Zaprio: ”The Mandela Files”
Double Storey Books, Kapstaden, 2009
206 sidor
En julinatt 1988 greps den då tämligen okände satirtecknaren Jonathan Shapiro (alias Zaprio) av säkerhetspolisen i Kapstaden. Han hölls i fängsligt förvar i elva dagar, varav fem i isolering, misstänkt för att ingå i kommittén som organiserade firandet av den sedan 1962 livstidsfängslande terroristen och landsförrädaren Nelson Mandelas 70-årsdag. Tio år senare var han en av 1500 inbjudna till presidenten, Nobelpristagaren och världsdiplomaten Mandelas 80-årskalas utanför Johannesburg. Nu sammanfattar han epoken Mandela med en praktfull coffeetablebok, där han samlat sitt Mandelarelaterade material från mitten av 80-talet fram till idag. Tidpunkten för en summering kunde inte ha varit bättre. ”Madiba”, som han ofta kallas, fyllde 90 i somras och tog definitivt avsked från offentligheten. Landet han ledde ut ur apartheid står inför ett ödesval i april, och laddar dessutom upp inför sin största internationella utmaning hittills: fotbolls-VM 2010.
Teckningarna är ordnade kronologiskt och tematiskt, och binds samman av utförliga kommentarer där Zapiro även infogar sin personliga historia. Boken blir således en trippelbiografi: över den unga demokratin Sydafrika, över dess landsfader och över dess vassaste satiriker.
Zapiro föddes i en judisk familj 1958. Apartheidsystemet klassade judar som vita, men familjen, särskilt modern, var aktiv i motståndsrörelsen. Zapiro blev aktivist 1983 och skapade planscher och klistermärken till rörelsens möten och kampanjer. Många av verken förbjöds av censuren. Under 80-talet intensifierades regimens förtryck och Zapiro frustrerades över att så många vita inte kände till vad som pågick. Det var i denna känsla han hittade sin satiriska röst och i mitten av 80-talet började hans politiska teckningar dyka upp i tidningarna. Inför det första demokratiska valet 1994 fick han uppdraget att göra den illustrerade instruktionen till röstningsproceduren, något han fortfarande är oerhört stolt över. Han har på senare år tilldelats hedersdoktorat i litteratur och juridik, och förutom i tidningar har jag sett hans teckningar på gallerier och museum. ”The Mandela Files” är hans trettonde satirsamling och hans hittills mest ambitiösa verk.
Zapiro döljer inte att han i det närmaste dyrkar Nelson Mandela. Han använder sig själv och denna beundran som exempel på den effekt ”Madiba” hade på människorna och skeendena runt sig. En effekt som var resultatet av en svårslagen kombination av moral, ödmjukhet och kanske viktigast av allt: mytisk tyngd. Mandela var mer än en människa efter de 28 åren i fängelse. Han var ”den svarta nejlikan”, fruktad och älskad – en symbol för frihet och hopp. Kanske var myten om den övermänsklige och oförvitlige nödvändig för att kunna ledsaga landet på de första stegen i den svåra förändrings- och försoningsprocessen.
Zapiros starkaste drag som satiriker är hans orubbliga integritet. Han var lojal ANC-supporter under kampåren, men efter att partiet fick makten har han istället blivit en av dess skarpaste kritiker. Han gör vad han måste, trots att det tar emot. Man märker tydligt hans förtvivlan framför det vita arket när han inser att han måste framställa Mandela i dålig dager (för han var ju inte övermänsklig när allt kommer omkring). En av de mest skoningslösa bilderna är kommentaren till statsbesöket i Indonesien 1997, samtidigt som förtrycket i Östtimor var som värst. President Suhartu hälsar en leende Mandela välkommen på flygplatsen och ger order om en salut. Framför gevärspiporna står Östimors folk med förbundna ögon.
Zapiro intygar flera gånger i boken att en satiriker i Sydafrika aldrig behöver lida av idétorka, och man inser snabbt att han har rätt. Smörgåsbordet bågnar av dramaqueens som Winnie Madikizela-Mandela och Inkathaledaren Mangosutho Buthelezi; ständiga avslöjanden om apartheidsystemens grymheter; förre presidenten Mbekis mördande aidspolitik och på senare år landets skandalösa agerande i FN:s säkerhetsråd, där man blockerat viktig kritik mot t.ex. Burma och Zimbabwe. För att inte tala om den politiska splittring och maktkamp som präglar dagens ANC och den ändlösa juridiska följetongen kring presidentkandidaten Jacob Zuma som utvecklar sig med nya akter varje dag.
Samtidigt får man inte glömma att en satirikers historieskrivning till sin natur är drastisk och polariserad, eftersom det är de absurda och tragikomiska företeelserna som gör sig bäst i skämtteckningar. Bortom karikatyrernas grimaser finns det tack och lov alltid en välfungerande vardag – och kanske till och med en och annan hederlig politiker.
Double Storey Books, Kapstaden, 2009
206 sidor
En julinatt 1988 greps den då tämligen okände satirtecknaren Jonathan Shapiro (alias Zaprio) av säkerhetspolisen i Kapstaden. Han hölls i fängsligt förvar i elva dagar, varav fem i isolering, misstänkt för att ingå i kommittén som organiserade firandet av den sedan 1962 livstidsfängslande terroristen och landsförrädaren Nelson Mandelas 70-årsdag. Tio år senare var han en av 1500 inbjudna till presidenten, Nobelpristagaren och världsdiplomaten Mandelas 80-årskalas utanför Johannesburg. Nu sammanfattar han epoken Mandela med en praktfull coffeetablebok, där han samlat sitt Mandelarelaterade material från mitten av 80-talet fram till idag. Tidpunkten för en summering kunde inte ha varit bättre. ”Madiba”, som han ofta kallas, fyllde 90 i somras och tog definitivt avsked från offentligheten. Landet han ledde ut ur apartheid står inför ett ödesval i april, och laddar dessutom upp inför sin största internationella utmaning hittills: fotbolls-VM 2010.
Teckningarna är ordnade kronologiskt och tematiskt, och binds samman av utförliga kommentarer där Zapiro även infogar sin personliga historia. Boken blir således en trippelbiografi: över den unga demokratin Sydafrika, över dess landsfader och över dess vassaste satiriker.
Zapiro föddes i en judisk familj 1958. Apartheidsystemet klassade judar som vita, men familjen, särskilt modern, var aktiv i motståndsrörelsen. Zapiro blev aktivist 1983 och skapade planscher och klistermärken till rörelsens möten och kampanjer. Många av verken förbjöds av censuren. Under 80-talet intensifierades regimens förtryck och Zapiro frustrerades över att så många vita inte kände till vad som pågick. Det var i denna känsla han hittade sin satiriska röst och i mitten av 80-talet började hans politiska teckningar dyka upp i tidningarna. Inför det första demokratiska valet 1994 fick han uppdraget att göra den illustrerade instruktionen till röstningsproceduren, något han fortfarande är oerhört stolt över. Han har på senare år tilldelats hedersdoktorat i litteratur och juridik, och förutom i tidningar har jag sett hans teckningar på gallerier och museum. ”The Mandela Files” är hans trettonde satirsamling och hans hittills mest ambitiösa verk.
Zapiro döljer inte att han i det närmaste dyrkar Nelson Mandela. Han använder sig själv och denna beundran som exempel på den effekt ”Madiba” hade på människorna och skeendena runt sig. En effekt som var resultatet av en svårslagen kombination av moral, ödmjukhet och kanske viktigast av allt: mytisk tyngd. Mandela var mer än en människa efter de 28 åren i fängelse. Han var ”den svarta nejlikan”, fruktad och älskad – en symbol för frihet och hopp. Kanske var myten om den övermänsklige och oförvitlige nödvändig för att kunna ledsaga landet på de första stegen i den svåra förändrings- och försoningsprocessen.
Zapiros starkaste drag som satiriker är hans orubbliga integritet. Han var lojal ANC-supporter under kampåren, men efter att partiet fick makten har han istället blivit en av dess skarpaste kritiker. Han gör vad han måste, trots att det tar emot. Man märker tydligt hans förtvivlan framför det vita arket när han inser att han måste framställa Mandela i dålig dager (för han var ju inte övermänsklig när allt kommer omkring). En av de mest skoningslösa bilderna är kommentaren till statsbesöket i Indonesien 1997, samtidigt som förtrycket i Östtimor var som värst. President Suhartu hälsar en leende Mandela välkommen på flygplatsen och ger order om en salut. Framför gevärspiporna står Östimors folk med förbundna ögon.
Zapiro intygar flera gånger i boken att en satiriker i Sydafrika aldrig behöver lida av idétorka, och man inser snabbt att han har rätt. Smörgåsbordet bågnar av dramaqueens som Winnie Madikizela-Mandela och Inkathaledaren Mangosutho Buthelezi; ständiga avslöjanden om apartheidsystemens grymheter; förre presidenten Mbekis mördande aidspolitik och på senare år landets skandalösa agerande i FN:s säkerhetsråd, där man blockerat viktig kritik mot t.ex. Burma och Zimbabwe. För att inte tala om den politiska splittring och maktkamp som präglar dagens ANC och den ändlösa juridiska följetongen kring presidentkandidaten Jacob Zuma som utvecklar sig med nya akter varje dag.
Samtidigt får man inte glömma att en satirikers historieskrivning till sin natur är drastisk och polariserad, eftersom det är de absurda och tragikomiska företeelserna som gör sig bäst i skämtteckningar. Bortom karikatyrernas grimaser finns det tack och lov alltid en välfungerande vardag – och kanske till och med en och annan hederlig politiker.
Publicerad i Sydsvenskan
