Bokrecension
Deon Meyer
Devil’s Peak
Weyler
I Sydafrika hittas kriminalförfattaren Deon Meyers böcker säkrast på samma dignande bestsellerbord som biografierna över avdankade rugbyspelare och Stieg Larssons Millenniumböcker. Han debuterade 1994 och kommer med sin tionde bok i oktober. ”Devil’s Peak” som nu kommit i svensk översättning är nummer sex och utkom på originalspråket afrikaans för fem år sedan.
Berättelsen är tätt och skickligt flätad kring polisen Bennie Griessels kamp mot flaskan, en ung moders historia om vägen in i lyxprostitution och den före detta lönnmördaren Tobela Mpayiphelis jakt på hämnd. Tobela har förekommit i tidigare böcker av Meyer, och har när berättelsen börjar dragit sig tillbaka på landet och adopterat en pojke. Efter att sonen dödas av ett vådaskott under ett rån, bestämmer sig Tobela för att ta lagen i egna händer. Han beväpnar sig med en assegaj – ett traditionellt kortspjut och ger sig ut på jakt efter rånarna som dödade sonen. Men kallet utvidgas snabbt till att omfatta alla som ger sig på barn. Mördare, spädbarnsvåldtäktsmän och pedofiler. På ett sansat och metodiskt sätt försöker Meyer reda ut de moraliska frågor som föds av Tobelas jakt. Vad händer med gränserna kring privat rättsskipning i ett land där polisväsendet tyngs av ineffektivitet och korruption?
Det här med att det är en svart man som fått nog av brottsligheten är en pedagogisk poäng i sydafrikanska sammanhang. Det finns nämligen bland vita sydafrikaner en absurd föreställning om att de är exklusivt utvalda offer för kriminaliteten i landet. En rädsla som har medfört att vissa stadsdelar är öde på kvällarna, för att folk hellre kurar i sina inburade förorter. Ett mönster som glädjande nog delvis bröts i samband med fotbolls-VM förra månaden.
Bokens svagheter är delarna av dialogen som syftar till att gestalta sociolekter och andra språk. Som att outbildat folk använder ”han” och ”hon” som tilltalsord. Eller den märkliga skånska som tycks motsvara xhosan (alternativt gatuengelskan) som några tiggarpojkar tilltalar Tobela på: ”Vafför ser du så lissen ut?” och ”Ge mej litta penga till bröd.” Det är osannolikt uselt. Om man inte behärskar konsten att fånga och återge språklig karaktäristik är det ens heliga plikt att skriva på rak prosa istället.
Å andra sidan hade jag gärna sett att översättaren hade kryddat texten med lite fler afrikaansord, som ”bakkie” (pick-up), ”stoep” (trappavsats), ”jol” (fest) och ”kak” (skit). Ett enkelt och effektivt sätt att skapa doft av Sydafrika.
Berättelsen är tätt och skickligt flätad kring polisen Bennie Griessels kamp mot flaskan, en ung moders historia om vägen in i lyxprostitution och den före detta lönnmördaren Tobela Mpayiphelis jakt på hämnd. Tobela har förekommit i tidigare böcker av Meyer, och har när berättelsen börjar dragit sig tillbaka på landet och adopterat en pojke. Efter att sonen dödas av ett vådaskott under ett rån, bestämmer sig Tobela för att ta lagen i egna händer. Han beväpnar sig med en assegaj – ett traditionellt kortspjut och ger sig ut på jakt efter rånarna som dödade sonen. Men kallet utvidgas snabbt till att omfatta alla som ger sig på barn. Mördare, spädbarnsvåldtäktsmän och pedofiler. På ett sansat och metodiskt sätt försöker Meyer reda ut de moraliska frågor som föds av Tobelas jakt. Vad händer med gränserna kring privat rättsskipning i ett land där polisväsendet tyngs av ineffektivitet och korruption?
Det här med att det är en svart man som fått nog av brottsligheten är en pedagogisk poäng i sydafrikanska sammanhang. Det finns nämligen bland vita sydafrikaner en absurd föreställning om att de är exklusivt utvalda offer för kriminaliteten i landet. En rädsla som har medfört att vissa stadsdelar är öde på kvällarna, för att folk hellre kurar i sina inburade förorter. Ett mönster som glädjande nog delvis bröts i samband med fotbolls-VM förra månaden.
Bokens svagheter är delarna av dialogen som syftar till att gestalta sociolekter och andra språk. Som att outbildat folk använder ”han” och ”hon” som tilltalsord. Eller den märkliga skånska som tycks motsvara xhosan (alternativt gatuengelskan) som några tiggarpojkar tilltalar Tobela på: ”Vafför ser du så lissen ut?” och ”Ge mej litta penga till bröd.” Det är osannolikt uselt. Om man inte behärskar konsten att fånga och återge språklig karaktäristik är det ens heliga plikt att skriva på rak prosa istället.
Å andra sidan hade jag gärna sett att översättaren hade kryddat texten med lite fler afrikaansord, som ”bakkie” (pick-up), ”stoep” (trappavsats), ”jol” (fest) och ”kak” (skit). Ett enkelt och effektivt sätt att skapa doft av Sydafrika.
Publicerad i Sydsvenskan den 4 augusti 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar