torsdag 11 oktober 2012

Zimbabwes landreform under vetenskaplig lupp

av TOR BILLGREN



Få saker har det rått sådan mediekonsensus kring det senaste decenniet som jordreformen i Zimbabwe. Vi har hört om ockupationer av gårdar, mördade och misshandlade lantarbetare och farmare, hundratusentals drivna på flykt. Vi har fått veta att landets jordbruk ligger i spillror.

Men i slutet av 2010 kom boken ”Zimbabwe’s Land Reform: Myths and realities”, som utmanar flera föreställningar om reformen – och visar att landet faktiskt HAR ett fungerande jordbruk idag. Jag ringde upp en av författarna, Ian Scoones, som är professor i utvecklingsfrågor vid universitetet i Sussex.


– Det fanns bra och dåliga saker med Zimbabwes jordreform, säger Ian Scoones som har ägnat 10 år åt studien. Medias bild av den har varit väldigt ensidig och inte balanserats av fakta. Vi har tittat efter vad som har hänt i verkligheten när folk fick land. Och vad vi hittade var överraskande.

Men först lite bakgrund. Det var i slutet av 1880-talet som imperiebyggaren Cecil John Rhodes med rent och skärt rackarspel lyckades lura till sig det som idag är Zimbabwe av ndebelekungen Lobengula. Landet fick namnet Rhodesia och blev senare brittisk koloni, och senare självständigt. Den svarta majoriteten marginaliserades.


Cecil John Rhodes blev bara 48 år men hann ändå lägga grunden till mycket av nittonhundratalets elände i södra Afrika.

1979 föll det vita, rasistiska minoritetsstyret och vid valet 1980 vann Robert Mugabes Zanu-parti. Landet tog namnet Zimbabwe. Då ägde 6000 vita storfarmare 42 % av landets yta. Det fanns 7 miljoner svarta i landet, ofta egendomslösa. Så landfrågan hamnade högt på dagordningen, åtminstone i retoriken.
– Jordrefomen fanns alltid på agendan sedan självständigheten, säger Ian Scoones. Den kom och gick beroende på den politiska situationen. Men den försvann inte. När landinvasionerna började år 2000 var de ostoppbara.

Individuellt jordägande och ägande över huvudtaget är centralt för välstånd och utveckling. Utan egendom kan man inte ta lån eller göra investeringar, och det är detta som är det stora problemet för miljontals svarta i före detta kolonier. De står och stampar på ruta ett, eftersom deras rätt till egendom var begränsad under kolonial- och apartheidtiden.

Huruvida invasionerna i Zimbabwe var orkestrerade av regeringen eller spontana, folkliga massaktioner är fortfarande omtvistat. Invasionerna skedde på olika sätt på olika farmer, berättar Ian Scoones. Ibland fanns så kallade krigsveteraner med i bilden, ibland inte. Klart är i alla fall, att när invasionerna väl ägde rum, stöddes de av regeringen, som inte heller lade några strån i kors när det urartade i mord och fördrivningar. Ett hundratal människor miste livet, 300.000 lantarbetare förlorade sina jobb.

Ian Scoones och hans medarbetare förnekar naturligtvis inget av detta – men de är ändå nyfikna på hur det har gått för de nya jordbrukarna. Helt enkelt: Funkade reformen? Det vill säga att stycka upp enorma egendomar i mindre, och satsa ett flertal småjordbruk istället för ett fåtal stora? Och vilka är de nya jordägarna?

Sammanlagt i landet har 150.000 hushåll (en miljon människor) gagnats av reformen, men Ian Scoones och hans medarbetare har koncentrerat sig på provinsen Masvingo i sydost. Där är mer än 3/4 av de nya jordbrukarna så kallade vanliga människor, d.v.s. utan politisk eller statlig anknytning. Det är människor från närliggande områden eller städer som blev arbetslösa under den ekonomiska kollapsen, eller före detta lantarbetare. De visar också att hälften av de nya bönderna i deras urvalsgrupp är framgångsrika.

Allt är sannerligen inte frid och fröjd inom det Zimbabwiska jordbruket, men bilden av det domineras av krigsveteraner och Mugabes gangsters, och att det ligger i spillror, stämmer inte heller.

Vilka är då lärdomarna man kan dra av jordreformen i Zimbabwe. Ian Scoones lyfter fram två punkter:
– Nyckeln är att ta i tag i jordfördelningsfrågan i tid. Att lägga lock på och låtsas att den ska försvinna, funkar inte. Våldet i Zimbabwe hade inte behövt äga rum.

Den andra lärdomen är att receptet för en framgångsrik jordbrukssektor inte måste vara gigantiska storjordbruk, utan att småägande, som i Zimbabwe av idag, också kan vara en framgångsrik modell.
– Ett jordbruk baserat på småägande kan vara väldigt framgångsrikt. Även helt utan stöd. Bönderna i Zimbabwe har inte fått bistånd utifrån och staten har varit pank. Men de har lyckats ändå. De har fått igång produktion, börjat sälja till marknaden och investera.

De nya bönderna har varken fått bistånd utifrån, eller bidrag från staten, men har ändå lyckats få ekonomi i sin verksamhet. Sen tillägger Ian Scoones att för mycket statlig inblandning inte heller är bra, och jämför med Sydafrika, där jordreformerna är mycket tungfotade.
– Den sydafrikanska jordreformen präglas av byråkrati som löper amok. Projektiseringen av reformen garanterar misslyckande.

Problemet i Sydafrika är att regeringen, konsulter, biståndsorgan och frivilligorganisationer – alla med sina olika agendor samverkar på ett sätt som gör de nya jordbruken omöjliga att driva. Ian Scoones understryker att processen måste komma underifrån, och att man måste ta tillvara på människors entreprenörsanda och energi.
– För att en jordreform ska bli effektiv, behöver man människors energi, planering och visioner från botten och upp. Men det måste kombineras med statligt stöd. I Zimbabwe saknas det, och i Sydafrika är det överväldigande. Så den balansen måste bli rätt.


Fotnot
Intervjun är gjord våren 2011. Tid har förflutit och saker kan ha förändrats.

måndag 1 oktober 2012

Blicken fäst i det förflutna. Tre böcker om Mandela.

av TOR BILLGREN

Publicerad i Sydsvenskan den 1 oktober 2012


Kanske det är logiskt att det kommer tre böcker om Nelson Mandela på svenska 2012. ANC fyller hundra och Mandela kommer ofrånkomligen snart att lämna jordelivet, han fyllde 94 i somras. Den brittiske journalisten David James Smiths bok ”Den unge Mandela” är den senaste i raden. Han tecknar Mandelas liv från födseln, den 18 juli 1918 fram till transporten ut till Robben Island i juni 1964, och försöker ofta utmana vedertagna sanningar och åberopa alternativa källor.

Boken fick mycket uppmärksamhet när den kom ut i Sydafrika för två år sedan och luslästes av recensenterna i jakt på nedsvärtningsförsök. Men glorian sitter någorlunda intakt. Det som är mest obekvämt är förmodligen Mandelas problematiska förhållande till sin familj – trots att detta aldrig varit någon hemlighet. Ett liv tillägnat underjordisk kamp och 27 år i fängelse sätter självfallet sina spår. Särskilt inflammerat har förhållandet till den första familjen varit; hustrun Evelyn, som Mandela var gift med 1944–1957, och deras fyra barn. Smith visar att orsakerna till skilsmässan inte var så enkla och svartvita som de beskrivs i Mandelas självbiografi.

Det historiskt mest intressanta avsnittet är det som handlar om ANC:s radikalisering på 1950- och 1960-talet. Smith lägger stort fokus vid det mycket ambivalenta förhållandet till kommunistpartiet. Många ANC-medlemmar var kritiska till hur de i många fall vita kommunisterna dominerade och ledde rörelsen, och ville inte vara beroende av Sovjetunionen. Spänningarna slutade med en splittring i och med bildandet av Pan Africanist Congress (PAC) 1959. Och det var främst PAC som vann de afrikanska staternas förtroende under 1960-talet.

Boken blir stundom tung av Smiths sätt att vältra sig i småsaker, men det finns också en poäng med dessa ändlösa jämförelser av motstridiga källor och citat. Författaren visar tydligt hur lätt det är att förvränga historien. Boken slutar med ett vänskapligt gräl mellan Mandela och hans kamrat Ahmed Kathrada, om huruvida de hade hand- eller fotbojor på sig under transporten från Pretoria till Kapstaden och Robben Island. Eller både och. Det är en liten, till synes obetydlig detalj, men den demonstrerar hur förrädiskt minnet kan vara och hur viktigt det är med källkritik, särskilt när det gäller stora personer och händelser, som eftervärlden bygger nationalistiska myter och monument kring.


Vincent Dahlbäcks bok ”Middagar med Mandela”, som kom i februari, försöker också nyansera bilden av Mandela. Han utgår från sina egna möten med ”Madiba” under sin tid som Sveriges Radios korrespondent i Sydafrika 1994–1999, samt 2003–2007. Det är därmed en betydligt äldre Mandela vi möter. Bokens styrka är Dahlbäcks ögonvittnesskildringar och journalistiska iakttagelser. Svagheten är att detaljer och historiska skeenden ofta hanteras på ett ungefärligt och lite väl kåserande sätt. (Utförligare recension av Dahlbäcks bok här.)

Då är Sten Rylanders bok ”Nelson Mandela” mer seriös och användbar. Författaren inledde sin karriär i södra Afrika i slutet av 1970-talet, som Sidachef och sedan som ambassadör i flera länder. Han har enorma kunskaper och har träffat och umgåtts med många av nyckelpersonerna i det moderna Sydafrikas historia. Denna position gör dock att han ibland är lite för insyltad i skeendena för att kännas helt balanserad. Det märks till exempel i de lojalt ANC-trogna skildringarna av det lågintensiva inbördeskriget mellan ANC och Inkatha på 1980- och 1990-talet, och de dramatiska händelserna fram till valet i april 1994.


Tre böcker om Nelson Mandela i år alltså – men ingen om Sydafrika och ANC av idag. Sten Rylander sammanfattar visserligen dagsläget på ett bra sätt på några sidor i slutet av sin bok, men den komplexitet som präglar den sociala och politiska situationen i landet kräver mer. ANC står dessutom inför en av sina största prövningar någonsin nu i år: partikonventet i Mangaung (Bloemfontein) i mitten av december. Förra konventet 2007 ledde indirekt till att Thabo Mbeki fick lämna presidentposten under förödmjukande former, och att utbrytarpartiet Cope bildades. Inget tyder på att det kommer att bli mindre dramatiskt i år. Maktkampen har förts öppnare än någonsin och partiet skakas av fraktionsstrider och dolkhugg, samtidigt som oppositionen växer sig starkare och missnöjet bland de fattigaste ökar. Det som bubblade upp till ytan i Marikana den i mitten augusti – då 45 gruvarbetare dödades under en vild strejk, de flesta av polisen – är bara ett litet symptom på något betydligt allvarligare.

Det är trist, men kanske typiskt, att svenska bokutgivare i detta kritiska läge inte har några ambitioner att ge läsarna verktyg för att förstå och hantera det som händer i Sydafrika just nu, utan nostalgiskt fäster sina blickar i horisonten, mot den ärorika, men tyvärr idag tämligen irrelevanta dåtiden.