Förra lördagen (den 18.12) ägde den rum. För 17:e gången arrangerades Mother City Queer Project i Kapstaden, en gayfest som hållits årligen sedan demokratins gryning 1994 och som bara växt och växt. I år var alla hybris- och extravagansmätare maxade; festen ägde nämligen rum i Cape Town Stadium – arenan från sommarens fotbolls-VM som ligger som ett rymdskepp alldeles vid Atlantkanten.
”Vi har så mycket att fira”, sa arrangörerna inför festen, som hade temat ”Flower Power”. Och det är sant. Det finns mycket att vara stolt över i Sydafrika när det gäller hbt-rättigheter. Som femte land i världen infördes homoäktenskap 2006.
Men samtidigt finns det mycket att skämmas över. Framförallt landets pajaskonster i FN, som kulminerade i november när Sydafrika förenade sig med världens bögmördarstater i en viktig omröstning om resolutionen som kritiserar utomrättsliga avrättningar. Omröstningen ledde till att texten ändrades så att avrättningar på grund av ”sexuell läggning” numera inte fördöms explicit. Istället infördes en allmän formulering om ”diskriminerande grunder”.
En sådan skrivning är fullständigt ihålig. För om homosexualitet redan är kriminellt, vilket det är i 38 av Afrikas stater – kan man självfallet inte åberopa antidiskriminering för att förhindra bestraffning. Bara någon vecka efter FN-omröstningen fick vi också ett lysande exempel på detta, då Kenyas premiärminister Raila Odinga under ett tal dundrade att ”Homosexuella förtjänar att gripas!”. Uttalandet var en reaktion mot att vissa parlamentsledamöter antytt att landets nyligen antagna antidiskrimineringslag också skulle komma att omfatta homosexuella. Men icke, lät alltså premiärministern meddela.
Ett annat exempel på att det saknas politisk vilja att förbättra hbt-situationen i många afrikanska länder, var när en sydafrikansk homoorganisation nyligen frågade Afrikanska Unionens (AU) människorättskommission om den hade för avsikt att utreda de hot mot namngivna homosexuella som förekommit i ugandiska medier de senaste åren, samt fenomenet ”korrektionsvåldtäkter” av lesbiska. Svaret på frågan blev att kommissionen varken hade hört talas om några sådana publiceringar, eller våldtäkter. Hela världen känner till dessa företeelser – men AU:s människorättskommission låsas som att den inte har en aaaning. (Se Mail & Guardian, den 3.12, sidan 25.)
Nu är det inte bara Afrikas politiska elit som förtjänar dumstrut. Festen i lördags var en närmast kritvit tillställning. På väg hem från stadion gick vi förbi klubben Rosie’s, som främst frekventeras av Kapstadens svarta homoklientel. Och inga av dem vi träffade där hade varit på festen. Den ägde alltså rum för sjuttonde gången, men landets homorörelse står och stampar när det gäller segregationsbekämpning. Så fantastiskt mycket kraftfullare lördagens manifestation hade varit om Cape Town Stadium – denna heterosexismens högborg – istället hade intagits av en representativ del av befolkningen.
”Vi har så mycket att fira”, sa arrangörerna inför festen, som hade temat ”Flower Power”. Och det är sant. Det finns mycket att vara stolt över i Sydafrika när det gäller hbt-rättigheter. Som femte land i världen infördes homoäktenskap 2006.
Men samtidigt finns det mycket att skämmas över. Framförallt landets pajaskonster i FN, som kulminerade i november när Sydafrika förenade sig med världens bögmördarstater i en viktig omröstning om resolutionen som kritiserar utomrättsliga avrättningar. Omröstningen ledde till att texten ändrades så att avrättningar på grund av ”sexuell läggning” numera inte fördöms explicit. Istället infördes en allmän formulering om ”diskriminerande grunder”.
En sådan skrivning är fullständigt ihålig. För om homosexualitet redan är kriminellt, vilket det är i 38 av Afrikas stater – kan man självfallet inte åberopa antidiskriminering för att förhindra bestraffning. Bara någon vecka efter FN-omröstningen fick vi också ett lysande exempel på detta, då Kenyas premiärminister Raila Odinga under ett tal dundrade att ”Homosexuella förtjänar att gripas!”. Uttalandet var en reaktion mot att vissa parlamentsledamöter antytt att landets nyligen antagna antidiskrimineringslag också skulle komma att omfatta homosexuella. Men icke, lät alltså premiärministern meddela.
Ett annat exempel på att det saknas politisk vilja att förbättra hbt-situationen i många afrikanska länder, var när en sydafrikansk homoorganisation nyligen frågade Afrikanska Unionens (AU) människorättskommission om den hade för avsikt att utreda de hot mot namngivna homosexuella som förekommit i ugandiska medier de senaste åren, samt fenomenet ”korrektionsvåldtäkter” av lesbiska. Svaret på frågan blev att kommissionen varken hade hört talas om några sådana publiceringar, eller våldtäkter. Hela världen känner till dessa företeelser – men AU:s människorättskommission låsas som att den inte har en aaaning. (Se Mail & Guardian, den 3.12, sidan 25.)
Nu är det inte bara Afrikas politiska elit som förtjänar dumstrut. Festen i lördags var en närmast kritvit tillställning. På väg hem från stadion gick vi förbi klubben Rosie’s, som främst frekventeras av Kapstadens svarta homoklientel. Och inga av dem vi träffade där hade varit på festen. Den ägde alltså rum för sjuttonde gången, men landets homorörelse står och stampar när det gäller segregationsbekämpning. Så fantastiskt mycket kraftfullare lördagens manifestation hade varit om Cape Town Stadium – denna heterosexismens högborg – istället hade intagits av en representativ del av befolkningen.
Publicerad i Sydsvenskan den 27 december 2010
___________________________
Fotnot
Vid den slutliga omröstningen om resolutionen förra tisdagen upphävdes beslutet att stryka ”sexuell läggning”. Sydafrika var en av länderna som ändrat ståndpunkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar