Under fotbolls-VM har Tor Billgren presenterat sydafrikansk kultur bortom de världskända giganterna. Tidigare artiklar har berört konsten och musiken. Sista delen handlar om litteraturen.
Rian Malan
Det litterära reportaget är något som begråts och efterlyses med jämna mellanrum. Hur mår det egentligen, frågar sig redaktörer och förläggare. Existerar det över huvud taget fortfarande? Och svaret är ja. Det befinner sig i Sydafrika och mår alldeles utmärkt.
Dess främste uttolkare och förvaltare är Rian Malan (1954). Han sjappade 1977 för att slippa göra militärtjänst under apartheidregimen, och startade en framgångsrik reporterkarriär i USA. I mitten av 80-talet återvände han för att försöka komma till botten med vad egentligen höll på att hända i hemlandet. Resultatet blev boken ”My traitor’s heart” (1990), som är en chockerande och svårhanterlig vittnesbörd, och obligatorisk läsning för alla som vill komma i närheten av en förståelse av våldet som härjade Sydafrika för 20-30 år sedan.
Förra året kom artikelsamlingen ”Resident Alien”, som innehåller texter från 1993-2008. Drastisk humor i kombination med skoningslöst sanningssökande i episk förpackning.
Mer läsning
Recension av "Resident Alien"
Intervju med Rian Malan
Marlene van Niekerk
Marlene van Niekerk (1954) har strängt taget bara skrivit två romaner, men är ändå en av Sydafrikas stora litterära primadonnor. Och hennes främsta fascination är afrikanderna – boerna. Det före detta härskarfolket.
I första romanen ”Triomf” (1994) speglar hon landets övergång från minoritetsstyre till demokrati ur den utfattiga och alkoholiserade familjen Benades perspektiv. Tre syskon i 50-60-årsåldern och deras inavlade son, Lambert. En efterbliven och fettdallrande epileptiker, vars tillvaro kantas av pyromani och förödande raseriutbrott. Familjen är en allegori över det boerska folket och dess våldsamma historia. Incesten symboliserar apartheidlagarna som förbjöd sex och äktenskap över rasgränserna. Som läsare kastas man mellan underbar situationskomik och brutala våldtäkter, mellan rörande ömhet och sjuk sadism. Boken kom i en mindre lyckad filmatisering 2008.
Van Niekerks andra roman ”The way of the women” (2004) handlar också om afrikanderna – denna gång med en överklassfamilj i centrum.
Mer läsning
Triomf och boernas historia
Familjen Benade och Guy Fawkes
Aspekter av begreppet hem
Kgebetli Moele
En av de mest uppmärksammade unga författarna de senaste åren är Kgebetli Moele, som debuterade 2008 med ”Room 207”. Rummet i titeln ligger i ett nedgånget hus i Hillbrow, Johannesburg och är hem för sex unga män. Inget konstigt med det. Så bor hundratusentals svarta i Sydafrika. Huvudpersonerna festar, försörjer sig på skumrask och håller utläggningar om erövringar och drömmar där sanning och skröna vävs ihop till ett sagolikt sammelsurium som ibland doftar Gösta Berling. Boken är en studie i maskulinitet och hur de traditionella förväntningarna på manlighet ofta kommer till korta i den urbana, fattiga verkligheten.
Moeles andra roman ”The book of the dead” (2009) handlar om det hårt arbetande paret Khutso och Pretty, och deras son Thapelo. Men ingen av dem är bokens jag. Berättarrösten tillhör istället inkräktaren som blir en del av familjen efter äktenskapligt snedsteg av Pretty – ett litet, litet virus…
Rian Malan
Det litterära reportaget är något som begråts och efterlyses med jämna mellanrum. Hur mår det egentligen, frågar sig redaktörer och förläggare. Existerar det över huvud taget fortfarande? Och svaret är ja. Det befinner sig i Sydafrika och mår alldeles utmärkt.
Dess främste uttolkare och förvaltare är Rian Malan (1954). Han sjappade 1977 för att slippa göra militärtjänst under apartheidregimen, och startade en framgångsrik reporterkarriär i USA. I mitten av 80-talet återvände han för att försöka komma till botten med vad egentligen höll på att hända i hemlandet. Resultatet blev boken ”My traitor’s heart” (1990), som är en chockerande och svårhanterlig vittnesbörd, och obligatorisk läsning för alla som vill komma i närheten av en förståelse av våldet som härjade Sydafrika för 20-30 år sedan.
Förra året kom artikelsamlingen ”Resident Alien”, som innehåller texter från 1993-2008. Drastisk humor i kombination med skoningslöst sanningssökande i episk förpackning.
Mer läsning
Recension av "Resident Alien"
Intervju med Rian Malan
Marlene van Niekerk
Marlene van Niekerk (1954) har strängt taget bara skrivit två romaner, men är ändå en av Sydafrikas stora litterära primadonnor. Och hennes främsta fascination är afrikanderna – boerna. Det före detta härskarfolket.
I första romanen ”Triomf” (1994) speglar hon landets övergång från minoritetsstyre till demokrati ur den utfattiga och alkoholiserade familjen Benades perspektiv. Tre syskon i 50-60-årsåldern och deras inavlade son, Lambert. En efterbliven och fettdallrande epileptiker, vars tillvaro kantas av pyromani och förödande raseriutbrott. Familjen är en allegori över det boerska folket och dess våldsamma historia. Incesten symboliserar apartheidlagarna som förbjöd sex och äktenskap över rasgränserna. Som läsare kastas man mellan underbar situationskomik och brutala våldtäkter, mellan rörande ömhet och sjuk sadism. Boken kom i en mindre lyckad filmatisering 2008.
Van Niekerks andra roman ”The way of the women” (2004) handlar också om afrikanderna – denna gång med en överklassfamilj i centrum.
Mer läsning
Triomf och boernas historia
Familjen Benade och Guy Fawkes
Aspekter av begreppet hem
Kgebetli Moele
En av de mest uppmärksammade unga författarna de senaste åren är Kgebetli Moele, som debuterade 2008 med ”Room 207”. Rummet i titeln ligger i ett nedgånget hus i Hillbrow, Johannesburg och är hem för sex unga män. Inget konstigt med det. Så bor hundratusentals svarta i Sydafrika. Huvudpersonerna festar, försörjer sig på skumrask och håller utläggningar om erövringar och drömmar där sanning och skröna vävs ihop till ett sagolikt sammelsurium som ibland doftar Gösta Berling. Boken är en studie i maskulinitet och hur de traditionella förväntningarna på manlighet ofta kommer till korta i den urbana, fattiga verkligheten.
Moeles andra roman ”The book of the dead” (2009) handlar om det hårt arbetande paret Khutso och Pretty, och deras son Thapelo. Men ingen av dem är bokens jag. Berättarrösten tillhör istället inkräktaren som blir en del av familjen efter äktenskapligt snedsteg av Pretty – ett litet, litet virus…
I don’t break in. My schemes are not like that. I am willingly invited in, and only then do I take up my position and do my work. Don’t get me wrong, I love my work – it is my work and I do it with pride – but I do it in the most gentle of ways.
Publicerad i Sydsvenskan den 8 juli 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar