onsdag 22 september 2010

ANC-debatten går vidare. Svar till professor Erik Svensson

av TOR BILLGREN

1.
Sent omsider upptäcker jag detta inlägg på Erik Svenssons blogg Biology & Politics. En lång kommentar på den debatt om synen på ANC under The Struggle, som jag initierade i Sydsvenskan i somras. Det är mycket trevligt att det åter blir debatt om dessa viktiga frågor, även om jag blir förvånad över att se en person med professorstitel argumentera med billiga härskartekniker såsom irrelevanta och hänvisningar till ålder och omotiverat staplande av nedsättande adjektiv och epitet.

2.
När jag talar om Inkathas popularitet i jämförelse med ANC avser jag naturligtvis 70- och 80-talet. I slutet av 70-talet var ANC en marginaliserad och irrelevant organisation i Sydafrika. Av naturliga skäl, eftersom den hade varit förbjuden i 20 år och eftersom att ledarskapet befann sig på Robben Island eller i exil. ANC hade inga möjligheter att verka annat än under jorden och internationellt. Andra organisationer hade helt naturligt uppstått i tomrummet, som Steve Bikos BC (och senare AZAPO) och Mangosutho Buthelezis Inkatha. Och det var framförallt den sistnämnda som samlade de förtryckta och tystade massorna. 1976, ett år efter dess grundande, hade Inkatha hundratusen medlemmar, varav mer än 40% var ickezulu. 1985 var medlemstalet uppe i en miljon. I en undersökning 1978 stödde 43% av de svarta i Soweto, Durban och Pretoria Buthelezi. Motsvarande siffror för Nelson Mandela var 21% (Arnold Bergstrasse Institute).

Så visst var Inkatha ”mycket större och populärare än ANC” under denna tid. ANC hade tagits på sängen av den folkliga resningen efter Sowetouproret 1976 – som rörelsen inte hade något med att göra – och såg nu potentialen och styrkan i massupproret. Så för att ta kontrollen över massorna och återta initiativet i Sydafrika startade de sitt propagandakrig mot Inkatha kring 1980, och sin Folkets Krig-kampanj 1983. Att ANC sedan växte till de siffror du nämner vid första valet har – förutom att många naturligtvis stödde ANC:s rent ideologiskt – ytterligare fem förklaringar:

I: Att dessa krigskampanjer var väldigt lyckade.

II: Att ANC med sitt våld visade att man gör bäst i att följa ANC:s direktiv.

III: Att apartheidregimen valde att samarbeta med just ANC vid CODESA-förhandlingarna.

IV: Det internationella samfundets fokus på ANC.

V: Nelson Mandela.

3.
Jag vill understryka att jag aldrig har påstått att Buthelezi eller någon annan skulle kunna ha gjort jobbet som landets förste demokratiskt valde president bättre än Nelson Mandela. Jag tycker att det var bra att ANC vann valet så att han kunde ta över. Men jag är djupt kritisk till organisationens metoder och dess väg till makten.

4.
Jag menar inte heller att Sverige och antiaparteidrörelsen borde ha stött Inkatha istället för ANC. Däremot borde den ha ifrågasatt ANC:s fientliga hållning mot Inkatha och Buthelezi. ANC demoniserade Inkatha för att den förenklade och lättförklarade bilden av situationen i Sydafrika krävde ett polariserat förhållande mellan organisationerna. Men efter att ha tagit del av litteratur och forskning om den aktuella perioden (se punkt 15), kan jag inte se att Inkatha var den ondskefulla och medlöpande organisation som ANC ville att Sydafrika – och världen – skulle se den som. Tvärtom. Det var en enorm politisk rörelse som samlade hundratusentals, senare miljoner förtryckta och gav dem hopp, inspiration och människovärde. Buthelezi hade många bra och konstruktiva förslag.

5.
Genom att antiapartheidrörelsen okritiskt stödde ANC och gjorde sig till plattform för organisationens propaganda, underblåste de också den destruktiva polariseringen mellan ANC och Inkatha som utvecklade sig till ett lågintensivt inbördeskrig som mellan 1984 till 1994 skördade 20000 människoliv. Det finns en romantisk föreställning hos antiapartheidrörelsen om att deras stöd till ANC var korrekt, eftersom ANC förhindrade ett inbördeskrig (se t.ex. Mikael Wiehes svar på min första artikel). Detta är sant bara om man är redo att försumma dessa offer.

6.
Av någon anledning gör du skillnad mellan ANC och UDF. Det är onödigt. UDF var ANC:s förlängda arm i Sydafrika. Den enda anledningen till att UDF bildades var att Inkatha tackat nej till att fylla denna roll. Detta skedde vid ett möte i London 1979, då Buthelezi förklarade att han varken hade mandat att stödja den väpnade kamp som ANC förespråkade eller sanktionspolitiken.

Istället föreslog han att ANC och Inkatha skulle arbeta parallellt utifrån sina respektive övertygelser. Detta förkastades dock av ANC. Istället inledde rörelsen ett propagandakrig mot Inkatha, som lade grund till den väpnade konflikt som inleddes 1984, då ANC drog igång sin Folkets Krig-kampanj. På mindre än ett år gick Inkatha och Buthelezi från att ha varit en åtrådd samarbetspartner, till ”Folkets Fiender”. ANC ändrade sig snabbt, minsann…

7.
Det fanns en viktig skillnad mellan ANC och Inkatha vid den här tidpunkten. ANC dirigerade sin kamp från luftkonditionerade hotellrum i det västerländska rampljuset, medan Inkatha fanns på plats i Sydafrika, det vill säga bland dem som drabbades av apartheidsystemet, våldet och sanktionspolitiken. Det är väldigt lätt att vara för sanktioner när man kan välja vilka apelsiner man vill köpa på Woolworths i London. Men inte lika lätt om man har förlorat sitt jobb på grund av dem.

Jag försöker inte förminska sanktionernas betydelse för apartheids fall. Men man måste uppmärksamma och debattera alla aspekter av sanktioner och bojkotter. Särskilt om de drabbar den svage.

8.
En pikant detalj i sammanhanget är förresten att ANC de senaste åren har varit de främsta förespråkarna för att EU:s ekonomiska restriktioner mot Zanu-PF ska hävas. Sanktioner var tydligen bra när de syftade till att föra ANC till makten. Men när människor i andra länder lider av vanstyre, rasism och korruption, är de plötsligt inte lika populära som påtryckningsmedel.

9.
Du kallar UDF för ”en helt fredlig” rörelse, som genomförde ”fredliga protester och demonstrationer”. Det är inte sant. UDF:s roll i det politiska våld som drog genom Sydafrika är väldokumenterad. Vad ANC/UDF-trogna medier valde att berätta om är en annan sak. Några månader efter att UDF hade fått ett svenskt människorättspris 1984, hotades elever som ville skriva examen till livet på ett UDF-möte. På många håll uttyddes organisations förkortning Uniroyal – Dunlop – Firestone. Du kan ju fundera på varför.

10.
Buthelezi ville bekämpa systemet utifrån den politiska plattform han hade dels i egenskap av chefsminister över KwaZulu, dels som ledare för den stora politiska organisation som Inkatha de facto var. Ett exempel på hur han gjorde detta var att han vägrade acceptera KwaZulu som en självständig stat, till skillnad från ledarna i Transkei, Ciskei, Venda och Bophuthatswana, som blev självständiga på 70- och 80-talet. Apartheidregimen pressade honom att acceptera självständigheten genom att ge honom mindre anslag till förvaltningen av KwaZulu, och frestade honom genom att erbjuda honom hela Natal. Men han sa nej.

Detta medförde att Sydafrika aldrig fick den vita majoritet som var själva syftet med hemlandssystemet. Eftersom KwaZulu formellt förblev en del av Sydafrika förblev också majoriteten av landets befolkning svart. F.W. De Klerk vittnade i TRC om att Buthelezis vägran att acceptera självständigheten var en av de viktigaste anledningarna till att ”Grand Apartheid” och hemlandssystemet misslyckades. Det gick alltså att bekämpa apartheid med politisk list. Men är detta något som har berättats i Svenska medier?

11.
När jag talar om ”att kapa begravningar” menar jag de tillfällen då ANC/UDF-aktivister tog över ”neutrala” begravningar, det vill säga där de döda varken var martyrer eller politiskt engagerade, och genom hot och våld mot de anhöriga gjorde sorgehögtiderna till politiska spektakel. Detta är varken respektabelt eller legitimt.

12.
Var säger jag att de svartas stöd för ANC ”huvudsakligen eller enbart skulle bero på att människor tvingades delta i politiska protester under hot om våld”? Jag påpekar bara att dessa metoder förekom och att de gjorde skillnad. Och detta är viktigt framhålla, eftersom det inte har kommit fram tidigare. Varför ska det revolutionära våldet och tvånget mot den egna, redan förtryckta befolkningen vara mer ädelt än det rasistiska våldet från regimen?

13.
Och så detta med att Inkatha skulle ha varit sponsrat av apartheidregimen, som Hampus Eckerman påstår. Menar han ”Inkathagate”? Det gällde 250000 rand som utrikesdepartementet betalade in på ett anonymt konto för donationer, för att sponsra två massmöten kring 1990 där Buthelezi ville försöka stifta fred. Tidningen Sowetans rubrik från det ena av mötena var ”Buthelezi calls for peace”. Regimen ville ha slut på våldet. Men när Inkathaledningen fick veta vem som stått för donationen, betalades pengarna tillbaka.

Eller menar han Boipatongmassakern, som enligt TRC skulle ha varit ett bevis på att apartheidpolisen samarbetade med Inkatha? Detta har sedan länge vederlagts i domstol, och är istället ett exempel på hur ANC manipulerade vittnen och planterade bevis för att få det att se ut som att polisen samarbetade med Inkatha. Det skulle vara intressant att få veta vilka andra fall och bevis Eckerman åberopar för sitt påstående.

(Vad som däremot är sant är att desillusionerade och deserterade apartheidpoliser och säkerhetsmän valde att stötta Inkatha i konfliktens slutskede, när apartheidregimen började förhandla med ANC, och så att säga hade förrått boernas sak.)

14.
Till sist skulle det vara intressant att få veta hur du tolkar begreppet ”Folkets Krig”, och vad det egentligen innebär att göra ett område ”ungovernable”. Vilka åtgärder måste vidtagas? Vilken situation råder när området är "oregerbart".

15.
Källor, urval

Anthea Jeffery: People's War
Ben Temkin: Buthelezi - a biography
Jeremy Gordin: Zuma
Jonathan Shapiro: The Mandela Files
Rian Malan: My traitor's Heart
Rian Malan: Resident Alien
John Carlin: Playing the enemy
Hermann Giliomee: The Afrikaners
Intervju med Mangosuthu Buthelezi

5 kommentarer:

Erik Svensson sa...

Tack för din långa respons, även om den förlorar något i sin skärpa genom att den inte är hållen på ett allmänt plan utan riktar sig i du-form till mig.

Jag ber om ursäkt om det uppfattas som att jag använder härskartekniker när jag påpekade din unga ålder, men det var faktiskt avsett som uppskattning: "Sin relativa ungdom till trots så har Billgren ofta gjort flera mogna och skarpa analyser av situationen i Sydafrika, bl. a. i samband med den politiska turbulensen runt Julius Malema och landets omstridde president Jakob Zuma." Det menar jag fortfarande. Dina inlägg i samband med Malema-affären har varit betydligt bättre än t. ex. Expressens och Aftonbladets artiklar.

Dock menar jag att du har lite kort historiskt perspektiv, och din historieskrivning är vinklad. Jag köper inte alls din tes att IFP skulle ha varit starkare än ANC på 1970- och 1980-talen, även om jag inte förnekar att de hade ett betydande folkligt stöd. Inte har jag heller förnekat att ANC var försvagat efter att ha varit förbjudet i så många år. Den referens och enkät du hänvisar till gav du ingen länk till - men även om du säkert refererar till den korrekt så kan en sådan enkät i en politisk diktatur som Sydafrika de facto var under denna tid aldrig givetvis jämföras med riktiga demokratiska val, med allmän och lika rösträtt, som de som genomfördes 1994. Ditt påstående om större stöd för IFP under 1970- och 1980-talen, som sedan på bara några år plötsligt skulle ha förlorats och lett till att ANC blev det dominerande partiet håller helt enkelt inte, utan bygger helt och hållet på en selektiv historieskrivning och möjligtvis ideologiskt önsketänkande från de som av politiska skäl hela tiden förnekade ANC:s stora folkliga stöd, inom och utanför Sydafrika.

Till de som förnekade detta stöd hörde bl. a. Moderaterna i Sverige samt givetvis högerkrafterna bland de vita i Sydafrika. Historieskrivning blir ofta, om inte alltid, ett politiskt och ideologiskt slagfält, med en kamp om olika tolkningar. Det gäller inte minst i Sverige, bl. a. diskussionerna om den omstridda myndigheten "Forum För Levande Historia", som många av mina universitetskollegor inom humaniora och samhällsvetenskap varit oerhört kritiska mot.

Erik Svensson sa...

Slutligen vill jag också understryka att jag personligen aldrig har förnekat att ANC använt "revolutionärt våld", både mot apartheidstaten och mot (verkliga eller inbillade) medlöpare, både bland de vita och bland de svarta. Säkerligen har oskyldiga drabbats, på precis samma sätt som den danska motståndsrörelsen tog livet av fullkomligt oskyldiga danskar som felaktigt utpekades som nazikollaboratörer under Andra Världskriget.

Säkerligen kan det diskuteras i vilken mån det väpnade motståndet från ANC:s sida var effektivt, precis som man kan resa exakt samma fråga angående de danska och de franska motståndsrörelserna mot Nazityskland, eller t. ex. det muslimska motståndet mot Sovjetunionens ockupation av Afghanistan under 1980-talet. Väpnat motstånd är aldrig vackert, men det betyder inte att det alltid är fel eller förkastligt. I synnerhet inte när fredliga metoder provats och visat sig vara icke framkomliga.

Personligen är jag glad att bojkottkampanjerna mot Sydafrika blev så lyckade som de blev, för det sparade många människoliv och bidrog också till att knäcka apartheid. Kubas roll ska heller inte negligeras: deras väpnade stöd till MPLA-regeringen var säkert avgörande så att den sydafrikanska armén kunde drivas ut ur södra Angola. Jag är sannerligen inte pacifist, men ser heller inte väpnat våld som något självändamål. Men ibland går det inte att undvika. Sydafrika var ett sådant fall, även om det givetvis är att beklaga att landet inte kunde befrias med ännu mindre blodspillan.

Sammanfattningsvis har jag inga invändningar mot din kritik av dagens ANC, eller uppfattningen att IFP enbart var en marionettorganisation för apartheid, utan folkligt stöd. Det jag vänder mig mot är att du förminskar ANC:s roll som den ledande folkliga befrielseorganisationen i Sydafrika, som var fullkomligt avgörande för nedmonteringen av apartheidsystemet (tillsammans med bl. a. UDF och Cosatu). Där menar jag faktiskt att du har en syn på historien som bygger på selektiv läsning och (medvetna eller omedvetna) historiska filter.

Erik Svensson sa...

En sista kommentar angående "folkets krig" och att göra ett område "ungovernable": det sistnämnda är målet för många motståndsrörelser, inklusive sådana som du kanske uppfattar som trevligare än ANC. Ghandi's icke-våldskamp mot Storbrittaniens kolonialvälde i Indien (som f.ö. också inspirerade ANC och PAC i Sydafrika) var exempel på en sådan strategi: genom bojkotter av brittiska produkter, strejker och demonstrationer skulle Indien göras "ungovernable". Det visade sig som sagt vara effektivt.

Det som förbryllar mig är att du vänder dig emot a/demonstrationer och politiska begravningar, b/väpnade kamp och c/förminskar den ekonomiska bojkotten från andra länder mot apartheidstaten Sydafrika och förminskar dessas betydelse. Hur menar du att Sydafrika skulle ha befriats från apartheid om inte dessa metoder kunde ha använts? Hur ska folkliga befrielserörelser i diktaturer annars agera, om man inte gjorde som ANC? Hur hade Sverige kunnat bli ett välfärdssamhälle utan demonstrationer, strejker och arbetarrörelsens politiska aktiviteter under 1900-talet? Tror du verkligen att politiska och demokratiska reformer bara ramlar ner sådär från makthavarna, utan kamp (fredlig eller väpnad) underifrån eller tryck utifrån?

Tor Billgren sa...

Hej och tack för dina svar. Jag skrev en lång replik i förmiddags, som jag effektivt lyckades radera från Word. Jag återkommer och önskar god helg istället.

Tor Billgren sa...

Nej, jag hade inte raderat svaret. Puh. Det ligger överst i bloggen nu:

http://sydafrika-anteckningar.blogspot.com/2010/09/anc-debatten-opinionen-valdet-och-dess.html