Den kinesiske konstnären Zhong Biaos bidrag till kollektionen av VM-affischer.
I början av maj stormade en vit man iförd traditionell zuludräkt in på redaktionen till den brittiska tabloiden Daily Star. Omgjordad av leopardskinn bad han att få träffa journalisten som skrivit den senaste skandaltexten om Sydafrika inför Fotbolls-VM, som gick ut på att landet högst troligen skulle drabbas av en jordbävning under turneringen.
Det hela var ett upptåg arrangerat av ett sydafrikanskt lågprisflygbolag, som ville driva med den brittiska pressens negativa skriverier om landet. Bolaget annonserade samtidigt i tidningen med texten "Jordbävningar i Sydafrika? Det är det minsta av era problem!", och radade upp flera andra faror: vätskebrist på grund av billig öl, den lokala demonen Tokoloshe och att världen faktiskt tar slut vid Cape Point.
Och det är ett bra sätt att bemöta den störtflod av afropessimism som har präglat europeiska medier det senaste året. I Tyskland har det skrivits att spelarna skulle vara tvungna att bära skottsäkra västar mellan matcherna. I januari krävde Marcus Birro att VM skulle flyttas, eftersom Sydafrika ”är ett livsfarligt land på en livsfarlig kontinent”. Och The Daily Star igen, har varnat för ”raskrig med machete” och ”vandaliserande babiangäng” i Kapstaden. Man behöver inte vara patriot för att bli irriterad över den typen av nidbilder.
Nu ska man inte inbilla sig att förberedelserna har gått som på räls för värdlandet. Kostnaderna är astronomiska och blotta tanken att lägga tiotals miljarder på lyxiga arenor, när en stor del av landets befolkning bor i skjul som i bästa fall är byggda av plåt, är bisarr. Landet kommer att tjäna på det i slutändan, har det länge hetat, men ju närmare avsparksdatumet kommer, desto mer har förväntningarna på de ekonomiska vinningarna skrivits ned – framförallt för att de europeiska fansen har valt att stanna hemma.
En av de stora utmaningarna har varit transportfrågan. Det finns nämligen ingen ordentlig kollektivtrafik i landet. Medelklassen kör bil och de fattiga är hänvisade till ”African taxis”, som inte går på tidtabell, utan när bilarna är (över)fulla. En av anledningarna till att så många läktarplatser gapade tomma under Confederations Cup för ett år sedan, var just att taxinätet inte räckte till. Så inför VM har myndigheterna försökt införa ett mer uppstyrt bussnät. Motorvägarna har byggts om och moderna hållplatser har anlagts. Taxiindustrin försökte länge hindra utvecklingen, eftersom de inte ville veta av någon konkurrens. Men i Johannesburg, där protesterna var som våldsammast, har bussarna rullat i nästan ett år nu. I Kapstaden ser det sämre ut, systemet har bara varit igång på prov i någon vecka. Och det är i det senaste laget.
Så visst finns det ett och annat frågetecken kvar. Men om man ska tala om faktorer som kan sätta käppar i hjulen för världsmästerskapen, tror jag mer på effekter av isländska askmoln och europeiska valutakriser, än babianhjorder och jordbävningar.
Det hela var ett upptåg arrangerat av ett sydafrikanskt lågprisflygbolag, som ville driva med den brittiska pressens negativa skriverier om landet. Bolaget annonserade samtidigt i tidningen med texten "Jordbävningar i Sydafrika? Det är det minsta av era problem!", och radade upp flera andra faror: vätskebrist på grund av billig öl, den lokala demonen Tokoloshe och att världen faktiskt tar slut vid Cape Point.
Och det är ett bra sätt att bemöta den störtflod av afropessimism som har präglat europeiska medier det senaste året. I Tyskland har det skrivits att spelarna skulle vara tvungna att bära skottsäkra västar mellan matcherna. I januari krävde Marcus Birro att VM skulle flyttas, eftersom Sydafrika ”är ett livsfarligt land på en livsfarlig kontinent”. Och The Daily Star igen, har varnat för ”raskrig med machete” och ”vandaliserande babiangäng” i Kapstaden. Man behöver inte vara patriot för att bli irriterad över den typen av nidbilder.
Nu ska man inte inbilla sig att förberedelserna har gått som på räls för värdlandet. Kostnaderna är astronomiska och blotta tanken att lägga tiotals miljarder på lyxiga arenor, när en stor del av landets befolkning bor i skjul som i bästa fall är byggda av plåt, är bisarr. Landet kommer att tjäna på det i slutändan, har det länge hetat, men ju närmare avsparksdatumet kommer, desto mer har förväntningarna på de ekonomiska vinningarna skrivits ned – framförallt för att de europeiska fansen har valt att stanna hemma.
En av de stora utmaningarna har varit transportfrågan. Det finns nämligen ingen ordentlig kollektivtrafik i landet. Medelklassen kör bil och de fattiga är hänvisade till ”African taxis”, som inte går på tidtabell, utan när bilarna är (över)fulla. En av anledningarna till att så många läktarplatser gapade tomma under Confederations Cup för ett år sedan, var just att taxinätet inte räckte till. Så inför VM har myndigheterna försökt införa ett mer uppstyrt bussnät. Motorvägarna har byggts om och moderna hållplatser har anlagts. Taxiindustrin försökte länge hindra utvecklingen, eftersom de inte ville veta av någon konkurrens. Men i Johannesburg, där protesterna var som våldsammast, har bussarna rullat i nästan ett år nu. I Kapstaden ser det sämre ut, systemet har bara varit igång på prov i någon vecka. Och det är i det senaste laget.
Så visst finns det ett och annat frågetecken kvar. Men om man ska tala om faktorer som kan sätta käppar i hjulen för världsmästerskapen, tror jag mer på effekter av isländska askmoln och europeiska valutakriser, än babianhjorder och jordbävningar.
Publicerad i Sydsvenskans VM-bilaga den 8 juni 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar