Bergen i öster blir röda när solen går ner. Nere på minibusstaxihållplatsen är kommersen igång och ur en ANC-högtalare skräller julsånger om snö och bjällror trots att den enda gången jag har sett snö här är i juni, högst uppe på bergstopparna. De gigantiska eukalyptusträdens sus dränker trafiken och de hemlösa barnen vecklar ut sina madrasser på trottoaren, solkiga och stinkande, men välbäddade som alltid. Lite längre bort, på idrottsplanen spelar barbröstade ynglingar rugby och slänger sig över linjer och varandra.
Det är en av de sista gångerna jag står på terrassen till lägenheten där jag bott i ett år och ser ut över Stellenbosch och vinländerna. Efter nyår flyttar vi in till Kapstaden, till en minst lika trevlig lägenhet i det småstadslika området Bo Kaap mitt inne i metropolen. En flytt jag ser fram emot – men det spelar ingen roll. Melankolins vågor slår ändå höga.
Det tar inte lång tid att etablera en plats som sitt hem och införliva utsikten, händelserna, ljuden och rutinerna runt omkring som en del av sig själv. Men den tar desto längre tid att skiljas från. Jag skulle kunna ge hur mycket som helst för att åter få känna doften av huset där jag växte upp i Borrby. Eller den speciella kylan på övervåningen hos mormor. Ljudet – och framförallt känslan – från ljusknapparna. Och doften i morfars garage (som jag visserligen delvis återupplever varje gång jag sätter näsan i ett glas moget Riesling).
Att fundera över begreppet hem på en terrass just i Sydafrika är en nyttig och perspektivgivande exercis, eftersom det är ett land där förlusten av platsen man kallar hem är så smärtsamt närvarande för så oerhört många människor. Historiskt bland annat genom zulukungen Shakas härjningar i början av 1800-talet och kolonialismens framfart. Men framförallt under apartheidtiden (1948-1994); tvångsförflyttningar var ett ofrånkomligt inslag i den förryckta ideologin. En av dess grundpelare var att landets olika etniska grupper skulle bo för sig själva i speciella ”bantustaner”, där apartheidsystemets mest bluffartade klyscha – ”Den Separata Utvecklingen” – skulle äga rum. Miljontals människor tvingades från sina hem till dessa underutvecklade avkrokar där de oftast aldrig satt sin fot. Transkei och Ciskei i dagens Östra Kap-provins skulle vara ”hem” för xhosabefolkningen, Bophuthatswana i norr för människor med tswana-ursprung, och så vidare. Dessa områden kallas än idag för ”homelands” – och har naturligtvis blivit hem på riktigt för många människor.
En annan apartheidstrategi var att utropa stadsdelar och områden till vita – trots att det redan bodde svarta och färgade där. De befintliga husen jämnades med marken och invånarna deporterades till antingen ”sitt” bantustan eller de stora områden av skjul och hyddor som växte fram runt städerna.
De mest kända exemplen på denna typ av etnisk rensning är District Six i Kapstaden, som revs för att bli den vita stadsdelen Zonnebloem, och Sophiatown i Johannesburg, som blev det vita radhusområdet Triomf. I Marlene van Niekerk mästerliga roman med samma namn från 1994 roar sig en av huvudkaraktärerna med att gräva efter ”kaffir rubbish” i sin trädgård. Han hittar bestick, burkar, flöjter, möbler – saker som blev kvar när de svartas hus jämnades med marken. 2006 blev stadsdelen officiellt åter Sophiatown, men när jag var där i september pekade vissa vägskyltar fortfarande envist mot Triomf.
Med District Six gick det annorlunda. Visst – människorna deporterades och husen utplånades. Men det blev aldrig något vitt Zonnebloem. Än i dag är det stora området en obebyggd plätt mitt inne i Kapstaden och det pågår alltjämt rättstvister om områdets framtid.
Det är alltså inte särskilt märkligt att frågan om hem och bostäder är en av de mest komplexa och svåröverskådliga i Sydafrika. Redan på vägen från flygplatsen får kapstadsresenären en glimt av verkligheten för miljontals sydafrikaner. De ändlösa raderna av skjul breder ut sig på båda sidor av motorvägen, vägrenarna och dikena utgör lekplatser och skattkammare för barnen. Häromdan såg jag ett gäng ungar bada i brunt dikesvatten med petroleumhinna alldeles intill vägen.
De värsta skjulen är löst sammanfogade av plåtbitar, trä, bildtäck och plastpåsar och växer i klasar utanpå varandra, som i en seriefantasi av Jan Lööf. Men man ser också mer ordnade township längs vägen. Långsamt, långsamt håller skjulen på att bytas ut mot små hus. På vissa håll får invånarna flytta in gratis. På andra kostar husen runt tvåhundratusen kronor. Ett vanligt fenomen är dock att den som flyttar in i ett hus, hyr ut resten av den lilla tomten för att dryga ut kassan. Ett nytt hus blir således ofta lika med två nya skjul – ett steg framåt och två bakåt.
Trots att syftet med detta ersättningsarbete är att förbättra tillvaron för invånarna, kan det lika ofta innebära att den slås sönder. För när ett skjulområde försvinner, försvinner också de strukturer som dess invånare lärt sig försörja sig genom. Och vad är det värt att bo i ett hus, om ens affärsmöjligheter, sociala nätverk och status samtidigt rycks undan? Naturligtvis kan inte utvecklingen hindras av denna typ av hänsyn – men man måste vara medveten om problematiken.
Det är också viktigt att påminna om att det trots den utbredda fattigdomen och kriminaliteten också pågår ett fungerande vardagsliv i townshipen. Och att det ofta är bättre än det ser ut. Det ekonomiska spannet är stort och den som bor i ett skjul behöver nödvändigtvis inte vara utfattig. Det är lätt att utgå från att folk sitter på huk därinne och kokar avgnagna ben i buckliga bleckburkar över öppen eld . Men i själva verket kanske de sitter i fåtöljer och ser på plattskärms-tv och lagar mat som pap och ångat bröd i mikrovågsugnen.
Så samtidigt som lidandet självklart finns och samtidigt som det är orimligt att ha en annan vision än att skjulen på sikt bör ersättas med hus, har man inte rätt att per automatik anlägga en mästrande tycka-synd-om-attityd gentemot dem som bor i townshipen.
Det handlar ofta om stolta människor som funnit lösningar på tillvaron – det handlar om deras hem och deras liv. Att bemöta stolthet med medlidande är aldrig en bra start när man närmar sig nya bekantskaper.
Kanske kan man istället söka en gemensam nämnare i begreppet hem. Dess universella natur framgår tydligt i ett hörn på District Six-museet inne i Kapstaden. Museet samlar berättelser från den gamla rivna stadsdelen, men i det där hörnet finns en liten avdelning som handlar om Malmökvarteret Lugnet som revs på 60- och 70-talet. De gamla trångbodda husen avlägsnades och nya byggdes. För invånarnas bästa, hette det. Av sanitetsskäl. Men i kontexten på museet blir det uppenbart att själva anledningen till en tvångsförflyttning aldrig är särskilt relevant. Vad spelar det för roll om den motiveras av rasistisk ideologi eller välmenande social ingenjörskonst och välfärdspolitik? Känslan av förlust är alltid densamma.
En känsla som innebär lidande och smärta för den som lämnar sitt hem av tvång, och lyxig melankoli för den som gör det av egen vilja. Om några dagar går flyttlasset.
Det är en av de sista gångerna jag står på terrassen till lägenheten där jag bott i ett år och ser ut över Stellenbosch och vinländerna. Efter nyår flyttar vi in till Kapstaden, till en minst lika trevlig lägenhet i det småstadslika området Bo Kaap mitt inne i metropolen. En flytt jag ser fram emot – men det spelar ingen roll. Melankolins vågor slår ändå höga.
Det tar inte lång tid att etablera en plats som sitt hem och införliva utsikten, händelserna, ljuden och rutinerna runt omkring som en del av sig själv. Men den tar desto längre tid att skiljas från. Jag skulle kunna ge hur mycket som helst för att åter få känna doften av huset där jag växte upp i Borrby. Eller den speciella kylan på övervåningen hos mormor. Ljudet – och framförallt känslan – från ljusknapparna. Och doften i morfars garage (som jag visserligen delvis återupplever varje gång jag sätter näsan i ett glas moget Riesling).
Att fundera över begreppet hem på en terrass just i Sydafrika är en nyttig och perspektivgivande exercis, eftersom det är ett land där förlusten av platsen man kallar hem är så smärtsamt närvarande för så oerhört många människor. Historiskt bland annat genom zulukungen Shakas härjningar i början av 1800-talet och kolonialismens framfart. Men framförallt under apartheidtiden (1948-1994); tvångsförflyttningar var ett ofrånkomligt inslag i den förryckta ideologin. En av dess grundpelare var att landets olika etniska grupper skulle bo för sig själva i speciella ”bantustaner”, där apartheidsystemets mest bluffartade klyscha – ”Den Separata Utvecklingen” – skulle äga rum. Miljontals människor tvingades från sina hem till dessa underutvecklade avkrokar där de oftast aldrig satt sin fot. Transkei och Ciskei i dagens Östra Kap-provins skulle vara ”hem” för xhosabefolkningen, Bophuthatswana i norr för människor med tswana-ursprung, och så vidare. Dessa områden kallas än idag för ”homelands” – och har naturligtvis blivit hem på riktigt för många människor.
En annan apartheidstrategi var att utropa stadsdelar och områden till vita – trots att det redan bodde svarta och färgade där. De befintliga husen jämnades med marken och invånarna deporterades till antingen ”sitt” bantustan eller de stora områden av skjul och hyddor som växte fram runt städerna.
De mest kända exemplen på denna typ av etnisk rensning är District Six i Kapstaden, som revs för att bli den vita stadsdelen Zonnebloem, och Sophiatown i Johannesburg, som blev det vita radhusområdet Triomf. I Marlene van Niekerk mästerliga roman med samma namn från 1994 roar sig en av huvudkaraktärerna med att gräva efter ”kaffir rubbish” i sin trädgård. Han hittar bestick, burkar, flöjter, möbler – saker som blev kvar när de svartas hus jämnades med marken. 2006 blev stadsdelen officiellt åter Sophiatown, men när jag var där i september pekade vissa vägskyltar fortfarande envist mot Triomf.
Med District Six gick det annorlunda. Visst – människorna deporterades och husen utplånades. Men det blev aldrig något vitt Zonnebloem. Än i dag är det stora området en obebyggd plätt mitt inne i Kapstaden och det pågår alltjämt rättstvister om områdets framtid.
Det är alltså inte särskilt märkligt att frågan om hem och bostäder är en av de mest komplexa och svåröverskådliga i Sydafrika. Redan på vägen från flygplatsen får kapstadsresenären en glimt av verkligheten för miljontals sydafrikaner. De ändlösa raderna av skjul breder ut sig på båda sidor av motorvägen, vägrenarna och dikena utgör lekplatser och skattkammare för barnen. Häromdan såg jag ett gäng ungar bada i brunt dikesvatten med petroleumhinna alldeles intill vägen.
De värsta skjulen är löst sammanfogade av plåtbitar, trä, bildtäck och plastpåsar och växer i klasar utanpå varandra, som i en seriefantasi av Jan Lööf. Men man ser också mer ordnade township längs vägen. Långsamt, långsamt håller skjulen på att bytas ut mot små hus. På vissa håll får invånarna flytta in gratis. På andra kostar husen runt tvåhundratusen kronor. Ett vanligt fenomen är dock att den som flyttar in i ett hus, hyr ut resten av den lilla tomten för att dryga ut kassan. Ett nytt hus blir således ofta lika med två nya skjul – ett steg framåt och två bakåt.
Trots att syftet med detta ersättningsarbete är att förbättra tillvaron för invånarna, kan det lika ofta innebära att den slås sönder. För när ett skjulområde försvinner, försvinner också de strukturer som dess invånare lärt sig försörja sig genom. Och vad är det värt att bo i ett hus, om ens affärsmöjligheter, sociala nätverk och status samtidigt rycks undan? Naturligtvis kan inte utvecklingen hindras av denna typ av hänsyn – men man måste vara medveten om problematiken.
Det är också viktigt att påminna om att det trots den utbredda fattigdomen och kriminaliteten också pågår ett fungerande vardagsliv i townshipen. Och att det ofta är bättre än det ser ut. Det ekonomiska spannet är stort och den som bor i ett skjul behöver nödvändigtvis inte vara utfattig. Det är lätt att utgå från att folk sitter på huk därinne och kokar avgnagna ben i buckliga bleckburkar över öppen eld . Men i själva verket kanske de sitter i fåtöljer och ser på plattskärms-tv och lagar mat som pap och ångat bröd i mikrovågsugnen.
Så samtidigt som lidandet självklart finns och samtidigt som det är orimligt att ha en annan vision än att skjulen på sikt bör ersättas med hus, har man inte rätt att per automatik anlägga en mästrande tycka-synd-om-attityd gentemot dem som bor i townshipen.
Det handlar ofta om stolta människor som funnit lösningar på tillvaron – det handlar om deras hem och deras liv. Att bemöta stolthet med medlidande är aldrig en bra start när man närmar sig nya bekantskaper.
Kanske kan man istället söka en gemensam nämnare i begreppet hem. Dess universella natur framgår tydligt i ett hörn på District Six-museet inne i Kapstaden. Museet samlar berättelser från den gamla rivna stadsdelen, men i det där hörnet finns en liten avdelning som handlar om Malmökvarteret Lugnet som revs på 60- och 70-talet. De gamla trångbodda husen avlägsnades och nya byggdes. För invånarnas bästa, hette det. Av sanitetsskäl. Men i kontexten på museet blir det uppenbart att själva anledningen till en tvångsförflyttning aldrig är särskilt relevant. Vad spelar det för roll om den motiveras av rasistisk ideologi eller välmenande social ingenjörskonst och välfärdspolitik? Känslan av förlust är alltid densamma.
En känsla som innebär lidande och smärta för den som lämnar sitt hem av tvång, och lyxig melankoli för den som gör det av egen vilja. Om några dagar går flyttlasset.
Publicerad i Helsingborgs Dagblad den 24 december 2009
1 kommentar:
Skitbra inlägg!..Är precis detta jag försökt förklara så många ggr för turister när jag guidat genom kåkstäderna och District 6.
Lycka till med flytten..Bodde själv på Queen Victoria St mitt första år i SA :)
Mvh
Minna
Skicka en kommentar