Många stockholmare satte säkert kaffet i halsen för några veckor sedan, när det blev känt att Karolinska Universitetssjukhuset i Solna kommer att förlora sitt tillstånd att utföra hjärttransplantationer. Detta efter ett beslut av Rikssjukvårdsnämnden, som går ut på att hjärtbyten i Sverige endast ska utföras vid Skånes Universitetssjukhus i Lund och Sahlgrenska i Göteborg. Beslutet orsakade förstås upprördhet och protester. Karolinskas försvarare menar bland annat att patienter och anhöriga missgynnas av att behöva resa. Folkpartiets landstingsråd kallade på DN Debatt beslutet för "bypolitik riktad mot Stockholm”.
Och ligger det inte något i det här? Är det inte positivt för patienterna att så många sjukhus som möjligt kan utföra hjärtbyten? Låt oss studera de senaste årens utveckling i Sydafrika – pionjärlandet på området – innan vi besvarar frågan. För det var här, på Groote Schuur-sjukhuset i Kapstaden som Christiaan Barnard utförde den första hjärttransplantationen den 3 december 1967. Sedan dess har sjukhuset varit en nationalklenod och även haft en särskild internationell status. Men våren 2009 hände något. Av de tre patienter som fick nya hjärtan i början av året, avled två direkt efter ingreppet. Den tredje överlevde nätt och jämt efter allvarliga komplikationer. Skandalen var ett faktum. Transplantationsstopp infördes för att man skulle kunna gå till botten med problemet. Vad hade gått snett? Hur kunde en av världens främsta transplantationsinstitutioner prestera så dåligt?
I tidskriften Noseweeks januarinummer 2009 redogjorde professor Johan Brink vid Groote Schuur för utredningens resultat. ”Sämre hjärtan”, var en av förklaringarna. Eftersom sjukhusets budget blivit allt tajtare, hade rutinerna för att identifiera lämpliga donatorer försämrats. Ju tidigare man kan avgöra om ett olycks- eller våldsoffer är en lämplig donator, desto bättre. Den höga förekomsten av hiv/aids komplicerar saken ytterligare, enligt Brink.
Men det finns även en annan aspekt av misslyckandena, fortsätter Noseweek. En aspekt som läkare ogärna tar upp. Nämligen talang. Och kanske framförallt: skicklighet. Fram till 1995 var Groote Schuur det enda sjukhuset i landet som utförde hjärtbyten, ett 40-tal om året. Men under 2000-talet tog sig allt fler privata sjukhus in på transplantationsmarknaden, vilket ledde till att antalet på Groote Schuur sjönk till cirka sex per år. Och det räcker inte. För att upprätthålla sina färdigheter måste en kirurg öva – helst dagligen – precis som en konsertviolinist. En kirurg som får göra en transplantation lite då och då blir helt enkelt ringrostig.
Det är ur detta perspektiv man bör se Rikssjukvårdsnämndens beslut. En prestigeförlust för Karolinska Universitetsjukhuset, javisst – men för patienterna finns det tydligen åtskilligt att vinna på att ingreppen utförs på så få platser som möjligt.
Och ligger det inte något i det här? Är det inte positivt för patienterna att så många sjukhus som möjligt kan utföra hjärtbyten? Låt oss studera de senaste årens utveckling i Sydafrika – pionjärlandet på området – innan vi besvarar frågan. För det var här, på Groote Schuur-sjukhuset i Kapstaden som Christiaan Barnard utförde den första hjärttransplantationen den 3 december 1967. Sedan dess har sjukhuset varit en nationalklenod och även haft en särskild internationell status. Men våren 2009 hände något. Av de tre patienter som fick nya hjärtan i början av året, avled två direkt efter ingreppet. Den tredje överlevde nätt och jämt efter allvarliga komplikationer. Skandalen var ett faktum. Transplantationsstopp infördes för att man skulle kunna gå till botten med problemet. Vad hade gått snett? Hur kunde en av världens främsta transplantationsinstitutioner prestera så dåligt?I tidskriften Noseweeks januarinummer 2009 redogjorde professor Johan Brink vid Groote Schuur för utredningens resultat. ”Sämre hjärtan”, var en av förklaringarna. Eftersom sjukhusets budget blivit allt tajtare, hade rutinerna för att identifiera lämpliga donatorer försämrats. Ju tidigare man kan avgöra om ett olycks- eller våldsoffer är en lämplig donator, desto bättre. Den höga förekomsten av hiv/aids komplicerar saken ytterligare, enligt Brink.
Men det finns även en annan aspekt av misslyckandena, fortsätter Noseweek. En aspekt som läkare ogärna tar upp. Nämligen talang. Och kanske framförallt: skicklighet. Fram till 1995 var Groote Schuur det enda sjukhuset i landet som utförde hjärtbyten, ett 40-tal om året. Men under 2000-talet tog sig allt fler privata sjukhus in på transplantationsmarknaden, vilket ledde till att antalet på Groote Schuur sjönk till cirka sex per år. Och det räcker inte. För att upprätthålla sina färdigheter måste en kirurg öva – helst dagligen – precis som en konsertviolinist. En kirurg som får göra en transplantation lite då och då blir helt enkelt ringrostig.
Det är ur detta perspektiv man bör se Rikssjukvårdsnämndens beslut. En prestigeförlust för Karolinska Universitetsjukhuset, javisst – men för patienterna finns det tydligen åtskilligt att vinna på att ingreppen utförs på så få platser som möjligt.
Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 4 mars 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar