Det är 1999 och det kommer oroande nyheter från Sydafrika. Landets nye president Thabo Mbeki förnekar sambandet mellan hiv och aids, och vägrar att distribuera bromsmediciner. Omvärlden rasar. Rolling Stone ber den sydafrikanske journalisten Rian Malan att skriva en lång och mycket välbetald artikel om hur det kunde bli så tokigt. Och Malan, som gärna ger presidenten däng, kastar sig över ämnet med stor aptit.
Efter ett års arbete skickar han in en text. Men inte den artikeln tidningen hade beställt. Utan ett brev på tiotals sidor till redaktören där han utförligt visar att Mbeki hade goda grunder att tvivla på den etablerade aidsforskningens metoder och katastrofsiffror.
Och detta är typiskt för Rian Malan: att inte acceptera givna förklaringar; att borra sig ner i en fråga tills den är utredd in i minsta detalj. Och sedan trollbinda läsarna med storyn som en blind historieberättare i lägereldens sken. Den nyligen publicerade artikelsamlingen ”Resident Alien” (Jonathan Ball, 2009) innehåller tjugosju sådana uppvisningar i litterär journalistik, publicerade i prestigemagasin som The Spectator och The Observer mellan 1993-2008.
De två som handlar om aids är nog de som fått mest uppmärksamhet och kritik. Många tycker att han försöker rättfärdiga Mbekis revisionistiska aidspolitik. Men det gör han förstås inte. Han bagatelliserar inte epidemin som sådan. Däremot pekar han på oegentligheter. Han visar att aidsdiskursen i slutet av 90-talet baserades på kraftigt uppblåsta siffror och orättvis och fördomsfull behandling av afrikaner – t.ex. testades de med väldigt låg noggrannhet jämfört med européer.
Alarmretoriken kanske tjänade ett gott syfte: att sätta världens strålkastare på Afrika och uppmärksamma en gruvlig sjukdom. Men Rian Malan är inte intresserad av goda intentioner. Han är intresserad av sanningen. Och den är varken politisk eller demokratisk.
Efter ett års arbete skickar han in en text. Men inte den artikeln tidningen hade beställt. Utan ett brev på tiotals sidor till redaktören där han utförligt visar att Mbeki hade goda grunder att tvivla på den etablerade aidsforskningens metoder och katastrofsiffror.
Och detta är typiskt för Rian Malan: att inte acceptera givna förklaringar; att borra sig ner i en fråga tills den är utredd in i minsta detalj. Och sedan trollbinda läsarna med storyn som en blind historieberättare i lägereldens sken. Den nyligen publicerade artikelsamlingen ”Resident Alien” (Jonathan Ball, 2009) innehåller tjugosju sådana uppvisningar i litterär journalistik, publicerade i prestigemagasin som The Spectator och The Observer mellan 1993-2008.
De två som handlar om aids är nog de som fått mest uppmärksamhet och kritik. Många tycker att han försöker rättfärdiga Mbekis revisionistiska aidspolitik. Men det gör han förstås inte. Han bagatelliserar inte epidemin som sådan. Däremot pekar han på oegentligheter. Han visar att aidsdiskursen i slutet av 90-talet baserades på kraftigt uppblåsta siffror och orättvis och fördomsfull behandling av afrikaner – t.ex. testades de med väldigt låg noggrannhet jämfört med européer.
Alarmretoriken kanske tjänade ett gott syfte: att sätta världens strålkastare på Afrika och uppmärksamma en gruvlig sjukdom. Men Rian Malan är inte intresserad av goda intentioner. Han är intresserad av sanningen. Och den är varken politisk eller demokratisk.
Publicerad i Sydsvenskan den 19 mars 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar