torsdag 30 september 2010

Fullsatt när Damon Galguts Man Booker-nominering firades i Kapstaden

av TOR BILLGREN


Titeln "In a Strange Room" har sitt ursprung i ett William Faulkner-citat. Ovan: det brittiska omslaget. Det sydafrikanska ligger längst ned.

I bokhandeln Book Lounge igår kväll firades att den sydafrikanske författaren Damon Galguts roman "In a Strange Room" är en av de sex nominerade till The Man Booker Prize. Det var fullsatt i bokhandeln och precis framför mig satt André Brink med hustru. I vimlet såg jag också författaren Lauren Beukes. Innan kvällens huvudnummer, som var en uppläsning av Galgut, höll fem författare varsin kort och personlig presentation av boken.

– Jag kände "In a Strange Room" långt innan jag kände Damon Galgut, sa Ben Williams, som ligger bakom den fantastiska bokportalen Book Southern Africa. Jag satt husvakt åt en förläggare för flera år sedan och råkade se manuset på ett bord. Jag kunde inte låta bli att läsa det och blev förbluffad. Det här är ett arbete av en författare som står på den absoluta toppen av sin profession.


Damon Galgut under boksigneringen efter uppläsningen.

Författaren Henrietta Rose-Innes, som senast kom ut med boken "Homey", påpekade att hon har läst första delen av "In a Strange Room" fler gånger än hon läst något annat, möjligen med undantag av Fösta Mosebok.

Verushka Louw, som arbetar som säljare på Book Lounge, talade om åsikter och påpekade att inga människor blir frågade om sina åsikter så ofta som bokförsäljare.
– Damon Galgut gör mitt jobb mycket enkelt.

Imraan Coovadia, författare till "High Low In-Between", berättade hur han för några år sedan hade frågat Damon Galgut om vad han arbetade på just då.
– På sitt karaktäristiskt deprimerade sätt svarade han "Jag vet inte". Och det stämde nog bra; "In a Strange Room" är ingen roman utan tre märkliga reseessäer.
Veteranen André Brink, som själv var nominerad 1976 och 1978, var inne på samma linje, och menade att "In a Strange Room" kommer att omdefiniera Bookerpriset.
– Detta är den andra av tre Damon Galgut-arrangemang som Book Lounge ordnar i år, fortsatte han. Det första var när boken lanserades, detta är när nomineringen firas och nästa blir segerfesten.

Här ligger en länk till den kompletta listan över de sex nominerade böckerna. Årets vinnare av The Man Booker Prize, som får 50000 pund, annonseras den 12 oktober.


onsdag 29 september 2010

Vilken blir 2010 års bästa restaurang?

av TOR BILLGREN

Eat Out Magazine är den perfekta följeslagaren för den mat- och vinintresserade Sydafrikaresenären. Den kommer varje år och listar landets 1001 bästa bord. Jag kan ibland tycka att den är en aning generös i sina omdömen, men är ändå den bästa guiden till landets restaurangvärld.

Nu har de nominerade till utmärkelsen 2010 års bästa restaurang tillkännagivits. Vinnaren presenteras den 28 november på Grand Westin Hotel här i Kapstaden. Jag märker dem jag har ätit på med en stjärna.


Aubergine, Cape Town*
Bosman's, Paarl
Restaurant Cristophe, Stellenbosch
DW Eleven-13, Johannesburg
George Jardine at Jordan Restaurant, Stellenbosch
The Greenhouse, Cape Town
Hartford House, Mooi-River
Jardine, Cape Town*
La Colombe, Cape Town
Linger Longer, Johannesburg
Mosaic Restaurant, Pretoria
Overture, Stellenbosch*
The Restaurant at Waterkloof, Somerset-West
Reuben's, Franschhoek
Roots, Krugersdorp
The Roundhouse, Cape Town
Rust en Vrede, Stellenbosch*
Tasting Room at Le Quartier Français, Franschoek*
Terroir, Stellenbosch*
Zachary's, Knysna

Förra årets topplista ligger här.

tisdag 28 september 2010

Vad hände med miljarderna apartheidregimen stal?

av TOR BILLGREN



Noseweek är inte bara Sydafrikas fulaste tidning, den är också en envis finne i baken på landets ekonomiska och politiska elit. I nummer efter nummer avslöjar tidningen korruption, hyckleri och rena stölder, och visst, ibland gränsar ihärdigheten och detaljrapporteringen till rättshaveri, men man får alltid något ut av att läsa den.

Höjdpunkten i septembernumret (Noseweek nr 131) är en artikel om hur apartheidregeringens tjänstemän lyckades smussla undan 200 miljarder rand ur statskassan innan maktöverlämnadet 1994. Pengar som den brittiska underrättelsebyrån Ciex lyckades spåra i slutet av 90-talet. Men trots att Ciex gav ANC-regeringen noggranna instruktioner om hur pengarna skulle återfås, valde den att sitta still i båten utan att agera. Saken betraktades vara utagerad och kontraktet med Ciex gick ut 1999.

Noseweek spekulerar i att Thabo Mbeki och hans regering var så imponerad av den gamla apartheidregimens svindlerier, att de istället för att avslöja dem, höll hemligheterna för sig själva för att kunna svindla på samma sätt.

Nu skulle allt kunna vara frid och fröjd för såväl ANC-eliten, som tjuvarna i apartheidregimen – om inte Ciex nyligen blåst liv i affären igen. För i och med att regeringen valde att inte återta de stulna pengarna, fick Ciex aldrig sin ”hittelön” – 10% av hela rasket. Handlar det om 200 miljarder, så är det en rätt ansenlig summa och mer än nog för att processa kring.

Mitt i spindelnätet sitter chefen för Sydafrikas riksbank (Reserve Bank) Gill Marcus, och Noseweek bedömer att det börjar brinna i knutarna för såväl henne som regeringen. Det är många som kräver svar på frågorna om de försvunna miljarderna:

If Ms Marcus doesn’t get her act together quickly, so that she and the government can be seen to be serving the interests of ordinary taxpayers, she could find herself starring in an international farce of monumental proportions, dragging the country’s reputation down the drain with her.

Alternativet är att det som så ofta i sydafrikanska sammanhang inte händer någonting alls. Att skandalen flyter ut i sanden eller överskuggas av nästa skandal. Det är just därför det är så viktigt att det finns någon som sätter dem på pränt. Här gör Noseweek en ovärderlig insats. Må spelet börja.

Vad har hänt med SABC?

av TOR BILLGREN



Det har varit en märklig tv-morgon i Sydafrika. Nyhetsbulletinerna i SABC:s Morning Live har varit fyllda av politiska floskler och nonsens på ett sätt som jag inte riktigt minns från min förra session i landet:

Kriminalvårdsminister Nosiviwe Mapisa-Nqukula har hållit ett tal i det och det fängelset och fångarna dansade. Ministern för ekonomisk utveckling Ebrahim Patel har hållit tal på den och den skolan och eleverna lyssnade. Utrikesminister Maite Nkoana-Mashabane har hållit tal i EU och slog fast att relationerna är goda. Sydafrikas högkommissarie i Indien har hållit tal inför öppnandet av Commonwealth Cup i New Dehli och önskade Indien lycka till med arrangemanget.

Det är så här man brukar parodiera nyhetsrapportering i bananrepubliker och kommunistdiktaturer. Jag hoppas att detta bara är en bad hair day för SABC, och inte har något med regeringspartiet ANC:s ökande intresse för att kontrollera medierna att göra.

Nu uppträder två läderklädda ungdomar med Meatloafs olidliga "I'd do everything for love (But I wont do that)" med sådan emfas att blomvaserna på studiobordet dallrar. Puh, dags att stänga av tv:n och påbörja dagens arbete.

måndag 27 september 2010

Häpnadsväckande medial likriktning under Bokmässan

av TOR BILLGREN

Om man bara har tillgång till svenska kultursidor via nätet, är det sannerligen inte lätt att hålla koll på vad som skrivs. Sajterna är ofta usla och uppdateras sällan och ofullständigt, detta gäller särskilt stockholmstidningarna.

Men när jag surfar omkring på dessa styvmoderligt behandlade sajter för att få en bild av vad som skrivits om den afrikanska litteraturen i samband med årets Bok- och Biblioteksmässa, blir det tydligt att svenska kulturskribenter inte lade ner särskilt mycket tid på research och idéarbete inför helgen i Göteborg. Man applåderade den mångfald som ändå visade sig rymmas i det i förstone absurda temat "Afrika" – 800 medverkande från 36 länder – men istället för att ta till vara på denna mångfald och presentera något eget och unikt för sina läsare, valde man i stor utsträckning att följa det mediala lämmeltåget. Och årets vinnare är: Pressavdelningen på Albert Bonniers Förlag, som ger ut den zimbabwiska författaren Petina Gappah. Herregud, hon är ju till och med på omslaget till mässkatalogen. Är det så enkelt att styra innehållet i svenska medier?

Petina Gappah (Albert Bonnier)
Svenska Dagbladet
P1 Biblioteket
Göteborgs-Posten
Kristianstadsbladet
Sydsvenskan

Alain Mabanckou (Weyler)
Svenska Dagbladet
Aftonbladet
Kristianstadsbladet

Kopano Matlwa (Tranan, Jacana)
Göteborgs-Posten
Kristianstadsbladet
Svenska Dagbladet

Ondjaki (Tranan)
Aftonbladet
P1 Biblioteket

(Jag sticker inte under stol med att jag delvis kastar sten i glashus. Jag har själv flaggat för både Petina Gappah och Kopano Matlwa här på bloggen. Men det var långt innan Bokmässan...)

___________________________
Mer från Bokmässan

Skulle inte brazzavillekongoleser förstå franska?

söndag 26 september 2010

ANC-debatten. Opinionen, våldet och dess ursprung

av TOR BILLGREN

Här kommer ytterligare ett inlägg i debatten mellan mig och professor Erik Svensson. Nedanstående punkter är ett svar på hans förra inlägg, som ligger bland kommentarerna till denna bloggpost.


1. ANC, Inkatha och opinionen
Inkatha hade en miljon medlemmar år 1985 (Temkin: ”Buthelezi” s.185). En siffra som ANC hoppas kunna nå upp till 2012 (Sowetan 22.9 2010). Idag ligger ANC:s medlemstal på ”fler än 700 000” (ibid). Nu är medlemstal inte samma sak som röster i ett val. En annan felkälla i sammanhanget är vad som egentligen menas med ett medlemskap. Men siffrorna indikerar att stödet för Inkatha var massivt när solidaritetsrörelsen valde att avfärda organisationen som apartheidregimens marionetter.

Opinionsundersökningen jag hänvisade till i mitt förra inlägg (som visade att 43% av de svarta i tre stora städer stödde Buthelezi och 21% stödde Mandela) var gjord av Arnold Bergstrasse Institute i Västtyskland. Det var alltså ingen sydafrikansk undersökning. Men det finns andra undersökningar som visar på samma sak. Så här skriver Anthea Jeffery i sin bok ”People’s War” (s. 15):
In 1973 an opinion survey conducted in Soweto identified him as the most popular black leader in the country’s largest black city, with support far exceeding that of Mandela. (Lodge, “Black politics in South Africa, p61) […] In 1977 some 44% of a sample of urban blacks named Buthelezi as the black leader they most admired. Of those who admired him, 40% were non-Zulus. (Temkin, “Gatsha Buthelezi”, p339)

Återigen: Dessa siffror är inte märkliga. Mandela hade suttit fängslad sedan 1964, medan Buthelezi var en kunglighet, en kändis. 1972 röstades han fram till ”Newsmaker of the year” av South African Society of Journalists.

Detta var siffrorna och statistiken. Som du påpekat kan sådana lätt manipuleras och vinklas. Så låt oss istället resonera teoretiskt kring rimligheten i att ANC skulle vara organisationen på de flestas läppar på 70-talet. Jag förstår inte hur det skulle ha gått till. Organisationen existerade ju inte i landet. Det fanns inget ledarskap på plats. Det var förbjudet att befatta sig med ANC-material. Varför skulle folket då välja just ANC, när det fanns så många andra organisationer att engagera sig i? ANC hade inte ensamrätt på att bedriva frihetskamp. Varför skulle folk sitta på sina ändor och vänta på Mandela, när den karismatiske Steve Biko ingöt stolthet och socialistisk kamplusta genom sina tal och publikationer? Eller när Buthelezi samlade tiotusentals anhängare på Jabulanistadion i Soweto och anlände med helikopter på gräsplanen?

ANC:s starka ställning i det allmänna medvetandet i väst beror på att det just var där ANC var verksamt. ANC framställde sig – och fick statusen – som den enda autentiska representanten för Sydafrikas förtryckta folk utan att de facto vara på plats i landet, och trots att det fanns en handfull organisationer som bättre skulle passa in på den beskrivningen. Men dessa organisationer hade ingen internationell verksamhet. De riktade sina krafter inom landet. Deras resurser räckte inte till flådiga londonkontor eller stockholmsdelegationer. Detta i kombination med att insynen i Sydafrika var högst begränsad, gjorde att de andra organisationernas budskap och ställning inte kom ut – annat än genom ANC:s PR- och propagandafilter.

2. Våldet
Jämförelsen med danska motståndsrörelsen under andra världskriget haltar betänkligt. För jag talar inte om våld riktat mot kollaboratörer eller förrädare. Jag talar inte ens om våldet och sabotaget som riktades mot Sydafrikas infrastruktur och vita befolkning. Det jag talar om är våldet mot det egna folket – de redan förtryckta sydafrikanerna. Våldet som var en kalkylerad del av ANC:s strategi för att återta initiativet i landet. Våldet som var en förutsättning för att kunna göra townshipen ”oregerbara”. Våldet som utlöses när denna laglöshet uppnåtts. Ju mer våld, kaos och stridigheter i townshipen, desto mer resurser skulle den sydafrikanska polisen och säkerhetstjänsten behöva lägga på att stävja upploppen. Det var den gräsliga kalkylen i ANC:s strategi. Folket användes som kanonmat i en revolution som styrdes på bekvämt avstånd från grannländerna och Europa.

ANC/UDF-vänliga medier avstod länge från att att rapportera om denna terror. Men i slutet av 80-talet började saker bubbla upp till ytan som de inte kunde bortse från: skandalerna kring Winnie Mandela. 1988 brann hennes hus i Soweto ner - något som indignerade västmedier reflexmässigt anklagade apartheidregimen för att ligga bakom. Vid närmare granskning visade det sig dock att det var en mobb uppretade Sowetobor som satt fyr på huset som hämnd för att hennes livvakter (den ökända ”Mandela United Football Club”) hade våldtagit en skolflicka på öppen gata. En annan skandal var kidnappningen och mordet på den 14-årige Stompie Moeketsi år 1989, som Winnie Mandela 1991 dömdes till 6 års fängelse för sin inblandning i. Dessa två händelser rör kampens främsta celebritet och utgör en försumbar snöflinga på toppen av det isberg av terror som ANC/UDF utsatte det egna folket för.

ANC hade inte Ghandi som förebild, som Erik Svensson skriver (inte efter 1961 i alla fall), utan FNL-gerillan. 1978 reste en delegation ANC- och SACP-höjdare till Vietnam (bl.a. Oliver Tambo, Joe Modise, Thabo Mbeki och Joe Slovo) för att studera gerillans strategi, som ju fört kommunistpartiet till makten 1975. I ”People’s War” driver Anthea Jeffery tesen att det som hände efter 1978 i mångt och mycket var en implementering av kampmetoderna ANC lärt sig i Vietnam. Valresultatet 1994 visar vilket framgångsrecept det var.

3. Sanktionerna
Som jag påpekade i mitt förra inlägg försöker jag inte förminska sanktionernas roll. Dödsstöten för regimen torde ha varit när Chase Manhattan-banken höll inne på ett miljardlån i slutet av 80-talet. Huruvida sanktionerna hade ett folkligt stöd är en annan sak. Som vi redan konstaterat är det svårt att bedöma riktigheten i statistik från ett land som Sydafrika under apartheidtiden. Men en undersökning från 1984 visade att 75% av de svarta var emot sanktioner (professor Lawrence Schlemmer, University of Natal). Följande år kom en annan undersökning som visade omvänt resultat (Mark Orkin, Community Agency for Social Enquiry). Den belastades dock av bristande metodologi, bland annat var frågorna ledande.

Trots att undersökningarna ger så olika resultat, antyder de att det inte fanns ett entydigt svar på frågan om sanktionernas folkliga stöd.
– De röstade emot sanktioner med sina fötter i köerna utanför fabrikerna och verkstäderna i jakt efter arbete, sa Buthelezi när jag intervjuade honom i våras.

Det är legitimt att ifrågasätta sanktioner som drabbar den svage och förtryckte. Men gjorde man detta i Sydafrika under den här tiden blev man utnämnd till Folkets Fiende och riskerade att få ett brinnande bildäck runt halsen.

4. Alternativa metoder
Jag har inga svar på hur befrielsen borde ha utförts istället. Men jag visade i mitt förra inlägg hur Buthelezi med politisk list bidrog till att krossa själva grunden för apartheid: hemlandsystemet. Och 1986 arrangerade han The KwaZulu/Natal Indaba, en åtta månaders konferens som utmynnade i ett förslag till ny, demokratisk och ickerasistisk konstitution för KwaZulu. Förslaget var inte perfekt, men var ett lysande exempel på hur representanter för alla folkgrupper kunde samlas och föra en konstruktiv dialog och nå ett demokratiskt resultat. Utan blodspillan. Hela processen förkastades naturligtvis av ANC/UDF.

Befrielsen var en gradvis process, som inleddes redan i början av 80-talet med PW Bothas reformer. Han lättade på flera separerande lagar och införde kammare för färgade och indier i parlamentet. ”Vi måste anpassa oss eller dö”, var hans budskap till boerna. Naturligtvis var inga av dessa reformer tillräckliga (de svarta exkluderades ju!), och i många fall var de bara ett spel för gallerierna. Men ändå mer än nog för att nationalpartiets värsta rasister skulle bryta sig ut och bilda Conservative Party 1982.

Mandela hade förhandlat med representanter för regeringen och säkerhetstjänsten sedan 1985. Förflyttningen till villan vid Victor Verstser-fängelset 1988 var en förberedelse för hans frigivning. 1987 frigavs ANC-ledaren Govan Mbeki, 1989 Walter Sisulu. Representanter för den boerska företagsvärlden och akademin låg i förhandlingar med ANC under slutet av 80-talet. Många sydafrikanska företag hade sedan länge slutat tillämpa lagarna som reserverade vissa jobb för vita.

När så Berlinmuren föll fick F.W. De Klerk ett gyllene tillfälle att dra proppen ur apartheidsystemet. Risken att ANC skulle göra Sydafrika till en sovjetisk lydstat var betydligt reducerad. Visst var detta med kommunismen delvis en förevändning. Men man kan inte bortse från apartheidregimens kommunistskräck. Den var reell. Det var ju bland annat på grund av den som de ruinerade sig på ett krig mot MPLA och Kuba i Angola. Därför måste man också ta det hot apartheidregimen såg i ANC:s socialistiska agenda på allvar. De fruktade att ANC skulle upprepa samma sak som skett i så många andra länder i södra Afrika de senaste decennierna: misslyckad socialism och vit exodus som följd.

Den verkliga våldsspiralen i Sydafrika utlöstes 1990, när Mandela frigavs. 5000 människor hade dödats under den föregående sexårsperioden. Under den kommande femårsperioden dödades 15000, främst i det som i dag är KwaZulu Natal (KZN). Den som slutligen lyckades mäkla fred mellan ANC och Inkatha var Jacob Zuma. Så här beskriver han situationen i KZN 1994, jag citerar ur Jeremy Gordins biografi "Zuma" (2008), sid 66f.

"...the problem in my view was not the IFP warlords" [Zuma says]. "It was our own on whom I had to use my 'charm'. You ask me what I did in KZN. I spent most of my time talking to our own people [ANC]. There were the ones who had to be settled down. It was our own warlord, Harry Gwala, who..."

Ever loyal to the ANC, Zuma will not say more about Gwala publicly. But Mac Maharaj, not one to mince his words, has said that Gwala had turned the heartland of Natal
"into the scene of some of the fiercest fighting between the UDF/ANC and Inkatha... Gwala declared a scorched-earth policy on Inkatha."

Inkatha var inga fredsduvor när konflikten mellan dem och ANC/UDF väl var ett faktum. Rörelsens supporters gjorde sig skyldiga till gruvliga massakrer och brott under 80- och 90-talet. Men den centrala frågan är: Vem började kriget och varför? För mig är det tydligt att det var ANC/UDF som var den aggressiva sidan även i konfliktens initiala skede och som drev den framåt.

5. Sammanfattning
Det har länge rått någon sorts harmonisk konsensus kring händelserna i Sydafrika under 80- och 90-talet. Därför är det angeläget att lyfta fram nyanserade och alternativa bilder, och problematisera den idealiserade och naiva syn på ANC och rörelsens kamp som fortfarande råder i Sverige. Mina huvudsakliga poänger är följande:
  • Övergången till demokrati i Sydafrika var inget mirakel.
  • Det rådde inbördeskrig i landet.
  • ANC bedrev en våldskampanj mot det egna folket för att skapa kaos och uppror som syftade till att A.) utarma apartheidregimen, B.) oskadliggöra politiska rivaler.
  • Inkatha var en legitim befrielseorganisation med stort folkligt stöd och många konstruktiva förslag. ANC bekämpade Inkatha militärt för att få dominans och monopol på rollen som befrielserörelse. Polariseringen dem emellan förstärktes av antiapartheidrörelsens ensidiga stöd till ANC.
  • ANC:s primära mål var inte att befria eller demokratisera Sydafrika. Utan att ta den ekonomiska och politiska makten i landet.

"Hopeville" har blivit film

av TOR BILLGREN



Sydafrikansk television är ett sorgligt kapitel. Kanske inte så märkligt, eftersom landet inte fick tv förrän 1975. Det är svårt att hitta guldkornen bland alla trista såpor, hurtiga lekprogram, genanta livsstilsshower och all rugby, cricket och fotboll.

Men förra året kom miniserien ”Hopeville”, skriven av den knappt 30-årige Mpho Osei Tutu och regisserad av John Trengove. Det är en melankolisk feelgoodhistoria om den nyktre alkisen Amos (Themba Ndaba) som för att reparera relationen med sin son, bestämmer sig för att renovera den nergångna kommunala poolen. Det är otroligt snyggt filmat i sepia och letterboxformat, fantastiska småstadsmiljöer och lysande skådespeleri – inte minst bland de yngre.

Nu är "Hopeville" nerklippt till långfilm och kommer därmed att bli en självklarhet på filmfestivaler runt om i världen under det kommande året. Jag säger bara: Köp in och visa! Och ännu hellre: Köp in hela tv-serien. Den kan visas precis som den är, utan att lindas in i några temasatsningar eller afrikaprojekt.

Publicerad i Sydsvenskan den 26 september 2010

_______________________________
Uppdatering den 27 september 2010

Idag läser jag på sajten The Good News att "Hopeville" den 22 september vann det prestigefyllda tv-priset Guldrosen i Lucerne, Schweiz. Välförtjänt!

lördag 25 september 2010

Skulle inte Brazzaville-kongoleser förstå franska?

av TOR BILLGREN

Veckans märkligaste artikel står Inga-Lina Lindqvist för. I Aftonbladet igår frågar hon sig om "Visslaren" av den angolanske författaren Ondjaki och "Ett piggsvins memoarer" av Alain Mabanckou från Kongo-Brazzaville verkligen är afrikanska böcker. En av anledningarna till denna tveksamhet är att böckerna är skrivna på koloniala språk; portugisiska respektive franska. Språken är således "inte intimt sammankopplade med den lilla jordplätt de en gång kom i från", som hon uttrycker det.

Hon kallar Mabanckous roman för ett "franskt bokprojekt, riktat till franska läsare som kan uppskatta ordvitsen i originaltiteln, Mémoires de porc-épic. Det berättande svinet!". Därmed utgår hon från att folket i Kongo-Brazzaville inte skulle förstå en simpel vändning på landets officiella språk. Det är bisarrt.

Det är inte helt lätt att förstå vad Lindqvist egentligen vill med sin text. Menar hon att Mabanckou borde skriva på sitt modersmål lingala? Det går inte, för det existerar bara som talspråk. Hade det inte varit minst lika "kolonialt" att anpassa lingala efter europeiska normer och cementera det i ett skriftspråk?

För övrigt är det fullt möjligt för en afrikansk författare att ha ett kolonialt språk som modersmål. Ta bara den stora så kallade färgade befolkningsgruppen i Sydafrika. Många av dem har afrikaans som sitt första (och enda) språk. Skulle de inte kunna uttrycka "tillräckligt äkta" afrikanska erfarenheter, bara för att de talar ett språk som till stor del bygger på nederländska, franska och engelska?

Inga-Lina Lindqvist ville förmodligen skriva en fördomsfri och postkolonialt korrekt text, men hamnade rejält vilse i sin jakt på exotisk autenticitet. Eller vad det nu var hon var ute efter.

Dessutom stavar hon fel till Alain Mabanckou i första meningen.

onsdag 22 september 2010

ANC-debatten går vidare. Svar till professor Erik Svensson

av TOR BILLGREN

1.
Sent omsider upptäcker jag detta inlägg på Erik Svenssons blogg Biology & Politics. En lång kommentar på den debatt om synen på ANC under The Struggle, som jag initierade i Sydsvenskan i somras. Det är mycket trevligt att det åter blir debatt om dessa viktiga frågor, även om jag blir förvånad över att se en person med professorstitel argumentera med billiga härskartekniker såsom irrelevanta och hänvisningar till ålder och omotiverat staplande av nedsättande adjektiv och epitet.

2.
När jag talar om Inkathas popularitet i jämförelse med ANC avser jag naturligtvis 70- och 80-talet. I slutet av 70-talet var ANC en marginaliserad och irrelevant organisation i Sydafrika. Av naturliga skäl, eftersom den hade varit förbjuden i 20 år och eftersom att ledarskapet befann sig på Robben Island eller i exil. ANC hade inga möjligheter att verka annat än under jorden och internationellt. Andra organisationer hade helt naturligt uppstått i tomrummet, som Steve Bikos BC (och senare AZAPO) och Mangosutho Buthelezis Inkatha. Och det var framförallt den sistnämnda som samlade de förtryckta och tystade massorna. 1976, ett år efter dess grundande, hade Inkatha hundratusen medlemmar, varav mer än 40% var ickezulu. 1985 var medlemstalet uppe i en miljon. I en undersökning 1978 stödde 43% av de svarta i Soweto, Durban och Pretoria Buthelezi. Motsvarande siffror för Nelson Mandela var 21% (Arnold Bergstrasse Institute).

Så visst var Inkatha ”mycket större och populärare än ANC” under denna tid. ANC hade tagits på sängen av den folkliga resningen efter Sowetouproret 1976 – som rörelsen inte hade något med att göra – och såg nu potentialen och styrkan i massupproret. Så för att ta kontrollen över massorna och återta initiativet i Sydafrika startade de sitt propagandakrig mot Inkatha kring 1980, och sin Folkets Krig-kampanj 1983. Att ANC sedan växte till de siffror du nämner vid första valet har – förutom att många naturligtvis stödde ANC:s rent ideologiskt – ytterligare fem förklaringar:

I: Att dessa krigskampanjer var väldigt lyckade.

II: Att ANC med sitt våld visade att man gör bäst i att följa ANC:s direktiv.

III: Att apartheidregimen valde att samarbeta med just ANC vid CODESA-förhandlingarna.

IV: Det internationella samfundets fokus på ANC.

V: Nelson Mandela.

3.
Jag vill understryka att jag aldrig har påstått att Buthelezi eller någon annan skulle kunna ha gjort jobbet som landets förste demokratiskt valde president bättre än Nelson Mandela. Jag tycker att det var bra att ANC vann valet så att han kunde ta över. Men jag är djupt kritisk till organisationens metoder och dess väg till makten.

4.
Jag menar inte heller att Sverige och antiaparteidrörelsen borde ha stött Inkatha istället för ANC. Däremot borde den ha ifrågasatt ANC:s fientliga hållning mot Inkatha och Buthelezi. ANC demoniserade Inkatha för att den förenklade och lättförklarade bilden av situationen i Sydafrika krävde ett polariserat förhållande mellan organisationerna. Men efter att ha tagit del av litteratur och forskning om den aktuella perioden (se punkt 15), kan jag inte se att Inkatha var den ondskefulla och medlöpande organisation som ANC ville att Sydafrika – och världen – skulle se den som. Tvärtom. Det var en enorm politisk rörelse som samlade hundratusentals, senare miljoner förtryckta och gav dem hopp, inspiration och människovärde. Buthelezi hade många bra och konstruktiva förslag.

5.
Genom att antiapartheidrörelsen okritiskt stödde ANC och gjorde sig till plattform för organisationens propaganda, underblåste de också den destruktiva polariseringen mellan ANC och Inkatha som utvecklade sig till ett lågintensivt inbördeskrig som mellan 1984 till 1994 skördade 20000 människoliv. Det finns en romantisk föreställning hos antiapartheidrörelsen om att deras stöd till ANC var korrekt, eftersom ANC förhindrade ett inbördeskrig (se t.ex. Mikael Wiehes svar på min första artikel). Detta är sant bara om man är redo att försumma dessa offer.

6.
Av någon anledning gör du skillnad mellan ANC och UDF. Det är onödigt. UDF var ANC:s förlängda arm i Sydafrika. Den enda anledningen till att UDF bildades var att Inkatha tackat nej till att fylla denna roll. Detta skedde vid ett möte i London 1979, då Buthelezi förklarade att han varken hade mandat att stödja den väpnade kamp som ANC förespråkade eller sanktionspolitiken.

Istället föreslog han att ANC och Inkatha skulle arbeta parallellt utifrån sina respektive övertygelser. Detta förkastades dock av ANC. Istället inledde rörelsen ett propagandakrig mot Inkatha, som lade grund till den väpnade konflikt som inleddes 1984, då ANC drog igång sin Folkets Krig-kampanj. På mindre än ett år gick Inkatha och Buthelezi från att ha varit en åtrådd samarbetspartner, till ”Folkets Fiender”. ANC ändrade sig snabbt, minsann…

7.
Det fanns en viktig skillnad mellan ANC och Inkatha vid den här tidpunkten. ANC dirigerade sin kamp från luftkonditionerade hotellrum i det västerländska rampljuset, medan Inkatha fanns på plats i Sydafrika, det vill säga bland dem som drabbades av apartheidsystemet, våldet och sanktionspolitiken. Det är väldigt lätt att vara för sanktioner när man kan välja vilka apelsiner man vill köpa på Woolworths i London. Men inte lika lätt om man har förlorat sitt jobb på grund av dem.

Jag försöker inte förminska sanktionernas betydelse för apartheids fall. Men man måste uppmärksamma och debattera alla aspekter av sanktioner och bojkotter. Särskilt om de drabbar den svage.

8.
En pikant detalj i sammanhanget är förresten att ANC de senaste åren har varit de främsta förespråkarna för att EU:s ekonomiska restriktioner mot Zanu-PF ska hävas. Sanktioner var tydligen bra när de syftade till att föra ANC till makten. Men när människor i andra länder lider av vanstyre, rasism och korruption, är de plötsligt inte lika populära som påtryckningsmedel.

9.
Du kallar UDF för ”en helt fredlig” rörelse, som genomförde ”fredliga protester och demonstrationer”. Det är inte sant. UDF:s roll i det politiska våld som drog genom Sydafrika är väldokumenterad. Vad ANC/UDF-trogna medier valde att berätta om är en annan sak. Några månader efter att UDF hade fått ett svenskt människorättspris 1984, hotades elever som ville skriva examen till livet på ett UDF-möte. På många håll uttyddes organisations förkortning Uniroyal – Dunlop – Firestone. Du kan ju fundera på varför.

10.
Buthelezi ville bekämpa systemet utifrån den politiska plattform han hade dels i egenskap av chefsminister över KwaZulu, dels som ledare för den stora politiska organisation som Inkatha de facto var. Ett exempel på hur han gjorde detta var att han vägrade acceptera KwaZulu som en självständig stat, till skillnad från ledarna i Transkei, Ciskei, Venda och Bophuthatswana, som blev självständiga på 70- och 80-talet. Apartheidregimen pressade honom att acceptera självständigheten genom att ge honom mindre anslag till förvaltningen av KwaZulu, och frestade honom genom att erbjuda honom hela Natal. Men han sa nej.

Detta medförde att Sydafrika aldrig fick den vita majoritet som var själva syftet med hemlandssystemet. Eftersom KwaZulu formellt förblev en del av Sydafrika förblev också majoriteten av landets befolkning svart. F.W. De Klerk vittnade i TRC om att Buthelezis vägran att acceptera självständigheten var en av de viktigaste anledningarna till att ”Grand Apartheid” och hemlandssystemet misslyckades. Det gick alltså att bekämpa apartheid med politisk list. Men är detta något som har berättats i Svenska medier?

11.
När jag talar om ”att kapa begravningar” menar jag de tillfällen då ANC/UDF-aktivister tog över ”neutrala” begravningar, det vill säga där de döda varken var martyrer eller politiskt engagerade, och genom hot och våld mot de anhöriga gjorde sorgehögtiderna till politiska spektakel. Detta är varken respektabelt eller legitimt.

12.
Var säger jag att de svartas stöd för ANC ”huvudsakligen eller enbart skulle bero på att människor tvingades delta i politiska protester under hot om våld”? Jag påpekar bara att dessa metoder förekom och att de gjorde skillnad. Och detta är viktigt framhålla, eftersom det inte har kommit fram tidigare. Varför ska det revolutionära våldet och tvånget mot den egna, redan förtryckta befolkningen vara mer ädelt än det rasistiska våldet från regimen?

13.
Och så detta med att Inkatha skulle ha varit sponsrat av apartheidregimen, som Hampus Eckerman påstår. Menar han ”Inkathagate”? Det gällde 250000 rand som utrikesdepartementet betalade in på ett anonymt konto för donationer, för att sponsra två massmöten kring 1990 där Buthelezi ville försöka stifta fred. Tidningen Sowetans rubrik från det ena av mötena var ”Buthelezi calls for peace”. Regimen ville ha slut på våldet. Men när Inkathaledningen fick veta vem som stått för donationen, betalades pengarna tillbaka.

Eller menar han Boipatongmassakern, som enligt TRC skulle ha varit ett bevis på att apartheidpolisen samarbetade med Inkatha? Detta har sedan länge vederlagts i domstol, och är istället ett exempel på hur ANC manipulerade vittnen och planterade bevis för att få det att se ut som att polisen samarbetade med Inkatha. Det skulle vara intressant att få veta vilka andra fall och bevis Eckerman åberopar för sitt påstående.

(Vad som däremot är sant är att desillusionerade och deserterade apartheidpoliser och säkerhetsmän valde att stötta Inkatha i konfliktens slutskede, när apartheidregimen började förhandla med ANC, och så att säga hade förrått boernas sak.)

14.
Till sist skulle det vara intressant att få veta hur du tolkar begreppet ”Folkets Krig”, och vad det egentligen innebär att göra ett område ”ungovernable”. Vilka åtgärder måste vidtagas? Vilken situation råder när området är "oregerbart".

15.
Källor, urval

Anthea Jeffery: People's War
Ben Temkin: Buthelezi - a biography
Jeremy Gordin: Zuma
Jonathan Shapiro: The Mandela Files
Rian Malan: My traitor's Heart
Rian Malan: Resident Alien
John Carlin: Playing the enemy
Hermann Giliomee: The Afrikaners
Intervju med Mangosuthu Buthelezi

tisdag 21 september 2010

In the air tonight

av TOR BILLGREN



Nu flyger jag till Kapstaden! Landar imorgon onsdag klockan 10.35.

måndag 20 september 2010

Lauren Beukes tipsar om sydafrikanska författare

av TOR BILLGREN

Idag handlade Biblioteket i P1 om yngre litteratur från södra Afrika. Bland annat sändes min intervju med Lauren Beukes. Hon har skrivit två böcker, "Moxyland" (2008) och "Zoo City" (2010), som båda har fått mycket uppmärksamhet i Sydafrika och Storbritannien. Något som inte fick plats i själva radioinslaget var den lista av intressanta sydafrikanska författare som jag bad henne sätta ihop, så den publiceras här nedan istället.

I programmet intervjuades även Stefan Helgesson, som särskilt höll fram den sydafrikanska författaren Marlene van Niekerk. Och jag håller med. Här ligger en essä om hennes stora roman "Triomf", som jag skrev till Axess förra året.

Intervjun med Lauren Beukes ligger först i programmet, som kan avlyssnas via den här länken fram till den 20 oktober.

Lauren Beukes tips:

Kgebetli Moele
– Hans första roman ”Room 207” utspelar sig i Hillbrow, Johannesburg, och jag läste den som en del i researchen inför ”Zoo City”. Det är en underbar underbar bok. Hans nya ”The book of the dead” handlar om en person som lever med HIV, och halvvägs genom boken blir själva viruset en av huvudkaraktärerna och talar med sin egen röst. Jag tycker det är spännande med den här typen av lekfulllt och innovativt skrivande.

Kopano Matwla
– Hennes böcker är enastående. Första romanen ”Coconut” skrev hon när hon var 21. Coconut är en nedsättande term för en person som är svart på utsidan men vit på insidan, ett fenomen som blir allt vanligare i och med bättre utbildning och att den svarta affärseliten blir allt större. Hennes senaste bok ”Spilt milk” är en allegori över Sydafrika. Den börjar 1994 och handlar om en svart rektor som har en affär med en vit präst. Den handlar om vad det innebär att vara svart respektive vit, och om löftena vi gav till varandra då för sexton år sedan, när vi talade så idealistiskt om ”Regnbågsnationen”. Och hur den sedan föll sönder – ett faktum som vi måste erkänna och komma över.

Sarah Lotz
– ”Exhibit A” handlar om ett verkligt fall där en kvinna våldtogs av en polis. Det är ingen historia med enkla svar – det kommer inte in någon berömd i slutet och berättar hur det verkligen gick till. För verkligheten är inte alltid så enkel. Jag beundrar Sarah för att skrev boken som hon gjorde – utan ett perfekt och lyckligt slut.

Andrew Brown
– Min svåger. Hans senaste bok ”Refuge” handlar om nigerianska flyktingar i Sydafrika och särskilt en som blir oskyldigt dömd för langning av droger. Man får bland annat följa hans fruktansvärda upplevelser i Pollsmoorfängelset utanför Kapstaden.

torsdag 9 september 2010

Recension: "Afrika - Framtidens kontinent" av Richard Dowden

av TOR BILLGREN

Richard Dowden
Afrika – framtidens kontinent
Leopard Förlag




Förra året sökte Sveriges Radio nya korrespondenter i bland annat Bryssel, Berlin och Afrika. Två småstäder och en kontinent. Samma år hade Bokmässan i Göteborg temat ”Spanien”. Året innan Litauen. I år är det ”Afrika”.

Jag säger inte att det vore rimligt för SR att ha korrar i alla afrikanska huvudstäder. Jag säger heller inte att Namibia, Tchad och Burundi borde tillägnas egna bokmässor. Men mönstret är slående. När det gäller Afrika förväntas allmänhetens intresse vara försvinnande litet. Det vanligaste svaret jag får på reportageförslag från Sydafrika är ”Nej tack, vi har redan en frilans/medarbetare i Afrika”...

Resultatet blir en bild av kontinenten som bygger på yxiga nyhetsbyråtexter, pressmeddelanden från organisationer med politiska agendor, en och annan stringer, samt redaktionsmedlemmar på chartersemester i Krugerparken.

Likriktningen kring afrikarapporteringen är något veteranreportern Richard Dowden ofta återkommer till i sin mastiga och sanslöst läsvärda ”Afrika – framtidens kontinent”. En annan tendens han kritiserar är att nyheter från Afrika inte alltid vägs och bedöms utifrån dess angelägenhetsgrad. Ibland är det viktigare att de överensstämmer med de bilder av kontinenten som välvilliga redaktörer vill förmedla – gärna så lätthanterliga som möjligt.

Det mest extrema exemplet på denna brist på perspektiv och förutsättningslöshet är den mediala hanteringen av folkmordet i Rwanda 1994. Trots ideliga varningssignaler om vad som var å färde, drog sig jordklotets journalister istället till världsälsklingen Sydafrika, där förberedelserna inför det stundande första demokratiska valet kantades av våld och väpnade uppgörelser. ”I jakten på blod i Sydafrika förbisåg vi alla ett av historiens värsta massmord”, skriver Dowden i bokens mest förtvivlade passage.

Författaren började sitt liv i Afrika 1971 då han bosatte sig i Uganda för att arbeta som lärare. Sedan dess har han bott i, rest eller rapporterat från nära nog alla av kontinentens 54 länder. Under 80- och 90-talet jobbade han med Afrika- och utrikesrapportering för The Times och The Independent, och 1995-2001 var han afrikaredaktör på the Economist. Idag är han ledare för The Royal African Society i London.

I boken, som är en samling biografier över ett femtontal länder i främst södra Afrika, framträder Dowden som något av en Forrest Gump-karaktär som råkat befinna sig mitt bland människorna och händelserna som format kontinentens länder de senaste fyra decennierna. Han har träffat rebellen Robert Mugabe i en dragig lägenhet i Notting Hill; Idi Amin har vinkat förbi honom i en rondell i Kampala; en smokingklädd och behandskad butler har serverat honom kaffe ur en silverkanna i ett av Jonas Savimbis UNITA-läger i Angola; Paul Kagame har försäkrat honom att faran är över efter en skottlossning i Rwanda. Kagame som då var officer, idag landets president – och nyligen anklagad för folkmord i Kongo av FN.

Boken utkom hösten 2008 med ambitionen att vara så up-to-date som möjligt. Och den ambitionen var lyckad. Då. Av naturliga skäl saknas därför den senaste tidens viktiga händelser och företeelser, som maktdelningsavtalet mellan Zanu-PF och MDC i Zimbabwe, efterlysningen av Sudans president Omar al-Bashir, Al-Shababs framfart i Somalia och piratligorna som härjar längs landets kuster. Det borde framgå tydligare att historien som skildras i boken bara sträcker sig fram till 2008 – kanske till och med i en undertitel.

Dowden blir som mest engagerad och polemisk – och läsvärd – när han kommer in på bistånd och hjälparbete, ett område som fått stryk från flera andra håll de senaste åren. T.ex. i den sydafrikanske politiske analytikern Moeletsi Mbekis ”The Architects of Poverty” (Picador Africa 2009), där författaren noterar att framväxten av de diktatoriska kleptokratierna efter kolonialismens fall var intimt sammanflätad med biståndsgivandet. Förra året kom även den zambiska ekonomen Dambisa Mojos kontroversiella ”Dead Aid”, där hon driver tesen att biståndet är själva orsaken till Afrikas fattigdom.

Dowden går inte lika långt, men han drar flera gånger slutsatsen att biståndet – som det hittills har organiserats – förlänger krigen och fördjupar konflikterna på kontinenten, eftersom pengarna och maten i praktiken ofta hamnar i soldaternas och härskarnas fickor och munnar.

Hans främsta kritik är att biståndet utformas efter västerländska modeller, utan hänsynstagande till afrikanska villkor, principer och tänkesätt. Han tecknar bilden av en cynisk biståndsindustri, som tävlar om mediernas uppmärksamhet och västregeringarnas kassakistor. Ju fler nyhetsminuter, desto fler biståndsmiljarder att förvalta. Debattören Fredrik Segerfeldt beskrev fenomenet träffande i OBS i P1 den 20.5 förra året när han talade om ”det västerländska biståndsberoendet” och påpekade att branschen sysselsätter en halv miljon människor.

En märklighet som Dowden upprepar flera gånger i kapitlet om Sydafrika är att apartheidsystemet skulle ha varit naziinspirerat. Och visst, vissa ledare för nationalpartiet hade varit med i nazirörelser, t.ex. B.J. Vorster som var premiärminister 1966-78. Det är inte heller någon hemlighet att det fanns en opinion bland de vita boerna att stödja tyskarna under Andra Världskriget – men det var mest för att de inte ville kämpa sida vid sida med sina gamla ärkefiender britterna, som de tvingats göra i Första Världskriget.

Detta gör nu inte att apartheid per automatik är naziinspirerat. Systemet bör snarare ses som en formalisering av den rasism och åtskillnad som hade rått på Afrikas sydspets sedan 1600-talet. Inspiration hämtades från Bibeln (en perverterad läsning av berättelsen om Babels torn) och USA:s raslagar. Dessutom var apartheid inte antisemitiskt. Judarna klassades som vita i Sydafrika och den sydafrikanska regeringen hade långtgående samarbeten med den israeliska.

Men detta är petitesser i det enorma sammanhang Richard Dowden ställer upp med sin bok. Det är mycket glädjande att detta viktiga verk nu finns på svenska.

Publicerad i Sydsvenskan den 20 september 2010


______________________________________
Andra recensioner/omnämnanden

Hanna Hallgren, Aftonbladet

Cecilia Nelson, Göteborgs-Posten

Magnus Eriksson, Svenska Dagbladet

Leif Norrman, Kulturnytt

Hedvid Weibull, Kristianstadsbladet

Stefan Helgesson, Dagens Nyheter

Inför Bok- och biblioteksmässan: Tips och favoriter

av TOR BILLGREN

"Afrika" är det något bisarra temat för årets Bok- och biblioteksmässa i Göteborg. (Förra året var det "Spanien", året innan "Litauen"...) Jag missar den tyvärr, eftersom jag reser till Sydafrika just när den pågår. Här kommer några tips på författare ni inte får missa. Länken i deras namn leder till bokmässans presentationer:

Richard Dowden
Veteranreporter och f.d. afrikaredaktör på The Economist. 2008 publicerades hans omfattande och mycket angelägna bok "Africa - Altered States, Ordinary Miracles", som nu kommit på svenska under titeln "Afrika - Framtidens kontinent". Min recension av boken kommer snart i Sydsvenskan.

Deon Meyer
Otroligt populär sydafrikansk kriminalförfattare som ges ut på svenska av Weyler Förlag. Jag recenserade hans sjätte bok "Devil's Peak" i Sydsvenskan i somras, en spännande och viktig historia om att ta lagen i egna händer.

Jonathan Shapiro, alias Zapiro
Sydafrikas vassaste satiriker. 2008 släppte han praktverket "The Mandela Files", som kan ses som en tredelad biografi: över den unga demokratin Sydafrika, över dess förste president Nelson Mandela och över Zapoiro själv. Min recension av boken ligger här. Och här ligger mina övriga Zapirotexter.

Petina Gappah
Zimbabwisk författare som numera bor i Genève. Mest uppmärksammad för novellsamlingen "An Elegy for Easterly" som kom på svenska tidigare i år. Den 20 september intervjuar Louise Epstein Gappah i Biblioteket i P1. Jag medverkar i samma program med en intervju med den sydafrikanska författaren Lauren Beukes.

Kopano Matlwa
Sydafrikansk medicinstudent som debuterade 2006 med den hyllade romanen "Coconut", som nyligen kommit på svenska. När jag intervjuade Lauren Beukes i våras lyfte hon upp just Matlwa som en av de mest intressanta unga författarna i landet. Så här sa hon om hennes senaste bok "Spilt milk":

”Spilt milk” är en allegori över Sydafrika. Den börjar 1994 och handlar om en svart rektor som har en affär med en vit präst. Den handlar om vad det innebär att vara svart respektive vit, och om löftena vi gav till varandra då för sexton år sedan, när vi talade så idealistiskt om ”Regnbågsnationen”. Och hur den sedan föll sönder – ett faktum som vi måste erkänna och komma över."

Nils Resare
Författare till reportageboken "Mutor, makt och bistånd", som handlar om Sydafrikas skandalösa uppköp av JAS Gripen och den korruption som blev en ofrånkomlig del av affären. Det är en ytterst angelägen bok om rötan, inte bara i Sydafrikas politiska elit, utan också inom SAAB och det svenska rättssystemet, som mer eller mindre är designat för att korruption i nationens tjänst inte ska kunna utredas. Jag skrev en krönika om boken i Sydsvenskan för några veckor sedan.

Dessutom medverkar flera rutinerade afrikakorrespondenter på mässan, t.ex. Anna Koblanck, som skrivit för DN i många år, f.d. SR-korren Vincent Dahlbäck och Görrel Espelund, som rapporterar för bland annat Sydsvenskan.

onsdag 8 september 2010

Maria Sjökvist Sveriges Radios nya afrikakorre

av TOR BILLGREN

Sveriges Radios nya korrespondent i Afrika är Maria Sjöqvist. Till skillnad från många av sina föregångare är hon stationerad i Maputo, Mocambique. Det är mycket positivt med nya horisonter i rapporteringen.

Här presenterar sig Sjökvist på Ekots hemsida och här ligger radions afrikanyheter samlade.