Här kommer ytterligare ett inlägg i debatten mellan mig och professor Erik Svensson. Nedanstående punkter är ett svar på hans förra inlägg, som ligger bland kommentarerna till denna bloggpost.
1. ANC, Inkatha och opinionen
Inkatha hade en miljon medlemmar år 1985 (Temkin: ”Buthelezi” s.185). En siffra som ANC hoppas kunna nå upp till 2012 (Sowetan 22.9 2010). Idag ligger ANC:s medlemstal på ”fler än 700 000” (ibid). Nu är medlemstal inte samma sak som röster i ett val. En annan felkälla i sammanhanget är vad som egentligen menas med ett medlemskap. Men siffrorna indikerar att stödet för Inkatha var massivt när solidaritetsrörelsen valde att avfärda organisationen som apartheidregimens marionetter.
Opinionsundersökningen jag hänvisade till i mitt förra inlägg (som visade att 43% av de svarta i tre stora städer stödde Buthelezi och 21% stödde Mandela) var gjord av Arnold Bergstrasse Institute i Västtyskland. Det var alltså ingen sydafrikansk undersökning. Men det finns andra undersökningar som visar på samma sak. Så här skriver Anthea Jeffery i sin bok ”People’s War” (s. 15):
Återigen: Dessa siffror är inte märkliga. Mandela hade suttit fängslad sedan 1964, medan Buthelezi var en kunglighet, en kändis. 1972 röstades han fram till ”Newsmaker of the year” av South African Society of Journalists.
Detta var siffrorna och statistiken. Som du påpekat kan sådana lätt manipuleras och vinklas. Så låt oss istället resonera teoretiskt kring rimligheten i att ANC skulle vara organisationen på de flestas läppar på 70-talet. Jag förstår inte hur det skulle ha gått till. Organisationen existerade ju inte i landet. Det fanns inget ledarskap på plats. Det var förbjudet att befatta sig med ANC-material. Varför skulle folket då välja just ANC, när det fanns så många andra organisationer att engagera sig i? ANC hade inte ensamrätt på att bedriva frihetskamp. Varför skulle folk sitta på sina ändor och vänta på Mandela, när den karismatiske Steve Biko ingöt stolthet och socialistisk kamplusta genom sina tal och publikationer? Eller när Buthelezi samlade tiotusentals anhängare på Jabulanistadion i Soweto och anlände med helikopter på gräsplanen?
ANC:s starka ställning i det allmänna medvetandet i väst beror på att det just var där ANC var verksamt. ANC framställde sig – och fick statusen – som den enda autentiska representanten för Sydafrikas förtryckta folk utan att de facto vara på plats i landet, och trots att det fanns en handfull organisationer som bättre skulle passa in på den beskrivningen. Men dessa organisationer hade ingen internationell verksamhet. De riktade sina krafter inom landet. Deras resurser räckte inte till flådiga londonkontor eller stockholmsdelegationer. Detta i kombination med att insynen i Sydafrika var högst begränsad, gjorde att de andra organisationernas budskap och ställning inte kom ut – annat än genom ANC:s PR- och propagandafilter.
2. Våldet
Jämförelsen med danska motståndsrörelsen under andra världskriget haltar betänkligt. För jag talar inte om våld riktat mot kollaboratörer eller förrädare. Jag talar inte ens om våldet och sabotaget som riktades mot Sydafrikas infrastruktur och vita befolkning. Det jag talar om är våldet mot det egna folket – de redan förtryckta sydafrikanerna. Våldet som var en kalkylerad del av ANC:s strategi för att återta initiativet i landet. Våldet som var en förutsättning för att kunna göra townshipen ”oregerbara”. Våldet som utlöses när denna laglöshet uppnåtts. Ju mer våld, kaos och stridigheter i townshipen, desto mer resurser skulle den sydafrikanska polisen och säkerhetstjänsten behöva lägga på att stävja upploppen. Det var den gräsliga kalkylen i ANC:s strategi. Folket användes som kanonmat i en revolution som styrdes på bekvämt avstånd från grannländerna och Europa.
ANC/UDF-vänliga medier avstod länge från att att rapportera om denna terror. Men i slutet av 80-talet började saker bubbla upp till ytan som de inte kunde bortse från: skandalerna kring Winnie Mandela. 1988 brann hennes hus i Soweto ner - något som indignerade västmedier reflexmässigt anklagade apartheidregimen för att ligga bakom. Vid närmare granskning visade det sig dock att det var en mobb uppretade Sowetobor som satt fyr på huset som hämnd för att hennes livvakter (den ökända ”Mandela United Football Club”) hade våldtagit en skolflicka på öppen gata. En annan skandal var kidnappningen och mordet på den 14-årige Stompie Moeketsi år 1989, som Winnie Mandela 1991 dömdes till 6 års fängelse för sin inblandning i. Dessa två händelser rör kampens främsta celebritet och utgör en försumbar snöflinga på toppen av det isberg av terror som ANC/UDF utsatte det egna folket för.
ANC hade inte Ghandi som förebild, som Erik Svensson skriver (inte efter 1961 i alla fall), utan FNL-gerillan. 1978 reste en delegation ANC- och SACP-höjdare till Vietnam (bl.a. Oliver Tambo, Joe Modise, Thabo Mbeki och Joe Slovo) för att studera gerillans strategi, som ju fört kommunistpartiet till makten 1975. I ”People’s War” driver Anthea Jeffery tesen att det som hände efter 1978 i mångt och mycket var en implementering av kampmetoderna ANC lärt sig i Vietnam. Valresultatet 1994 visar vilket framgångsrecept det var.
3. Sanktionerna
Som jag påpekade i mitt förra inlägg försöker jag inte förminska sanktionernas roll. Dödsstöten för regimen torde ha varit när Chase Manhattan-banken höll inne på ett miljardlån i slutet av 80-talet. Huruvida sanktionerna hade ett folkligt stöd är en annan sak. Som vi redan konstaterat är det svårt att bedöma riktigheten i statistik från ett land som Sydafrika under apartheidtiden. Men en undersökning från 1984 visade att 75% av de svarta var emot sanktioner (professor Lawrence Schlemmer, University of Natal). Följande år kom en annan undersökning som visade omvänt resultat (Mark Orkin, Community Agency for Social Enquiry). Den belastades dock av bristande metodologi, bland annat var frågorna ledande.
Trots att undersökningarna ger så olika resultat, antyder de att det inte fanns ett entydigt svar på frågan om sanktionernas folkliga stöd.
– De röstade emot sanktioner med sina fötter i köerna utanför fabrikerna och verkstäderna i jakt efter arbete, sa Buthelezi när jag intervjuade honom i våras.
Det är legitimt att ifrågasätta sanktioner som drabbar den svage och förtryckte. Men gjorde man detta i Sydafrika under den här tiden blev man utnämnd till Folkets Fiende och riskerade att få ett brinnande bildäck runt halsen.
4. Alternativa metoder
Jag har inga svar på hur befrielsen borde ha utförts istället. Men jag visade i mitt förra inlägg hur Buthelezi med politisk list bidrog till att krossa själva grunden för apartheid: hemlandsystemet. Och 1986 arrangerade han The KwaZulu/Natal Indaba, en åtta månaders konferens som utmynnade i ett förslag till ny, demokratisk och ickerasistisk konstitution för KwaZulu. Förslaget var inte perfekt, men var ett lysande exempel på hur representanter för alla folkgrupper kunde samlas och föra en konstruktiv dialog och nå ett demokratiskt resultat. Utan blodspillan. Hela processen förkastades naturligtvis av ANC/UDF.
Befrielsen var en gradvis process, som inleddes redan i början av 80-talet med PW Bothas reformer. Han lättade på flera separerande lagar och införde kammare för färgade och indier i parlamentet. ”Vi måste anpassa oss eller dö”, var hans budskap till boerna. Naturligtvis var inga av dessa reformer tillräckliga (de svarta exkluderades ju!), och i många fall var de bara ett spel för gallerierna. Men ändå mer än nog för att nationalpartiets värsta rasister skulle bryta sig ut och bilda Conservative Party 1982.
Mandela hade förhandlat med representanter för regeringen och säkerhetstjänsten sedan 1985. Förflyttningen till villan vid Victor Verstser-fängelset 1988 var en förberedelse för hans frigivning. 1987 frigavs ANC-ledaren Govan Mbeki, 1989 Walter Sisulu. Representanter för den boerska företagsvärlden och akademin låg i förhandlingar med ANC under slutet av 80-talet. Många sydafrikanska företag hade sedan länge slutat tillämpa lagarna som reserverade vissa jobb för vita.
När så Berlinmuren föll fick F.W. De Klerk ett gyllene tillfälle att dra proppen ur apartheidsystemet. Risken att ANC skulle göra Sydafrika till en sovjetisk lydstat var betydligt reducerad. Visst var detta med kommunismen delvis en förevändning. Men man kan inte bortse från apartheidregimens kommunistskräck. Den var reell. Det var ju bland annat på grund av den som de ruinerade sig på ett krig mot MPLA och Kuba i Angola. Därför måste man också ta det hot apartheidregimen såg i ANC:s socialistiska agenda på allvar. De fruktade att ANC skulle upprepa samma sak som skett i så många andra länder i södra Afrika de senaste decennierna: misslyckad socialism och vit exodus som följd.
Den verkliga våldsspiralen i Sydafrika utlöstes 1990, när Mandela frigavs. 5000 människor hade dödats under den föregående sexårsperioden. Under den kommande femårsperioden dödades 15000, främst i det som i dag är KwaZulu Natal (KZN). Den som slutligen lyckades mäkla fred mellan ANC och Inkatha var Jacob Zuma. Så här beskriver han situationen i KZN 1994, jag citerar ur Jeremy Gordins biografi "Zuma" (2008), sid 66f.
1. ANC, Inkatha och opinionen
Inkatha hade en miljon medlemmar år 1985 (Temkin: ”Buthelezi” s.185). En siffra som ANC hoppas kunna nå upp till 2012 (Sowetan 22.9 2010). Idag ligger ANC:s medlemstal på ”fler än 700 000” (ibid). Nu är medlemstal inte samma sak som röster i ett val. En annan felkälla i sammanhanget är vad som egentligen menas med ett medlemskap. Men siffrorna indikerar att stödet för Inkatha var massivt när solidaritetsrörelsen valde att avfärda organisationen som apartheidregimens marionetter.
Opinionsundersökningen jag hänvisade till i mitt förra inlägg (som visade att 43% av de svarta i tre stora städer stödde Buthelezi och 21% stödde Mandela) var gjord av Arnold Bergstrasse Institute i Västtyskland. Det var alltså ingen sydafrikansk undersökning. Men det finns andra undersökningar som visar på samma sak. Så här skriver Anthea Jeffery i sin bok ”People’s War” (s. 15):
In 1973 an opinion survey conducted in Soweto identified him as the most popular black leader in the country’s largest black city, with support far exceeding that of Mandela. (Lodge, “Black politics in South Africa, p61) […] In 1977 some 44% of a sample of urban blacks named Buthelezi as the black leader they most admired. Of those who admired him, 40% were non-Zulus. (Temkin, “Gatsha Buthelezi”, p339)
Återigen: Dessa siffror är inte märkliga. Mandela hade suttit fängslad sedan 1964, medan Buthelezi var en kunglighet, en kändis. 1972 röstades han fram till ”Newsmaker of the year” av South African Society of Journalists.
Detta var siffrorna och statistiken. Som du påpekat kan sådana lätt manipuleras och vinklas. Så låt oss istället resonera teoretiskt kring rimligheten i att ANC skulle vara organisationen på de flestas läppar på 70-talet. Jag förstår inte hur det skulle ha gått till. Organisationen existerade ju inte i landet. Det fanns inget ledarskap på plats. Det var förbjudet att befatta sig med ANC-material. Varför skulle folket då välja just ANC, när det fanns så många andra organisationer att engagera sig i? ANC hade inte ensamrätt på att bedriva frihetskamp. Varför skulle folk sitta på sina ändor och vänta på Mandela, när den karismatiske Steve Biko ingöt stolthet och socialistisk kamplusta genom sina tal och publikationer? Eller när Buthelezi samlade tiotusentals anhängare på Jabulanistadion i Soweto och anlände med helikopter på gräsplanen?
ANC:s starka ställning i det allmänna medvetandet i väst beror på att det just var där ANC var verksamt. ANC framställde sig – och fick statusen – som den enda autentiska representanten för Sydafrikas förtryckta folk utan att de facto vara på plats i landet, och trots att det fanns en handfull organisationer som bättre skulle passa in på den beskrivningen. Men dessa organisationer hade ingen internationell verksamhet. De riktade sina krafter inom landet. Deras resurser räckte inte till flådiga londonkontor eller stockholmsdelegationer. Detta i kombination med att insynen i Sydafrika var högst begränsad, gjorde att de andra organisationernas budskap och ställning inte kom ut – annat än genom ANC:s PR- och propagandafilter.
2. Våldet
Jämförelsen med danska motståndsrörelsen under andra världskriget haltar betänkligt. För jag talar inte om våld riktat mot kollaboratörer eller förrädare. Jag talar inte ens om våldet och sabotaget som riktades mot Sydafrikas infrastruktur och vita befolkning. Det jag talar om är våldet mot det egna folket – de redan förtryckta sydafrikanerna. Våldet som var en kalkylerad del av ANC:s strategi för att återta initiativet i landet. Våldet som var en förutsättning för att kunna göra townshipen ”oregerbara”. Våldet som utlöses när denna laglöshet uppnåtts. Ju mer våld, kaos och stridigheter i townshipen, desto mer resurser skulle den sydafrikanska polisen och säkerhetstjänsten behöva lägga på att stävja upploppen. Det var den gräsliga kalkylen i ANC:s strategi. Folket användes som kanonmat i en revolution som styrdes på bekvämt avstånd från grannländerna och Europa.
ANC/UDF-vänliga medier avstod länge från att att rapportera om denna terror. Men i slutet av 80-talet började saker bubbla upp till ytan som de inte kunde bortse från: skandalerna kring Winnie Mandela. 1988 brann hennes hus i Soweto ner - något som indignerade västmedier reflexmässigt anklagade apartheidregimen för att ligga bakom. Vid närmare granskning visade det sig dock att det var en mobb uppretade Sowetobor som satt fyr på huset som hämnd för att hennes livvakter (den ökända ”Mandela United Football Club”) hade våldtagit en skolflicka på öppen gata. En annan skandal var kidnappningen och mordet på den 14-årige Stompie Moeketsi år 1989, som Winnie Mandela 1991 dömdes till 6 års fängelse för sin inblandning i. Dessa två händelser rör kampens främsta celebritet och utgör en försumbar snöflinga på toppen av det isberg av terror som ANC/UDF utsatte det egna folket för.
ANC hade inte Ghandi som förebild, som Erik Svensson skriver (inte efter 1961 i alla fall), utan FNL-gerillan. 1978 reste en delegation ANC- och SACP-höjdare till Vietnam (bl.a. Oliver Tambo, Joe Modise, Thabo Mbeki och Joe Slovo) för att studera gerillans strategi, som ju fört kommunistpartiet till makten 1975. I ”People’s War” driver Anthea Jeffery tesen att det som hände efter 1978 i mångt och mycket var en implementering av kampmetoderna ANC lärt sig i Vietnam. Valresultatet 1994 visar vilket framgångsrecept det var.
3. Sanktionerna
Som jag påpekade i mitt förra inlägg försöker jag inte förminska sanktionernas roll. Dödsstöten för regimen torde ha varit när Chase Manhattan-banken höll inne på ett miljardlån i slutet av 80-talet. Huruvida sanktionerna hade ett folkligt stöd är en annan sak. Som vi redan konstaterat är det svårt att bedöma riktigheten i statistik från ett land som Sydafrika under apartheidtiden. Men en undersökning från 1984 visade att 75% av de svarta var emot sanktioner (professor Lawrence Schlemmer, University of Natal). Följande år kom en annan undersökning som visade omvänt resultat (Mark Orkin, Community Agency for Social Enquiry). Den belastades dock av bristande metodologi, bland annat var frågorna ledande.
Trots att undersökningarna ger så olika resultat, antyder de att det inte fanns ett entydigt svar på frågan om sanktionernas folkliga stöd.
– De röstade emot sanktioner med sina fötter i köerna utanför fabrikerna och verkstäderna i jakt efter arbete, sa Buthelezi när jag intervjuade honom i våras.
Det är legitimt att ifrågasätta sanktioner som drabbar den svage och förtryckte. Men gjorde man detta i Sydafrika under den här tiden blev man utnämnd till Folkets Fiende och riskerade att få ett brinnande bildäck runt halsen.
4. Alternativa metoder
Jag har inga svar på hur befrielsen borde ha utförts istället. Men jag visade i mitt förra inlägg hur Buthelezi med politisk list bidrog till att krossa själva grunden för apartheid: hemlandsystemet. Och 1986 arrangerade han The KwaZulu/Natal Indaba, en åtta månaders konferens som utmynnade i ett förslag till ny, demokratisk och ickerasistisk konstitution för KwaZulu. Förslaget var inte perfekt, men var ett lysande exempel på hur representanter för alla folkgrupper kunde samlas och föra en konstruktiv dialog och nå ett demokratiskt resultat. Utan blodspillan. Hela processen förkastades naturligtvis av ANC/UDF.
Befrielsen var en gradvis process, som inleddes redan i början av 80-talet med PW Bothas reformer. Han lättade på flera separerande lagar och införde kammare för färgade och indier i parlamentet. ”Vi måste anpassa oss eller dö”, var hans budskap till boerna. Naturligtvis var inga av dessa reformer tillräckliga (de svarta exkluderades ju!), och i många fall var de bara ett spel för gallerierna. Men ändå mer än nog för att nationalpartiets värsta rasister skulle bryta sig ut och bilda Conservative Party 1982.
Mandela hade förhandlat med representanter för regeringen och säkerhetstjänsten sedan 1985. Förflyttningen till villan vid Victor Verstser-fängelset 1988 var en förberedelse för hans frigivning. 1987 frigavs ANC-ledaren Govan Mbeki, 1989 Walter Sisulu. Representanter för den boerska företagsvärlden och akademin låg i förhandlingar med ANC under slutet av 80-talet. Många sydafrikanska företag hade sedan länge slutat tillämpa lagarna som reserverade vissa jobb för vita.
När så Berlinmuren föll fick F.W. De Klerk ett gyllene tillfälle att dra proppen ur apartheidsystemet. Risken att ANC skulle göra Sydafrika till en sovjetisk lydstat var betydligt reducerad. Visst var detta med kommunismen delvis en förevändning. Men man kan inte bortse från apartheidregimens kommunistskräck. Den var reell. Det var ju bland annat på grund av den som de ruinerade sig på ett krig mot MPLA och Kuba i Angola. Därför måste man också ta det hot apartheidregimen såg i ANC:s socialistiska agenda på allvar. De fruktade att ANC skulle upprepa samma sak som skett i så många andra länder i södra Afrika de senaste decennierna: misslyckad socialism och vit exodus som följd.
Den verkliga våldsspiralen i Sydafrika utlöstes 1990, när Mandela frigavs. 5000 människor hade dödats under den föregående sexårsperioden. Under den kommande femårsperioden dödades 15000, främst i det som i dag är KwaZulu Natal (KZN). Den som slutligen lyckades mäkla fred mellan ANC och Inkatha var Jacob Zuma. Så här beskriver han situationen i KZN 1994, jag citerar ur Jeremy Gordins biografi "Zuma" (2008), sid 66f.
"...the problem in my view was not the IFP warlords" [Zuma says]. "It was our own on whom I had to use my 'charm'. You ask me what I did in KZN. I spent most of my time talking to our own people [ANC]. There were the ones who had to be settled down. It was our own warlord, Harry Gwala, who..."
Ever loyal to the ANC, Zuma will not say more about Gwala publicly. But Mac Maharaj, not one to mince his words, has said that Gwala had turned the heartland of Natal "into the scene of some of the fiercest fighting between the UDF/ANC and Inkatha... Gwala declared a scorched-earth policy on Inkatha."
Inkatha var inga fredsduvor när konflikten mellan dem och ANC/UDF väl var ett faktum. Rörelsens supporters gjorde sig skyldiga till gruvliga massakrer och brott under 80- och 90-talet. Men den centrala frågan är: Vem började kriget och varför? För mig är det tydligt att det var ANC/UDF som var den aggressiva sidan även i konfliktens initiala skede och som drev den framåt.
5. Sammanfattning
Det har länge rått någon sorts harmonisk konsensus kring händelserna i Sydafrika under 80- och 90-talet. Därför är det angeläget att lyfta fram nyanserade och alternativa bilder, och problematisera den idealiserade och naiva syn på ANC och rörelsens kamp som fortfarande råder i Sverige. Mina huvudsakliga poänger är följande:
- Övergången till demokrati i Sydafrika var inget mirakel.
- Det rådde inbördeskrig i landet.
- ANC bedrev en våldskampanj mot det egna folket för att skapa kaos och uppror som syftade till att A.) utarma apartheidregimen, B.) oskadliggöra politiska rivaler.
- Inkatha var en legitim befrielseorganisation med stort folkligt stöd och många konstruktiva förslag. ANC bekämpade Inkatha militärt för att få dominans och monopol på rollen som befrielserörelse. Polariseringen dem emellan förstärktes av antiapartheidrörelsens ensidiga stöd till ANC.
- ANC:s primära mål var inte att befria eller demokratisera Sydafrika. Utan att ta den ekonomiska och politiska makten i landet.
1 kommentar:
Intressant! Mitt namn är Jonas Sjölander. Historiker vid Linnéuniversitet, men under 2010-2012 gästforskare vid Rhodes University. Håller på med forskning kring kontakter mellan svenska Metall, motsvarigheterna i SA och relationerna till AAM. Ser likartade fenomen som du beskriver och känner igen mina egna funderingar i dina.
Skicka en kommentar