Bokrecension
Leif Norrman: ”Leva på gränsen”
Håkan Thörn: ”Solidaritetens betydelse”
Drygt en vecka efter att den svenska artisteliten med Mikael Wiehe i spetsen hade hyllat ANC på antiapartheidgalorna i Stockholm och Göteborg i slutet av 1985, träddes ett bildäck över den 18-åriga modern Nosipho Zamelas kropp. Det fylldes med bensin och någon ur den folkdomstol som dömt henne till döden tog fram en ask tändstickor.
Hon hade strax innan piskats tills hon erkänt sitt brott: samröre med Inkatha – en av de politiska organisationer som under 70- och 80-talet hade fyllt upp det vakuum som uppstått sedan ANC förbjudits 1960.
Tändstickan kastades och Nosipho Zamela blev en av de tvåhundra människor som berövats livet på detta sätt sedan ANC inlett sin kampanj för att återta initiativet i Sydafrika 15 månader tidigare. En kampanj som fördes enligt principerna för ”Folkets Krig”, och som gick ut på att göra kåkstäderna oregerbara och laglösa. Fram till första valet 1994 skulle över 20000 människor ha dödats i politiska konflikter och ändlösa vedergällningar i detta krig, majoriteten efter Nelson Mandelas frigivning 1990.
När historier om detta våld nådde ANC-vänliga västmedier förklarades de i termer av att det var apartheidregimens säkerhetstjänst som låg bakom. Eller att det var Inkatha eller någon annan av ANC:s rivalorganisationer som var de gränslöst onda förövarna. Och denna förenklade polarisering är fortfarande utbredd, den förekommer t.ex. både i Leif Norrmans och Håkan Thörns sydafrikaböcker, som nyligen utkommit på Atlas förlag.
Visserligen bara som bisatser i Norrmans bok, som på det hela taget är något av det bästa jag läst om Sydafrika. Han var DN:s korrespondent i landet mellan 1990-2002 och har också djup kännedom om stora delar av resten av kontinenten.
Det är en mycket personlig bok som pendlar mellan den extas och avgrund som är så vanlig bland människor som känner landet på djupet. Med formuleringen ”att vila mot en fatalistisk grundton” lyckas han elegant ringa in den hållning som är nödvändig för att hantera Sydafrikas verkligheter. Sista kapitlet är ett poetiskt mästerverk, där författaren melankoliskt blickar ut ur flygplansfönstret under en av de många nattflygningar han gjort över kontinenten.
Polariseringen är desto värre hos sociologiprofessorn Håkan Thörn, som med sin bok försöker bygga ett monument över solidaritetsrörelsen – den sammanslutning av organisationer som arbetade för att skapa opinion kring situationen i Sydafrika med hjälp av mediekampanjer, varubojkotter och sanktionskrav.
Naturligtvis var det angeläget att protestera mot apartheidregimens vansinniga och brutala politik. Men solidaritetsrörelsen gjorde det oerhört enkelt för sig när de valde just ANC som the good guys i den sydafrikanska organisationsfloran. Thörn problematiserar detta i viss mån och redovisar vilka förbehåll som fanns gentemot ANC inom antiapartheidrörelsen. Men han skriver inget om konsekvenserna av att det svenska civilsamhället och regeringen stödde en militant organisation, som förutom att den bekämpade regimen, också förde krig mot andra sydafrikanska befrielserörelser, som i propagandan stämplades som ”kollaboratörer” och därmed var lovliga byten enligt revolutionens logik.
Det finns en romantisk föreställning om att Folkets Krig var ett spontant uppror mot förtrycket. Men det var lika mycket dirigerat av ANC, som genom terror och våld styrde massorna i townshipen. Gruvliga avrättningar av ”kontrarevolutionärer” var ett sätt att visa vem som bestämde, och när detta väl etablerats kunde det räcka med att rassla med en tändsticksask för att beordra fram strejker, skolbojkotter, lynchningar av svarta myndighetspersoner och annat våld som ingick i Folkets Krig-strategin.
Detta är illdåd som Sverige och antiapartheidrörelsen inte bara legitimerade med sitt okritiska stöd till ANC, utan också var delaktiga i genom att stå till förfogande som plattform för organisationens propaganda och desinformation.
En av de mest häpnadsväckande passagerna i Thörns bok är när en veteran inom antiapartheidrörelsen definierar solidaritet som att ”ge ett villkorslöst stöd till en grupp människor som kämpar för sina rättigheter”. Det är fullständigt skitsnack. Historien, och inte minst Håkan Thörns bok, visar att stödet i högsta grad var villkorat – nämligen till de grupper och individer som delade ANC:s och solidaritetsrörelsens politiska uppfattning. Människor som Nosipho Zamela däremot, hamnade mellan stolarna på ett cyniskt och brutalt sätt när den europeiska Godheten valde sida i Sydafrika.
________________________________
Mer läsning
Recensioner av "Solidaritetens betydelse"
Kajsa Ekis Ekman i DN
Lawen Mohtadi i GP
Kim Salomon i SvD
Jan Karlsson i Kristianstadsbladet
Recensioner av "Leva på gränsen"
Lars Linder i DN
Per Planhammar i GP
Magnus Eriksson i SvD
Kim Veerabuthroo Nordberg i Kulturnytt
Håkan Thörn: ”Solidaritetens betydelse”
Drygt en vecka efter att den svenska artisteliten med Mikael Wiehe i spetsen hade hyllat ANC på antiapartheidgalorna i Stockholm och Göteborg i slutet av 1985, träddes ett bildäck över den 18-åriga modern Nosipho Zamelas kropp. Det fylldes med bensin och någon ur den folkdomstol som dömt henne till döden tog fram en ask tändstickor.
Hon hade strax innan piskats tills hon erkänt sitt brott: samröre med Inkatha – en av de politiska organisationer som under 70- och 80-talet hade fyllt upp det vakuum som uppstått sedan ANC förbjudits 1960.
Tändstickan kastades och Nosipho Zamela blev en av de tvåhundra människor som berövats livet på detta sätt sedan ANC inlett sin kampanj för att återta initiativet i Sydafrika 15 månader tidigare. En kampanj som fördes enligt principerna för ”Folkets Krig”, och som gick ut på att göra kåkstäderna oregerbara och laglösa. Fram till första valet 1994 skulle över 20000 människor ha dödats i politiska konflikter och ändlösa vedergällningar i detta krig, majoriteten efter Nelson Mandelas frigivning 1990.
När historier om detta våld nådde ANC-vänliga västmedier förklarades de i termer av att det var apartheidregimens säkerhetstjänst som låg bakom. Eller att det var Inkatha eller någon annan av ANC:s rivalorganisationer som var de gränslöst onda förövarna. Och denna förenklade polarisering är fortfarande utbredd, den förekommer t.ex. både i Leif Norrmans och Håkan Thörns sydafrikaböcker, som nyligen utkommit på Atlas förlag.
Visserligen bara som bisatser i Norrmans bok, som på det hela taget är något av det bästa jag läst om Sydafrika. Han var DN:s korrespondent i landet mellan 1990-2002 och har också djup kännedom om stora delar av resten av kontinenten.Det är en mycket personlig bok som pendlar mellan den extas och avgrund som är så vanlig bland människor som känner landet på djupet. Med formuleringen ”att vila mot en fatalistisk grundton” lyckas han elegant ringa in den hållning som är nödvändig för att hantera Sydafrikas verkligheter. Sista kapitlet är ett poetiskt mästerverk, där författaren melankoliskt blickar ut ur flygplansfönstret under en av de många nattflygningar han gjort över kontinenten.
Polariseringen är desto värre hos sociologiprofessorn Håkan Thörn, som med sin bok försöker bygga ett monument över solidaritetsrörelsen – den sammanslutning av organisationer som arbetade för att skapa opinion kring situationen i Sydafrika med hjälp av mediekampanjer, varubojkotter och sanktionskrav.Naturligtvis var det angeläget att protestera mot apartheidregimens vansinniga och brutala politik. Men solidaritetsrörelsen gjorde det oerhört enkelt för sig när de valde just ANC som the good guys i den sydafrikanska organisationsfloran. Thörn problematiserar detta i viss mån och redovisar vilka förbehåll som fanns gentemot ANC inom antiapartheidrörelsen. Men han skriver inget om konsekvenserna av att det svenska civilsamhället och regeringen stödde en militant organisation, som förutom att den bekämpade regimen, också förde krig mot andra sydafrikanska befrielserörelser, som i propagandan stämplades som ”kollaboratörer” och därmed var lovliga byten enligt revolutionens logik.
Det finns en romantisk föreställning om att Folkets Krig var ett spontant uppror mot förtrycket. Men det var lika mycket dirigerat av ANC, som genom terror och våld styrde massorna i townshipen. Gruvliga avrättningar av ”kontrarevolutionärer” var ett sätt att visa vem som bestämde, och när detta väl etablerats kunde det räcka med att rassla med en tändsticksask för att beordra fram strejker, skolbojkotter, lynchningar av svarta myndighetspersoner och annat våld som ingick i Folkets Krig-strategin.
Detta är illdåd som Sverige och antiapartheidrörelsen inte bara legitimerade med sitt okritiska stöd till ANC, utan också var delaktiga i genom att stå till förfogande som plattform för organisationens propaganda och desinformation.
En av de mest häpnadsväckande passagerna i Thörns bok är när en veteran inom antiapartheidrörelsen definierar solidaritet som att ”ge ett villkorslöst stöd till en grupp människor som kämpar för sina rättigheter”. Det är fullständigt skitsnack. Historien, och inte minst Håkan Thörns bok, visar att stödet i högsta grad var villkorat – nämligen till de grupper och individer som delade ANC:s och solidaritetsrörelsens politiska uppfattning. Människor som Nosipho Zamela däremot, hamnade mellan stolarna på ett cyniskt och brutalt sätt när den europeiska Godheten valde sida i Sydafrika.
Publicerad i Sydsvenskan den 14 juli 2010
________________________________
Mer läsning
Recensioner av "Solidaritetens betydelse"
Kajsa Ekis Ekman i DN
Lawen Mohtadi i GP
Kim Salomon i SvD
Jan Karlsson i Kristianstadsbladet
Recensioner av "Leva på gränsen"
Lars Linder i DN
Per Planhammar i GP
Magnus Eriksson i SvD
Kim Veerabuthroo Nordberg i Kulturnytt
Bilaga:
Organisationsfloran (utdrag)
African Nationalist Congress. Bildades 1912. Inledde Folkets Krig i september 1984. Har styrt Sydafrika sedan det första demokratiska valet 1994.
South African Communist Party. Ingår i ANC.
Inkatha Freedom Party bildades av Mangosuthu Buthelezi 1975. Var i slutet av 70-talet den största befrielserörelsen i Sydafrika, först i form av Inkatha, sedan som IFP.
United Democratic Front. Bildades 1983 för att fungera som ANC:s förlängda arm i Sydafrika - en roll som erbjöds Inkatha 1979. Men Buthelezi tackade nej, för att han varken trodde på den väpnade kampen eller sanktionspolicyn. UDF:s roll i de necklaceavrättningar som spridde skräck i townshipen, gjorde att forkortningen "skämtsamt" kom att utläsas Uniroyal - Dunlop - Firestone.
Pan Africanist Congress of Azania. Bildades av f.d. ANC-medlemmar som 1959 bröt sig ut i protest mot att ANC eftersträvade ett multietniskt Sydafrika, samt att "vita kommunister" hade inflytande över organisationen. Azania är afrikanisternas benämning på Sydafrika.
Azanian People's Organization. Bildades 1978 och har rötter i Steve Bikos Black Consciousness-rörelse.
South African Communist Party. Ingår i ANC.
Inkatha Freedom Party bildades av Mangosuthu Buthelezi 1975. Var i slutet av 70-talet den största befrielserörelsen i Sydafrika, först i form av Inkatha, sedan som IFP.
United Democratic Front. Bildades 1983 för att fungera som ANC:s förlängda arm i Sydafrika - en roll som erbjöds Inkatha 1979. Men Buthelezi tackade nej, för att han varken trodde på den väpnade kampen eller sanktionspolicyn. UDF:s roll i de necklaceavrättningar som spridde skräck i townshipen, gjorde att forkortningen "skämtsamt" kom att utläsas Uniroyal - Dunlop - Firestone.
Pan Africanist Congress of Azania. Bildades av f.d. ANC-medlemmar som 1959 bröt sig ut i protest mot att ANC eftersträvade ett multietniskt Sydafrika, samt att "vita kommunister" hade inflytande över organisationen. Azania är afrikanisternas benämning på Sydafrika.
Azanian People's Organization. Bildades 1978 och har rötter i Steve Bikos Black Consciousness-rörelse.
1 kommentar:
Idag bemöter journalisten Dan Jönsson artikeln i Sydsvenskan.
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1175715/En-absurd-anklagelse.html
Mitt svar kommer nästa vecka.
Skicka en kommentar