När det gäller att problematisera och utmana kultur, religion och tradition, är den sydafrikanska konsten betydligt djärvare och intressantare än den europeiska, konstaterar Tor Billgren som i tre artiklar speglar Sydafrikas kulturliv. I första avsnittet presenteras fyra konstnärer.
Steven Cohen
(f 1962) performance
I sanslösa dragqueenutstyrslar med blottad och blekfet röv, uppträder Steven Cohen i offentliga, inte sällan homofoba miljöer. Han tigger med andra ord om stryk. De groteskt högklackade skorna ger honom svårigheter att ta sig fram. Han är i tydligt behov av hjälp, men vågar någon gå fram till den androgyna rymdvarelsen och räcka honom/henne handen? Eller nöjer man sig med att peka finger eller spotta på gatan?
Han gör ett stort nummer av sin judiska bakgrund och davidsstjärnan finns alltid med i utstyrslarna på ett eller annat sätt, vilket fördjupar vältrandet i utsatthet.
Nandipha Mntambo
(f 1982) skulptur, film
Stanken från djurhudarna är påträngande. De står i klunga, hänger, ligger – några är formade efter konstnärens kropp. I utställningens centrum finns en film där en ståtlig Nandipha Mntambo spatserar in på en tjurfäktningsarena, hälften matador, hälften tjur.
Mntambo är född i Swaziland och utbildade sig och bor i Sydafrika. Med sina verk ringar hon in nötkreaturens centrala roll i södra Afrika, särskilt i förhållande till kvinnan. I många kulturer betalas nämligen lobola – hemgift – just med kor, vanligtvis elva stycken. Även om man ”kränker” en man genom att ligga med hans dotter utanför äktenskapet förväntas man betala lobola. Till fadern.
Genom att ikläda sig djurhudar demonstrerar och kritiserar hon kvinnans utbytbarhet i dessa kulturer. Men hon lånar också tjurens styrka och visar att det är möjligt att göra underläget till överläge. Nandipha Mntambo är inte – och kommer aldrig att vara – ett offer.
Hasan och Husain Essop
(f 1985) foto.
Last supper in Havana
Hand i hand står de i ett rum belamrat med katolsk kitsch. De bär mask och mantel, och det är tydligt att de känner sig hotade av den obekanta miljön – men de utgör också själva ett hot. Vad har de där att göra?
Denna känsla av konfrontation är genomgående för tvillingarna Husain och Hassan Essops arbeten. Flera bilder visar närgånget halalslakt, som för att skapa distans till den kristne eller sekulariserade betraktaren. ”Så här gör vi! Har du problem med det, var god gå vidare till passionsmålningarna!”
De gör islamsk konst som inte försöker vara till lags. De söker inte likheter mellan kulturerna, utan olikheter. De har sitt perspektiv och argumenterar stolt för att det är bättre än något annat.
Samtidigt medverkar de alltid tillsammans i bilderna, gärna intimt och halvnaket, och skapar därmed en homoerotisk laddning som sätter det stränga islamska innehållet i kritiskt perspektiv.
Avant Car Guard
(konstnärstrio) målning, foto
The poor man's Picasso
Protected by theory
Ett av de mest uppmärksammade konstprojekten de senaste åren är Avant Car Guard, som består av Zander Blom, Jan-Henri Booyens and Michael MacGarry. De är alla konstnärer i egen rätt, men inom ramen för trion ägnar de sig åt att gissla och förlöjliga konstvärlden. I fotografiet ”Skyddad av teori” (ovan), poserar de i texter utrivna ur konstböcker, för att visa hur konstnärer kan komma undan med vilken skit som helst, bara genom att hänvisa till vad någon teoretiker skrivit.
Ett mer sydafrikanskt inriktat verk är ”Den fattiges Picasso”, där konstnärsfursten William Kentridge är målad som ”Mona Lisa”, iförd randig Picassotröja och med Frankensteinknoppar på halsen. Hans omåttliga internationella popularitet har gjort honom till ett lättuggat monster, för stor för sitt eget – och den sydafrikanska konstvärldens – bästa.
Steven Cohen
(f 1962) performance
I sanslösa dragqueenutstyrslar med blottad och blekfet röv, uppträder Steven Cohen i offentliga, inte sällan homofoba miljöer. Han tigger med andra ord om stryk. De groteskt högklackade skorna ger honom svårigheter att ta sig fram. Han är i tydligt behov av hjälp, men vågar någon gå fram till den androgyna rymdvarelsen och räcka honom/henne handen? Eller nöjer man sig med att peka finger eller spotta på gatan?
Han gör ett stort nummer av sin judiska bakgrund och davidsstjärnan finns alltid med i utstyrslarna på ett eller annat sätt, vilket fördjupar vältrandet i utsatthet.
Nandipha Mntambo
(f 1982) skulptur, film
Stanken från djurhudarna är påträngande. De står i klunga, hänger, ligger – några är formade efter konstnärens kropp. I utställningens centrum finns en film där en ståtlig Nandipha Mntambo spatserar in på en tjurfäktningsarena, hälften matador, hälften tjur.
Mntambo är född i Swaziland och utbildade sig och bor i Sydafrika. Med sina verk ringar hon in nötkreaturens centrala roll i södra Afrika, särskilt i förhållande till kvinnan. I många kulturer betalas nämligen lobola – hemgift – just med kor, vanligtvis elva stycken. Även om man ”kränker” en man genom att ligga med hans dotter utanför äktenskapet förväntas man betala lobola. Till fadern.
Genom att ikläda sig djurhudar demonstrerar och kritiserar hon kvinnans utbytbarhet i dessa kulturer. Men hon lånar också tjurens styrka och visar att det är möjligt att göra underläget till överläge. Nandipha Mntambo är inte – och kommer aldrig att vara – ett offer.
Hasan och Husain Essop
(f 1985) foto.
Last supper in Havana
Hand i hand står de i ett rum belamrat med katolsk kitsch. De bär mask och mantel, och det är tydligt att de känner sig hotade av den obekanta miljön – men de utgör också själva ett hot. Vad har de där att göra?
Denna känsla av konfrontation är genomgående för tvillingarna Husain och Hassan Essops arbeten. Flera bilder visar närgånget halalslakt, som för att skapa distans till den kristne eller sekulariserade betraktaren. ”Så här gör vi! Har du problem med det, var god gå vidare till passionsmålningarna!”
De gör islamsk konst som inte försöker vara till lags. De söker inte likheter mellan kulturerna, utan olikheter. De har sitt perspektiv och argumenterar stolt för att det är bättre än något annat.
Samtidigt medverkar de alltid tillsammans i bilderna, gärna intimt och halvnaket, och skapar därmed en homoerotisk laddning som sätter det stränga islamska innehållet i kritiskt perspektiv.
Avant Car Guard
(konstnärstrio) målning, foto
The poor man's Picasso
Protected by theory
Ett av de mest uppmärksammade konstprojekten de senaste åren är Avant Car Guard, som består av Zander Blom, Jan-Henri Booyens and Michael MacGarry. De är alla konstnärer i egen rätt, men inom ramen för trion ägnar de sig åt att gissla och förlöjliga konstvärlden. I fotografiet ”Skyddad av teori” (ovan), poserar de i texter utrivna ur konstböcker, för att visa hur konstnärer kan komma undan med vilken skit som helst, bara genom att hänvisa till vad någon teoretiker skrivit.
Ett mer sydafrikanskt inriktat verk är ”Den fattiges Picasso”, där konstnärsfursten William Kentridge är målad som ”Mona Lisa”, iförd randig Picassotröja och med Frankensteinknoppar på halsen. Hans omåttliga internationella popularitet har gjort honom till ett lättuggat monster, för stor för sitt eget – och den sydafrikanska konstvärldens – bästa.
Publicerad i Sydsvenskan den 11 juni 2010
_________________________________________
Övriga delar i serien
Sydafrikansk kultur bortom giganterna, del 2: Musiken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar