Den 24 juni 1995: President Nelson Mandela överräcker
VM-trofén till Springboks lagkapten Francois Pienaar.
2009: Morgan Freeman som Mandela och Matt Damon som Pienaar.
Idag har Invictus premiär – Clint Eastwoods film om Nelson Mandela och rugby-VM 1995. Recensionerna är hittills blandade. Ella Taylor medger i Village Voice att hon grät sig igenom hela slutet, men kallar också filmen "relentlessly conventional" och stämplar själva historieframställningen som "daft and selective to the point of distortion". Hon är framförallt kritisk till att Winne Madikizela-Mandela nästan exkluderats ur filmen, och att ANC:s hårdföra kärna porträtteras som "a bunch of thuggish ideologues". Men hey, det var väl precis vad de var?
På det hela taget tycker hon att filmen ramlar ner i den sedvanliga Eastwood-fållan – på ett negativt sätt:
Mail & Guardians inflytelserike filmredaktör Shaun De Waal, som brukar utse "Veckans film", stämplar Invictus som "NOT the movie of the week". Jag hade förväntat mig en skarp och spirituell sågning, men De Waal biter sig istället fast vid detaljer om skådespelarnas förmåga att imitera sydafrikansk engelska, och hur pass sydafrikanerna kommer att känna igen sig i filmen. Hans analyserande av Morgan Freemans Mandela-tolkning går lite väl långt:
Signaturen 2Oceansvibe tycker tvärtom på filmsajten SPL!NG – att Freemans Mandela är lysande:
2Oceansvibe tycker att filmen ibland känns stolpig och inte flyter överallt, men landar i ett positivt omdöme: "Perfect it is not, but excellent it is".
Jag ska se filmen så fort som möjligt. Framförallt är jag nyfiken på hur Eastwood har lyckats fånga den oerhört känsliga politiska situationen i början av 90-talet, som i stora stycken är förvriden och polariserad i boken som ligger till grund för filmen, Playing the Enemy av John Carlin. Men framförallt vill jag veta hur han har överfört berättelsens inneboende kraft och epik till vita duken, det som Shaun De Waal kallar historiens "ready-made power" i sin recension. Fortsättning följer.
På det hela taget tycker hon att filmen ramlar ner i den sedvanliga Eastwood-fållan – på ett negativt sätt:
In the end, Invictus becomes what almost every Eastwood movie becoms: an inquiry into masculinity shaped in the directors own image, with the answers already supplied.
Mail & Guardians inflytelserike filmredaktör Shaun De Waal, som brukar utse "Veckans film", stämplar Invictus som "NOT the movie of the week". Jag hade förväntat mig en skarp och spirituell sågning, men De Waal biter sig istället fast vid detaljer om skådespelarnas förmåga att imitera sydafrikansk engelska, och hur pass sydafrikanerna kommer att känna igen sig i filmen. Hans analyserande av Morgan Freemans Mandela-tolkning går lite väl långt:
And there are simple tics that register as wrong: Freeman often slouches where Mandela would be stiffly upright, I think; he has little of the regal sternness.
Signaturen 2Oceansvibe tycker tvärtom på filmsajten SPL!NG – att Freemans Mandela är lysande:
The role of Nelson Mandela could only really be played by Freeman and comparing his performance in Invictus with any other portrayal of Madiba is almost irrelevant.
2Oceansvibe tycker att filmen ibland känns stolpig och inte flyter överallt, men landar i ett positivt omdöme: "Perfect it is not, but excellent it is".
Eastwood captures the essence of South Africa with on-screne shooting, a largely South African cast and a wonderful understanding of the culture, giving Invictus a distinct South African flavour and instant authenticity.
Jag ska se filmen så fort som möjligt. Framförallt är jag nyfiken på hur Eastwood har lyckats fånga den oerhört känsliga politiska situationen i början av 90-talet, som i stora stycken är förvriden och polariserad i boken som ligger till grund för filmen, Playing the Enemy av John Carlin. Men framförallt vill jag veta hur han har överfört berättelsens inneboende kraft och epik till vita duken, det som Shaun De Waal kallar historiens "ready-made power" i sin recension. Fortsättning följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar