Oroande trend bland oppositionspartier i södra Afrika

av TOR BILLGREN

För några veckor sedan kom nyheten att Inkatha Freedom Party i Sydafrika splittras. Det är därmed det tredje oppositionspartiet i södra Afrika som rämnar på bara två månader. I december förra året var det Sydafrikas Congress of the People (Cope) som drabbades. Och i början av januari en av fraktionerna i Zimbabwes Movement for Democratic Change (MDC).

Det är utomordentligt allvarligt att länder med så dominerande regeringspartier som i Zimbabwe med Zanu-PF och Sydafrika med ANC, har så impulsiv opposition.

De nu sargade partierna har mycket olika historier. Äldst är Inkatha Freedom Party, IFP, som startades av den sydafrikanske politikern Mangosuthu Buthelezi som befrielserörelse 1975. Vid senaste valet 2009 blev IFP det tredje största oppositionspartiet med 4,5% av rösterna.

Spänningarna i IFP började för några år sedan med att främst yngre partimedlemmar ville se en förnyelse inom partiet, som fortfarande leds av den åldrade prins Buthelezi. De lyfte fram partiveteranen Zanele Magwaza-Msibi som partiets hopp, vilket irriterade Butehelzi, som hade en annan kandidat i åtanke som sin efterträdare. En segdragen process inleddes, vilken slutade med att Magwaza-Msibi såg sig som persona non grata. I slutet av januari lämnade hon IFP och startade ett eget – National Freedom Party – NFP. Och det har börjat bra. De senaste veckorna har flera IFP-representanter hoppat av och anslutit sig till Magwaza-Msibis parti. Men i värsta fall riskerar både IFP och NFP att rinna ut i sanden.


IFP-ledaren Mangosutho Buthelezi och Zanele Magwaza-Msibi,

som var nationell ordförande för partiet fram till slutet av januari.

En av orsakerna till att det blev så infekterat av att Magwaza-Msibi utmanade Buthelezi, ligger i den afrikanska principen om att alltid respektera sina äldre. Det är förstås inget fel med det, men det riskerar också att hämma utveckling. Särskilt om en yngre person med utbildning – något som är ovanligare bland de äldre – de facto är lämpligare som ledare. I fallet med IFP kompliceras det ytterligare av att Buthelezi är en kunglighet och något av en ikon.

I de två andra partierna beror splittringarna mindre på stolthet, och mer ren och skär makthunger. I fallet med Congress of the People är det inte så konstigt, eftersom partiet bildades just av makthunger. Grundarna var ett antal ANC-höjdare, som när Thabo Mbeki förlorade posten som ledare för ANC 2007 insåg att de kommit till vägs ände i hierarkin. Enda sättet att hålla sig kvar i toppen var att bilda ett eget parti. Och de gjorde ett rekordval 2009 med hela 7,4 procent, bara 120 dagar efter att det hade bildats. Men sedan dess har det mest kommit skandalnyheter från partiet.


Mbhazima Shilowa och Musioa Lekota när de kunde hålla sams. Båda lämnade politiska toppjobb för att satsa på Cope. Shilowa var premiärminister för Gautengprovinsen och Lekota försvarsminister i ANC-regeringen.

Den stora smällen kom i december förra året när Cope skulle hålla en konferens för att välja sitt ledarskap. Polisen fick sätta in gummikulor och tårgas för att skingra de båda ledarkandidaternas supportrar. Efter det har partiuttalandena varit rena farsen, där båda kandidaterna betraktar sig vara partiets rättmätiga ledare.

Och det som har hänt med MDC i Zimbabwe är likartat. Observera att fejden inte äger rum inom den fraktion av MDC som leds av Morgan Tsvangirai, som är den man vanligen avser när man talar om partiet. Utan det är den mindre, ”intellektuella” fraktionen, som bildades 2005 med Arthur Mutambara i spetsen, som krisar. Precis som med Cope, är det de båda grundarna som inte kan komma överens om vem som ska vara chef. Det senaste är att Mutambara fått sparken som partiledare, samtidigt som han vägrar lämna sin post som vice premiärminister i maktdelningsregeringen. Medierna har spekulerat att ledarskapsstriden kan leda till ytterligare en splittring av MDC.


Arthur Mutambara och Welchman Ncube. Ncube tog nyligen över ledarposten för den "intellektuella" fraktionen av MDC. Mutambara sitter dock kvar som vice premiärminister i maktdelningsregeringen i Zimbabwe. (Tsvangirais fraktion brukar kallas den "fackliga")

Nu finns det som tur är andra oppositionsalternativ i de här länderna. Demokratiska Alliansen i Sydafrika stärker sitt grepp allt mer och börjar bli ett riktigt problem för ANC. Förra valet fick de 16,7 procent. Och i Zimbabwe är Tsvangirais fraktion av MDC en betydande kraft att räkna med.

Men det är ändå en oroande trend att partier som fått förtroende av väljarna för att vara blåslampor i ändan på regeringarna, istället faller sönder i obetydliga skärvor, på grund internt käbbel. Tänk om styrkan i att vara en enad och stark opposition hade varit viktigare än prestigen och makten hos de enskilda ledarna?

Men tyvärr är det ofta så i afrikansk politik – det är personer – The Big Man som står i centrum – inte idéer och ideologi.

Det som händer med Cope och MDC-fraktionen är bara tragiskt och upprörande. Men det finns viss anledning att vara optimistisk över utvecklingen med IFP och NFP i Sydafrika. Utbrytaren Zanele Magwaza-Msibi är visserligen en Big Woman, men hon är också en omvittnat skicklig administratör och god ledare. Om hon lyckas avstå från att bygga upp en kult kring sin person och istället fokusera på idéer och verklig politik, kan konflikterna och splittringen vara början på något nytt – och förhoppningsvis stort. Hon har gott om tid på sig att bygga upp ett väljarunderlag till parlamentsvalet 2014. Men redan vid kommunvalen senare i år kommer vi att få en indikation om hur det kan gå.

Sänt i OBS i P1 den 2 mars 2011