Jag trodde länge att ordet Rooibos var urgammalt och betydde typ ”förfädernas säd” på xhosa eller ”gudablod” på zulu. Men en morgon drabbades jag av en plötslig insikt när jag kastade en snabb blick på tepaketet: rooi bos – herregud – det är ju afrikaans! Röd buske...
Afrikaans är Sydafrikas tredje största språk och förekommer ofta parallellt med engelska på skyltar och gatumärken, särskilt i Västra Kap-provinsen. Som svensk är det rätt lätt att hänga med – särskilt i skriven text. Värre är det med uttalet. Ta bara namnen på några kända vingårdar runt Kapstaden: Vergenoegd, Buitenverwachting, Boekenhoutskloof…
Men språket har många kritiker. Och då talar jag inte om turister som vrickar tungan fördärvad när de beställer vin på krogen. Häromdan läste jag ett upprop där bland annat kommunistpartiets ungdomsförbund krävde att afrikaans skulle avskaffas som universitetsspråk. Det är ett vitt språk, skrev de, och är fortfarande intimt förknippat med apartheid, som ju infördes av den vita, afrikaanstalande nationaliströrelsen efter valet 1948. Och språket blev också en av förtryckets främsta symboler under de kommande decennierna. Ibland ser man de världskända skyltarna på museer eller hemma hos folk som samlar på gammal apartheidkuriosa: ”Net vir blankes” – Endast för vita.
Denna mörka historia gör att afrikaans bär lite av samma ok som tyskan efter andra världskriget. Men det är synd – för det finns en annan, mycket viktigt sida av myntet som ofta glöms bort i debatten. Och den sidan märker jag av varje morgon när jag går genom den muslimska stadsdelen Bo-Kaap där jag bor för att köpa bröd på Long Street. Här finns ingen som hälsar med Good morning eller Sawubona – utan det är Goeie more som gäller. Det vill säga afrikaans.
Språket har alltså aldrig var det exklusiva ”vita” modersmålet som apartheidpolitikerna ville ha det till. Visst, det är baserat på nederländskan som nybyggarna hade med sig för 300 år sedan – men den stöptes om rejält i mötet med de andra språken som talades i södra Afrika under koloniseringens dagar. Faktum är att majoriteten av de afrikaanstalande idag inte ens är vita – utan färgade. Att avskaffa afrikaans som universitetsspråk skulle därför främst slå mot denna redan missgynnade befolkningsgruppen.
Det är en ödets ironi att afrikaans, som en gång i tiden var stommen i den vita nationaliströrelsen, idag främst utvecklas och hålls vid liv av människorna som apartheidsystemet betraktade som andra klassens medborgare.
Afrikaans är Sydafrikas tredje största språk och förekommer ofta parallellt med engelska på skyltar och gatumärken, särskilt i Västra Kap-provinsen. Som svensk är det rätt lätt att hänga med – särskilt i skriven text. Värre är det med uttalet. Ta bara namnen på några kända vingårdar runt Kapstaden: Vergenoegd, Buitenverwachting, Boekenhoutskloof…
Men språket har många kritiker. Och då talar jag inte om turister som vrickar tungan fördärvad när de beställer vin på krogen. Häromdan läste jag ett upprop där bland annat kommunistpartiets ungdomsförbund krävde att afrikaans skulle avskaffas som universitetsspråk. Det är ett vitt språk, skrev de, och är fortfarande intimt förknippat med apartheid, som ju infördes av den vita, afrikaanstalande nationaliströrelsen efter valet 1948. Och språket blev också en av förtryckets främsta symboler under de kommande decennierna. Ibland ser man de världskända skyltarna på museer eller hemma hos folk som samlar på gammal apartheidkuriosa: ”Net vir blankes” – Endast för vita.
Denna mörka historia gör att afrikaans bär lite av samma ok som tyskan efter andra världskriget. Men det är synd – för det finns en annan, mycket viktigt sida av myntet som ofta glöms bort i debatten. Och den sidan märker jag av varje morgon när jag går genom den muslimska stadsdelen Bo-Kaap där jag bor för att köpa bröd på Long Street. Här finns ingen som hälsar med Good morning eller Sawubona – utan det är Goeie more som gäller. Det vill säga afrikaans.
Språket har alltså aldrig var det exklusiva ”vita” modersmålet som apartheidpolitikerna ville ha det till. Visst, det är baserat på nederländskan som nybyggarna hade med sig för 300 år sedan – men den stöptes om rejält i mötet med de andra språken som talades i södra Afrika under koloniseringens dagar. Faktum är att majoriteten av de afrikaanstalande idag inte ens är vita – utan färgade. Att avskaffa afrikaans som universitetsspråk skulle därför främst slå mot denna redan missgynnade befolkningsgruppen.
Det är en ödets ironi att afrikaans, som en gång i tiden var stommen i den vita nationaliströrelsen, idag främst utvecklas och hålls vid liv av människorna som apartheidsystemet betraktade som andra klassens medborgare.
Publicerad i Aftonbladet RESA nr 2, den 18 februari 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar