Röken från matlagningsbrasorna ligger tät över KwaThema och det finns en känsla av höglandsvinter i luften. Så kommer sången. Först bara som en avlägsen antydan, sedan allt starkare.Och här kommer de. Runt femtio unga män och kvinnor, småjoggande nerför vägen mot familjen Nogwazas hem. De bär en flagga som lyser av regnbågsfärger, och sångens ord klingar ut: ’Noxolo sover inte’.
Så börjar reportaget från Noxolo Nogwazas begravning i förra veckans Mail & Guardian. På påskdagen våldtogs och mördades den 24-åriga tvåbarnsmodern i kåkstaden KwaThema utanför Johannesburg – antagligen för att hon var lesbisk och öppet engagerad i hbt-frågor. Det var för övrigt just här fotbollslandslagsspelaren Eudy Simelane mötte samma öde 2008.
Korrektionsvåldtäkter kallas fenomenet och utförs oftast i grupp för att lära flatan en läxa och straighta ut henne. Den Kapstadsbaserade organisationen Luleki Sizwe räknar med att ett trettiotal kvinnor har mördats i samband med den här typen av våldtäkter det senaste decenniet i och kring Kapstaden. Antalet som ”bara” våldtas uppskattas till 10. I veckan.
Det finns ingen anledning att försökta nyansera den här bilden. Den är sann. Men det finns fler bilder som är sanna. Som denna från baren Razma i Kapstadens största township Khayelitsha. Jag har bjudits dit av ett ungt böggäng därifrån som jag umgåtts en del med det senaste året. Housen dunkar i skorrande högtalare och på borden står drivor av 75-centilitersölflaskor och whiskyhelrör. Pissoaren utgörs av ett svagt lutande cementgolv och på tv-skärmarna visas Premier League-fotboll. Testosteronet och drängfyllan rinner utmed väggarna. Vårt bord är en homoö i en heteroocean. I takt med att housen övergår i kwaito reser sig mina fjollkompisar och börjar dansa och åma sig i sitt smink och sina fabulösa afrofrisyrer, ett tilltag jag följer med fasa. Jag ser mig skrajset omkring och söker arga blickar. Men hittar inga.
Vadå, är det lättare att vara bög än lesbisk i den här ultramaskulina miljön? Varför tolereras de? Är det för att de intar en passiv och traditionellt feminin roll och därmed inte utgör något hot mot den heliga manligheten? Eller är det just för att de ÄR män? Eller för att de utstrålar stolthet? För att de rakryggat står för vilka de är? Eller är det så enkelt att folk inte bryr sig?
Jag inser förstås att mina grubblerier delvis grundar sig i fördomsfullhet, men ändå: att vicka på ändan framför en Arsenal - Manchester United-match…
Samtidigt som läget är förtvivlat för många homosexuella kvinnor och män i slummen, finns det alltså också hopp. Den småjoggande folkmassan vid Noxolo Nogwazas begravning, som enligt reportaget snabbt fördubblades, är också ett uttryck för detta hopp. Det fanns inga ”God hates fags”-banderoller vid kyrkogården, däremot en präst som med tårarna rinnande nerför kinderna vädjade till sin gud:
– What have we done, that our children are turning into vultures?
Visst, en betydande majoritet av Sydafrikas befolkning är negativ till homosexualitet. Men det betyder inte att de ställer sig bakom trakasserier, våldtäkter och mord. För varje Eudy Simelane och Noxolo Nogwaza, finns det miljontals människor som skakar på huvudet och knyter nävarna i raseri.
Publicerad i Aftonbladet den 11 juhi 2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar