kr i veckan. Ibland något mer, ofta mindre. Det är den lagstadgade minimilönen för arbetare i köttindustrin. Detta i ett land som ungefär är lika dyrt att leva i som Sverige.
Nu är detta inga konstigheter. Situationen för arbetare i Sydafrika är ofattbart dålig – särskilt på landsbygden, där det ofta är svårt för fackföreningarna att nå ut. Att hävda att apartheid fortfarande gäller här ute är inte att överdriva, det är ingen retorisk billighet. Ett av huvudsyftena med apartheidsystemet var att förse samhället med billig och utbytbar arbetskraft. Trots 16 år av demokrati och ANC-styre, har denna syn på landets svarta inte ändrats mycket.
I tisdags träffade jag några av de sparkade arbetarna utanför ett hus i townshipet Nkqubela. Så här berättade Mr DeBeer (i mitten på bilden):
– Ägaren ville att vi skulle jobba 18 timmar om dagen och slakta 850 får och 38 kor. Facket rådde oss att jobba enligt våra kontrakt, det vill säga 7-17, vilket innebar att vi klarade av 600 djur om dan. Men då blev han arg påstod att vi slaktade långsamt. Arbetsmarknadsmyndigheten stod på chefens sida och sa att så länge han betalar oss, måste vi göra som han säger – trots att vi jobbade 50 övertidstimmar i veckan. Vi blev olagligt avskedade. Det enda vi krävde var våra grundläggande rättigheter.
– Nu har vi julen runt hörnet. Vi hade sett fram emot att umgås och ha det bra med våra familjer, men nu blir det inte så. Nu måste vi be våra grannar och vänner om hjälp för att klara oss.
Hur påverkades ni av att jobba sådana tider?
– Vi arbetar med vassa knivar, vissa av oss har råkat skära sig. Man blir trött, man kan inte fortsätta. Och sen om man råkar komma fem minuter för sent för att man är så trött, måste man skriva under en varning.
– Det påverkade våra familjer också. När vi lämnade våra hem klockan sex på morgonen sov barnen. När vi kom men sov de också. En del av oss fick problem med äktenskapen.
Vad vill ni uppnå nu?
– Vi vill skicka ett tydligt budskap till människorna på landsbygden om att slaveriet måste sluta. Vi vill stoppa det! Vi kräver våra rättigheter!
* * *
Igår var det meningen att tjänstemän från provinsens arbetsmarknadsdepartement skulle komma till Robertson för att inspektera situationen, men på grund av en mer akut händelse i Stellenbosch fick besöket ställas in.
Jag ringer upp Karel Swarts på de avskedade arbetarnas fackorganisation CSAAWU och frågar om det hänt något nytt sedan i tisdags. Han lyser upp och talar om en delseger.
– Arbetarna kommer att få uppsägningspengarna som de har rätt till. Inte alla, men de flesta kommer att få det. Vi satte press på departementet, som satte press på fabriken. Det handlar om fyra veckors lön, plus tre veckors avgångsvederlag. Pengarna ska betalas ut i morgon.
Sammanlagt sju veckors lön alltså. Runt 2100 kronor. Det är nästan hälften av vad en barnfamilj beräknas behöva för att klara sig – per månad. Och arbetarna är fortfarande avskedade.
________________________________
För mer information om situationen i Robertson, besök CSAAWU:s Facebooksida.
Nu är detta inga konstigheter. Situationen för arbetare i Sydafrika är ofattbart dålig – särskilt på landsbygden, där det ofta är svårt för fackföreningarna att nå ut. Att hävda att apartheid fortfarande gäller här ute är inte att överdriva, det är ingen retorisk billighet. Ett av huvudsyftena med apartheidsystemet var att förse samhället med billig och utbytbar arbetskraft. Trots 16 år av demokrati och ANC-styre, har denna syn på landets svarta inte ändrats mycket.
I tisdags träffade jag några av de sparkade arbetarna utanför ett hus i townshipet Nkqubela. Så här berättade Mr DeBeer (i mitten på bilden):
– Ägaren ville att vi skulle jobba 18 timmar om dagen och slakta 850 får och 38 kor. Facket rådde oss att jobba enligt våra kontrakt, det vill säga 7-17, vilket innebar att vi klarade av 600 djur om dan. Men då blev han arg påstod att vi slaktade långsamt. Arbetsmarknadsmyndigheten stod på chefens sida och sa att så länge han betalar oss, måste vi göra som han säger – trots att vi jobbade 50 övertidstimmar i veckan. Vi blev olagligt avskedade. Det enda vi krävde var våra grundläggande rättigheter.
– Nu har vi julen runt hörnet. Vi hade sett fram emot att umgås och ha det bra med våra familjer, men nu blir det inte så. Nu måste vi be våra grannar och vänner om hjälp för att klara oss.
Hur påverkades ni av att jobba sådana tider?
– Vi arbetar med vassa knivar, vissa av oss har råkat skära sig. Man blir trött, man kan inte fortsätta. Och sen om man råkar komma fem minuter för sent för att man är så trött, måste man skriva under en varning.
– Det påverkade våra familjer också. När vi lämnade våra hem klockan sex på morgonen sov barnen. När vi kom men sov de också. En del av oss fick problem med äktenskapen.
Vad vill ni uppnå nu?
– Vi vill skicka ett tydligt budskap till människorna på landsbygden om att slaveriet måste sluta. Vi vill stoppa det! Vi kräver våra rättigheter!
* * *
Igår var det meningen att tjänstemän från provinsens arbetsmarknadsdepartement skulle komma till Robertson för att inspektera situationen, men på grund av en mer akut händelse i Stellenbosch fick besöket ställas in.
Jag ringer upp Karel Swarts på de avskedade arbetarnas fackorganisation CSAAWU och frågar om det hänt något nytt sedan i tisdags. Han lyser upp och talar om en delseger.
– Arbetarna kommer att få uppsägningspengarna som de har rätt till. Inte alla, men de flesta kommer att få det. Vi satte press på departementet, som satte press på fabriken. Det handlar om fyra veckors lön, plus tre veckors avgångsvederlag. Pengarna ska betalas ut i morgon.
Sammanlagt sju veckors lön alltså. Runt 2100 kronor. Det är nästan hälften av vad en barnfamilj beräknas behöva för att klara sig – per månad. Och arbetarna är fortfarande avskedade.
________________________________
För mer information om situationen i Robertson, besök CSAAWU:s Facebooksida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar