Sänt i OBS i P1 den 2 juni som del i programmets serie om populism.
Populism finns på många håll på den sydafrikanska politiska kartan, men mest påtaglig just nu är populismen från regeringspartiet ANC – och den är nog nödvändig för att hålla ihop det enorma partiet och jämka samman dess egentligen oförenliga delar. Som t.ex. detta att ANC traditionellt är en socialistisk rörelse – som nu för en närmast konservativ ekonomisk politik. För att skyla över detta faktum och ge sken av att ANC fortfarande är radikalt, håller partiet fast vid en ofta extrem vänsterpopulistisk retorik.
Den främste företrädaren för denna populism är ordföranden för ANC Youth League (ANCYL), den kontroversielle Julius Malema. Och visst, ett ungdomsförbund SKA vara provokativt, men det finns anledning att tro att Malemas populism är mer än ungdomligt trots. I debatten brukar det heta att Malema säger det som ANC-etablissemanget skulle vilja säga, men inte kan. Och det ligger nog en hel del i detta.
Julius Sello Malema (född 1981) har varit ledare för ANCYL sedan april 2008. Hans företrädare Fikile Mbalula blev 2009 vice polisminister i Jacob Zumas regering och är idag idrottsminister.
Ett exempel på Malemas populism, är de senaste årens diskussioner om att nationalisera landets gruvor, för att kunna snabba upp arbetet med att ge alla medborgare grundläggande service. Att ta från de rika gruvföretagen och ge till de fattiga invånarna i kåkstäderna.
Problemet med den här retoriken är att Sydafrika inte är särskilt fattigt. Trögheten beror inte på resursbrist, utan på inkompetensen och korruptionen hos ANC:s tjänstemän och funktionärer ute i landet. Förra året misslyckades 20% av landets kommuner att spendera ens hälften av sina budgetar. Det ligger flera miljarder och skvalpar på konton, som bara väntar på att bli använda på rätt sätt. (källa: SvD 101028)
Men för att slippa erkänna detta, och framför allt – slippa ta itu med problemet – aktualiseras nationaliseringarna högljutt och spektakelartat som en snabblösning.
En annan populistisk tendens är ungdomsförbundets polarisering mot vita. Detta trots att ANC har en uttalat multietnisk policy där alla former rasretorik är bannlyst. Trots det riktar ANCYL ofta sin udd mot vita som kollektiv. På politiska möten det senaste året har man t.ex. ofta sjungit den gamla kampsången "Ayasaba amagwala", som innehåller orden "Dubula iBunu", det vill säga ”döda boern”.
Naturligtvis vill inte Julius Malema – eller någon annan i ANC – att några boer eller någon annan vit människa ska dödas. Det finns knappast heller någon som tolkar orden bokstavligt. Men eftersom frågan om ras fortfarande är så känslig i Sydafrika, är det svårt att se sjungandet som något annat än en medveten strävan efter att exploatera och fördjupa vi och dom-förhållandet mellan de olika folkgrupperna.
De närmast rasistiska utfallen efter lokalvalet förra veckan är ett annat exempel på det här. T.ex kallade Julius Malema de svarta kandidaterna i oppositionspartiet Demokratiska Alliansen för den vita partiledarens ”teflickor”. Och ANC-ledaren i Port Elizabeth dundrade att svarta som röstar på så kallade vita partier borde drivas ut i havet.
Vad är då syftet med denna polariserande och populistiska retorik, som ligger så långt från ANC:s klassiska, inkluderande ideal? Ja, som på så många andra håll i världen uppstår populismen när avståndet mellan eliten och folket är stort. Och Sydafrika är ett av de mest ojämlika länderna i världen.
Det som blir ett problem för ANC här, är att den politiskt förankrade svarta businesselitens välstånd har blivit väldigt synligt i det sydafrikanska samhället på sistone. Så när gräsrots-ANC-sympatisören frågar: ”Hur kommer det sig att han i lyxmercan, min före detta granne, har fått så mycket, och jag inget alls”, träder Malema in på scenen och pekar på de vita och påminner om det förflutnas orättvisor. Det är visserligen inte fel att göra det – arvet efter kolonialism och apartheid är långt från färdigbearbetat. Men dessa orättvisor och missförhållanden neutraliserar inte det faktum att ANC har blivit en plattform för makt och business, där de lojala belönas, medan löftena om att förbättra levnadsvillkoren för majoriteten, ständigt sviks.
Populism finns på många håll på den sydafrikanska politiska kartan, men mest påtaglig just nu är populismen från regeringspartiet ANC – och den är nog nödvändig för att hålla ihop det enorma partiet och jämka samman dess egentligen oförenliga delar. Som t.ex. detta att ANC traditionellt är en socialistisk rörelse – som nu för en närmast konservativ ekonomisk politik. För att skyla över detta faktum och ge sken av att ANC fortfarande är radikalt, håller partiet fast vid en ofta extrem vänsterpopulistisk retorik.
Den främste företrädaren för denna populism är ordföranden för ANC Youth League (ANCYL), den kontroversielle Julius Malema. Och visst, ett ungdomsförbund SKA vara provokativt, men det finns anledning att tro att Malemas populism är mer än ungdomligt trots. I debatten brukar det heta att Malema säger det som ANC-etablissemanget skulle vilja säga, men inte kan. Och det ligger nog en hel del i detta.
Julius Sello Malema (född 1981) har varit ledare för ANCYL sedan april 2008. Hans företrädare Fikile Mbalula blev 2009 vice polisminister i Jacob Zumas regering och är idag idrottsminister.
Ett exempel på Malemas populism, är de senaste årens diskussioner om att nationalisera landets gruvor, för att kunna snabba upp arbetet med att ge alla medborgare grundläggande service. Att ta från de rika gruvföretagen och ge till de fattiga invånarna i kåkstäderna.
Problemet med den här retoriken är att Sydafrika inte är särskilt fattigt. Trögheten beror inte på resursbrist, utan på inkompetensen och korruptionen hos ANC:s tjänstemän och funktionärer ute i landet. Förra året misslyckades 20% av landets kommuner att spendera ens hälften av sina budgetar. Det ligger flera miljarder och skvalpar på konton, som bara väntar på att bli använda på rätt sätt. (källa: SvD 101028)
Men för att slippa erkänna detta, och framför allt – slippa ta itu med problemet – aktualiseras nationaliseringarna högljutt och spektakelartat som en snabblösning.
En annan populistisk tendens är ungdomsförbundets polarisering mot vita. Detta trots att ANC har en uttalat multietnisk policy där alla former rasretorik är bannlyst. Trots det riktar ANCYL ofta sin udd mot vita som kollektiv. På politiska möten det senaste året har man t.ex. ofta sjungit den gamla kampsången "Ayasaba amagwala", som innehåller orden "Dubula iBunu", det vill säga ”döda boern”.Naturligtvis vill inte Julius Malema – eller någon annan i ANC – att några boer eller någon annan vit människa ska dödas. Det finns knappast heller någon som tolkar orden bokstavligt. Men eftersom frågan om ras fortfarande är så känslig i Sydafrika, är det svårt att se sjungandet som något annat än en medveten strävan efter att exploatera och fördjupa vi och dom-förhållandet mellan de olika folkgrupperna.
De närmast rasistiska utfallen efter lokalvalet förra veckan är ett annat exempel på det här. T.ex kallade Julius Malema de svarta kandidaterna i oppositionspartiet Demokratiska Alliansen för den vita partiledarens ”teflickor”. Och ANC-ledaren i Port Elizabeth dundrade att svarta som röstar på så kallade vita partier borde drivas ut i havet.
Vad är då syftet med denna polariserande och populistiska retorik, som ligger så långt från ANC:s klassiska, inkluderande ideal? Ja, som på så många andra håll i världen uppstår populismen när avståndet mellan eliten och folket är stort. Och Sydafrika är ett av de mest ojämlika länderna i världen.
Det som blir ett problem för ANC här, är att den politiskt förankrade svarta businesselitens välstånd har blivit väldigt synligt i det sydafrikanska samhället på sistone. Så när gräsrots-ANC-sympatisören frågar: ”Hur kommer det sig att han i lyxmercan, min före detta granne, har fått så mycket, och jag inget alls”, träder Malema in på scenen och pekar på de vita och påminner om det förflutnas orättvisor. Det är visserligen inte fel att göra det – arvet efter kolonialism och apartheid är långt från färdigbearbetat. Men dessa orättvisor och missförhållanden neutraliserar inte det faktum att ANC har blivit en plattform för makt och business, där de lojala belönas, medan löftena om att förbättra levnadsvillkoren för majoriteten, ständigt sviks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar