I dagens Sydsvenskan kommenteras min recension av två böcker om Sydafrika, där jag kritiserade Sveriges och antiapartheidrörelsens stöd till ANC.
En absurd anklagelse (Dan Jönsson)
ANC var alltid enda alternativet (Öjevind Lång)
Imorgon lördag publiceras ett intressant inlägg av Mikael Wiehe och min övergripande replik kommer på tisdag.
Det är mycket glädjande att blir debatt kring denna viktiga och känsliga fråga.
En absurd anklagelse (Dan Jönsson)
ANC var alltid enda alternativet (Öjevind Lång)
Imorgon lördag publiceras ett intressant inlägg av Mikael Wiehe och min övergripande replik kommer på tisdag.
Det är mycket glädjande att blir debatt kring denna viktiga och känsliga fråga.
13 kommentarer:
Replikerna var bättre än din artikel. Framförallt Lång gör klart att det reella alternativet till att stödja ANc inte var att vänta in ett mera "principfast liberalt" parti som skulle gett rättssäkerheten en mer absolut prioritet, utan att inte göra något alls och tyst acceptera apartheid. Det var nog ingen som var med aktivt (själv var jag inte det, jag var för ung, men jag minns den epoken) som trodde att ANC och UDF var rent humanitöära rörelser. Det gick inte att missa att de sysslade med väpnad kamp och att de samarbetade med Cuba, helt enkelt för att detta var Pretorias främsta angreppspunkt mot dem i propgandan. Men de var den enda tunga politiska kraft som kunde förväntas tvinga bort rasistregimen, som hade tillräckligt brett stöd över hela landet och tillrräclklig politisk mognad (och tillräckligt stöd på andra håll i Afrika, inte bara från de marxistiska regimerna i grannländerna) för att ta sig an detta. Det kunde man absolut säga utan att för den skull ställa sig helt okritiskt till ANC.
För Nixon, Reagan och Thatcher var Mandela m fl terrorister, liksom Gandhi faktiskt varit en förrädare och anarkist för Churchill. Det var alternativet, att vänta in en rörelse som skulle agera utan vapen och som skulle få godkänt av Washington och Pretoria. Det hade man kunnat vänta på till hell freezes over.
Jag hoppas att du kommer med en replik i saklig ton i nästa vecka. Den här sortens frågor blir alltför ofta föremål för ohistoriska kannstöperier som bygger å at bara äsga "titta, era hjältar spillde också blod!" eller "titta, ni levde inte upp till ett krav på radikal likställdhet över hela linjen vdi en tid när ni sade att ni k'ämpade för er frihet" - sådant är väldigt lättköpt på något sätt.
Inkatha var den största och bredaste politiska organisationen i Sydafrika kring 1980. Dess ledare Mangosuthu Buthelezi var oerhört mycket mer populär bland svarta jämfört med Mandela. Öjevind Lång har fel när han säger att det bara var en zuluorganisation. Den öppnades för alla etniciteter redan 1975. Året efter var 40 % av medlemmarna ickezulu. Och Dan Jönsson har fel när han säger att Pretoria bistod organisationen i operationer mot ANC. Varken vapenutbildningen på Capriviremsan, Boipatongmassakern eller Inkathagate är relevanta exempel på det Jönsson påstår. (Jag kan precisera detta om du vill.)
Inkatha var alltså en fullständigt legitim företrädare för Sydafrikas folk och var större och populärare än vad ANC nånsin hade varit. Och där har du bakgrunden till ANC:s fientlighet gentemot Inkatha. Och bakgrunden till det krig som ANC förde mot organisationen mellan 1984-1994.
Genom att okritiskt ställa sig på ena sidan i denna blodiga och tragiska konflikt, och dessutom ställa sig till förfogande som plattform för demoniseringskampanjen mot Inkatha, bidrog och förstärkte antiapartheidrörelsen den livsfarliga och förödande polarisering som slog landet i bitar på 80- och 90-talet, och som krävde över 20000 människoliv. Detta "black-on-black"-våld var inte nödvändigt för att krossa regimen. Men det var nödvändigt för att föra ANC till makten.
Även om Inkatha hade ett stort inslag av iucke-zulus i et tidigt skede (vid den tiden, åren efter 1975, hade ju konflikterna med ANc inte blossat upp särskilt starkt ännu, eller hur?) så tycks de ha bvlivit allt mer zuludominerade under 1980-talet. och de kanke var den *etnsikt* bredaste organisationen i den meningen att de hade fler vita och färgade medlemmar, men det kan ha varit en bredd som hindrade dem från att agera på ett tydligt sätt.
För apartheidregimen var ju strategin vid mitten av 80-talet dels att släppa in färgade och indier i parlamentet - de var tillräckligt små grupper för att inte hota den vita dominasnen - men samtidigt hålla de svarta utanför. Den som opponerade mot det ställdes utanför hela det lagliga politiska systemet och beskrevs som terroristernas (ANC:s) kompis. Att den strategin i vissa lägen stimulerade ett öppet våld på dunkla grunder från somliga grupper inom UDF är beklagligt, men det är inte svårt att begripa, och det hade knappast kunnat vara annorlunda. I det läget satsade den sydafriakanska regimen givetvis på att ge stöd ät partier som bekämpade ANC men som däremot inte var i väpnad konflikt med apartheidsystemet som sådant. Att få bukt med apartheidregimen utan miltärt motstånd hade antagligen varit omöjligt, särskilt när USA och andra länder blockerade en handelsbojkott.
Ja, jag skulle gärna höra vad du anser om inkathagate och om anklagelserna att Inkatha fraterniserade med den sydafrikanska polisen, skyddades av dem, fiuck understöd av dem och åtnjöt en viss juridisk immunitet så länge de dödade ANC-medlemmar.. Inte relevanta, hur så? Handlar det om tomma skandalskriverier?
Övervåld av typen necvklacing är givetvis vidrigt, det ä'r vi alla ense om. Men det är orimligt att kräva hundraprocentigt moraliskt ansvar för allting som göra i namn av en viss rörelse eller en viss paroll (jfr Ship to Gaza: att en eller annan inblandad sagt att de ville dö som martyrer kan inte rimligen klassa konvojen som sådan som en brutalt jihadistisk handling: människor har rätt till sin retorik och sin egen bild av vad de är med om) vare sig från rörelsens medlemmar på marken eller av dess allierade utomlands. Det utspelades en del vendettor inom de norska, danska och franska motståndsrörelserna under andra världskriget också, men de kan knappast sägas diskvalificera dessa rörelser och deras kamp som sådana. Och det är förhoppninsgvis bara extremnister som anser att de ruyska partisanerna borde lagt ner verksamheten eftersom "de var kommunister" och Stalin skulle varit likställd med Hitler.
@Magnus: "Inkathagate" handlade om att det sydafrikanska polisväsendet såg IFP som ett mindre hot än ANC, förmodligen p.g.a. ANC:s kommunistiska band. Till följd av detta fanns vissa tendenser att söka stödja IFP i kriget mot ANC. Det finns ingenting i den skandal som nystades upp i Mail & Guardian som tyder på ett organiserat samarbete mellan IFP och apartheidregimen.
Magnus
A.
Du skrev:
"I det läget satsade den sydafriakanska regimen givetvis på att ge stöd ät partier som bekämpade ANC men som däremot inte var i väpnad konflikt med apartheidsystemet som sådant. Att få bukt med apartheidregimen utan miltärt motstånd hade antagligen varit omöjligt, särskilt när USA och andra länder blockerade en handelsbojkott."
1. Menar du att Inkatha inte var i konflikt med apartheidsystemet, eller misstolkar jag dig?
2. Hade apartheid kunnat bekämpas utan militärt motstånd? Ingen aning. Men De Klerk har medgivit att Buthelezis vägran att erkänna självständighet för KwaZulu var avgörande för hemlandssystemets kollaps. Hemlandssystemet var apartheids mest absurda och förtryckande uttryck. Och DET gick uppenbarligen att bekämpa med politisk list istället för våld...
B.
Inkathagate
Det var 1991 som det avslöjades att sydafrikanska utrikesdepartementet hade satt in 250000 rand på ett Inkathakonto, för att finansiera Inkathamöten den 5 november 1989 och den 25 mars 1990, där Buthelezi skulle agitera för fred. Sowetans rubrik från ett av mötena var "Buthelezi calls for peace".
Kontot som pengarna sattes in på var avsett för anonyma donationer, varför mottagaren inte kunde spåra avsändaren. Men när saken uppdagades betalades pengarna tillbaka omedelbart.
Det är lustigt att människor som ondgör sig över dessa pengar inte verkar bry sig det minsta om de hundratals miljoner ANC fick av en av historiens mest mordiska regimer, Sovjetunionen...
III.
Det populäraste exemplet på Inkathas påstådda kärleksaffär med apartheidpolisen är Boipatongmassakern den 17 juni 1992. Nyheterna som gick ut i världen var att poliseskorterade Inkahtaanhängare hade slaktat 45 män, kvinnor och barn i townshipet Boipatong. Förhandlingarna mellan ANC och regeringen krisade, världen fördömde De Klerk för morden.
Sanningen, som framkommit i rättegångar efteråt, var att det inte fanns några poliser närvarande. Massakern var kulmen av en våldsspiral mellan Inkatha- och ANC-anhängare, och var en "zulugrej". Ryktena om polismedverkan tillkom genom att ANC planterade bevis och manipulerade vittnen i townshipet timmarna efter blodbadet. Anledningen var att överläggningarna med regimen hade gått i stå och att ANC behövde en skandal som denna för att vinna terräng i förhandlingaran. Så cyniskt och kallblodigt spelade man med människoliv...
Att ta emot pengar från en hur tvivelaktig allierad som helst, är inte jämförbart med att ta emot pengar från (den påstådda) FIENDEN.
Det första är främst ett moraliskt dilemma. Det andra väcker däremot frågan om organisationen verkligen främjar de mål den påstår sig främja.
Oavsett om Inkatha kände till pengarna eller inte (det vore ju självmord att inte betala tillbaka dem efter att det avslöjats) visar det ju att sydafrikanska staten själva bedömde att Inkhata tjänade deras intressen.
De andra exemplen har jag sett att det finns olika versioner av, men jag har inte tillräckliga kunskaper för att bedöma dem.
Jon, det är märkligt hur villigt du, som jag annars ser som en person som generellt är skeptisk till makt och maktstrukturer, tycks acceptera det statsbärande partiets version av historien... Det är ingen slump att den vedertagna historieskrivningen kring Sydafrika ser ut som den gör.
Det där var en rent logisk invändning som man kan göra även om man i princip inte kan peka ut Sydafrika på kartan. Om regeringen bidrog med pengar till Inkhata, borde det vara för att den ansåg att Inkhata vid åtminstone det tillfället främjade deras intressen. Jämförelsen med att ANC tog emot pengar från Sovjet haltar så mycket att den har svårt att hålla balansen - det kan man i.o.f.s. tycka att det var problematiskt, men det är i så fall ur en helt annan synvinkel.
Det är svårt att diskutera ett ämne där jag har sådant kunskapsunderläge, så jag svarar mer principiellt.
I valet mellan att stödja ANC eller Inkhata, eller bägge, får man ju också tänka på att de flesta inblandade i solidaritetsrörelsen SJÄLVA stod till vänster och därmed helt enkelt mycket närmre ANC ideologiskt, då var det ju logiskt att stödja dem. Precis som socialistiska palestinaaktivister idag skickar sina pengar till PFLP eller DFLP, islamister skickar pengar till Hamas och sekulära borgerliga nationalister stödjer Fatah. (jag är egentligen ingen större expert på Palestina heller, jag utgår från en genomgång över motståndsfraktioner som Andreas Malm gjorde en gång)
Så att de som främst borde drabbas av kritiken, borde i så fall vara solidaritetsaktivister som var konservativa...
Tor: Inkatha uttalade sig emot apartheid, antog program etc men de såg det aldrig som nödvändigt att ta strid mot systemets ekonomiska, materiella och polisiära logik. Inkatha avvisade genomgående tanken på väpnat motstånd mot den vita regimen, liksom handels- eller idrottsbojkott. Naturligtvis svider det att ta till sådana medel, inte minst för en mängd enskilda människor som drabbas och som inte kan försvara sig direkt, men i fallet Sydafrika var de nödvändiga. Man behöver inte dela ANC:s marxistiska ideologi från den tiden - jag är inte heller kommunist - för att se att deras strategi gentemot den sydafrikanska staten var riktig. Det hade aldrig varit möjligt med några genomgripande förändringar, någon verklig öppning för de svarta eller ens de färgade om man inte angripit det ekonomiska och polisära maskineri som apartheidstaten grundades på. Att Pretoria valde att stödja t ex Inkatha i det läget är ju inte speciellt fölrvånande: från Inkatha behövde de aldrig frulkta ett motstådn som inte kunde dribblas bort.
De Klerks snack om Berlinmuren handlar om hur han skulle sälja in öppningen mot de svarta till sina egna väljare, inte om en verklig rädsla hos honom för att ANC skulle etablerat en kommunistisk diktatur. Han visste redan mot slutet av 80-talet att de inte skulle förvandla landet till n öststat, även om Reagan och en del svenska moderater trodde det..Redan flera år tidigare hade det initierats kontakter underhand mellan regeringen och Mandela resp Tambo - Mandela hade haft besök på Robben Island av företrädare för regimen sedan mitten av 80-talet, hans ceöllplacering och vardag hade också gjorts mer uthärdliga. Sonderingar pågick på ett sätt som man knappast hade gjort mellan ska vi säga Göring och Martin Niemöller på 40-talet. Men i de förhandlinagrna kunde regeringen inte ställa något initialt, skarpt krav på att ANC skulle släppa sin militanta linje eller utala sig mot bojkotterna för att man skulle fortsätta tla: det var Pretoria som kom till den fina flickan ANC, inte ANC som böjde sig och måste lyssna på Pretoria. Som sagt, befrielsens process startar nästan alltid långt före den dag då flaggorna byts ut.
Och som sagt - jag var inne på det i mina repliker till din notis om Wiehes inlägg här på bloggen - det är orealistiskt att förvänta sig att ANC skulle tagit sin hand från Winnei Mandela medan kåkstäderna förtfarande var ett ställe där männiisor kunde massakreras av regeringens polis eller av deras bulvaner (inkatha) och där, för oss, helt normala kritiska synpunkter på regimen kunde leda till at man släpades ner i en tortyrkammare (de Kock m fl). Winnie var en ledande person i deras markorganisation ute på fältet, detaljkontroll av hennes fögderi var knappast möjligt före 1991-92, och i ett läge där ANC forfarande var olagligt eller där det ännu inte varit fria, allomfattande val kunde man inte gärna avpollettera henne. Det hör till den politiska logiken, i det läget, och i många liknande lägen.
ANC var på inget vis ofelbara, men deras uppfattning att det behövdes väpnad kamp och åtgärder som verkligen slog mot den sydafrikanska ekonomin, mot handeln med guld, diamanter, sydfrukter osv - som huggits fram och skördats av svarta händer under omänskliga förhållanden - om man ville komma någonstans, den strategiska kartan var riktig. Utan den insikten och den hårda beslutsamheten hade förtrycket och morden fortsatt.
1. Det var inte för att vara snäll mot regimen som Inkatha avfärdade en väpnad kamp, utan av omsorg mot det egna folket. Av samma skäl var Buthelezi emot sanktioner. Han hade helt enkelt inte mandat att stödja sanktionerna, folket ville inte ha dem. Det var naturligtvis väldigt lätt för ANC att förespråka väpnad kamp och sanktioner, eftersom de befann sig utomlands. Butehelzi däremot, befann sig i Sydafrika. På själva marken där kriget och utarmningen skulle äga rum.
2. Nelson Mandela flyttades till Pollsmoor (Kapstaden) 1982. De två sista åren satt han inspärrad i en villa inom Victor Verster-fängelsets murar.
3. Jag bemöter gärna resten av ditt inlägg i detalj, men först är jag nyfiken på hur du bygger din bild av händelserna i Sydafrika under den aktuella perioden. Svara om du har lust.
a. Vad lägger du i begreppet “Folkets krig” (People’s War)? Vad är det för något? Hur utkämpas det?
b. Vad innebär det att göra ett land eller ett område “ungovernable” (oregerligt, oregerbart)? Hur skulle du beskriva tillståndet? Hur åstadkomms och upprätthålls det?
c. Hur anser du att konflikten mellan ANC och Inkatha uppstod? När startade den? Vad motiverade den?
d. Varifrån kommer din information om Inkatha? Vilka källor åberopar du när du kallar dem regimens bulvaner
e. Hur analyserar du president Zumas uttalande i det här inlägget?
http://sydafrika-anteckningar.blogspot.com/2010/07/zuma-om-ifpanc-konfliktens-slutskede.html
Fortsätter följa diskussionen som enbart åskådare framöver...
(1/2)
Jag antar inte heller att Inkatha ville var "snälla" mot regimen: de var säkert ärliga i att de ville se likställdhet och ett slut på det rasistiska förtrycket. men de var inte villiga att ta till vapen eller att obstruera den sydafrikanksa ekonomin eller polisens normala arbete. De accepterade i praktiken att det vita Sydafrika levde på i första hand de svartas grovt underbetalda arbete, att de etnsika afrikanerna behandlades som slavar, att man gjorde skillnd på folk och folk. Som du förstår menar jag att Syydafrika före 1990 var en kolonial stat, och jag tycker inte att det borde vara kontroversiellt idag at säga det. men detvar naturligtvis kontroversiellt då, inte bland dem som stödde ANc eller i stora delar av svemsk media men absolut i Sydafrika och i stora delar av västvärlden, inte minst i USA. Frågan i hur hög grad Inkatha såg de koloniala dragen kan jag inte svara på, men de agerade i lla fall inte för at bryta upp dem till varje pris.
"Folkets krig" är en motståndsröelses slogan, och ANC var som en olagligförklarad rörelse (sedan de väpnde oroligheterna i relativt liten skala på 50-60-talen) i praktiken tvingat att ta sig an rollen som motståndsrörelse. De höll dörren öppen för att använda vapen och deltog också kontinuerligt i strider när Sydafrika drev krig mot randstatern och ANC:s övningsläger och flyktingläger där. De var militanta, men vad skulle ANC annars ha gjort? Jag menar att det är fullständigt motiverat att jämföra den sidan av rörelsen med de Gaulles fria fransmän, med den franska motståndsrörelsen 8som ju till stora delar samarbetade med de Gaulle och de allierade, det fanns dock slitningar på alla tre hållen) och med FLN i Algeriet på 1950-talet. I en del lägen agerade om stöttryupper för att åstadkoma mobilisring av befolkningen, jg menar at man kan stödja det även om man inte köper alla detaljer i rörelsens ideologi (FLN hade t ex ett hyfsat starkt islamistiskt inslag). Den våldsspiral som du referrar till från första hälften av 80-talet underblåstes av regimen och dess poliskår. De hade varit inkompetenta om de inte gjort så.
Ingen vewttig människa säger idag att de Gaulle eller La Resistance diskades av átt det förekom övertramp, förnedrande övergrepp och mord som inte var motiverade som en del av befrielsekampen. och ingen försvarar Pétain, som intog ungefär samma position som Inkatha, med den viktiga skillnaden att han hade en stat (Vichy-Frankrike) under sig, men föga reell självständighet eller suveränitet gentemot Hitler.
(2/2)
Övergrepp av ANC? Ja, och i ett tänkt samhälle där ANC och andra hade full tillgång till fria medier och möjlighet att driva sina partier på samma sätt som i en västlig demokrati hade man kanske kunnat avpollettera Winnie Mandela och en del av hennes township lords tidigare. Men i en politisk verklighet där folk sedan årtionden är vana vid att polisen kan släpa iväg med vem som helst och våldta eller slå in skallen på dem för att de är "misstänkta" och har fel hudfärg, i ett sådant samhälle fungerar debatten inte på samma sätt som i ett rättssäkert land. Den personliga auktoriteten betyder allt, och för många i townshipsen var Winnie Mandela och hennes adjutanter ANC:s reella ledare, och de var moraliska förebilder för många. Just för att de uppträddde sturigt och karismatiskt och uppenbarligen tog risker. Winnies martyrstatus hade inte heller varit möjlig att ifrågasätta i Soweto 1987: hon hade vid det laget inte träffat in man på¨ett kvartssekel även om han vid det lget flyttats från Robben island. Man kan inte lkåtsas som om spelet plötsligt ställdes på noll 1990; vid det laget var positionerna på flera håll mycket nerkörda, skyttegravarna var djupa - och det var från de skyttegravaran man fortsatte skjuta och br'änna bildäck under de närmaste åren. Att ANC, de Klerk m fl lyckades undvika ett fullskaligt inbördeskrig är verkligen inte deras mnita bedrift, även om Sydafrika idag fortfrande bär på såren från den tiden och det finns en motiverad käsnla av att "alltför litet har hänt".
Du och jag uppskattar inte vad Winnie och liknande figurer gjorde i sak, men för hundratusentals människor i townshipsen var de trots allt givna förebilder, och det hade varit politiskt omöjligt att koppla bor dem innan ANC hade haft tillf'lle att börja använda den ledande position rörelsen faktiskt skaffat sig. Det var inte bildäckskampanjen som tilvann ANC makt, muskler och slutliogen tillförlitlighet i rtegimens ögon, utan deras uthållighet och breda bas av anhängare inom och utom landet. Och deras legitimitet för miljoner vita supporters utanför Sydafrika kom inte heller ur lönnmorden i Soweto och Natal utan ur deras envisa kamp för att isolera apartheidregimen och att de uppenabrligen var seriösa.
Jag menar att en rörelse osm vill mobilisera mot ett så grovt förtryck som i Sydafrika har moralisk rätt att mobilisera civilbefolkningen och en internationell opinion, även när de överträder sin lagliga rätt enligt den lokala lagboken (vad hade de svarta afrikanerna för lagliga rättigheter i kapstaden 1980?) Det är i sista hand folket som fäller domen över om deras mobilsering är vettig eller motiverad. ANC undvek att t ex spränga gruvor, trots att det otvivelaktigt hade skadat Sydafrikas ekonomi och dessutom skapat rubriker: de insåg att det hade varit oförsvarligt att ta till sådana metoder och att det skulle ha lett till att folk snabbt vände dem ryggen. Att en strategi som går ut på att "göra kåkstäderna orgerbara" innebär våld och hot är självklart, men det var motiverat som en väg att tvinga på apartheidstaten allt större kostnader för att kunna fortsätta använda sin svarta arbetskraft och förvägra den en anständig tillvaro och demokrati.
När det gäller Inkatha och ANC så har jag redan sagt att det var en konflikt om vilken strategi som ansågs rimlig, säkert också om vad man tyckte sig kunna få med sina respektive anhängare på. Inkatha erbjöds mot slutet av 70-talet den roll som UDF senare fick, som civil allierad till ANC, men tackade nej. Att det sedan blev våldsamt när Inkatha kom att backa upp det lagliga samhället är inte obegripligt, inte heller unikt.
Skicka en kommentar