Det regnade i Pretoria den 9 maj 2009, när Jacob Zuma skulle sväras in som det demokratiska Sydafrikas fjärde president. Men vädret lade inte sordin på pampigheterna. En och en kom statscheferna och dignitärerna gående på röda mattan och hälsades officiellt välkomna i högtalarna. Men detta var inte nog för Muammar Kadaffi. Han krävde att hedras TVÅ gånger under ceremonin. Först när han gjorde entré och sedan en extra gång när alla slagit sig ned.
Kadaffi i sin fina Michael Jackson-outfit.
Jag hade bra gärna velat höra hur snacket går när en så absurd begäran behandlas. Finns det över huvudet taget på kartan att utbrista ”Nä du, Kadaffi. Om du ska ha två hälsningar vill alla andra också ha det.” Eller rycker man flegmatiskt på axlarna och hoppas att ingen ska märka att en av ungarna får en extra karamell?
Det finns stunder då jag undrar om det verkligen är hot om våld som är lösningen på internationella kriser. När det gäller bråkmakare med så sjuk självsyn som Libyens ledare, tror jag att en person som Magdalena Ribbing hade kommit betydligt längre än Ban Ki-moon och Barack Obama.
Kadaffi i sin fina Michael Jackson-outfit.
Jag hade bra gärna velat höra hur snacket går när en så absurd begäran behandlas. Finns det över huvudet taget på kartan att utbrista ”Nä du, Kadaffi. Om du ska ha två hälsningar vill alla andra också ha det.” Eller rycker man flegmatiskt på axlarna och hoppas att ingen ska märka att en av ungarna får en extra karamell?
Det finns stunder då jag undrar om det verkligen är hot om våld som är lösningen på internationella kriser. När det gäller bråkmakare med så sjuk självsyn som Libyens ledare, tror jag att en person som Magdalena Ribbing hade kommit betydligt längre än Ban Ki-moon och Barack Obama.
Publicerad i Sydsvenskan den 2 mars 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar