Tragedin med Congress of the People (Cope) är nu ett faktum. Den konferens som partiet försökte hålla i Centurion i veckan havererade till den grad att polisen fick sätta in tårgas och gummikulor när anhängare till två rivaliserande fraktioner drabbade samman. Nu tycks partiet vara helt splittrat kring partiledaren Mosiuoa Lekota och vice partiledaren Mbhazima Shilowa. Shilowafraktionen skickade under gårdagen ut pressmeddelande där de slog fast att de är det ”riktiga Cope” medan Lekota klassades som utbrytare som inte längre har med partiet att göra.
Detta var inte särskilt oväntat. Partiet har ända sedan det grundades 2008 präglats av ledarskapskäbbel, tvister och fraktionsstrider. Och det är inte märkligt alls. Partiet grundades nämligen inte runt idéer, ideologi och politisk vilja, utan runt individer – ett antal ANC-höjdare som kände sig överkörda (eller mer eller mindre fick sparken) efter ANC:s omvälvande konferens i Polokwane 2007, då Jacob Zuma ersatte Thabo Mbeki som partiledare. (Lekota var försvarsminister i Mbekis regering och Shilowa är före detta ANC-premiärminister i Gautengprovinsen.)
Situationen är bekymmersam. I ett land där regeringspartiet är så dominerande som i Sydafrika, spelar oppositionen en viktig roll. Cope är med sina 7,4% det andra största oppositionspartiet efter Democratic Alliance (DA, 16,7%) och deras misslyckande urholkar oppositionens förmåga att utmana makten i landet.
Många utländska organisationer och partier har byggt allianser och samarbeten med Cope för att de – till skillnad från DA – har varit ett parti som även väljare ur den svarta befolkningsgruppen har känt sig hemma i (se t.ex. min intervju med Maud Olofsson). Mycket av detta arbete får nu betraktas vara förgäves. Mitt tips till svenska partier och organisationer som vill arbeta för att stärka oppositionen i Sydafrika, är att satsa på DA. Inkatha Freedom Party (IFP), som är det tredje största oppositionspartiet, befinner sig dessvärre också mitt i en uppslitande ledarskapsstrid som riskerar att göra det betydelselöst inför nästa val.
Detta var inte särskilt oväntat. Partiet har ända sedan det grundades 2008 präglats av ledarskapskäbbel, tvister och fraktionsstrider. Och det är inte märkligt alls. Partiet grundades nämligen inte runt idéer, ideologi och politisk vilja, utan runt individer – ett antal ANC-höjdare som kände sig överkörda (eller mer eller mindre fick sparken) efter ANC:s omvälvande konferens i Polokwane 2007, då Jacob Zuma ersatte Thabo Mbeki som partiledare. (Lekota var försvarsminister i Mbekis regering och Shilowa är före detta ANC-premiärminister i Gautengprovinsen.)
Situationen är bekymmersam. I ett land där regeringspartiet är så dominerande som i Sydafrika, spelar oppositionen en viktig roll. Cope är med sina 7,4% det andra största oppositionspartiet efter Democratic Alliance (DA, 16,7%) och deras misslyckande urholkar oppositionens förmåga att utmana makten i landet.
Många utländska organisationer och partier har byggt allianser och samarbeten med Cope för att de – till skillnad från DA – har varit ett parti som även väljare ur den svarta befolkningsgruppen har känt sig hemma i (se t.ex. min intervju med Maud Olofsson). Mycket av detta arbete får nu betraktas vara förgäves. Mitt tips till svenska partier och organisationer som vill arbeta för att stärka oppositionen i Sydafrika, är att satsa på DA. Inkatha Freedom Party (IFP), som är det tredje största oppositionspartiet, befinner sig dessvärre också mitt i en uppslitande ledarskapsstrid som riskerar att göra det betydelselöst inför nästa val.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar