De Hoop och vithajsdykning

av TOR BILLGREN


29 november. Min bror Ulf, hans fästmö Erika och deras son Theo, nio månader kom på besök! På väg ut till Cape Point stötte vi - som man alltid gör - på babianer. De blir allt fräckare, rapporterar tidningarna, och bemästrar numera konsten att öppna olåsta bildörrar.


Anledningen att vi åkte dit var (förutom att det är världens vackraste plats) att min bror några dagar tidigare hade annonserat att han hade för avsikt att fria till Erika. Han bad oss fundera ut en bra plats. Jag föreslog först skämtsamt Robben Island, men sedan bestämde vi oss snabbt för just Cape Point. I bakgrunden Godahoppsudden.


5 december. Kapstadens hamn, vid Waterfront. I vattnet slöa sälar.


6 december. Vi tog en helg i nationalparken De Hoop som ligger en bit öster om Cape Agulhas, Afrikas sydpets. Parken ligger oerhört isolerat och folktomt och är känd för sina totalvita sanddynor...


...som vi naturligtvis var tvungna att testa så fort vi kom dit.


7 december. Ulf och Erika återvänder från snorkeldykning i en av de tidvattenpooler som uppstår vid lågvatten. Att bada vid högvatten beskrevs i broschyrerna som "extremely dangerous". Eftersom parken tar emot väldigt få besökare får man stränder som den här alldeles för sig själv.


I bakgrunden: Erik och Theo.


Det låg rikligt med spillning på gräsmattan vid vår stuga i De Hoop. Jag riktar mina misstankar mot detta djur: bontebok, som var den vanligaste antilopen i parken.


Eland, världens största antilop. På avstånd såg vi en som kändes stor som en noshörning.


Och så zebror. Och babianer. På en joggintur en morgon stötte Erik på en flock på 50-60 individer. De hade uppenbart varit vid lägret längre bort och ställt till med jävulskap på natten, för det låg sopor utspridda överallt.


Precis en sån skylt som man inte vill se på en toalettdörr.


Tidigt på morgonen den 8 december åkte vi till Gansbai som är centralorten för hajdykningar. Sju pers i buren. Utanför cirklade fem eller sex vithajar, som lockades riktigt nära av ett tonfiskkadaver.


Det sa ofta DUNS och PLASK runt buren när hajarna kom nära. Men den här gången sa det KLÅNK. Hajen bet med andra ord i buren. Det hördes väldigt tydligt när man som jag vid tillfället var under vattnet. Det är således min bror som har tagit bilden.


Fiskblod och annat griseri användes också för att locka till sig djuren.


Även denna har min bror tagit. Han hade som synes större tur med hajbilderna.