De halvnakna skådespelarna ryker ihop i en sista urladdning, ackompanjerade av brutal musik och kulsprutesmatter. Med varsin målarpensel i högsta hugg – den ena med vit färg, den andra med svart – kämpar de i en vild kamp på liv och död. Efter att ha kladdat ner varandra totalt blir de liggande på scengolvet, innan de slutligen återuppstår till de sista tonerna av nationalsången: ”united we shall stand / let us live and strive for freedom / in South Africa our land”.
Övertydligt? Ja, så att klockorna stannar! Men den här typen av överdrivna gester är inte ovanliga när Sydafrikas såriga närhistoria behandlas av konsten. Pjäsen ”Woza Andries?” som spelas i Kapstaden just nu sammanfaller dessutom mycket lägligt med den senaste tidens rasifiering av det offentliga samtalet i landet.
Visst är frågan om hudfärg alltid närvarande, men de rent rasistiska uttalandena och de allra billigaste utspelen av raskortet har länge undvikits. Dels för att övergången till demokrati baserades på principer om försoning. Dels för att ANC inte definierade sin kamp utifrån ras, utan klass. Men det senaste året har fördämningarna brustit.
Debatten efter (den vite) radio-DJ:n Gareth Cliffs öppna brev till regeringen i oktober är ett bra exempel. Han framförde ganska banal kritik utan rasistiska undertoner, men det tog ändå hus i helvete. Ingen vit man ska ha synpunkter på vad en svart man gör, var premissen för proteststormen som följde. Rasiststämpeln flög genom etern och tidningsspalterna, och träffade både vita och svarta pannor.
Ett annat exempel är den populära (vita) författaren Annelie Botes uttalande i en intervju för några veckor sedan, där hon oförblommerat lät meddela att hon inte tycker om svarta människor. När hon ombads förtydliga försökte hon inte mildra uttalandet, tvärtom. I vanlig ordning har ”sanningssägaren” hyllats på nätet och hon säger sig ha fått tusen stödjande mail.
Det oroande är att dessa debattspyor kastas upp i ett politiskt klimat där den tilltagande polariseringen inte motarbetas, utan exploateras. Främst av ANC:s inflytelserika ungdomsförbund och dess ordförande Julius Malema, som aldrig låter ett tillfälle att uttala sig generaliserande eller korkat om landets politiska och etniska minoriteter gå förlorat.
En annan oroande faktor är att pressen och opinionsbildarna har för vana att avfärda sådana spyor med självbelåtna och förlöjligande skratt. Men samtidigt som den intellektuella eliten flinar åt populistclownerna, sker en förändring under ytan; en konsolidering av den förråande retoriken – något som Sydafrika sannerligen inte har råd med. Det är hög tid att inse att människor som Malema och Botes inte är det minsta lustiga. Utan farliga. Fram till dess ska vi nog vara tacksamma över konstens yviga artikulationer och breda penseldrag.
______________________________
Fotnot
I onsdags förlorade Annelie Botes litteraturpriset K Sello Duiker Memorial Award på grund av kontroversen. Hon skulle ha fått ta emot det för sin roman "Thula-thula".
Övertydligt? Ja, så att klockorna stannar! Men den här typen av överdrivna gester är inte ovanliga när Sydafrikas såriga närhistoria behandlas av konsten. Pjäsen ”Woza Andries?” som spelas i Kapstaden just nu sammanfaller dessutom mycket lägligt med den senaste tidens rasifiering av det offentliga samtalet i landet.
Visst är frågan om hudfärg alltid närvarande, men de rent rasistiska uttalandena och de allra billigaste utspelen av raskortet har länge undvikits. Dels för att övergången till demokrati baserades på principer om försoning. Dels för att ANC inte definierade sin kamp utifrån ras, utan klass. Men det senaste året har fördämningarna brustit.
Debatten efter (den vite) radio-DJ:n Gareth Cliffs öppna brev till regeringen i oktober är ett bra exempel. Han framförde ganska banal kritik utan rasistiska undertoner, men det tog ändå hus i helvete. Ingen vit man ska ha synpunkter på vad en svart man gör, var premissen för proteststormen som följde. Rasiststämpeln flög genom etern och tidningsspalterna, och träffade både vita och svarta pannor.
Ett annat exempel är den populära (vita) författaren Annelie Botes uttalande i en intervju för några veckor sedan, där hon oförblommerat lät meddela att hon inte tycker om svarta människor. När hon ombads förtydliga försökte hon inte mildra uttalandet, tvärtom. I vanlig ordning har ”sanningssägaren” hyllats på nätet och hon säger sig ha fått tusen stödjande mail.
Det oroande är att dessa debattspyor kastas upp i ett politiskt klimat där den tilltagande polariseringen inte motarbetas, utan exploateras. Främst av ANC:s inflytelserika ungdomsförbund och dess ordförande Julius Malema, som aldrig låter ett tillfälle att uttala sig generaliserande eller korkat om landets politiska och etniska minoriteter gå förlorat.
En annan oroande faktor är att pressen och opinionsbildarna har för vana att avfärda sådana spyor med självbelåtna och förlöjligande skratt. Men samtidigt som den intellektuella eliten flinar åt populistclownerna, sker en förändring under ytan; en konsolidering av den förråande retoriken – något som Sydafrika sannerligen inte har råd med. Det är hög tid att inse att människor som Malema och Botes inte är det minsta lustiga. Utan farliga. Fram till dess ska vi nog vara tacksamma över konstens yviga artikulationer och breda penseldrag.
Publicerad i Sydsvenskan den 11 december 2010
______________________________
Fotnot
I onsdags förlorade Annelie Botes litteraturpriset K Sello Duiker Memorial Award på grund av kontroversen. Hon skulle ha fått ta emot det för sin roman "Thula-thula".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar