måndag 28 november 2016

Inför lokalvalen i Sydafrika 2016

av TOR BILLGREN


Pansy Tlakula framstod som en superhjälte. I egenskap av ordförande för den oberoende valkommissionen (IEC) höll hon en presskonferens om de nyligen färdigräknade lokalvalen 2011. Hon hade fullgjort sitt uppdrag på ett lysande sätt! Inga rapporter om misstänkt fusk, inga våldsamheter. Tekniken och logistiken hade fungerat. Och framförallt: valdeltagandet hade ökat markant. 57,6% av de registrerade hade röstat – en ökning med nio procentenheter jämfört med de föregående lokalvalen 2006. Hon avslutade presskonferensen med att hålla ett tacktal värdigt en Oscarsvinnare. Det kändes helt befogat. Jag bodde i Kapstaden då och mitt i den ständiga störtfloden av negativ rapportering om landet kändes det här som ett ögonblick av triumf.
   Nu har det gått fem år, den 3 augusti är det dags för lokalval igen.
   Vad det handlar om är makten i landets 243 kommuner, där de åtta storstadsområdena är särskilt viktiga (Johannesburg, Kapstaden, Nelson Mandela Bay med flera).

Valet 2011 var en väckarklocka för African National Congress (ANC). Partiet förlorade makten i 17 kommuner, från 215 till 198. Största oppositionspartiet Democratic Alliance vann ytterligare fem, från 13 till 18. ANC-majoriteten är förstås fortfarande överväldigande – men det händer saker. DA ökade sitt stöd i 78% av kommunerna, medan ANC gick tillbaka i  62% av dem.
   – Detta kommer att bli de jämnaste lokalvalen i den demokratiska eran, skriver den politiske kommentatorn och journalisten Justice Malala i sin bok “We have now begun our descent” (Jonathan Ball, 2015), som är en rasande uppgörelse med systemfelen inom ANC.
   – Aldrig har det funnits än bättre tid för oppositionen att växa och frodas.

Det stora nationella valet som också hålls med fem års mellanrum (nästa gång 2019) får mångdubbelt mer internationell uppmärksamhet – men egentligen är de här små och mindre prestigefulla valen betydligt viktigare. För det är här det är möjligt att göra verklig skillnad för den enskilde medborgaren. Det är kommunerna som ansvarar för grundläggande trygghet, som tillgång till rinnande vatten, goda sanitetsförhållanden, elektricitet, avfallshantering och kollektivtrafik.
   Det är också på lokalplanet som oppositionspartier har chans att köra in maktkilar i det enorma ANC-bygget. Genom att vinna kommuner här och där får partiets politiker möjlighet att tillägna sig erfarenhet av ledarskap och förvaltning i praktiken. Framför allt får de chans att lyfta fram alternativ och utgöra goda exempel. Eller som DA:s borgmästarkandidat i Johannesburg Herman Mashaba uttryckte det i en debattartikel i våras:
   – Genom att tillhandahålla grundläggande service på ett fläckfritt sätt, gör vi inbrytningar i det politiska systemet på lokal nivå, medan den nationella regeringen raglar från den ena krisen till den andra.
   Ofta är det inte pengar som är problemet vid fördröjningar av ”service delivery”. I slutet av februari tvingades Gautengprovinsen betala tillbaka motsvarande en halv miljard kronor till statskassan – pengar som var vikta åt bostäder, men som provinsadministrationen inte haft kompetens att använda på ett korrekt och meningsfullt sätt – trots att hundratusentals av provinsens medborgare lever i skjul.

Frågan är dock om valrörelsen inför den 3 augusti över huvud taget kommer att handla om de viktiga frågorna kring el, vatten och sanitet. Det politiska läget på nationell nivå är nämligen allvarligare än på länge och kommer med stor sannolikhet att överskugga de lokala bekymren, möjligheterna och drömmarna. Grundproblemet stavas Jacob Gedleyihlekisa Zuma. Om man får tro Sam Mkokeli på tidningen Business Day kommer han att avgå inom det närmsta året och därmed inte slutföra sin andra presidentperiod, som slutar 2019.
   Den typen av kommentarer och insinuationer från media och oppositionspolitiker skakar presidenten av sig tämligen obekymrat. Svårare är det med det öppna brev som den 86-årige Ahmed Kathrada publicerade tidigare i vår. Han är en av ANC:s mest respekterade veteraner och var en av de som dömdes till livstids fängelse sida vid sida med bland annat Nelson Mandela och Walter Sisulu 1964. De satt på Robben Island samtidigt och delade senare cell i Pollsmoorfängelset fram till 1989.
   – Kära kamrat president, skrev Kathrada. Tror du inte att du genom att hålla dig kvar vid din post, bara kommer att fördjupa förtroendekrisen för landets regering?
Han avslutade med att vädja till Zuma att ”följa folkets vilja och avgå”.
   Detta är en oerhörd överträdelse i ANC-sammanhang. Sammanhållning utåt är centralt för rörelsen. Att vara “lojal och disciplinerad” är ANC:s främsta hederskodex och går som ett mantra genom rörelsens historia. Att Ahmed Kathrada ser sig tvungen att bryta det på ett så här uppseendeväckande sätt är en värdefull, men tragisk mätare på tillståndet inom partiet.

Så vad är det frågan om den här gången då? Mycket, så jag väljer ut tre punkter:
  
1. Nkandla-residenset. Historien om hur presidenten har använt motsvarande 133 miljoner kronor ur statskassan för sin privata bostad har gått som en följetong i medierna de senaste åren. I början av 2014 uppmanades Zuma av landets motsvarighet till Justitieombudsmannen att betala tillbaka en del av pengarna, vilket inte har skett. Den siste mars i år kom landets högsta rättsliga instans, konstitutionsdomstolen, fram till att Zuma genom att inte ha hörsammat JO ”brustit i att upprätthålla, försvara och respektera konstitutionen som landets grundlag”. Oppositionen tog initiativ till en omröstning om riksrätt i parlamentet, något som (naturligtvis) inte gick igenom på grund av ANC:s majoritet. Strax efter bedyrade partiets verkställande utskott att det har fortsatt förtroende för Zuma.
   – Mannen är ingen idiot, skriver Justice Malala i sin bok. Han har lyckats att göra det mäktiga ANC till ett verktyg för sitt eget beskydd.

2. Finansministerdebaclet. I december förra året bytte Zuma ut den sittande finansministern Nhlanhla Nene mot den för de flesta helt okände David Van Rooyen. Hans främsta politiska avtryck dittills var ett skandalöst misskött borgmästaruppdrag. Efter fyra dagar tvingades Zuma ändra sitt nyckfulla beslut och ersatte Van Royen med Pravin Gordhan, som hade haft posten i fem år mellan 2009-2014.
   Sex dagar, tre finansministrar.
   Den här dubbelrockaden med en av de viktigaste ministerposterna ger en bra inblick i hur Zuma styr. Journalisten och akademikern RW Johnson kallar det för ”Zumasystemet” i sin senaste bok “How long will South Africa survive” (Jonathan Ball, 2015). Han beskriver hur presidenten befordrar marginalfigurer inom partiet för att försäkra sig om deras stöd. Under sina sju år på posten har han flätat ett tätt nät av bundsförvanter kring sig. Lojaliteten hos dessa politiker och tjänstemän riktas inte mot någon valkrets, eller ens mot ANC – utan mot Zuma själv. De har inte fått sina positioner för att de är kompetenta eller meriterade, utan för att presidenten valt att upphöja dem. För att skydda sin egen position, måste de skydda Zuma. Detta i kombination med ANC:s förlåtande attityder gentemot fiffel och inkompetens, har skapat en destruktiv spiral av korruption och vanskötsel på alla nivåer.
   Johnson kallar landet för “en federation av krigsherrar” och jämför med en medeltida feodalstat där kungen skyddas av lojala vasaller. Så länge de står upp för ledaren, är det fritt fram för dem att plundra sina lokala samhällen på resurser.

3. Gupta. Det är ingen hemlighet att presidenten har ett nära förhållande till den stenrika affärsfamiljen Gupta, bland annat genom att flera av hans familjemedlemmar fått toppositioner i deras affärsimperium. Men i mars i år kom oroväckande signaler om att Guptas inflytande över landet och presidenten sträcker sig betydligt längre än så.
   Oberoende av varandra gick Vytjie Mentor, före detta parlamentsledamot för ANC, och den biträdande finansministern Mcebisi Jonas ut och påstod att de blivit erbjudna ministerposter – men inte av presidenten, utan av företrädare för familjen Gupta.
Att presidentens välgörare skulle tillåtas blanda sig i processer som ska vara demokratiskt förankrade har skakat om landet de senaste månaderna. Saken är inte ännu utredd, men Zumas omvittnat vårdslösa ledarkultur, öppnar dörren för halsbrytande spekulationer.

Så naturligtvis kommer det vara svårt för oppositionspartierna att avhålla sig från att blanda in nationell politik i lokalvalen. I bästa fall leder skandalerna till att de många uppgivna sydafrikanerna vaknar ur sin politiska apati och bidrar till att öka valdeltagandet och sätta ytterligare press på ANC.
   Den här gången kommer dock inte Pansy Tlakula att leda arbetet med valet. Hon avgick som ordförande för valkommissionen i höstas i samband med att en skum affär kring ett multimiljonkontrakt nystades upp. Inte för att det ännu bevisats att hon är skyldig till något, utan för att den pågående rättsprocessen skulle riskera att dra uppmärksamhet och energi från kommissionens arbete inför valet.
   Se där, en hög tjänsteman som inte låter sitt ego stå i vägen för organisationens eller nationens bästa.
   Den helt nödvändiga förändringen av ANC måste komma inifrån, och kanske är det begynnelsen av detta vi ser nu, när allt fler reser sig upp och vägrar delta i Zumasystemet.
Som Mcebisi Jonas och Vytjie Mentor som avstod från ministerposter och blåste i visselpipan istället.
   Som Ahmed Kathrada som svek rörelsens hederskodex för att försvara dess grundpriniciper.

Publicerad i Axess nr 6, 2016

 

Inga kommentarer: